Belgisk press – en tudelad historia
Kraainem heter en kommun på gränsen mellan staden Bryssel och regionen Flandern, den norra delen av Belgien. På en av kommunens gator ligger två daghem, ett franskspråkigt och ett flamsktalande; det är något hundratal meter mellan de båda. Utanför bägge daghemmen sitter varningsskyltar för bilister. Skyltarna är tvåspråkiga, precis som Belgien. Men utanför det flamländska dagiset är den franska varningstexten övermålad, och utanför det fransktalande dagiset är den flamländska texten översprejad med arga, svarta ränder.
Man kan som förundrad nordbo undra över vad det är som får folk att begå slika ”politiska” handlingar. Svaren du får beror på vem du pratar med – eller vilka tidningar du läser. Belgien är ett djupt splittrat land, vars internationella rykte ligger på en stabil bottenplats sedan Dutroux-affären, de mystiska massmördarna i Brabant (där nyligen fyra högerextremistiska poliser utpekades som medlemmar i mordligan – av sin före detta chef), den incestuöse och mordiske ungerske prästen i Bruxelles etc. Att EU:s högkvarter ligger här verkar inte heller det ge Belgien bättre image.
Rättegångarnas år
1998 har här i Belgien utnämnts till ”Rättegångarnas år” av media, eftersom ett stort antal politiker kommer att ställas inför rätts för mutaffärer, maktmissbruk – och beställningsmord på politiska kolleger. Nästa år är valår i Belgien, men det föredrar politikerna att glömma, ännu så länge. Med tanke på vilket förtroende de visas av sina väljare i opinionsundersökningarna är det lätt att förstå att politikerna helst hade hoppat över den här detaljen med val ett tag till.
Språkstriden runt Bryssel är det yttre tecknet på en lång och segdragen kamp med klassmässig bakgrund. Överklassen i den här delen av Europa har alltid talat franska, medan flamländska var böndernas språk. Ända fram till 50-talet skedde all belgisk universitetsutbildning på franska. Men nu tar det flamländska Belgien hämnd; franska som skolspråk förbjuds regelmässigt av kommunerna i regionen Flandern. Den officiella tvåspråkiga politiken är satt under debatt genom flera åtgärder från politikerna i Flandern, och högerextrema partier som Flamsk Blok vinner sympati med sin flamsknationella retorik.
En tudelad press
De franskspråkiga tidningarna skiljer sig i mycket från de flamländska, liksom för övrigt TV-programmen (etermedia är naturligtvis lika segregerade som pressen). Folks läsvanor också; fransktalande läser tidningar i allt mindre utsträckning (som i Paris) medan de flamsktalande belgarna är stora tidningskonsumenter (som i Holland).
I Antwerpen talar man flamländska, eller nederländska som man säger här, och i Charleroi i södra Belgien talar man franska (här har man också mer tid att prata, eftersom alla är arbetslösa). Men låt oss för enkelhetens skull jämföra två tidningar i Bryssel. Vilket uttryck tar sig de två olika kulturerna, den franska och den flamländska, i tidningarnas utseende?
Till att börja med finns det två mycket olika sätt att skriva.
En journalistisk tradition stammar från Frankrike, där det är minst lika viktigt hur man säger en sak som vad man säger. Franskspråkiga tidningar tenderar alltså att författas av skribenter som älskar sina egna ord och fyllas av intervjuer med makthavare som älskar sina egna ord. Det blir långt och svårgenomträngligt, och glest mellan fakta. Det är inte svårt att förstå varför folk i allmänhet inte läser de här tidningarna.
En annan tradition, kalla den anglosaxisk, ger en journalistik som vi känner bättre igen i Skandinavien. Vem, var, när, hur och varför i början och sen stryker vi från slutet, som vi fick lära oss på journalistutbildningen. De flamskspråkiga tidningarna i Belgien ligger ofta närmare den traditionen.
Jag valde att titta på de bägge Bruxelles-tidningarna Le Soir, som är ungefär Belgiens Dagens Nyheter, och flamskspråkiga De Morgen, en yngre och mindre kollega med en brokig (och kortare) historia.
På väg nedåt
Le Soirs utveckling speglar det som hänt det franskspråkiga Belgien; från att ha haft en i stort sett oomstridd maktposition har frankofonerna fått finna sig i att inta en andrahandsposition. Så också Le Soir, även om den fortfarande räknas som en av Belgiens institutioner. Från en upplaga som mest på över 300 000 ex för trettio år sedan har den fallit till mellan 130 000 och 140 000 – och det är ändå resultatet av hård marknadsföring som faktiskt vänt den nedåtgående trenden de senaste två åren. Skulle man granska siffrorna på svenskt TS-manér skulle nog den riktiga, betalda vardagsupplagan ligga runt 100 000 ex.
Liksom för Dagens Nyheter kommer vinsten (i den mån det finns någon) från jobbannonserna, men för en som är van vid mängden dagspressannonser i Stockholm förblir ekonomin i Le Soir ett mysterium. Desto mer som den inte får statligt stöd, en sak som annars förklarar många bleka existenser på den nordiska tidningsmarknaden.
Le Soirs ägare har också en rad regionaltidningar, som även de far illa, samt ett veckoblad fyllt med annonser, Vlan, som totaldistribueras till alla hushåll och går osannolikt bra. En stor mängd annonser migrerar från riktiga tidningar, som Le Soir, till Vlan, som inte med bästa vilja i världen kan kallas en journalistisk produkt.
Le Soir håller upplagan uppe bland annat med hjälp av MAD, onsdagsbilagan som liknar DN:s På Stan och innehåller en komplett guide till Bruxelles och Belgiens kultur; allt från teater, film och litteratur till antikvitetsmarknader, samt veckans TV-program.
En annan sak som höjer upplagan med 50 000 ex (!) den dag bilagan ingår i Le Soir är en samlarserie om Belgiens historia, skriven speciellt för Le Soir av proffshistoriker och tryckt i en till synes oändlig radda A4-blad. Det verkar ärligt talat enklare att köpa boken när den kommer ut. Bilagan är dock snyggt typograferad och vältryckt – något som man tyvärr inte kan säga om Le Soir.
Världens värsta typsnitt
Times och Helvetica. Behöver jag säga mer? Kanske att brödtexten i hela tidningen är satt i en amerikansk ”Gothic” (specifikation saknas) som inte ens har en riktig kursiv utan bara lutas på elektronisk väg i Le Soirs sätteri! Dessutom är denna sanseriftyp misshandlad å det grövsta; x-höjden (graden) är 8 punkter, men breddvärdet är motsvarande 9 punkter, och kägeln 8,5. Det resulterar dels i för lite luft mellan raderna (och det finns ju inga seriffer som hjälper ögat att binda ihop typerna till ord och följa raden) dels fula, oregelbundna ordmellanrum som ytterligare försvårar läsningen. ”Gothic”-stilen tar stort utrymme utan att underlätta för läsarna.
Det finns en dagstidning i Holland som använder ett enda typsnitt, en sanserif, i hela tidningen, men där är typografin väl avvägd och ganska lättläst. Fast ärligt talat begriper jag inte varför man skulle vilja ha en sanserif som brödtextstil, iallafall inte en så misshandlad ”Gothic” som Le Soirs. Missriktad modernism.
Rubrikerna är satta i Times, men ingen rubrikskärning, som exempelvis den relativt välbalanserde vi kan hitta i Svenska Dagbladet, utan den vanliga hemska brödtextvarianten. Som avdelningsmarkering används något som påminner om en elektroniskt breddad Optima, satt i versaler. Ryy-yysss.
Förstasidan ser för det mesta likadan ut dag för dag. Tvåspaltiga puffar till vänster, enspaltiga längst till höger med avdelningsmarkering. De fem spalterna i mitten som blir över toppas antingen av bild med bildtext (berömvärt) eller av en viktig nyhetsartikel med bild. Mera sällan av artikel utan bild. I botten ligger ”Le ventre” (”magen”), som är en trevlig, aktuell och/eller exklusiv egenproducerad text, ofta skriven med lätt hand.
Dårraden i insidornas rubrikkombinationer är ofta mager Times, satt i vänsterkant, medan slagraden är fet Times, centrerad. De resulterande ljusrummen blir inte bättre av kombinationer med exempelvis korredateringar (se exempel här intill).
Ibland verkar redigerarna spinna loss ordentligt och sätter hela långa stycken i en fullständigt oläslig fet ”Gothic”.
Ingresserna är satta i en alldeles för stor grad, med elektroniskt kondenserad Times.
Dyr dansk teknik
CCI samt diverse amerikanska konsulter har levererat lapptäcket som är Le Soirs teknik, en Parisfirma (JBA) designade om tidningen för åtta år sedan. I tre år höll teknikerna på och installerade systemet, som säkert var modernt då det beställdes men som nu är hopplöst på efterkälken jämfört med industristandarden QuarkXpress.
En redigerare ser inte ens bilderna på skärmen, och alla kommandon är koder som måste skrivas in. Stenålder. Inte ens textraderna ligger i register, dvs. linjerar med varandra över hela sidan.
Överhuvudtaget finns en komisk överensstämmelse mellan tidningens historia, teknik, innehåll och utseende. Konsekvens, fast åt fel håll, typ.
Samtidigt finns det intressanta traditioner att ta tillvara för en belgisk tidning, men Le Soir lyckas alltför sällan. Varför har inte tidningen en hel sida tecknade serier varje dag, eller vassare politiska teckningar, eller bättre ritade illustrationer till reportage? I Belgien föddes ju många av världens mest kända tecknade serier. I de små återkommande vinjetterna till sportens fotbollssidor (se exempel här intill) anar man humor, men resten av tidningen är grå.
På sista sidan i del ett (tidningen har alltid två delar) är den grå mattan visserligen kontrasterad mot en serie och en väderkarta, men det hjälps inte: värre design har sällan skådats. Notisrubrikerna är versala, i en elektroniskt tillknycklad Times, medan texten är ”Gothic”. Text och rubrik har samma svärta och tar ut varandra. Innehållet är dessutom en mycket märklig blandning av reklam, textreklam och udda nyhetsnotiser.
En suck av lättnad
Det är med lättnad jag lägger Le Soir åt sidan och tar mig an De Morgen, vars artiklar visserligen inte är speciellt mycket kortare, men som är betydligt mer sofistikerad till formen. Tidningen har aldrig deltagit i SND:s årliga designtävling, men funderar nu på att skicka in bidrag. Troligen kommer de att sopa mattan med övrig europeisk dagspress, SND/S medlemmar inräknade.
Om Le Soir kan liknas vid en vittrande institution, så måste De Morgen beskrivas som en uppkomling, bara 20 år ung och redan med en konkurs bakom sig. De Morgen har gått från 22 000 ex 1992 till 44 000 i dag, en dubblad upplaga på sex år – inte illa. Tidningen bildades av socialdemokratiska organisationer, och var s-märkt fram till 1986, då konkursen var ett faktum. Under sex månader jobbade redaktionen utan lön. Sedermera köptes tidningen av en stor belgisk mediekoncern, och numera går den hyfsat. Den sysselsätter 70–80 journalister (inklusive frilansar).
Redaktionen är märkbart ung jämfört med Le Soir, och i lokalerna flimrar Macarnas bildskärmar – här jobbas i Quark Xpress.
Hela tidningen är satt i två av mina favorittypsnitt, Swift (tecknad av holländaren Gerard Unger; samma typsnitt finns i Metro, Nöjesguiden och TCO-tidningen) och Frutiger.
Som alltid ger denna återhållsamhet i typsnittsbuketten större frihet till grafisk lek, och designern kan ta ut svängarna ibland utan att resultatet blir splittrat. Läsarna känner igen sig.
Lek med loggan
De Morgens förstasida är ett litet äventyr varje dag. Små, intelligent hopkomna ”stilleben” puffar för artiklar på insidorna, fjärran från fyrkantiga ”promoboxes” à la USA eller svensk press. Ibland frilagda foton, teckningar eller faximil, beroende på tillgång och humör hos designern. Ibland mer betydand puffar för artikelserier. Höjden på utrymmet kring loggan tillåts variera, vilket är ovanligt. De Morgen lyckas med det i kraft av en säker blick och den enkla, raka typografin. Och eftersom allt annat i tidningen är hårt formaterat, så har redigerarna tid med dessa små finesser, som inte är så vanliga i dagspress.
All brödtext, alla anfanger, alla rubriker, alla citat är satta i Swift. Bildtexter, sidhänvisningar, dateringar, byliner och källor sätts i Frutiger. Enkel och smärtfri typdesign för läsning snarare än dekoration.
De Morgens motsvarighet till Le Soirs ”Le ventre” kallas av redaktionen för ”Honey-story” (som i ”Honey, har du sett den här…”). Ligger i botten på ettan och särskiljs med en kursiv Swift och spaltstickor.
Bilden på ettan är alltid stor, fem spalt. Spaltbredderna tillåts för övrigt variera på samma sida på ett sätt som vi är ovana vid, men som ger ettan en spänning och signalerar olika läsart; smala spalter för snabbläsning, breda för litterär stil.
Dekorfärger används sparsamt och med finess, oftast är det en hudnyans med gult+magenta som bakgrund till en ramad text. Inga färgplattor som försvårar läsning eller stör de fina färgbilderna (tryckeriet kan trycka fyrfärg så det ser ut som fyrfärg, och dessutom trycka svart så det blir svart och inte grått – annars ingen självklarhet).
Typografisk klåfingrighet
Men även solen har sina fläckar, och De Morgen har inte lyckats hålla fingrarna i styr när det gäller Swift. Av skäl jag har svårt att begripa har man ändrat breddvärdet till 94 procent – samtidigt som man spärrar all brödtext +2 enheter i Quark. Resultatet blir sämre ordbilder, där luften i orden särskiljer varje bokstav på ett för läsningen förödande sätt. Att ändra breddvärdet på ett typsnitt är aldrig att rekommendera, även om Gerard Unger skar Swift bland annat med tanke på alla klåfingriga tidningsformgivare. Den håller ut bättre än många andra typsnitt på QuarkXpress-typografens tortyrbädd.
Rubrikerna i Swift är den vanliga brödtextskärningen (Swift är, med sina markerade seriffer, konstruerad för brödtext) och kan verka lite klumpiga, speciellt den halvfeta, i större grader. De Morgen har inte brytt sig om att göra en egen rubrikvariant.
En framträdande detalj i De Morgens form är de uppdragna citaten, som återfinns från första till sista sidan; i snitt finns citat till två artiklar per sida. De är ett sätt att få in luft på sidorna, utan att behöva utnyttja dessa förkättrade arkivfoton som fyller denna funktion hos så många av kollegerna.
Treradiga eller i något fall fyraradiga anfanger inleder artiklar, ingresser lyser med sin frånvaro.
Fräck bildbehandling
De Morgen excellerar i ovanliga bildlösningar; udda beskärningar, finessrika friläggningar och bildval som vid första anblicken kan verka konstiga, och ibland för tankarna till franska Libération. Sportsidan valde nyligen att som enda bild från Australian Open ha en bild på Venus Williams – hår.
Inne tidningen är varje avdelning tydligt markerad (Binnenland = Inrikes, Buitenland = utrikes, Cultruur… ja, ni fattar nog). Bredvid avdelningsmarkeringen, i topp på sidan, ligger notiser. Svårt och arbetskrävande att hålla snyggt, vet säkert ni som försökt er på denna typ av design, men De Morgen lyckas.
Varje dag har sina sektioner. Måndagarna är det givetvis Sport, tisdagar Vetenskap (döpt till leon@rdo), onsdagar Ungdom (alla belgiska skolbarn har lediga onsdagseftermiddagar), torsdagar Böcker, fredagar Kultur och lördagar är tidningen riktigt tjock och maffig med en rad bilagor om Kultur, Politik, Lifestyle etc.
I fråga-svar-intervjuerna används Frutiger på ett effektivt sätt (se exempel). Det som är svårare att se meningen med är de konstiga linjerna runt bylinen i början av artiklarna.
De Morgens kalendarium sätts i sex punkters Frutiger, vilket är i minsta laget, åtminstone om det är Frutiger Black. Men tydligen saknas synsvaga bland läsekretsen; skulle Le Soir göra samma sak skulle det säkerligen bli ett ramaskri.
TV-sidan är enkel, ren och snabbt avläsbar men av någon anledning är själva programtablån (kanske ett tillfälligt misstag) satt i ett annat typsnitt än Swift.
Den europeiska typografins vagga
I Antwerpen, en lagom lördagsutflykt från Bruxelles, ligger Plantinmuséet. Här i Plantins officin skapades under århundraden mycket av den typografi som legat till grund för moderna tidningssnitt. Belgien är inte utan traditioner, kunskap och kvalitet på detta område.
Men den europeiska tidningsform som i dag visar vägen framåt hittar man bara enstaka exempel på i Bruxelles. I stället är det Bonn, Berlin och Barcelona som ryckt åt sig initiativet. Die Woche, som är en veckotidning kanske jag ska tillägga för tydlighetens skull, är just nu Europas kanske bäst formgivna tidning. I Barcelona utkommer de väldesignade dagstidningarna El Periodico de Catalunya, La Vanguardia och Avui.
Men det är en annan historia.
Publicerad i Aviserat nr 2 1998
Man kan som förundrad nordbo undra över vad det är som får folk att begå slika ”politiska” handlingar. Svaren du får beror på vem du pratar med – eller vilka tidningar du läser. Belgien är ett djupt splittrat land, vars internationella rykte ligger på en stabil bottenplats sedan Dutroux-affären, de mystiska massmördarna i Brabant (där nyligen fyra högerextremistiska poliser utpekades som medlemmar i mordligan – av sin före detta chef), den incestuöse och mordiske ungerske prästen i Bruxelles etc. Att EU:s högkvarter ligger här verkar inte heller det ge Belgien bättre image.
Rättegångarnas år
1998 har här i Belgien utnämnts till ”Rättegångarnas år” av media, eftersom ett stort antal politiker kommer att ställas inför rätts för mutaffärer, maktmissbruk – och beställningsmord på politiska kolleger. Nästa år är valår i Belgien, men det föredrar politikerna att glömma, ännu så länge. Med tanke på vilket förtroende de visas av sina väljare i opinionsundersökningarna är det lätt att förstå att politikerna helst hade hoppat över den här detaljen med val ett tag till.
Språkstriden runt Bryssel är det yttre tecknet på en lång och segdragen kamp med klassmässig bakgrund. Överklassen i den här delen av Europa har alltid talat franska, medan flamländska var böndernas språk. Ända fram till 50-talet skedde all belgisk universitetsutbildning på franska. Men nu tar det flamländska Belgien hämnd; franska som skolspråk förbjuds regelmässigt av kommunerna i regionen Flandern. Den officiella tvåspråkiga politiken är satt under debatt genom flera åtgärder från politikerna i Flandern, och högerextrema partier som Flamsk Blok vinner sympati med sin flamsknationella retorik.
En tudelad press
De franskspråkiga tidningarna skiljer sig i mycket från de flamländska, liksom för övrigt TV-programmen (etermedia är naturligtvis lika segregerade som pressen). Folks läsvanor också; fransktalande läser tidningar i allt mindre utsträckning (som i Paris) medan de flamsktalande belgarna är stora tidningskonsumenter (som i Holland).
I Antwerpen talar man flamländska, eller nederländska som man säger här, och i Charleroi i södra Belgien talar man franska (här har man också mer tid att prata, eftersom alla är arbetslösa). Men låt oss för enkelhetens skull jämföra två tidningar i Bryssel. Vilket uttryck tar sig de två olika kulturerna, den franska och den flamländska, i tidningarnas utseende?
Till att börja med finns det två mycket olika sätt att skriva.
En journalistisk tradition stammar från Frankrike, där det är minst lika viktigt hur man säger en sak som vad man säger. Franskspråkiga tidningar tenderar alltså att författas av skribenter som älskar sina egna ord och fyllas av intervjuer med makthavare som älskar sina egna ord. Det blir långt och svårgenomträngligt, och glest mellan fakta. Det är inte svårt att förstå varför folk i allmänhet inte läser de här tidningarna.
En annan tradition, kalla den anglosaxisk, ger en journalistik som vi känner bättre igen i Skandinavien. Vem, var, när, hur och varför i början och sen stryker vi från slutet, som vi fick lära oss på journalistutbildningen. De flamskspråkiga tidningarna i Belgien ligger ofta närmare den traditionen.
Jag valde att titta på de bägge Bruxelles-tidningarna Le Soir, som är ungefär Belgiens Dagens Nyheter, och flamskspråkiga De Morgen, en yngre och mindre kollega med en brokig (och kortare) historia.
På väg nedåt
Le Soirs utveckling speglar det som hänt det franskspråkiga Belgien; från att ha haft en i stort sett oomstridd maktposition har frankofonerna fått finna sig i att inta en andrahandsposition. Så också Le Soir, även om den fortfarande räknas som en av Belgiens institutioner. Från en upplaga som mest på över 300 000 ex för trettio år sedan har den fallit till mellan 130 000 och 140 000 – och det är ändå resultatet av hård marknadsföring som faktiskt vänt den nedåtgående trenden de senaste två åren. Skulle man granska siffrorna på svenskt TS-manér skulle nog den riktiga, betalda vardagsupplagan ligga runt 100 000 ex.
Liksom för Dagens Nyheter kommer vinsten (i den mån det finns någon) från jobbannonserna, men för en som är van vid mängden dagspressannonser i Stockholm förblir ekonomin i Le Soir ett mysterium. Desto mer som den inte får statligt stöd, en sak som annars förklarar många bleka existenser på den nordiska tidningsmarknaden.
Le Soirs ägare har också en rad regionaltidningar, som även de far illa, samt ett veckoblad fyllt med annonser, Vlan, som totaldistribueras till alla hushåll och går osannolikt bra. En stor mängd annonser migrerar från riktiga tidningar, som Le Soir, till Vlan, som inte med bästa vilja i världen kan kallas en journalistisk produkt.
Le Soir håller upplagan uppe bland annat med hjälp av MAD, onsdagsbilagan som liknar DN:s På Stan och innehåller en komplett guide till Bruxelles och Belgiens kultur; allt från teater, film och litteratur till antikvitetsmarknader, samt veckans TV-program.
En annan sak som höjer upplagan med 50 000 ex (!) den dag bilagan ingår i Le Soir är en samlarserie om Belgiens historia, skriven speciellt för Le Soir av proffshistoriker och tryckt i en till synes oändlig radda A4-blad. Det verkar ärligt talat enklare att köpa boken när den kommer ut. Bilagan är dock snyggt typograferad och vältryckt – något som man tyvärr inte kan säga om Le Soir.
Världens värsta typsnitt
Times och Helvetica. Behöver jag säga mer? Kanske att brödtexten i hela tidningen är satt i en amerikansk ”Gothic” (specifikation saknas) som inte ens har en riktig kursiv utan bara lutas på elektronisk väg i Le Soirs sätteri! Dessutom är denna sanseriftyp misshandlad å det grövsta; x-höjden (graden) är 8 punkter, men breddvärdet är motsvarande 9 punkter, och kägeln 8,5. Det resulterar dels i för lite luft mellan raderna (och det finns ju inga seriffer som hjälper ögat att binda ihop typerna till ord och följa raden) dels fula, oregelbundna ordmellanrum som ytterligare försvårar läsningen. ”Gothic”-stilen tar stort utrymme utan att underlätta för läsarna.
Det finns en dagstidning i Holland som använder ett enda typsnitt, en sanserif, i hela tidningen, men där är typografin väl avvägd och ganska lättläst. Fast ärligt talat begriper jag inte varför man skulle vilja ha en sanserif som brödtextstil, iallafall inte en så misshandlad ”Gothic” som Le Soirs. Missriktad modernism.
Rubrikerna är satta i Times, men ingen rubrikskärning, som exempelvis den relativt välbalanserde vi kan hitta i Svenska Dagbladet, utan den vanliga hemska brödtextvarianten. Som avdelningsmarkering används något som påminner om en elektroniskt breddad Optima, satt i versaler. Ryy-yysss.
Förstasidan ser för det mesta likadan ut dag för dag. Tvåspaltiga puffar till vänster, enspaltiga längst till höger med avdelningsmarkering. De fem spalterna i mitten som blir över toppas antingen av bild med bildtext (berömvärt) eller av en viktig nyhetsartikel med bild. Mera sällan av artikel utan bild. I botten ligger ”Le ventre” (”magen”), som är en trevlig, aktuell och/eller exklusiv egenproducerad text, ofta skriven med lätt hand.
Dårraden i insidornas rubrikkombinationer är ofta mager Times, satt i vänsterkant, medan slagraden är fet Times, centrerad. De resulterande ljusrummen blir inte bättre av kombinationer med exempelvis korredateringar (se exempel här intill).
Ibland verkar redigerarna spinna loss ordentligt och sätter hela långa stycken i en fullständigt oläslig fet ”Gothic”.
Ingresserna är satta i en alldeles för stor grad, med elektroniskt kondenserad Times.
Dyr dansk teknik
CCI samt diverse amerikanska konsulter har levererat lapptäcket som är Le Soirs teknik, en Parisfirma (JBA) designade om tidningen för åtta år sedan. I tre år höll teknikerna på och installerade systemet, som säkert var modernt då det beställdes men som nu är hopplöst på efterkälken jämfört med industristandarden QuarkXpress.
En redigerare ser inte ens bilderna på skärmen, och alla kommandon är koder som måste skrivas in. Stenålder. Inte ens textraderna ligger i register, dvs. linjerar med varandra över hela sidan.
Överhuvudtaget finns en komisk överensstämmelse mellan tidningens historia, teknik, innehåll och utseende. Konsekvens, fast åt fel håll, typ.
Samtidigt finns det intressanta traditioner att ta tillvara för en belgisk tidning, men Le Soir lyckas alltför sällan. Varför har inte tidningen en hel sida tecknade serier varje dag, eller vassare politiska teckningar, eller bättre ritade illustrationer till reportage? I Belgien föddes ju många av världens mest kända tecknade serier. I de små återkommande vinjetterna till sportens fotbollssidor (se exempel här intill) anar man humor, men resten av tidningen är grå.
På sista sidan i del ett (tidningen har alltid två delar) är den grå mattan visserligen kontrasterad mot en serie och en väderkarta, men det hjälps inte: värre design har sällan skådats. Notisrubrikerna är versala, i en elektroniskt tillknycklad Times, medan texten är ”Gothic”. Text och rubrik har samma svärta och tar ut varandra. Innehållet är dessutom en mycket märklig blandning av reklam, textreklam och udda nyhetsnotiser.
En suck av lättnad
Det är med lättnad jag lägger Le Soir åt sidan och tar mig an De Morgen, vars artiklar visserligen inte är speciellt mycket kortare, men som är betydligt mer sofistikerad till formen. Tidningen har aldrig deltagit i SND:s årliga designtävling, men funderar nu på att skicka in bidrag. Troligen kommer de att sopa mattan med övrig europeisk dagspress, SND/S medlemmar inräknade.
Om Le Soir kan liknas vid en vittrande institution, så måste De Morgen beskrivas som en uppkomling, bara 20 år ung och redan med en konkurs bakom sig. De Morgen har gått från 22 000 ex 1992 till 44 000 i dag, en dubblad upplaga på sex år – inte illa. Tidningen bildades av socialdemokratiska organisationer, och var s-märkt fram till 1986, då konkursen var ett faktum. Under sex månader jobbade redaktionen utan lön. Sedermera köptes tidningen av en stor belgisk mediekoncern, och numera går den hyfsat. Den sysselsätter 70–80 journalister (inklusive frilansar).
Redaktionen är märkbart ung jämfört med Le Soir, och i lokalerna flimrar Macarnas bildskärmar – här jobbas i Quark Xpress.
Hela tidningen är satt i två av mina favorittypsnitt, Swift (tecknad av holländaren Gerard Unger; samma typsnitt finns i Metro, Nöjesguiden och TCO-tidningen) och Frutiger.
Som alltid ger denna återhållsamhet i typsnittsbuketten större frihet till grafisk lek, och designern kan ta ut svängarna ibland utan att resultatet blir splittrat. Läsarna känner igen sig.
Lek med loggan
De Morgens förstasida är ett litet äventyr varje dag. Små, intelligent hopkomna ”stilleben” puffar för artiklar på insidorna, fjärran från fyrkantiga ”promoboxes” à la USA eller svensk press. Ibland frilagda foton, teckningar eller faximil, beroende på tillgång och humör hos designern. Ibland mer betydand puffar för artikelserier. Höjden på utrymmet kring loggan tillåts variera, vilket är ovanligt. De Morgen lyckas med det i kraft av en säker blick och den enkla, raka typografin. Och eftersom allt annat i tidningen är hårt formaterat, så har redigerarna tid med dessa små finesser, som inte är så vanliga i dagspress.
All brödtext, alla anfanger, alla rubriker, alla citat är satta i Swift. Bildtexter, sidhänvisningar, dateringar, byliner och källor sätts i Frutiger. Enkel och smärtfri typdesign för läsning snarare än dekoration.
De Morgens motsvarighet till Le Soirs ”Le ventre” kallas av redaktionen för ”Honey-story” (som i ”Honey, har du sett den här…”). Ligger i botten på ettan och särskiljs med en kursiv Swift och spaltstickor.
Bilden på ettan är alltid stor, fem spalt. Spaltbredderna tillåts för övrigt variera på samma sida på ett sätt som vi är ovana vid, men som ger ettan en spänning och signalerar olika läsart; smala spalter för snabbläsning, breda för litterär stil.
Dekorfärger används sparsamt och med finess, oftast är det en hudnyans med gult+magenta som bakgrund till en ramad text. Inga färgplattor som försvårar läsning eller stör de fina färgbilderna (tryckeriet kan trycka fyrfärg så det ser ut som fyrfärg, och dessutom trycka svart så det blir svart och inte grått – annars ingen självklarhet).
Typografisk klåfingrighet
Men även solen har sina fläckar, och De Morgen har inte lyckats hålla fingrarna i styr när det gäller Swift. Av skäl jag har svårt att begripa har man ändrat breddvärdet till 94 procent – samtidigt som man spärrar all brödtext +2 enheter i Quark. Resultatet blir sämre ordbilder, där luften i orden särskiljer varje bokstav på ett för läsningen förödande sätt. Att ändra breddvärdet på ett typsnitt är aldrig att rekommendera, även om Gerard Unger skar Swift bland annat med tanke på alla klåfingriga tidningsformgivare. Den håller ut bättre än många andra typsnitt på QuarkXpress-typografens tortyrbädd.
Rubrikerna i Swift är den vanliga brödtextskärningen (Swift är, med sina markerade seriffer, konstruerad för brödtext) och kan verka lite klumpiga, speciellt den halvfeta, i större grader. De Morgen har inte brytt sig om att göra en egen rubrikvariant.
En framträdande detalj i De Morgens form är de uppdragna citaten, som återfinns från första till sista sidan; i snitt finns citat till två artiklar per sida. De är ett sätt att få in luft på sidorna, utan att behöva utnyttja dessa förkättrade arkivfoton som fyller denna funktion hos så många av kollegerna.
Treradiga eller i något fall fyraradiga anfanger inleder artiklar, ingresser lyser med sin frånvaro.
Fräck bildbehandling
De Morgen excellerar i ovanliga bildlösningar; udda beskärningar, finessrika friläggningar och bildval som vid första anblicken kan verka konstiga, och ibland för tankarna till franska Libération. Sportsidan valde nyligen att som enda bild från Australian Open ha en bild på Venus Williams – hår.
Inne tidningen är varje avdelning tydligt markerad (Binnenland = Inrikes, Buitenland = utrikes, Cultruur… ja, ni fattar nog). Bredvid avdelningsmarkeringen, i topp på sidan, ligger notiser. Svårt och arbetskrävande att hålla snyggt, vet säkert ni som försökt er på denna typ av design, men De Morgen lyckas.
Varje dag har sina sektioner. Måndagarna är det givetvis Sport, tisdagar Vetenskap (döpt till leon@rdo), onsdagar Ungdom (alla belgiska skolbarn har lediga onsdagseftermiddagar), torsdagar Böcker, fredagar Kultur och lördagar är tidningen riktigt tjock och maffig med en rad bilagor om Kultur, Politik, Lifestyle etc.
I fråga-svar-intervjuerna används Frutiger på ett effektivt sätt (se exempel). Det som är svårare att se meningen med är de konstiga linjerna runt bylinen i början av artiklarna.
De Morgens kalendarium sätts i sex punkters Frutiger, vilket är i minsta laget, åtminstone om det är Frutiger Black. Men tydligen saknas synsvaga bland läsekretsen; skulle Le Soir göra samma sak skulle det säkerligen bli ett ramaskri.
TV-sidan är enkel, ren och snabbt avläsbar men av någon anledning är själva programtablån (kanske ett tillfälligt misstag) satt i ett annat typsnitt än Swift.
Den europeiska typografins vagga
I Antwerpen, en lagom lördagsutflykt från Bruxelles, ligger Plantinmuséet. Här i Plantins officin skapades under århundraden mycket av den typografi som legat till grund för moderna tidningssnitt. Belgien är inte utan traditioner, kunskap och kvalitet på detta område.
Men den europeiska tidningsform som i dag visar vägen framåt hittar man bara enstaka exempel på i Bruxelles. I stället är det Bonn, Berlin och Barcelona som ryckt åt sig initiativet. Die Woche, som är en veckotidning kanske jag ska tillägga för tydlighetens skull, är just nu Europas kanske bäst formgivna tidning. I Barcelona utkommer de väldesignade dagstidningarna El Periodico de Catalunya, La Vanguardia och Avui.
Men det är en annan historia.
Publicerad i Aviserat nr 2 1998
posted by Pelle at Monday, March 02, 1998
0 Comments:
Post a Comment
<< Home