David Hillman städade upp The Guardian

– Skillnaden mellan att designa ett företags grafiska profil (”corporate identity”) och en tidning, är att företagets symbol, logotypen, egentligen aldrig förändras när den väl blivit etablerad, medan tidningen eller tidskriften hela tiden förändras beroende på dess innehåll, säger David Hillman. När det är gott om bra nyheter är tidningen bra, när nyhetsströmmen sinar blir tidningen svag.

• … vilket också är orsaken till att det är så mycket mer tillfredsställande att jobba med tidningsdesign…
– Exakt!
För två år sedan orsakade David Hillman uppståndelse i hemlandet genom omgörningen av den anrika dagstidningen The Guardian, som utkommer i Manchester och London. I Sverige är han tillsammans med kolleger på den engelska designfirman Pentagram ansvarig för ABB:s logotype, liksom SCA:s och Skandia Internationals profiler. Och om man kan märka en viss besvikelse över resultatet av ABB-uppdraget, även om David Hillman inte säger det rent ut, så är han desto mer entusiastisk när han berättar om Guardian.
– Jag kände Peter Preston, Guardians redaktör, sedan tidigare, då han jobbade på Sunday Times. 1985 tog han kontakt med mig och berättade om planer på en ”upmarket tab”, en kvalitetstidning av den typ som Independent sedan blev (även om det inte blev en tabloidtidning).
– Jag hatar förresten ordet ”tabloid” i den mån det står för en viss typ av journalistik. Det behöver förstås inte betyda detta; såväl Le Monde som Libération är ju tabloider.
När Peter Preston gav David Hillman uppdraget att ge Guardian en ny form, förklarade han noga att det inte var en redesign påkallad av ett ändrat innehåll eller en ny inriktning på tidningen.
– Tidningar och tidskrifter misslyckas inte på grund av hur de ser ut, utan för att det som står i dem är skit, kommenterar David Hillman. Ganska ofta kommer förlag och tidningsföretag med en tidning på fallrepet och vill ha en ny design. ”Glöm det”, säger jag. Jag tänker inte stoppa mitt huvud i snaran.

• Guardian har alltid ansetts som en kvalitetstidning, till och med föregångare på designens område, eller hur?
– Ja, den har alltid haft namn om sig att vara väl formgiven, och på 50-talet var den modern. Men den förnyade sig inte, utan sackade efter.
Peter Preston ville organisera om tidningen, och även om inriktningen skulle vara densamma, så innebar det också förändringar i innehållet. David Hillman tog fram en rad olika (preliminära) alternativ för redaktionsledningen att välja mellan. ”Maximialternativet” var att göra om Guardian till tabloidformat!
– Omgörningen ledde till en rad små revolutioner; hade vi dessutom ändrat format till tabloid hade läsarna fått hjärtattack, säger David Hillman. Man lekte med några tusen människors liv…
Ett intressant ”mellanalternativ” var att trycka tidningen i fullformat, men sälja och distribuera den vikt till tabloid, med en tabloidförstasida. Osäkerhet om hur läsarna skulle reagera stoppade experimentet.
– Vi föreslog att man skulle gå från åtta till sex spalter, men det var omöjligt på grund av de standardiserade annonsformaten. Synd, med tanke på att de längre raderna ger bättre typografi och högre läsbarhet.

• Hela Guardian är satt med åtta spalter; du gillar inte att variera spaltbredden i en och samma tidning?
– Nej, det gör jag aldrig. Enda undantaget i Guardian är ledarsidan, där ledaren är satt på två spalts bredd. Jag avskyr när man sätter på en och en halv spalts bredd t ex, tidningssidorna blir rena pusslen.
Det som slår en läsare av ”nya” Guardian är enkelheten, renheten i formen, att det är mycket lätt att hitta i den, och att det är en konsekvent genomförd typografisk organisation. Spaltstickor mellan varje spalt, breda ”notlinjer” avskiljer artiklarna horisontellt. Kulturmaterialet sätts med ojämn högerkant i sektion två.
En nyhetssida är oftast bruten i block, baserat på ett system där två- eller trespaltare staplas ovanpå varandra och resten av sidan ritas med denna ”stapel” som stöd. Layouten är vertikal snarare än horisontell, som i många moderna dagstidningar i USA.
– Efter beslutet om hur långt förändringen skulle gå, jobbade vi direkt med varje avdelning på tidningen. Vi tog fram en dummy, och när vi presenterat slutversionen var det ingen som sa ”jag avskyr det här”, utan alla ville veta ”hur blir mitt jobb annorlunda?”. Vi hade sju möten om dagen. Varje dag kom journalisterna och redigerarna med nya problem, och vi löste dem, ett efter ett, inom ramen för den nya designen. Varje dag i sex månader.
Fördelen som folket på Independent hade när de formgav sin tidning var naturligtvis att de inte behövde producera en dagstidning parallellt med design och utbildning.
– I slutskedet hade vi kurser med Guardianfolk två timmar om dagen. De skulle lära sig alla nya format (allt fanns inlagt i det nya datasystemet) och de skulle också få grundläggande datakunskaper. Vi förklarade möjligheterna med den nya designen, och vilka regler som fanns att hålla sig till. Alla var inte lika entusiastiska.
– Och efter tvåtimmarskursen gick de på eftermiddagen och satte sig och gjorde tidningen på samma sätt de gjort den de senaste 19 åren…

• En sak som vi lade ner mycket jobb på när vi gjorde om iDAG var manualen till dummyn. Hur gjorde ni?
– När man gör en design som andra ska tillämpa måste man hela tiden ställa sig frågor som ”Finns det ett sätt att kontrollera den här saken? Kan man formulera en regel för det där? Är jag för tuff eller släpper jag dem för långt?”. Vi begränsade t ex antalet rubrikgrader (60 punkter i topp, sedan 48 osv.) och gjorde en rad definitiva regler.
– Vissa saker går förstås inte vare sig lära ut eller reglera; bilder t ex. Man kan inte lära ut vad en bra bild är. Man kan lära ut grunderna om beskärning osv., men inte mer.
– Guardian anställde en fantastisk fotograf som bildredaktör, Andrew McCabe. Den dag han började på tidningen blev Guardian, hur bra den må ha varit tidigare, en bildtidning i världsklass, säger David Hillman.

• Många verkar ha svårt att begripa att det är värre att trycka en dålig bild än ingen alls.
– Javisst, och värst av allt är en dålig färgbild! Av någon outgrundlig anledning ingår det i det nu förhärskande designkonceptet att färg kan tillföra något i en tidning. För mig verkar det bara distraherande.
– Jag tror helt enkelt inte på de flesta färgkort jag ser i en tidning. De är oftast dåligt fotade och dåligt tryckta. Det löjliga, ja bisarra, är att tidningsfolk verkar tro att den enda trycksak läsarna ser är deras egen tidning. De glömmer att så gott som alla dagspressläsare också köper veckotidningar eller månadsmagasin. Dessa är ju ofta oerhört bra tryckta, på bra papper och med fina färgbilder. Man behöver inte vara expert för att se skillnaden mellan dessa och skräpet som trycks i dagstidningarna.
– Varje dag trycker våra tidningar så dåliga färgbilder att jag inte tror mina ögon. Det är så uselt att man ibland inte ens kan se vad bilden ska föreställa, så varför ens försöka?

• Jag drar mig till minnes min tid på Dagens Nyheter, då många bilder hamnade på förstasidan bara för att de var i färg…
– Ta tågolyckan i Clapham t ex. Många döda, katastrof, sorg. Alla de stora tidningarna hade en stor bild på förstasidan. Independent, Guardian, Times och Telegraph körde den i svartvitt. Sun, Mail och Express (de tre stora brittiska tabloiderna — i ordets bägge bemärkelser) körde den i färg. Resultatet blev någon slags feststämning; himlen och det kvaddade tåget i klarblått, räddningspersonal i knallgula och svarta kläder mot den vita snön. Intrycket av bilden svor mot nyhetens innehåll.

• Är inte det ett generationsproblem? Att vi bara är ovana att se nyhetsbilder i färg?
– Nej, tryckkvalitén avgör saken. Det finns inga mellanlägen, inga möjligheter till nyanser, för dagspress. Pappret sätter gränsen för vad som går att trycka. Hade samma ”festbild” tryckts i Sunday Times Magazine i offset på hyggligt papper hade det varit en helt annan sak!

• Men tidningarna trycker ju fyrfärgsannonser?
– Nej, det mesta av fyrfärgsannonseringen här i England förtrycks i offset och rullas om för tryck i dagstidningens press. Men det är klart, det finns ljuspunkter. I höstas fick Times en weekendbilaga på lördagar i mindre format, häftad och tryckt på bra tidningspapper. Den har fint fyrfärgstryck. Om detta var den vanliga standarden skulle jag inte ha några invändningar mot daglig fyrfärg i tidningarna.
– Men ingen kan garantera den kvalitetsnivån, så glöm det… Tidningar har problem med trycket över huvud taget. För det mesta har man svårt att få svart färg att fastna på pappret. Tre färger till, ja då blir det pannkaka av det. Det är sådana dagar man önskar att man fick ett par glasögon med röda och gröna glas i så man fick 3D-effekt.

• Saknar du inte ett projekt som The Guardians omgörning när det är över?
– Jag är nöjd med att läsa tidningen varje dag, särskilt när de gjort en snygg etta.

• Något du inte är nöjd med?
– Det hade varit kul att gå hela vägen och göra om den till tabloid. Schweizarna har en tidning som heter ”Der Werkwoche” i litet format, ungefär tabloid, mycket fin. När vi skissade på Guardian som tabloid kom vi fram till en form med en story per sida, ska man göra en seriös tidning kan man inte ha två – tre storys per sida, det fungerar inte. Så har schweizarna gjort, en story och bra foton.
– Sunday Correspondent skulle kommit ut som tabloid från början istället för att göra det som ett sista, desperat försök. Då hade de haft sex månader på sig att bevisa för läsarna att de var seriösa, inte bara ett par veckor som i höstas.
David Hillman är en stor förespråkare av funktionell form, eller uttryckt så att god funktion oftast är nyckeln till god form. Det gäller tidningsdesign i hög grad, där formen är till för att överbringa ett budskap, och inte har något annat syfte.
Pentagram, ett formgivarkollektiv där var och en ansvarar för sin del och sina kunder, är ett av de mest respekterade namnen inom designvärlden. David Hillman var en av de fem grundarna, idag är de tretton. Totalt jobbar ett 70-tal personer på Pentagram i London. Företaget har också kontor i New York och San Fransisco. Man tar alla sorters designuppdrag. Just nu jobbar David Hillman med två olika corporate identity-projekt, tre böcker, några förpackningar, några skyltningsprogram och ett par tidskrifter.
– Alltså, blotta tanken på att behöva vakna varje morgon och designa tidningar gör mig skräckslagen, säger David Hillman.