Bo Berndal tappar serifferna
Världens vanligaste brödtextsnitt är Times. Men under de senaste 20 åren har vi fått en rad moderna alternativ; holländska Swift (Gerard Unger 1985), brittiska Nimrod (Robin Nicholas 1980) eller Scala (Martin Majoor 1991). Till dessa sällar sig nu svenske Bo Berndal med det nya textsnittet Fripress.
Brödtexten är ett formelement som sällan uppmärksammas när en ny tidning har premiär, eller vid en redesign. Ändå är valet av brödtextsnitt den kanske viktigaste delen av en tidnings design.
Ett bra brödtextsnitt ska vara neutralt, men ändå bidra med sin personlighet till känslan i publikationen. Att läsbarheten ska vara hög och att typsnittet ska tåla såväl dåligt papper som taskigt tryck säger sig självt.
I nya Fripress känner vi igen en hel del fina element från Bo Berndals rika produktion av typsnitt, och även ett visst släktskap med Gerard Ungers Swift.
Att slänga bort de övre serifferna (se exempel här intill) ger onekligen Fripress en särprägel – på gott och ont. De kraftiga serifferna nertill ger, i kombination med avsaknaden av seriffer i de övre delarna, ett något obalanserat intryck. Risken är att typerna flyter ut uppåt utan ”avslut”.
Fast jag kan ha fel. I alla händelser är typsnittets horisontella accentuering på baslinjen välgörande; ögat dras i läsriktningen och hindras inte av några Bodoni-staket.
De öppna formerna (e, s, c) gillar jag mycket, liksom de distinkta anslutningarna till de lodräta delarna (n, h, m). Skillnaderna i linjetjocklekar (a, s, g) och de generösa inre utrymmena (d, o, p) gör oss vänner av läsning glada och belåtna.
Jag gillar det lite ”kantiga”, robusta i Fripress. Brödtextsnittet tål en dålig press. Jag uppskattar de väl tilltagna inre luftrummen, men är tveksam till utlämnandet av serifferna i överkant på bokstäverna. Mycket av identifikationen av en enskild bokstav sitter ju där. Men låt oss fråga Bo Berndal själv!
Nämn några inspirationskällor till Fripress (epoker, typtecknare, typsnitt).
– Jag har redan nämnt barockens Caslon (med Moxon) och Nicholas Kis (Ehrhardt, Janson). Största idolen var annars C.H. Griffith och hans tidningsförnyelser under 20-talet med exempelvis Ionic nr 5 och Textype. Bok- och reklamtypografen W.A. Dwiggins och hans Caledonia var också en absolut idol. På senare tid är jag naturligtvis avundsjuk på Ungers fint skulpturala Swift – men inte kursiven i rubriker. Och inte heller på Poynter, Svenskans nya texttyp.
Jag förstod aldrig Times, som i svenska tidningars luddiga papper och brutala stereotypering ställde till trassel med sina vassa seriffer och relativt trånga tillriktning. På bestruket papper i exempelvis läromedel kom Times till sin rätt.
Nämn ett par textsnitt förutom Fripress som du tycker fungerar i dagspress.
– Swift tycker jag är bra, mot alla odds, men dagens repro och offsettryck klarar allt fler problem. Men i Griffiths anda kan jag tänka mig Robin Nicholas Nimrod (Monotype). I dag kan man ju digitalt öka både teckenbredd och kerning generellt en aning. Den tekniska utvecklingen har numera gjort det möjligt att använda goda boktypsnitt även i tidningar.
Hur lång tid tog det att teckna Fripress från start till mål?
– Idén härstammar egentligen från min Euclides från 1951, där inre kvadratiskhet skulle underlätta möjligheten att läsa och följa raderna under skakiga buss- och tågresor. Det aktuella typsnittet (kallat PressTec, fritt efter tidningen Tidningsteknik, redaktör Paul Frigyes) initierades av Paul Frigyes 1996, som ville ha ett lite annorlunda typsnitt inför millennieskiftet. Under 1997 gjorde jag lite olika provsnitt som prövades och diskuterade med Paul Frigyes. Själva ritandet av en variant av typsnittet går på cirka en dryg veckoarbetstid. Synpunkter, diskussioner och prov tog helt annan tid.
Det visade sig sedermera att en stor amerikansk grafisk koncern heter ”Presstek”, och det finns en svensk utgivargrupp som kallar sig ”Fripress”. Nu, för den allmänna marknaden, kallar jag typsnittet Freipress.
Hur många typsnitt har du tecknat sedan Reporter för Morgontidningen?
– Efter Reporter, 65 typsnitt (+ 1 teckensnitt (dingbats) Dalecarlia). Med varianterna kursiv osv. blir det 149. Sedan har jag ett 20-tal opublicerade sådana, några vilar bäst i graven, men en del skall jag göra något åt.
Behövs det nya brödtexttypsnitt? Det enklaste är väl om alla kör samma, förutsatt att läsbarheten är god…
– Ur läsbarhetssynpunkt, nej. Men ur alla andra synpunkter, ja.
Funktionalism är olika saker i olika epoker. På 1800-talet skulle texten vara så lätt att läsa som möjligt. Alltså skulle varje rubrik skilja sig från andra rubriker och sättas med olika typsnitt varje gång. Varje ord i texten skulle vara så lätt att tyda som möjligt och skulle därför ha mycket luft till orden intill. Varje läsbokstav skulle vara tydlig, seriffer skarpa och linjer tunna, så de kunde ses ordentligt.
På 1930-talet skulle texten också vara så lätt att läsa som möjligt. Boken var en maskin att läsa. Det maximalt tekniskt enkla var det tekniskt mest tydliga. Det blev Futura till allt. Men all funktionalism spricker på mode. Till sist ser det inte trevligt ut längre, man tröttnar på allt som stöps i samma form.
Nu tror jag inte för ett ögonblick att den vanliga läsaren ser skillnad på Times och Palatino. Men många har en känsla att detta ser förfärligt vanligt ut, eller att man läst det tidigare.
Det är en naturlig drift med ny stimulans. Det är naturlig drift att en tjej vill ha en ny klänning, hur funktionell den gamla klänningen än är.
Så teknik och mode i samverkan gjorde att 1800-talets engelska antikva i alla tidningar ersattes av de robustare Century Schoolbook-inspirerade typformerna. Och i dag råder villrådigheten med dels att det är offset, dels att redaktören blivit formgivare istället för sättaren med annorlunda smak, utbildning och krav på formens kvalitet.
Kan du ge en någorlunda generell rekommendation på grad & kägel för Fripress, använd i en dagstidning på normalt dassigt papper och tryckt i modern rulle?
– Sätter du Fripress i grader mellan 8p och 11p så använd automatisk kägel, dvs. 8 på 10 (tillägg 20% av graden). Och på allt ”dassigare” papper kernat +1 (=1% av fyrkants bredd, eller mer på små grader).
Jag beundrade Dagens Nyheter på Herbert Tingstens tid oerhört. Sportsidorna var satta med 7p. Ledare och teaterrecensioner 9p, övrigt med 8p. Man anpassade något typstorleken efter läsarens förväntade ålder och läsförmåga.
Nästan alla dina typsnitt har som en självklarhet gemena siffror som standard, vilket underlättar oerhört.
– Gemena siffror i gemen text och versala siffror till versaler har jag alltid kämpat för. Numera kan man också se gemena siffror använda med framgång även i tabeller.
När man tittar på gamla kursiver, ser man ofta att lutningen på d, l, h, b och k-staplarna skiljer sig åt. Har du någonsin provat att göra så, eller skulle det ge för konstiga ordbilder?
– Gamla kursiver har mycket riktigt ofta b som rakast, därefter h, l, k och d med ofta alltmer lutning. Om det är avsiktligt, eller svårigheter att tillrikta vid handslagningen av typstämpeln i matrisen vet jag inte. ”Raka” bokstäver ser raka ut för att man förväntar sig att de är lodräta. Ju mer de kursiveras, ju tydligare uppfattar man skillnaden i lutning. Kraftigt lutande stil som till exempel Snell Roundhand skulle se konstig ut med olika lutningar. Själv har jag samma lutning i sans seriffer (linjärer), det är en del av den mekanisk-visuella bilden. När jag gjort ”äldre” typsnitt, som Läckö eller Sabellicus, har jag alltid olika lutning på staplarna, även i de raka skiljer det sig en aning.
Jag tycker ibland att Fontographers möjlighet att kopiera & återanvända delar av bokstäver inte är odelat positivt för resultatet. Hur gör du?
– I sans seriffer kopierar jag alltid delar, i de äldre typsnitten, som sagt typ Läckö eller Sabellicus, ritar jag varje bokstav individuellt. Speciellt i klassiska kursiver är serifferna på de uppåtgående staplarna ofta olikartade.
Jag kan nämna att Sabellicus höll jag på att finslipa till dess den såg kliniskt tråkig ut, så nu använder jag det första råutkastet (och som kommer på Agfa Creative Alliance) trots att vissa delar är helt slarvigt felaktiga – den bör därför inte användas i rubriker – men helhetsintrycket blir levande. I Fripress har jag lite mer lutning än jag brukar ha på kursiver, detta för att understryka att det verkligen är en kursivering i texten.
En del saker i Fripress är så otroligt eleganta och genomtänkta, exempelvis den lilla förskjutningen vänsterut av pricken ovanför gemena j så att den ligger optiskt rätt. Andra detaljer lockar mest fram ett litet garv, exempelvis att du gjorde stjärnan som fem prickar i stjärnformation, eller ”smilgropen” i överkant på siffran 1.
– Smilgropen på siffran 1? Skall man vara korrekt , ser den gemena siffran 1 alltid ut som ett kort versalt I. Att jag däremot alltid har en förkrymt versalsiffra 1 även som gemen siffra 1, beror på min personliga uppfattning om läsbarhet. 1 med smilgrop har aldrig av mina användare förväxlats eller missförståtts, medan jag har hört flera efterlysa en ”riktig” etta i gemena siffror.
Gerard Unger har ofta argumenterat att klarhet, livlighet & kraftfullhet är egenskaper som blir allt viktigare i takt med att papper och tryckteknik förbättras. Själv vill jag hävda att brödtexten likväl som övriga formelement bidrar till identifikationen (och därmed varumärkesbygget) av en tidning – men det får inte betyda att läsarna finner texten ”konstig”. Vad tycker du? Hur vill du rangordna önskvärda kvalitéer hos ett brödtexttypsnitt?
– Jag instämmer helt med Gerard Unger. Och håller även med dig om identifikationen. Men annars tror jag att brödstilens identifikationseffekt är betydligt större för företag som har en varierande utgivning av tryck. Med pressnytt, kundtidning, specifikationer, handledningar, annonser, direktreklam osv. Och, hur är läget idag med tidningens parallellupplaga på nätet? Är det mottagarens Times, Courier eller Geneva som styr textinnehållets ”bild”? Är det vettigt att nu göra en riktig ”bild” även av tidningens text? Men även detta är troligen en tidsfråga, man jobbar ju på att kunna överföra sidor med korrekta typsnitt, utan att mottagaren får tillgång till dessa för eget bruk.
Multiple Master med optisk skalning (exempelvis Minion) blev jag imponerad av. Nu verkar det som om utvecklingen avstannat.
– MM är suveränt när det gäller planeringsstadiet. Man kan pröva fram den bredd och vikt som absolut passar det man vill ha till texten. Och på samma sätt ta fram en rubrikvariant. Att MM inte slagit helt, beror på användarna. När man lägger in MM-snitt i nuvarande begränsade system, så räcker utrymmet inte till. Med 20 varianter på varje variant plus alla egna försök så pajar snart systemet och användaren blir förbannad. Med andra ord; använd MM på planeringsstadiet och lyft sedan bort alla varianter i vardagsanvändningen. Vilket de flesta tyvärr inte förstått.
Är vi på väg tillbaka till blytidens uppdelning i textsnitt och rubriksnitt igen?
– Blytidens teknik är redan här, många typsnitt har en ”Book” för text och en ”Light” för stora rubriker och en ”Regular” för mindre rubriker.
Hur köper man Fripress för testning, och var hittar man dina andra typsnitt?
– När semestertiden är över i augusti, räknar jag med att lämna upp alla masterfonter av Freipress till Fontbolaget i Stockholm, så att dom kan sälja. Tills vidare säljer jag Freipress privat.
Publicerad i Aviserat nr 3 1998
Brödtexten är ett formelement som sällan uppmärksammas när en ny tidning har premiär, eller vid en redesign. Ändå är valet av brödtextsnitt den kanske viktigaste delen av en tidnings design.
Ett bra brödtextsnitt ska vara neutralt, men ändå bidra med sin personlighet till känslan i publikationen. Att läsbarheten ska vara hög och att typsnittet ska tåla såväl dåligt papper som taskigt tryck säger sig självt.
I nya Fripress känner vi igen en hel del fina element från Bo Berndals rika produktion av typsnitt, och även ett visst släktskap med Gerard Ungers Swift.
Att slänga bort de övre serifferna (se exempel här intill) ger onekligen Fripress en särprägel – på gott och ont. De kraftiga serifferna nertill ger, i kombination med avsaknaden av seriffer i de övre delarna, ett något obalanserat intryck. Risken är att typerna flyter ut uppåt utan ”avslut”.
Fast jag kan ha fel. I alla händelser är typsnittets horisontella accentuering på baslinjen välgörande; ögat dras i läsriktningen och hindras inte av några Bodoni-staket.
De öppna formerna (e, s, c) gillar jag mycket, liksom de distinkta anslutningarna till de lodräta delarna (n, h, m). Skillnaderna i linjetjocklekar (a, s, g) och de generösa inre utrymmena (d, o, p) gör oss vänner av läsning glada och belåtna.
Jag gillar det lite ”kantiga”, robusta i Fripress. Brödtextsnittet tål en dålig press. Jag uppskattar de väl tilltagna inre luftrummen, men är tveksam till utlämnandet av serifferna i överkant på bokstäverna. Mycket av identifikationen av en enskild bokstav sitter ju där. Men låt oss fråga Bo Berndal själv!
Nämn några inspirationskällor till Fripress (epoker, typtecknare, typsnitt).
– Jag har redan nämnt barockens Caslon (med Moxon) och Nicholas Kis (Ehrhardt, Janson). Största idolen var annars C.H. Griffith och hans tidningsförnyelser under 20-talet med exempelvis Ionic nr 5 och Textype. Bok- och reklamtypografen W.A. Dwiggins och hans Caledonia var också en absolut idol. På senare tid är jag naturligtvis avundsjuk på Ungers fint skulpturala Swift – men inte kursiven i rubriker. Och inte heller på Poynter, Svenskans nya texttyp.
Jag förstod aldrig Times, som i svenska tidningars luddiga papper och brutala stereotypering ställde till trassel med sina vassa seriffer och relativt trånga tillriktning. På bestruket papper i exempelvis läromedel kom Times till sin rätt.
Nämn ett par textsnitt förutom Fripress som du tycker fungerar i dagspress.
– Swift tycker jag är bra, mot alla odds, men dagens repro och offsettryck klarar allt fler problem. Men i Griffiths anda kan jag tänka mig Robin Nicholas Nimrod (Monotype). I dag kan man ju digitalt öka både teckenbredd och kerning generellt en aning. Den tekniska utvecklingen har numera gjort det möjligt att använda goda boktypsnitt även i tidningar.
Hur lång tid tog det att teckna Fripress från start till mål?
– Idén härstammar egentligen från min Euclides från 1951, där inre kvadratiskhet skulle underlätta möjligheten att läsa och följa raderna under skakiga buss- och tågresor. Det aktuella typsnittet (kallat PressTec, fritt efter tidningen Tidningsteknik, redaktör Paul Frigyes) initierades av Paul Frigyes 1996, som ville ha ett lite annorlunda typsnitt inför millennieskiftet. Under 1997 gjorde jag lite olika provsnitt som prövades och diskuterade med Paul Frigyes. Själva ritandet av en variant av typsnittet går på cirka en dryg veckoarbetstid. Synpunkter, diskussioner och prov tog helt annan tid.
Det visade sig sedermera att en stor amerikansk grafisk koncern heter ”Presstek”, och det finns en svensk utgivargrupp som kallar sig ”Fripress”. Nu, för den allmänna marknaden, kallar jag typsnittet Freipress.
Hur många typsnitt har du tecknat sedan Reporter för Morgontidningen?
– Efter Reporter, 65 typsnitt (+ 1 teckensnitt (dingbats) Dalecarlia). Med varianterna kursiv osv. blir det 149. Sedan har jag ett 20-tal opublicerade sådana, några vilar bäst i graven, men en del skall jag göra något åt.
Behövs det nya brödtexttypsnitt? Det enklaste är väl om alla kör samma, förutsatt att läsbarheten är god…
– Ur läsbarhetssynpunkt, nej. Men ur alla andra synpunkter, ja.
Funktionalism är olika saker i olika epoker. På 1800-talet skulle texten vara så lätt att läsa som möjligt. Alltså skulle varje rubrik skilja sig från andra rubriker och sättas med olika typsnitt varje gång. Varje ord i texten skulle vara så lätt att tyda som möjligt och skulle därför ha mycket luft till orden intill. Varje läsbokstav skulle vara tydlig, seriffer skarpa och linjer tunna, så de kunde ses ordentligt.
På 1930-talet skulle texten också vara så lätt att läsa som möjligt. Boken var en maskin att läsa. Det maximalt tekniskt enkla var det tekniskt mest tydliga. Det blev Futura till allt. Men all funktionalism spricker på mode. Till sist ser det inte trevligt ut längre, man tröttnar på allt som stöps i samma form.
Nu tror jag inte för ett ögonblick att den vanliga läsaren ser skillnad på Times och Palatino. Men många har en känsla att detta ser förfärligt vanligt ut, eller att man läst det tidigare.
Det är en naturlig drift med ny stimulans. Det är naturlig drift att en tjej vill ha en ny klänning, hur funktionell den gamla klänningen än är.
Så teknik och mode i samverkan gjorde att 1800-talets engelska antikva i alla tidningar ersattes av de robustare Century Schoolbook-inspirerade typformerna. Och i dag råder villrådigheten med dels att det är offset, dels att redaktören blivit formgivare istället för sättaren med annorlunda smak, utbildning och krav på formens kvalitet.
Kan du ge en någorlunda generell rekommendation på grad & kägel för Fripress, använd i en dagstidning på normalt dassigt papper och tryckt i modern rulle?
– Sätter du Fripress i grader mellan 8p och 11p så använd automatisk kägel, dvs. 8 på 10 (tillägg 20% av graden). Och på allt ”dassigare” papper kernat +1 (=1% av fyrkants bredd, eller mer på små grader).
Jag beundrade Dagens Nyheter på Herbert Tingstens tid oerhört. Sportsidorna var satta med 7p. Ledare och teaterrecensioner 9p, övrigt med 8p. Man anpassade något typstorleken efter läsarens förväntade ålder och läsförmåga.
Nästan alla dina typsnitt har som en självklarhet gemena siffror som standard, vilket underlättar oerhört.
– Gemena siffror i gemen text och versala siffror till versaler har jag alltid kämpat för. Numera kan man också se gemena siffror använda med framgång även i tabeller.
När man tittar på gamla kursiver, ser man ofta att lutningen på d, l, h, b och k-staplarna skiljer sig åt. Har du någonsin provat att göra så, eller skulle det ge för konstiga ordbilder?
– Gamla kursiver har mycket riktigt ofta b som rakast, därefter h, l, k och d med ofta alltmer lutning. Om det är avsiktligt, eller svårigheter att tillrikta vid handslagningen av typstämpeln i matrisen vet jag inte. ”Raka” bokstäver ser raka ut för att man förväntar sig att de är lodräta. Ju mer de kursiveras, ju tydligare uppfattar man skillnaden i lutning. Kraftigt lutande stil som till exempel Snell Roundhand skulle se konstig ut med olika lutningar. Själv har jag samma lutning i sans seriffer (linjärer), det är en del av den mekanisk-visuella bilden. När jag gjort ”äldre” typsnitt, som Läckö eller Sabellicus, har jag alltid olika lutning på staplarna, även i de raka skiljer det sig en aning.
Jag tycker ibland att Fontographers möjlighet att kopiera & återanvända delar av bokstäver inte är odelat positivt för resultatet. Hur gör du?
– I sans seriffer kopierar jag alltid delar, i de äldre typsnitten, som sagt typ Läckö eller Sabellicus, ritar jag varje bokstav individuellt. Speciellt i klassiska kursiver är serifferna på de uppåtgående staplarna ofta olikartade.
Jag kan nämna att Sabellicus höll jag på att finslipa till dess den såg kliniskt tråkig ut, så nu använder jag det första råutkastet (och som kommer på Agfa Creative Alliance) trots att vissa delar är helt slarvigt felaktiga – den bör därför inte användas i rubriker – men helhetsintrycket blir levande. I Fripress har jag lite mer lutning än jag brukar ha på kursiver, detta för att understryka att det verkligen är en kursivering i texten.
En del saker i Fripress är så otroligt eleganta och genomtänkta, exempelvis den lilla förskjutningen vänsterut av pricken ovanför gemena j så att den ligger optiskt rätt. Andra detaljer lockar mest fram ett litet garv, exempelvis att du gjorde stjärnan som fem prickar i stjärnformation, eller ”smilgropen” i överkant på siffran 1.
– Smilgropen på siffran 1? Skall man vara korrekt , ser den gemena siffran 1 alltid ut som ett kort versalt I. Att jag däremot alltid har en förkrymt versalsiffra 1 även som gemen siffra 1, beror på min personliga uppfattning om läsbarhet. 1 med smilgrop har aldrig av mina användare förväxlats eller missförståtts, medan jag har hört flera efterlysa en ”riktig” etta i gemena siffror.
Gerard Unger har ofta argumenterat att klarhet, livlighet & kraftfullhet är egenskaper som blir allt viktigare i takt med att papper och tryckteknik förbättras. Själv vill jag hävda att brödtexten likväl som övriga formelement bidrar till identifikationen (och därmed varumärkesbygget) av en tidning – men det får inte betyda att läsarna finner texten ”konstig”. Vad tycker du? Hur vill du rangordna önskvärda kvalitéer hos ett brödtexttypsnitt?
– Jag instämmer helt med Gerard Unger. Och håller även med dig om identifikationen. Men annars tror jag att brödstilens identifikationseffekt är betydligt större för företag som har en varierande utgivning av tryck. Med pressnytt, kundtidning, specifikationer, handledningar, annonser, direktreklam osv. Och, hur är läget idag med tidningens parallellupplaga på nätet? Är det mottagarens Times, Courier eller Geneva som styr textinnehållets ”bild”? Är det vettigt att nu göra en riktig ”bild” även av tidningens text? Men även detta är troligen en tidsfråga, man jobbar ju på att kunna överföra sidor med korrekta typsnitt, utan att mottagaren får tillgång till dessa för eget bruk.
Multiple Master med optisk skalning (exempelvis Minion) blev jag imponerad av. Nu verkar det som om utvecklingen avstannat.
– MM är suveränt när det gäller planeringsstadiet. Man kan pröva fram den bredd och vikt som absolut passar det man vill ha till texten. Och på samma sätt ta fram en rubrikvariant. Att MM inte slagit helt, beror på användarna. När man lägger in MM-snitt i nuvarande begränsade system, så räcker utrymmet inte till. Med 20 varianter på varje variant plus alla egna försök så pajar snart systemet och användaren blir förbannad. Med andra ord; använd MM på planeringsstadiet och lyft sedan bort alla varianter i vardagsanvändningen. Vilket de flesta tyvärr inte förstått.
Är vi på väg tillbaka till blytidens uppdelning i textsnitt och rubriksnitt igen?
– Blytidens teknik är redan här, många typsnitt har en ”Book” för text och en ”Light” för stora rubriker och en ”Regular” för mindre rubriker.
Hur köper man Fripress för testning, och var hittar man dina andra typsnitt?
– När semestertiden är över i augusti, räknar jag med att lämna upp alla masterfonter av Freipress till Fontbolaget i Stockholm, så att dom kan sälja. Tills vidare säljer jag Freipress privat.
Publicerad i Aviserat nr 3 1998
posted by Pelle at Sunday, June 21, 1998
0 Comments:
Post a Comment
<< Home