Kvalitet i desktopåldern
Desktoptekniken tillåter tidningsutgivare, tidskriftsredaktörer, förläggare och en växande grupp av fristående tidningsmakare att snabbt och relativt billigt producera sina trycksaker fram till färdiga original. Ingen utom den mest bakåtsträvande kan rimligen önska sig de gamla tiderna åter; med manus utskrivet på skrivmaskin, granskat och typat av en textredigerare, därefter åter inskrivet på en sättmaskin av en typograf, utkört och korrläst av en korrekturläsare, sidan skissad av en layoutare, därefter ombruten av en annan typograf, ännu ett korrektur, repro osv.
Problemet är bara att med dagens desktopdatorer görs alla dessa olika moment av en enda person. Det syns oftast alltför väl.
Desktopentusiasten bör alltså fråga sig: ”Vill jag verkligen lära mig alla dessa olika handgrepp och finesser som krävs för att göra ett bra jobb?” Blir svaret nej ska man fundera på att överlåta delar av produktionen på personer som är bättre lämpade till det. Blir svaret ja kan en del elementa vara till stöd i kvalitetsjakten:
1. Felaktiga avstavningar är ett säkert tecknen på att en trycksak är desktoppad. Energin verkar aldrig riktigt räcka till slutkorrektur. Eller litar du på programmets avstavningslogaritm? Gör inte det! Korrläs istället en sista gång innan du skickar dokumentet till sätteriet för rippning. Tänk på att detta ska vara det sista du gör – stryker du i texten efteråt flödas den om och nya fel uppstår. ”Motläs” gärna med en arbetskamrat; ofta är det svårt att se korrekturfelen i den egna texten.
2. Har alla slutat använda riktiga citattecken till förmån för fula amerikanska tumsymboler? De riktiga citattecknen finns på tangentbordet; använd dem istället! Antingen alt-shift-m eller alt-shift-2 finns det riktiga citattecknet på. För Quark XPress-användare finns ett litet behändigt gratisprogram som gör detta automatiskt. (Samma program ger dig automatiskt de ”fi” och ”fl”-ligaturer som finns i nästan alla postscriptfonter. Ligaturerna ger snyggare typografi, och består av två eller tre tecken som är ihopritade till en enhet). Du kan också programmera om tangentbordet på din Macintosh med t.ex. QuickKeys så slipper du tänka på saken.
3. Skilj på bindestreck (divis) och pratminus! Tangentkombinationen alt+- ger ett pratminus (–). Efter pratminus, som alltså inleder ett stycke där någon säger något, ska du ha ett fast kvartsfyrkants mellanslag. Pratminus är att föredra framför citattecken om du skriver ut en intervju. I Sverige har vi oftast lite lägre krav på att exakt följa intervjupersonens ordval än i t ex USA. Använder du citattecken ska det verkligen vara ordagranna citat. I löpande text används pratminuset som tankstreck med vanliga ordmellanrum runtom (inte som i USA och England, där tangentkombinationen shift+alt+- ger ett ännu längre tecken, ”em-dash” (—), som i dessa länder sätts utan mellanslag). Använd inte tankstreck i onödan, eftersom det bryter upp texten och stoppar upp läsningen. Komma, semikolon eller parantes är ofta mer lämpliga.
4. Storleken, betyder den något? Nej, inte i dataprogrammens värld. Nästan alla desktopprogram är utvecklade i USA och är därför uppbyggda med pica som grundläggande måttenhet, som skiljer sig från det europeiska Didotsystemet. Eftersom grundenheten heter likadant i bägge systemen (punkter eller ”points”) är förvirringen total. 1 cicero i Didotsystemet är 4,5 mm, 1 pica är 4,2 mm. I Quark XPress kan du skriva ”c” framför alla mått/grader/avstånd du anger i punkter så blir det Didotpunkter/ciceropunkter.
5. Spärra, knipa eller kerna? Avstånden mellan bokstäverna och orden i satt text är avgörande för läsbarheten. Genom tydliga ordbilder och jämn sats underlättas hjärnans jobb. Se till att ditt program inte slår ut (spärrar) mellan bokstäverna i orden när du sätter spalter med raka kanter (utsluten) – något som är ”tillåtet” i USA och England men inte här. Rubriker behöver ofta sättas tätare, knipas, i större storlekar för att ge en acceptabel ordbild. Kerning är den individuella tillriktningen mellan ett speciellt bokstavspar; en konst som kräver lång träning, men värt besväret att lära sig. Sätter du rubriker i bara stora bokstäver (versaler) bör du spärra ut dem, och helst jämna ut dem optiskt för hand. Ögat avgör vad som är rätt, inte datorn.
6. Grad och kägel, dvs. storlek och radavstånd, hänger inte alltid ihop. Olika typsnitt i samma grad kan behöva helt olika radavstånd beroende på hur de är tecknade, med stor eller liten x-höjd, korta eller långa staplar. En del typsnitt är små och knubbiga, andra är långsmala som spjälstaket och behöver mer luft för att kunna forma lättlästa ord. Avståndet mellan raderna ska alltid vara större än avståndet mellan orden i raden. Använder du en stor grad och smal spaltbredd är det bättre att sätta texten med ojämn högerkant, så du slipper gluggiga spalter med ”floder” av ljus som stör läsningen. Tänk på att du behöver avstavningar även om du sätter text med ojämn högerkant!
7. Undvik horungar, dvs. indragsrad nederst i spalt (enkel horunge) och den värre formen utgångsrad överst i spalt (dubbel horunge). Vänta till slutkorr innan du åtgärdar horungarna; ändra sedan i första hand tillriktningen (avståndet mellan orden) på texten i något tidigare stycke med kort utgångsrad så att texten blir en rad kortare. Ofta kan du också stryka något, skriva till något eller göra ett nytt stycke till. Går inte detta kan du försiktigt öka ordmellanrummen i ett stycke eller göra ett nytt stycke så att texten blir en rad längre. Ändra aldrig radavståndet i en spalt.
8. Går det att göra original på laserskrivaren? Det beror på vad du ska producera. Du kan köra ut sidor i större storlek och förminska dem i en reprokamera, och få acceptabel dagstidningskvalitet. Finanstidningen kör ut sina tryckoriginal direkt på en 600-linjers laserskrivare. Ibland kan det vara en effekt man vill uppnå genom att använda laserskrivaren. En del menar till och med att laserutskrifter är mer trogna originaltypsnitten än rippad fotosats; den grövre och svartare laserskriften liknar resultaten av gamla tiders tryckteknik. Använder du laserutskrifter för korrektur så kom ihåg att fotosatsen kommer att se betydligt mer anemisk ut. Typsnitt med fina detaljer klumpar ihop sig i den grova laserutskriften. Använder du typsnitt utan fina seriffer (klackar) går det lättare att få bra kvalitet i laserskrivaren.
9. Vilka typsnitt ska du använda i din tidning/trycksak? Så få som möjligt! Hitta en antikva av god kvalitet och läsbarhet, med normal, halvfet och fet variant, helst med äkta kapitäler och gemena siffror. Välj sedan som komplement en grotesk (sans serif) med egen karaktär och stor familj, smala och breda varianter etc. Ta gärna något annat än de eviga Times och Helvetica som du förmodligen fick på köpet med laserskrivaren. Några förslag på antikvastilar: New Century Schoolbook, som är ett ganska utrymmeskrävande men mycket lättläst typsnitt, Adobe Garamond, som är ett mycket vackert och mångsidigt snitt, Monotype Bembo, som är ännu elegantare, Berling från Megafonts, ett svenskt typsnitt med världsrykte, Adobe Caslon, det kanske mest brittiska av alla snitt, Sabon, Monotype Baskerville, som är ett vanligt boktypsnitt. Sans serifer: Monotype Gill Sans, ett populärt typsnitt som trots att det saknar seriffer har många personliga kvalitéer, Franklin Gothic och News Gothic som är klassiska nyhets- och reklamtypsnitt, Futura, som har en stor och användbar familj.
10. Du som skriver in text för desktopproduktion; gör inte onödiga saker som ställer till problem senare i produktionskedjan! Låt layoutprogrammet byta rad och avstava, försök inte att få det att ”se snyggt ut” i ordbehandlingsprogrammet. Skriver du in tabeller så gör en tab mellan varje kolumn, gör absolut inga mellanslag eller flera tabbar för att få det att ”linjera” på skärmen. Gör aldrig extra mellanslag mellan meningar eller vid nytt stycke, och använd aldrig mellanslag för att göra indrag!
Till sist ett bonustips: Läs instruktionsboken du fick med ditt program. De få timmar det tar att kämpa sig igenom en handledning har du igen flera gånger om i effektivare och roligare jobb, inte sällan med bättre typografisk kvalitet.
Publicerad i Computer Sweden 1992
Problemet är bara att med dagens desktopdatorer görs alla dessa olika moment av en enda person. Det syns oftast alltför väl.
Desktopentusiasten bör alltså fråga sig: ”Vill jag verkligen lära mig alla dessa olika handgrepp och finesser som krävs för att göra ett bra jobb?” Blir svaret nej ska man fundera på att överlåta delar av produktionen på personer som är bättre lämpade till det. Blir svaret ja kan en del elementa vara till stöd i kvalitetsjakten:
1. Felaktiga avstavningar är ett säkert tecknen på att en trycksak är desktoppad. Energin verkar aldrig riktigt räcka till slutkorrektur. Eller litar du på programmets avstavningslogaritm? Gör inte det! Korrläs istället en sista gång innan du skickar dokumentet till sätteriet för rippning. Tänk på att detta ska vara det sista du gör – stryker du i texten efteråt flödas den om och nya fel uppstår. ”Motläs” gärna med en arbetskamrat; ofta är det svårt att se korrekturfelen i den egna texten.
2. Har alla slutat använda riktiga citattecken till förmån för fula amerikanska tumsymboler? De riktiga citattecknen finns på tangentbordet; använd dem istället! Antingen alt-shift-m eller alt-shift-2 finns det riktiga citattecknet på. För Quark XPress-användare finns ett litet behändigt gratisprogram som gör detta automatiskt. (Samma program ger dig automatiskt de ”fi” och ”fl”-ligaturer som finns i nästan alla postscriptfonter. Ligaturerna ger snyggare typografi, och består av två eller tre tecken som är ihopritade till en enhet). Du kan också programmera om tangentbordet på din Macintosh med t.ex. QuickKeys så slipper du tänka på saken.
3. Skilj på bindestreck (divis) och pratminus! Tangentkombinationen alt+- ger ett pratminus (–). Efter pratminus, som alltså inleder ett stycke där någon säger något, ska du ha ett fast kvartsfyrkants mellanslag. Pratminus är att föredra framför citattecken om du skriver ut en intervju. I Sverige har vi oftast lite lägre krav på att exakt följa intervjupersonens ordval än i t ex USA. Använder du citattecken ska det verkligen vara ordagranna citat. I löpande text används pratminuset som tankstreck med vanliga ordmellanrum runtom (inte som i USA och England, där tangentkombinationen shift+alt+- ger ett ännu längre tecken, ”em-dash” (—), som i dessa länder sätts utan mellanslag). Använd inte tankstreck i onödan, eftersom det bryter upp texten och stoppar upp läsningen. Komma, semikolon eller parantes är ofta mer lämpliga.
4. Storleken, betyder den något? Nej, inte i dataprogrammens värld. Nästan alla desktopprogram är utvecklade i USA och är därför uppbyggda med pica som grundläggande måttenhet, som skiljer sig från det europeiska Didotsystemet. Eftersom grundenheten heter likadant i bägge systemen (punkter eller ”points”) är förvirringen total. 1 cicero i Didotsystemet är 4,5 mm, 1 pica är 4,2 mm. I Quark XPress kan du skriva ”c” framför alla mått/grader/avstånd du anger i punkter så blir det Didotpunkter/ciceropunkter.
5. Spärra, knipa eller kerna? Avstånden mellan bokstäverna och orden i satt text är avgörande för läsbarheten. Genom tydliga ordbilder och jämn sats underlättas hjärnans jobb. Se till att ditt program inte slår ut (spärrar) mellan bokstäverna i orden när du sätter spalter med raka kanter (utsluten) – något som är ”tillåtet” i USA och England men inte här. Rubriker behöver ofta sättas tätare, knipas, i större storlekar för att ge en acceptabel ordbild. Kerning är den individuella tillriktningen mellan ett speciellt bokstavspar; en konst som kräver lång träning, men värt besväret att lära sig. Sätter du rubriker i bara stora bokstäver (versaler) bör du spärra ut dem, och helst jämna ut dem optiskt för hand. Ögat avgör vad som är rätt, inte datorn.
6. Grad och kägel, dvs. storlek och radavstånd, hänger inte alltid ihop. Olika typsnitt i samma grad kan behöva helt olika radavstånd beroende på hur de är tecknade, med stor eller liten x-höjd, korta eller långa staplar. En del typsnitt är små och knubbiga, andra är långsmala som spjälstaket och behöver mer luft för att kunna forma lättlästa ord. Avståndet mellan raderna ska alltid vara större än avståndet mellan orden i raden. Använder du en stor grad och smal spaltbredd är det bättre att sätta texten med ojämn högerkant, så du slipper gluggiga spalter med ”floder” av ljus som stör läsningen. Tänk på att du behöver avstavningar även om du sätter text med ojämn högerkant!
7. Undvik horungar, dvs. indragsrad nederst i spalt (enkel horunge) och den värre formen utgångsrad överst i spalt (dubbel horunge). Vänta till slutkorr innan du åtgärdar horungarna; ändra sedan i första hand tillriktningen (avståndet mellan orden) på texten i något tidigare stycke med kort utgångsrad så att texten blir en rad kortare. Ofta kan du också stryka något, skriva till något eller göra ett nytt stycke till. Går inte detta kan du försiktigt öka ordmellanrummen i ett stycke eller göra ett nytt stycke så att texten blir en rad längre. Ändra aldrig radavståndet i en spalt.
8. Går det att göra original på laserskrivaren? Det beror på vad du ska producera. Du kan köra ut sidor i större storlek och förminska dem i en reprokamera, och få acceptabel dagstidningskvalitet. Finanstidningen kör ut sina tryckoriginal direkt på en 600-linjers laserskrivare. Ibland kan det vara en effekt man vill uppnå genom att använda laserskrivaren. En del menar till och med att laserutskrifter är mer trogna originaltypsnitten än rippad fotosats; den grövre och svartare laserskriften liknar resultaten av gamla tiders tryckteknik. Använder du laserutskrifter för korrektur så kom ihåg att fotosatsen kommer att se betydligt mer anemisk ut. Typsnitt med fina detaljer klumpar ihop sig i den grova laserutskriften. Använder du typsnitt utan fina seriffer (klackar) går det lättare att få bra kvalitet i laserskrivaren.
9. Vilka typsnitt ska du använda i din tidning/trycksak? Så få som möjligt! Hitta en antikva av god kvalitet och läsbarhet, med normal, halvfet och fet variant, helst med äkta kapitäler och gemena siffror. Välj sedan som komplement en grotesk (sans serif) med egen karaktär och stor familj, smala och breda varianter etc. Ta gärna något annat än de eviga Times och Helvetica som du förmodligen fick på köpet med laserskrivaren. Några förslag på antikvastilar: New Century Schoolbook, som är ett ganska utrymmeskrävande men mycket lättläst typsnitt, Adobe Garamond, som är ett mycket vackert och mångsidigt snitt, Monotype Bembo, som är ännu elegantare, Berling från Megafonts, ett svenskt typsnitt med världsrykte, Adobe Caslon, det kanske mest brittiska av alla snitt, Sabon, Monotype Baskerville, som är ett vanligt boktypsnitt. Sans serifer: Monotype Gill Sans, ett populärt typsnitt som trots att det saknar seriffer har många personliga kvalitéer, Franklin Gothic och News Gothic som är klassiska nyhets- och reklamtypsnitt, Futura, som har en stor och användbar familj.
10. Du som skriver in text för desktopproduktion; gör inte onödiga saker som ställer till problem senare i produktionskedjan! Låt layoutprogrammet byta rad och avstava, försök inte att få det att ”se snyggt ut” i ordbehandlingsprogrammet. Skriver du in tabeller så gör en tab mellan varje kolumn, gör absolut inga mellanslag eller flera tabbar för att få det att ”linjera” på skärmen. Gör aldrig extra mellanslag mellan meningar eller vid nytt stycke, och använd aldrig mellanslag för att göra indrag!
Till sist ett bonustips: Läs instruktionsboken du fick med ditt program. De få timmar det tar att kämpa sig igenom en handledning har du igen flera gånger om i effektivare och roligare jobb, inte sällan med bättre typografisk kvalitet.
Publicerad i Computer Sweden 1992
posted by Pelle at Friday, November 08, 1991
0 Comments:
Post a Comment
<< Home