Ta en annan rubrikstil!
Här skriver jag lite om tidningsdesign och om den typografi som inte är brödtext; rubriker, ingresser, mellisar, tabeller, faktarutor etc. Texten är från 1994.
För ett tiotal år sedan var Louis Silverstein på besök i Stockholm. Han framträdde i Dagens Nyheters direktionsvåning, högst upp på 23:e våningen i DN-skrapan. Vi var ett litet gäng mer eller mindre andäktiga redigerare, layoutare, halvchefer och tecknare, som lyssnade till visdomsorden från den legendariske tidningsformgivaren från New York Times.
– There is no graphic tool known to man… sa Louis Silverstein, drog ett bloss på sin feta Havanna och sköt upp glasögonen i pannan medan han tog ett fastare grepp om Dagens Nyheter, och fortsatte:
–… that does not find it’s way into these pages.
Och så suckade han lite och var tyst, kisade med ögonen och masserade näsryggen med ena handen samtidigt som han spillde lite cigarraska över tidningen med den andra. Louis Silverstein har en begåvning för show, och syftet med föreställningen var att försöka få oss att förstå att Dagens Nyheter för honom såg ut som enda typografisk röra.
– Vad betyder det att det är en linje under den här lilla rubriken som ligger över den stora? frågade han, och avsåg den linjerade dårraden. Varför är den i fet, kursiv Bodoni i liten grad och den andra raden i halvfet rak? Var finns tyngdpunkten på det här tidningsuppslaget?
Varför ser din tidning ut som den gör? Varför använder ni ett visst typsnitt och inte ett annat? Hur skriver och typograferar ni rubriker, och varför har det blivit på det sättet?
Tydlighet och kontrast
All typografin var från början boktypografi; boken är äldre än tidningen. I boken (om vi nu undantar omslaget) är formgivarens mål den lugna, obrutna läsupplevelsen. Även i den mest spännande James Crumley-deckare är textmassan lika grå som i en roman av Lars Åke Augustsson.
Tidningstypografins främsta uppgift är också att underlätta läsningen, men dessutom ska den bidra till att skapa kontrast, för att på detta sätt hjälpa läsarna att välja vad de vill läsa på en sida eller ett uppslag. När tidningarnas marknadsstrateger talar om att ”sälja varje artikel” och redaktionens designguru säger att ”det är för lite dynamik” i sidorna så är det kontrasten det handlar om.
Att hitta den rätta balansen mellan två olika typsnitt; i såväl val av typsnitt som grad, kägel och svärta på rubriker, ingress, mellanrubriker, bildtexter och byline för text och bild är inte det lättaste.
Målet kan exempelvis vara att läsaren klart ska kunna urskilja vad som är mellanrubriker, men att dessa samtidigt inte ska stoppa upp läsningen. I många fall, som i kvällspressen, väljer formgivare att markera mellisarna så kraftigt att texten blir styckmördad på ett för mediet passande sätt. I andra typer av tidningar kanske skribenten är så välkänd att hans eller hennes namn bör framhävas med en kontrasterande byline.
What’s an ”Inger-ass”???
För dig som diskuterat svensk dagspress med kolleger från USA kommer det inte som en nyhet att de flesta amerikanska journalister är ganska avundsjuka på våra svenska ingresser. USA-tidningar har inte ingresser; på journalistutbildningarna over there ägnas i stället stor möda och många timmar åt att grubbla över ”the lead”, artikelns första mening, som ska föra läsaren rakt in i händelsernas mitt, eller i alla fall förhindra att läsaren bläddrar vidare utan att läsa resten av artikeln.
Likaså reagerar våra kolleger i USA med skräckblandad förtjusning över vårt generösa nyttjande av mellisar. Varför har ni sådana? frågar de, och tror inte riktigt på svaret att det är för att göra textblocken kortare och mer lättsmälta.
Nu ska vi komma ihåg att de flesta dagstidningar i USA har en starkt horisontellt betonad form, där textspalterna i en normal artikel ligger över sex spalter och sällan är mer än 10 cm långa. Ofta ligger ett tvåspaltigt notisblock till vänster på sidan.
Är våra ingresser och mellisar något att bevara, egentligen? Svenska Dagbladet gjorde häromåret slag i saken och avskaffade ingresserna (elaka tungor hävdar att orsaken var att de aldrig kunnat skriva ingresser på SvD). Jag tycker nog numera att det fungerar bra, även om jag var kritisk i början, och passar Svenska Dagbladets mödosamt inarbetade image av en tidning som väjer för förenkling och ställer högre krav på sina läsare.
Problemet med ingresser är ju i första hand att de är dåligt skrivna; antingen saknar de innehåll eller också är de så konstlöst skrivna att de inte lockar till fortsatt läsning.
Lång färd till läsningen
Konkurrenten Dagens Nyheter, av många ansedd som rikslikare även på formplanet, införde för flera år sedan nedryckare – utan att ta bort dårraderna. Dessutom införde man en ”nationsetikett” så att även andra än vana korsordslösare förstod vilket land som skildrades på utrikessidorna. I extremfall ledde det till att läsaren, för att komma in i en artikel, först tvingades läsa en överingress, en nationsetikett, en dårrad, två slagrader, en nedryckare, en byline, en dateringsort samt en ingress. Det är sex led för mycket före brödtexten.
Mellanrubrikerna då? Det beror alldeles på. Det finns tidningar som borde klara sig utan mellisar – och gör det också. Anfanger, eller varianter på detta tema, kan ibland vara att föredra. Insändare eller debatt- och kulturartiklar som skrivits av personer utanför redaktionen brukar jag försöka behandla med försiktighet. Eventuella mellanrubriker, liksom halvfeta eller kursiva stycken, bör vara författarens egna.
Annars, i dagspressens nyhetsartiklar, är mellanrubriker ofta helt nödvändiga för att den morgontrötte läsaren ska anse sig ha tid och ork att fortsätta läsa.
Hur väljer du då rubriksnitt när du väl bestämt dig för hur brödtexten ska se ut? Det finns vissa konvenanser att beakta; du kan givetvis välja att gå utanför dessa för att uppnå en viss effekt, med de risker detta innebär.
Med eller utan seriffer?
Brödtexten i tidningar är antikvastilar; jag känner bara till en holländsk dagstidning, där allting, rubb som stubb, är satt med en sanserif; Frutiger. Ett enkelt och effektivt sätt är att skapa kontrast med hjälp av typsnittsvalet. Alltså väljer man att sätta rubriker, ingresser, mellisar, bildtexter, tabeller och faktarutor i en sanserif.
Det är iallafall en populär teori. Den brukar sedan kompliceras av redaktionernas legitima krav att ”skilja ut” en eller flera typer av material från det rena nyhetsmaterialet. Slutresultatet, där man ofta blandar sanserifer och antikvastilar som rubriker, kan verka fullständigt glasklart för den redaktion som varit med och beslutat om den typografiska nydaningen – utan att för den skull ge läsarna den minsta ledtråd.
Typsnitt som Abadi, News Gothic, Franklin Gothic, Trade Gothic, Bell Gothic, Agency Gothic, Modula Sans, Myriad, Futura, Gill, Monotype Grotesque eller Bureau Grotesque är alla sanserifer, men skiljer sig rejält sinsemellan. En text satt i Monotypes Gill Book eller Bitstreams Bell Gothic är fullt läslig, medan samma text satt i Font Bureaus Grotesque One Three omedelbart skulle ge en läsare huvudvärk.
Men skillnaden är inte enbart funktionell; det skiljer i känsla också. När jag en gång använde ett av Zuzana Lickos typsnitt i ett förslag till logotype för tidningen Personal utbrast en upprörd redaktör att ”det påminner om någon sorts nazism”. Typsnittsval kan väcka starka reaktioner.
HästJournalen och Personal
Familjer som Monotypes Abadi (tecknad av Ong Chong Wah 1987) eller Adobes multiple master-font Myriad (tecknad av Robert Slimbach och Carol Twombly 1992) har stora (i Myriads fall oändligt stora) familjer och är neutrala till sin karaktär, utan att sakna karaktär.
Abadi används numera, efter omgörningen i våras, i tidningen HästJournalen. Den kondenserade varianten används inte. Rubrikerna är oftast Abadi, annars antikvan Centaur, som också är brödtext. Ingress Abadi, liksom bildtexter. Mellisar versal Abadi i liten grad, spärrad något och med en halvpunkters linje under på spaltens fulla bredd. Byline versal Abadi. I tidningen Personal använde jag Myriad på liknande sätt; här har man dock ännu större möjlighet att finjustera typsnittet till papper och tryck genom multiple master-tekniken.
TCO-tidningen
Här används en del av familjen Bureau Grotesque, tunga versalrubriker på förstasidan för att förstärka nyhetskänslan, kontrasterat mot nedryckare i kursiv mager Swift. På nyhetssidorna som inleder tidningen också relativt svarta rubriker, men i mindre grad och ej versaler.
På mitten ett reportage som ofta har rubrik i Swift kontrasterad mot en underrad i versal, spärrad Grotesque Seven Nine, en extremt bred och lättläst skärning som i liten grad återfinns som ingress och mellanrubriker.
Tidningen LAND
I Pressens Tidning skrev jag en gång en sur kommentar om Tidningen Land och Vi Bilägare när de började trycka ute på Interprint; att det finns faktiskt andra typsnitt än Times och Helvetica. För ett halvår sedan hamnade jag i den förmånliga positionen att kunna göra något åt saken på tidningen Land. Brödtexten blev Nimrod och rubrikerna Gill, bägge från Monotype.
Jag har aldrig riktigt begripit hur en tidning som Land, med sitt mjuka material och mänskliga framtoning, kunnat föra fram sitt budskap i en så kall och mekanisk dräkt som Helvetica. Redaktionen hade dock känt detsamma, och försökte åtgärda det med färgade rubriker – något som efter bytet av typografi inte längre behövs. På så sätt kommer även färgbilderna bättre till sin rätt.
Att blanda typsnitt
Vad ska man då tänka på när man blandar typsnitt? Att välja typsnitt med stora familjer av feta och magra typer, smala och breda, underlättar resten av ditt designarbete. Vilka passar ihop och vilka ska man undvika att placera tillsammans? Typtecknaren sätter sitt märke på typsnittet; därför kan du ofta blanda en antikva och en sanserif från samma hand.
Hur gör du när du lagar mat? Hur klär du dig? Vilka människor bjuder du på dina fester? Att välja typsnitt är en personlig sak, likaväl som en funktionell.
Blir det fiskpinnar och pulvermos till middag så kanske det passar med en tidning satt i Times och Helvetica som bredvidläsning. Blir det getostsnittar med basilika och olivolja som förrätt och en strimlad kycklingfilet med sweet chili och basmatiris till huvudrätt kanske det passar bättre med något mer originellt. Gill Extra Bold Condensed och Swift kanske?
Låter det snobbigt? Det är i så fall inte meningen. Men olika typsnitt signalerar olika känslor, olika budskap, olika karaktär, olika sätt att bli mätt på. Vilken effekt vill du själv uppnå med ditt typsnittsval? Vill du smälta in eller vill du väcka uppmärksamhet? Klä dig därefter.
För ett tiotal år sedan var Louis Silverstein på besök i Stockholm. Han framträdde i Dagens Nyheters direktionsvåning, högst upp på 23:e våningen i DN-skrapan. Vi var ett litet gäng mer eller mindre andäktiga redigerare, layoutare, halvchefer och tecknare, som lyssnade till visdomsorden från den legendariske tidningsformgivaren från New York Times.
– There is no graphic tool known to man… sa Louis Silverstein, drog ett bloss på sin feta Havanna och sköt upp glasögonen i pannan medan han tog ett fastare grepp om Dagens Nyheter, och fortsatte:
–… that does not find it’s way into these pages.
Och så suckade han lite och var tyst, kisade med ögonen och masserade näsryggen med ena handen samtidigt som han spillde lite cigarraska över tidningen med den andra. Louis Silverstein har en begåvning för show, och syftet med föreställningen var att försöka få oss att förstå att Dagens Nyheter för honom såg ut som enda typografisk röra.
– Vad betyder det att det är en linje under den här lilla rubriken som ligger över den stora? frågade han, och avsåg den linjerade dårraden. Varför är den i fet, kursiv Bodoni i liten grad och den andra raden i halvfet rak? Var finns tyngdpunkten på det här tidningsuppslaget?
Varför ser din tidning ut som den gör? Varför använder ni ett visst typsnitt och inte ett annat? Hur skriver och typograferar ni rubriker, och varför har det blivit på det sättet?
Tydlighet och kontrast
All typografin var från början boktypografi; boken är äldre än tidningen. I boken (om vi nu undantar omslaget) är formgivarens mål den lugna, obrutna läsupplevelsen. Även i den mest spännande James Crumley-deckare är textmassan lika grå som i en roman av Lars Åke Augustsson.
Tidningstypografins främsta uppgift är också att underlätta läsningen, men dessutom ska den bidra till att skapa kontrast, för att på detta sätt hjälpa läsarna att välja vad de vill läsa på en sida eller ett uppslag. När tidningarnas marknadsstrateger talar om att ”sälja varje artikel” och redaktionens designguru säger att ”det är för lite dynamik” i sidorna så är det kontrasten det handlar om.
Att hitta den rätta balansen mellan två olika typsnitt; i såväl val av typsnitt som grad, kägel och svärta på rubriker, ingress, mellanrubriker, bildtexter och byline för text och bild är inte det lättaste.
Målet kan exempelvis vara att läsaren klart ska kunna urskilja vad som är mellanrubriker, men att dessa samtidigt inte ska stoppa upp läsningen. I många fall, som i kvällspressen, väljer formgivare att markera mellisarna så kraftigt att texten blir styckmördad på ett för mediet passande sätt. I andra typer av tidningar kanske skribenten är så välkänd att hans eller hennes namn bör framhävas med en kontrasterande byline.
What’s an ”Inger-ass”???
För dig som diskuterat svensk dagspress med kolleger från USA kommer det inte som en nyhet att de flesta amerikanska journalister är ganska avundsjuka på våra svenska ingresser. USA-tidningar har inte ingresser; på journalistutbildningarna over there ägnas i stället stor möda och många timmar åt att grubbla över ”the lead”, artikelns första mening, som ska föra läsaren rakt in i händelsernas mitt, eller i alla fall förhindra att läsaren bläddrar vidare utan att läsa resten av artikeln.
Likaså reagerar våra kolleger i USA med skräckblandad förtjusning över vårt generösa nyttjande av mellisar. Varför har ni sådana? frågar de, och tror inte riktigt på svaret att det är för att göra textblocken kortare och mer lättsmälta.
Nu ska vi komma ihåg att de flesta dagstidningar i USA har en starkt horisontellt betonad form, där textspalterna i en normal artikel ligger över sex spalter och sällan är mer än 10 cm långa. Ofta ligger ett tvåspaltigt notisblock till vänster på sidan.
Är våra ingresser och mellisar något att bevara, egentligen? Svenska Dagbladet gjorde häromåret slag i saken och avskaffade ingresserna (elaka tungor hävdar att orsaken var att de aldrig kunnat skriva ingresser på SvD). Jag tycker nog numera att det fungerar bra, även om jag var kritisk i början, och passar Svenska Dagbladets mödosamt inarbetade image av en tidning som väjer för förenkling och ställer högre krav på sina läsare.
Problemet med ingresser är ju i första hand att de är dåligt skrivna; antingen saknar de innehåll eller också är de så konstlöst skrivna att de inte lockar till fortsatt läsning.
Lång färd till läsningen
Konkurrenten Dagens Nyheter, av många ansedd som rikslikare även på formplanet, införde för flera år sedan nedryckare – utan att ta bort dårraderna. Dessutom införde man en ”nationsetikett” så att även andra än vana korsordslösare förstod vilket land som skildrades på utrikessidorna. I extremfall ledde det till att läsaren, för att komma in i en artikel, först tvingades läsa en överingress, en nationsetikett, en dårrad, två slagrader, en nedryckare, en byline, en dateringsort samt en ingress. Det är sex led för mycket före brödtexten.
Mellanrubrikerna då? Det beror alldeles på. Det finns tidningar som borde klara sig utan mellisar – och gör det också. Anfanger, eller varianter på detta tema, kan ibland vara att föredra. Insändare eller debatt- och kulturartiklar som skrivits av personer utanför redaktionen brukar jag försöka behandla med försiktighet. Eventuella mellanrubriker, liksom halvfeta eller kursiva stycken, bör vara författarens egna.
Annars, i dagspressens nyhetsartiklar, är mellanrubriker ofta helt nödvändiga för att den morgontrötte läsaren ska anse sig ha tid och ork att fortsätta läsa.
Hur väljer du då rubriksnitt när du väl bestämt dig för hur brödtexten ska se ut? Det finns vissa konvenanser att beakta; du kan givetvis välja att gå utanför dessa för att uppnå en viss effekt, med de risker detta innebär.
Med eller utan seriffer?
Brödtexten i tidningar är antikvastilar; jag känner bara till en holländsk dagstidning, där allting, rubb som stubb, är satt med en sanserif; Frutiger. Ett enkelt och effektivt sätt är att skapa kontrast med hjälp av typsnittsvalet. Alltså väljer man att sätta rubriker, ingresser, mellisar, bildtexter, tabeller och faktarutor i en sanserif.
Det är iallafall en populär teori. Den brukar sedan kompliceras av redaktionernas legitima krav att ”skilja ut” en eller flera typer av material från det rena nyhetsmaterialet. Slutresultatet, där man ofta blandar sanserifer och antikvastilar som rubriker, kan verka fullständigt glasklart för den redaktion som varit med och beslutat om den typografiska nydaningen – utan att för den skull ge läsarna den minsta ledtråd.
Typsnitt som Abadi, News Gothic, Franklin Gothic, Trade Gothic, Bell Gothic, Agency Gothic, Modula Sans, Myriad, Futura, Gill, Monotype Grotesque eller Bureau Grotesque är alla sanserifer, men skiljer sig rejält sinsemellan. En text satt i Monotypes Gill Book eller Bitstreams Bell Gothic är fullt läslig, medan samma text satt i Font Bureaus Grotesque One Three omedelbart skulle ge en läsare huvudvärk.
Men skillnaden är inte enbart funktionell; det skiljer i känsla också. När jag en gång använde ett av Zuzana Lickos typsnitt i ett förslag till logotype för tidningen Personal utbrast en upprörd redaktör att ”det påminner om någon sorts nazism”. Typsnittsval kan väcka starka reaktioner.
HästJournalen och Personal
Familjer som Monotypes Abadi (tecknad av Ong Chong Wah 1987) eller Adobes multiple master-font Myriad (tecknad av Robert Slimbach och Carol Twombly 1992) har stora (i Myriads fall oändligt stora) familjer och är neutrala till sin karaktär, utan att sakna karaktär.
Abadi används numera, efter omgörningen i våras, i tidningen HästJournalen. Den kondenserade varianten används inte. Rubrikerna är oftast Abadi, annars antikvan Centaur, som också är brödtext. Ingress Abadi, liksom bildtexter. Mellisar versal Abadi i liten grad, spärrad något och med en halvpunkters linje under på spaltens fulla bredd. Byline versal Abadi. I tidningen Personal använde jag Myriad på liknande sätt; här har man dock ännu större möjlighet att finjustera typsnittet till papper och tryck genom multiple master-tekniken.
TCO-tidningen
Här används en del av familjen Bureau Grotesque, tunga versalrubriker på förstasidan för att förstärka nyhetskänslan, kontrasterat mot nedryckare i kursiv mager Swift. På nyhetssidorna som inleder tidningen också relativt svarta rubriker, men i mindre grad och ej versaler.
På mitten ett reportage som ofta har rubrik i Swift kontrasterad mot en underrad i versal, spärrad Grotesque Seven Nine, en extremt bred och lättläst skärning som i liten grad återfinns som ingress och mellanrubriker.
Tidningen LAND
I Pressens Tidning skrev jag en gång en sur kommentar om Tidningen Land och Vi Bilägare när de började trycka ute på Interprint; att det finns faktiskt andra typsnitt än Times och Helvetica. För ett halvår sedan hamnade jag i den förmånliga positionen att kunna göra något åt saken på tidningen Land. Brödtexten blev Nimrod och rubrikerna Gill, bägge från Monotype.
Jag har aldrig riktigt begripit hur en tidning som Land, med sitt mjuka material och mänskliga framtoning, kunnat föra fram sitt budskap i en så kall och mekanisk dräkt som Helvetica. Redaktionen hade dock känt detsamma, och försökte åtgärda det med färgade rubriker – något som efter bytet av typografi inte längre behövs. På så sätt kommer även färgbilderna bättre till sin rätt.
Att blanda typsnitt
Vad ska man då tänka på när man blandar typsnitt? Att välja typsnitt med stora familjer av feta och magra typer, smala och breda, underlättar resten av ditt designarbete. Vilka passar ihop och vilka ska man undvika att placera tillsammans? Typtecknaren sätter sitt märke på typsnittet; därför kan du ofta blanda en antikva och en sanserif från samma hand.
Hur gör du när du lagar mat? Hur klär du dig? Vilka människor bjuder du på dina fester? Att välja typsnitt är en personlig sak, likaväl som en funktionell.
Blir det fiskpinnar och pulvermos till middag så kanske det passar med en tidning satt i Times och Helvetica som bredvidläsning. Blir det getostsnittar med basilika och olivolja som förrätt och en strimlad kycklingfilet med sweet chili och basmatiris till huvudrätt kanske det passar bättre med något mer originellt. Gill Extra Bold Condensed och Swift kanske?
Låter det snobbigt? Det är i så fall inte meningen. Men olika typsnitt signalerar olika känslor, olika budskap, olika karaktär, olika sätt att bli mätt på. Vilken effekt vill du själv uppnå med ditt typsnittsval? Vill du smälta in eller vill du väcka uppmärksamhet? Klä dig därefter.
posted by Pelle at Tuesday, May 24, 1994
0 Comments:
Post a Comment
<< Home