God grafisk form är form för läsande
Tidskriften HOW, som skriver om idéer och metoder inom grafisk design, frågade i vintras några ledande formgivare i USA följande: Om du tvingades leva resten av ditt liv med tillgång till ett enda typsnitt, vilket skulle du välja?
Svaren var intressanta, och kanske säger något om vart typografin är på väg när vi närmar oss sekelskiftet. Garamond och Bodoni fick två röster var, och vann därmed. Caslon, Centaur, Times och Futura fanns också med.
Rudy VanderLans, en ung USA-designer med rötter i Holland, svarade att han skulle ta med exempel på sin mammas handstil och försöka lära sig skriva lika vackert (en förmåga som han säger sig ha tappat på konstskolan).
En annan av de tillfrågade kommenterade att om han tvingades att bara använda Helvetica skulle han begå självmord. Ändå är Times och Helvetica världens mest använda typsnitt, synbarligen utan självmordsepidemier bland formgivare.
Men det slående var att de flesta sökte sig till källorna; de typsnitt som fick flest röster var ett par hundra år gamla! Läsbarhet, enkelhet, variationsrikedom och typografisk kvalitet vann över designmode.
Klassisk typografi vinner
Jag tror att klassisk, god typografi är en trend inom grafisk design och tidningsformgivning. Dagstidningen har förstås aldrig varit borta från denna huvudfåra; köparnas krav på att det ska gå att läsa artiklarna sätter stopp för alltför ”avancerade” utflykter i typografins buskvegetation. Men visst finns det tendenser som pekar åt olika håll:
Den gamla, av fackföreningarna omhuldade arbetsdelningen mellan redaktion och sätteri ersätts nu alltmer av en uppdelning mellan å ena sidan redaktionen och å andra sidan datakillarna (det är alltid killar) som är de som numera har makten på den tekniska sidan. De sättare som blir över omskolas till korrekturläsare eller vaktmästare i väntan på pensionen. Deras gamla yrkeskunnande finns inte i datorn, ej heller hos journalisterna.
Å andra sidan blir datorn aldrig bakfull; textblocken sitter iallafall rakt, och monterar man elektroniskt får man varken ”blyfrossa” eller riskerar att få skalpellen i tummen. Så visst har det blivit bättre på många sätt…
Leverantörer av dataprogram har också så sakteliga börjat lära sig mera om typografi och behoven hos dem som arbetar med formen på en tidning, men det är långt kvar. Dessutom är det ibland ett problem att programmen (och de flesta typsnitten) är utvecklade i USA.
Har du sett en Garamond på sistone?
Kvaliten på typsnitten i Macens tidsålder varierar, milt uttryckt. Å, Ä och Ö-prickar hamnar lite hipp som happ hos de flesta typsnittsleverantörerna. Knipning och mellanrum mellan bokstavspar fallerar. Och är det någon skillnad på Adobe, Linotype, AGFA, Letraset, Monotype, Bitstream, FontShop…? Vem hinner med, orkar eller har kunskapen som krävs för att bedöma alla de tusentals typsnitt som förs över till Postscript? Vet du själv skillnaden mellan Adobes egen Garamond, Stempel Garamond, ITC Garamond, Garamond no 3, etc, typsnitt som dessutom ofta finns i ett otal olika varianter från olika leverantörer?
Typsnitt som för 200–300 år sedan skars för en viss tryckteknik och ett viss sorts papper förs nu över till digital form för reproduktion i en fotografisk sättmaskin med hög upplösning, och trycks sedan i en modern offsetpress på fint, jämnt papper. Seriffer som på originaltypen kanske var 1 punkt blev med gamla tryckmetoder 4 punkter tjocka — med modern teknik kanske de inte sväller alls. Vem tänker på sådant? Vem inser att många typsnittsleverantörers anspråk på att sälja ”originalversionen” kan innebära raka motsatsen?
Var finns vår tids Benton?
Benton uppfann i USA för hundra år sedan den automatiska stämpelgraveringsmaskinen, och för första gången blev det möjligt för bokstavstecknare att sälja sina snitt på marknaden. Det är med en viss bävan man tänker på de nya programmen för typsnittsformgivning, Font Studio och Fontographer. Idag kan var och en göra sina egna typsnitt — och det är gott och väl för de egna breven. För massreproduktion i en tidning ställs andra krav, krav som Benton junior genom sin ställning i ATF kunde upprätthålla på ett lysande sätt. Var finns dagens Morris Fuller Benton?
En annan sak är hur tidningarna vill fungera i en värld av satelliter och kablar. Kommer exempelvis kvällstidningarna, med sin blandning av journalistik och underhållning, att överleva konkurrensen från de nya TV-kanalerna, undrade Dagens Nyheters chefredaktör Christina Jutterström framsynt vid en debatt i Stockholm nyligen.
En möjlig utveckling för kvällspressen är att den, som tidningen iDAG redan gör i Väst- och Sydsverige, börjar komma ut tidigare och utvecklas redaktionellt för att kunna bjuda morgontidningarna en fajt om läsarna.
Vilken typ av design krävs då? Vilken journalistik? Helt klart är att såväl 60- och 70-talets braskande rubriker och substanslösa kvällstidningsjournalistik som 80-talets kroppsnära söndagsbilagor kommer att ställas under debatt.
Behovet av en formmässig nyorientering kräver kunskap, helhetssyn och ledning som idag bara förekommer undantagsvis. En trolig utveckling är att tidningarna i ökad utsträckning anställer ansvariga för form och typografi som komplement till fristående konsulter. Formen blir ett konkurrensvapen.
Varumärket betyder allt
Tidningarna behöver stärka sin identitet, förbättra sin marknadsföring (inte minst genom TV-reklam) och förädla produkten. Genom databaser kan artiklar göras tillgängliga dagen innan tidningen kommer ut, genom faxklipp kan man prenumerera på visst material, genom Minitel kan läsare läsa tidningen i förväg och få tillgång till arkivet mm.
Tidningarnas journalistik kan trots detta inte konkurrera i snabbhet med de stora, resursstarka TV-bolagen (framförallt inte på internationella nyheter) på så kallade ”breaking news events”. Istället blir det analysen, bakgrunden, kommentaren och fördjupningen som blir tidningarnas journalistiska adelsmärke mot 2000-talet. Samt egna, lokala nyheter naturligtvis — även om de egna nyheterna i t.ex. de stora svenska morgontidningarna oftast lyser med sin frånvaro.
Det som alltid varit tidningarnas styrka i konkurrensen med TV kommer förhoppningsvis mer till uttryck i formgivningen; det lugna läsandets layout och typografi. Tidningen ses mer som en helhet, där samtalet med läsaren i och för sig kan föras på olika sätt på olika avdelningar, men där ”samtalspartnern” alltid är densamme.
God form för 2000-talets tidningar är form för läsande.
Svaren var intressanta, och kanske säger något om vart typografin är på väg när vi närmar oss sekelskiftet. Garamond och Bodoni fick två röster var, och vann därmed. Caslon, Centaur, Times och Futura fanns också med.
Rudy VanderLans, en ung USA-designer med rötter i Holland, svarade att han skulle ta med exempel på sin mammas handstil och försöka lära sig skriva lika vackert (en förmåga som han säger sig ha tappat på konstskolan).
En annan av de tillfrågade kommenterade att om han tvingades att bara använda Helvetica skulle han begå självmord. Ändå är Times och Helvetica världens mest använda typsnitt, synbarligen utan självmordsepidemier bland formgivare.
Men det slående var att de flesta sökte sig till källorna; de typsnitt som fick flest röster var ett par hundra år gamla! Läsbarhet, enkelhet, variationsrikedom och typografisk kvalitet vann över designmode.
Klassisk typografi vinner
Jag tror att klassisk, god typografi är en trend inom grafisk design och tidningsformgivning. Dagstidningen har förstås aldrig varit borta från denna huvudfåra; köparnas krav på att det ska gå att läsa artiklarna sätter stopp för alltför ”avancerade” utflykter i typografins buskvegetation. Men visst finns det tendenser som pekar åt olika håll:
Den gamla, av fackföreningarna omhuldade arbetsdelningen mellan redaktion och sätteri ersätts nu alltmer av en uppdelning mellan å ena sidan redaktionen och å andra sidan datakillarna (det är alltid killar) som är de som numera har makten på den tekniska sidan. De sättare som blir över omskolas till korrekturläsare eller vaktmästare i väntan på pensionen. Deras gamla yrkeskunnande finns inte i datorn, ej heller hos journalisterna.
Å andra sidan blir datorn aldrig bakfull; textblocken sitter iallafall rakt, och monterar man elektroniskt får man varken ”blyfrossa” eller riskerar att få skalpellen i tummen. Så visst har det blivit bättre på många sätt…
Leverantörer av dataprogram har också så sakteliga börjat lära sig mera om typografi och behoven hos dem som arbetar med formen på en tidning, men det är långt kvar. Dessutom är det ibland ett problem att programmen (och de flesta typsnitten) är utvecklade i USA.
Har du sett en Garamond på sistone?
Kvaliten på typsnitten i Macens tidsålder varierar, milt uttryckt. Å, Ä och Ö-prickar hamnar lite hipp som happ hos de flesta typsnittsleverantörerna. Knipning och mellanrum mellan bokstavspar fallerar. Och är det någon skillnad på Adobe, Linotype, AGFA, Letraset, Monotype, Bitstream, FontShop…? Vem hinner med, orkar eller har kunskapen som krävs för att bedöma alla de tusentals typsnitt som förs över till Postscript? Vet du själv skillnaden mellan Adobes egen Garamond, Stempel Garamond, ITC Garamond, Garamond no 3, etc, typsnitt som dessutom ofta finns i ett otal olika varianter från olika leverantörer?
Typsnitt som för 200–300 år sedan skars för en viss tryckteknik och ett viss sorts papper förs nu över till digital form för reproduktion i en fotografisk sättmaskin med hög upplösning, och trycks sedan i en modern offsetpress på fint, jämnt papper. Seriffer som på originaltypen kanske var 1 punkt blev med gamla tryckmetoder 4 punkter tjocka — med modern teknik kanske de inte sväller alls. Vem tänker på sådant? Vem inser att många typsnittsleverantörers anspråk på att sälja ”originalversionen” kan innebära raka motsatsen?
Var finns vår tids Benton?
Benton uppfann i USA för hundra år sedan den automatiska stämpelgraveringsmaskinen, och för första gången blev det möjligt för bokstavstecknare att sälja sina snitt på marknaden. Det är med en viss bävan man tänker på de nya programmen för typsnittsformgivning, Font Studio och Fontographer. Idag kan var och en göra sina egna typsnitt — och det är gott och väl för de egna breven. För massreproduktion i en tidning ställs andra krav, krav som Benton junior genom sin ställning i ATF kunde upprätthålla på ett lysande sätt. Var finns dagens Morris Fuller Benton?
En annan sak är hur tidningarna vill fungera i en värld av satelliter och kablar. Kommer exempelvis kvällstidningarna, med sin blandning av journalistik och underhållning, att överleva konkurrensen från de nya TV-kanalerna, undrade Dagens Nyheters chefredaktör Christina Jutterström framsynt vid en debatt i Stockholm nyligen.
En möjlig utveckling för kvällspressen är att den, som tidningen iDAG redan gör i Väst- och Sydsverige, börjar komma ut tidigare och utvecklas redaktionellt för att kunna bjuda morgontidningarna en fajt om läsarna.
Vilken typ av design krävs då? Vilken journalistik? Helt klart är att såväl 60- och 70-talets braskande rubriker och substanslösa kvällstidningsjournalistik som 80-talets kroppsnära söndagsbilagor kommer att ställas under debatt.
Behovet av en formmässig nyorientering kräver kunskap, helhetssyn och ledning som idag bara förekommer undantagsvis. En trolig utveckling är att tidningarna i ökad utsträckning anställer ansvariga för form och typografi som komplement till fristående konsulter. Formen blir ett konkurrensvapen.
Varumärket betyder allt
Tidningarna behöver stärka sin identitet, förbättra sin marknadsföring (inte minst genom TV-reklam) och förädla produkten. Genom databaser kan artiklar göras tillgängliga dagen innan tidningen kommer ut, genom faxklipp kan man prenumerera på visst material, genom Minitel kan läsare läsa tidningen i förväg och få tillgång till arkivet mm.
Tidningarnas journalistik kan trots detta inte konkurrera i snabbhet med de stora, resursstarka TV-bolagen (framförallt inte på internationella nyheter) på så kallade ”breaking news events”. Istället blir det analysen, bakgrunden, kommentaren och fördjupningen som blir tidningarnas journalistiska adelsmärke mot 2000-talet. Samt egna, lokala nyheter naturligtvis — även om de egna nyheterna i t.ex. de stora svenska morgontidningarna oftast lyser med sin frånvaro.
Det som alltid varit tidningarnas styrka i konkurrensen med TV kommer förhoppningsvis mer till uttryck i formgivningen; det lugna läsandets layout och typografi. Tidningen ses mer som en helhet, där samtalet med läsaren i och för sig kan föras på olika sätt på olika avdelningar, men där ”samtalspartnern” alltid är densamme.
God form för 2000-talets tidningar är form för läsande.
posted by Pelle at Tuesday, June 18, 1991
0 Comments:
Post a Comment
<< Home