Så väljer du brödtext

Den ”anonyma” brödtexten är ett av de viktigaste formelementen i en tidning eller annan trycksak. Brödtexten är också ämnet för denna artikel, där Pelle Anderson diskuterar tidningsdesign i dag, med utgångspunkt från en rad olika tidningsprojekt.

I dag, efter PostScriptteknikens segertåg över världen, är det få som funderar på om ett teckensnitt är gjort för brödtext eller rubriker; många blandar och ger i sina trycksaker utan att ens använda de möjligheter till tillriktning av rubriker eller justering av avstavning och utslutning i textspalten som desktopprogrammen ger möjlighet till.
Under blytiden, även om den epoken alls inte var bättre på alla sätt, var dock varje grad av ett typsnitt individuellt utformad. Man talade om hur ett typsnitt var ”skuret”, och skärningen varierade mycket om det var en 8 punkters matris som var målet, eller en 72 punkters.
Vad är det då som skiljer ett brödtextsnitt från ett rubriksnitt?
Framförallt den grövre uppbyggnaden av tecknen; avsaknaden av fina detaljer som ändå skulle vara såväl omöjliga att trycka, förutom på det allra finaste papper. Dessutom skulle dessa rubriksnittens finesser vara svåra att upptäcka med blotta ögat i de grader (mellan 6 och 14 punkter ungefär) det är fråga om för vanlig brödtext.
Så är exempelvis kontrasterna mellan tecknets fetaste delar, som ansvällningar i runda former, och de tunnaste linjerna som serifferna, inte alls lika markerade i en brödtextskärning som i en rubrikskärning av ett typsnitt. X-höjden är lägre i ett rubriksnitt; dvs. att skillnaden i höjd mellan en versal och en gemen bokstav är större i ett rubriksnitt än i ett textsnitt.
Små bokstäver behöver vara bredare än större – texttypsnitt är också generösare än rubriksnitt.

Tecknets svarta ytor är större i en brödtextskärning än i en rubrikskärning. Därmed dock inte sagt att brödtextsnitten alltid är grovarbetare medan rubrikerna är de förfinade adelsmännen – det finns givetvis grader också i det typografiska ståndssamhället.
Ändå kan få typsnitt för dagens desktopproduktion verka helt utanför detta gamla kastsystem. För det är inte bara tecknen i sig som skiljer sig åt mellan rubriker och brödtext.
Bokstavsmellanrummen är ofta större i brödtextfonterna – det är därför du tvingas knipa ihop rubrikerna när du kommer uppåt 36–48 punkter och över för att få lättlästa ordbilder. För desktopteknikens era är kompromissernas tidsepok; typsnitten som används för brödtext och rubriker är i nio fall av tio exakt desamma, med samma detaljrikedom (eller avsaknad av den) med samma glesa tillriktning, med samma grova uttryck.
Ett problem som de flesta typsnitt har i PostScript är att brödtext runt 8–9 punkter blir alltför anemisk och tunn på sidan, om pappret inte suger färg och sväller bokstäverna. Trycksaker producerade i desktopteknik och tryckta på ett fint papper ser ofta ganska spetsiga, ja till och med spretiga ut i brödtexten. Det blir svårläst.

Finns det typsnitt som är mer läsbara än andra? Ja, det skulle nog de flesta av oss hålla med om. Men vad är det som kännetecknar dessa typsnitt?
En grupp hävdar bestämt att ”vi läser lättast det vi läser oftast”, och att det spelar mindre roll hur tecknen ser ut, bara ögat vant sig vid att känna igen teckenformerna. En annan grupp menar att det visst går att reda ut vad det är som gör att vissa typsnitt formar mer lättlästa ordbilder än andra, alldeles oavsett med vilken frekvens typsnittet förekommer i tryck.
Själv är jag tveksam till maximen att ”man läser lättast det man läser oftast”. Vore det så skulle Times och Helvetica vara världens mest lättlästa typsnitt. Och det stämmer verkligen inte. Times med sin snåla, smala form och Helvetica med sina slutna, likformiga bokstavsformer är snarare bland de sämre typsnitten vad gäller läsbarhet.
Dessutom glömmer man ofta saker som storlek/grad, svärta/vikt, ordmellanrum, bokstavsmellanrum/knipning, tillriktning/kerning, radmellanrum/kägel, spaltbredd, papper, tryck etc. Det mest lättlästa typsnitt går att göra fullkomligt oläsligt med några enkla åtgärder – och blir det inte sällan.
Nå, om du nu står i valet och kvalet mellan exempelvis din gamla Times å ena sidan och Stone Serif å den andra, vad gör du? Att hitta rätt i dagens djungel av PostScript-typsnitt är en svår uppgift även med en guide att hålla i handen. Undersökningen av fackpressen som DtP publicerade i nr 1/94 gav vid handen att många helt enkelt avstått från valet och gör som de alltid har gjort. Det är inte alltid fel att göra så heller – redaktionen tröttnar ofta tidigare än läsarna på ett typsnitt – men det finns alternativ. Fortsättningsvis ger vi några exempel ur levande livet.

Tidningen iDAG
John Bark och jag gjorde under 1989 en dummy för den tidning som blev resultatet av sammanslagningen av Göteborgs-Tidningen och Kvällsposten; den döptes under vårt arbete till iDAG.
Göteborgs-Tidningen såg ut som Expressens kusin från landet; vilket den i viss mån var. Osjälvständigheten gentemot det traditionella kvällstidningsidealet var stor, parat med en vildsint självständighet gentemot det mesta som kom från Stockholm. Samtidigt fanns här en vision om att göra något annat, baserat på det som huvudstadens kvällstidningar skulle upptäcka fem år senare – kommer man ut på morgonen säljer man fler tidningar. GT fanns i kioskerna klockan tio på förmiddagarna. Med omgörningen till iDAG skulle kultur, debatt, utrikes och andra sidor av mera traditionellt morgontidningssnitt förstärkas. iDAG skulle konkurrera på två marknader samtidigt, utan att tappa kvällstidningens starka sidor.
Kvällsposten gjordes i Malmö, närmare kontinenten och vid första anblicken av mera ”tysk” karaktär. Bild-Zeitung och Springer-pressen hyllades av en del som förebilder. Men såg man under ytan fanns en väldig professionalism, bra lokalnyheter och en hängivenhet hos medarbetarna som jag sällan mött på en dagstidning.
När vi gjorde dummyn för iDAG stod det snart klart för oss att det inte gick att ta en del Malmö och en del Göteborg och blanda till en kompromissprodukt. Vi var tvungna att göra något helt nytt.
Till brödtext hade GT haft Times, Kvällsposten likaså. I dummyn blev det New Century Schoolbook, som fanns i en komplett familj (så när som på kapitäler och gemena siffror). Kondenserade och breddade varianter kunde användas till anfanger.
Century håller sig alltid framme när formgivare ska välja brödtextsnitt, och inte utan anledning. Det som vi i dag tycker kännetecknar Century, dess öppna, breda teckenform, var dock inte det som tidningsutgivarna sökte när de valde den ursprungliga Century, utvecklad av Theodore L. De Vinne tillsammans med Linn Boyd Benton på 1890-talet för tidskriften med samma namn. Morris Fuller Benton tecknade Century Expanded och Century Schoolbook i början av 1900-talet, och ”New” lades till av Linotype och Bitstream när typsnittet något reviderades för digital reproduktion.
Då, 1894, var det typsnittets utrymmessnålhet som lockade. Senare utvecklades bredare versioner av Century, där New Century Schoolbook är den bredaste brödtextstilen (bredare än exempelvis Century Expanded).
Under första hälften av 1900-talet kom en rad tidningstypsnitt; Ionic, Excelsior, Paragon, Corona, Opticon, Linotype Modern, Linotype Olympian, Intertype Ideal, Intertype Rex, Intertype Regal, Intertype Imperial, Intertype Royal, Linotype Melior m.fl. Hög läsbarhet förenar dem med Century.
För en tidning som iDAG, som i hög utsträckning lever på sina bilder, var det extra viktigt att välja ett brödtextsnitt som tål att tryckarna skruvar på färginställningen för att få svärta i de stora halvtonsbilderna utan att ljusrummen inne i bokstäverna fylls av trycksvärta. Century håller också i gamla pressar – en inte oviktig sak i Malmö, där Kvällspostens gamla press sjöng på sista versen.

Tidningen Företagaren
Cheltenham är ett klassiskt amerikanskt typsnitt, omstritt men med obestridliga kvaliteter. Skaparen av den Cheltenham vi känner i dag hette Bertram Goodhue, och typsnittet växte snabbt ut till en familj som 1918 hade hela 24 medlemmar, alla producerade av ATF, American Type Founders Company. Att Cheltenham valdes till brödtextsnitt för New York Times bidrog till dess rykte.
Goodhue ville skapa ett lättläst boktypsnitt, bland annat genom att göra de uppåtgående staplarna längre och mer markerade än de neråtgående; detta baserat på den korrekta teorin om att denna del av bokstaven är viktigare för igenkännande än underdelen.

Moderna Tider
Cochin har haft en särskild plats i den svenska bokformgivningens historia. Det var Acke Kumliens favorittypsnitt, och vanligt på 40-talet, för att sedan helt försvinna. När Cochin äntligen släpptes i PostScript-format blev det snabbt populärt i annonser. Numera existerar även Nicolas Cochin från FontHaus i USA, ett ännu mera särpräglat typsnitt.
Som brödtext är Cochin, förutsett att det får tillräckligt med kägel, lättläst och behagligt, med en förfinad karaktär. Uppenbarligen blev det för mycket för Moderna Tiders redaktion, som övergick till Garamond efter någon tid (först den vedervärdiga ITC Garamond, därefter Garamond nr 3).

Personal
Minion Multiple Master är Adobes första antikva med optisk skalning – det som är multiple master-teknikens innersta mening. Optisk skalning innebär att du själv kan skapa inte bara vilken storlek som helst av typsnittet (det går ju med alla PostScript-snitt) eller vilken bredd eller svärta/fethet som helst (det går med alla Multiple Master-typsnitt) utan också vilken ”optisk storlek” som helst.
Här kommer vi tillbaka till det som jag berörde inledningsvis. Förr, under blyepoken, skars varje grad av typsnittet för sig. Varje storlek fick sina egna karaktäristika, sin egen speciella grad av detaljrikedom, sitt eget förhållande mellan tjocka och tunna linjer. Med multiple master-tekniken kan du skapa precis samma sak.
I fallet med tidningen Personal (som lär vara världens första tidning designad helt med multiple master-typsnitt) var det tur. Papperskvaliteten och trycket gjorde att brödtexten i det första omdesignade såg alldeles för tunn ut. Genom att variera den optiska axeln i ”Font Creator”-rutan så skapade jag en variant som blev något grövre – på det sättet simulerade jag ett papper som sög mera färg och svällde bokstäverna.
Det mest intressanta Multiple Master-projektet just nu är ITC som gett Sumner Stone i uppdrag att ta fram en Bodoni, baserad på Giambattista Bodonis egna provböcker. Kanske kan världen inom kort få reda på hur en äkta Bodoni ser ut.

TCO-tidningen
Swift, tecknat av holländaren Gerard Unger (1985), har inte vunnit några större framgångar. Jag tycker att det är obegripligt, eftersom typsnittet är ett av de mest lättlästa och samtidigt vackraste som finns för tidningstext.
I TCO-tidningen, tidigare satt i Times (vad annars), får läsarna Swift tryckt på vanligt tidningspapper i tabloidformat, i en rulloffsetpress som annars trycker exempelvis Dagens Industri. Storleken på brödtexten är lite olika, något större i kröniketext som sätts på bredspalt med ojämn höger, men för det mesta.
Swift har den exakta, kanske lite intellektuella kvalitet som kännetecknar alla Gerard Ungers typsnitt; ljusa och öppna bokstavsformer och ett mycket individuellt uttryck. Ljusrummen inne i tecknen, liksom de ljusrum som bildas mellan dem, bidrar tillsammans med de kraftigt markerade serifferna till att skapa ordbilder som är distinkta och lättlästa.
Tyvärr har Elsner & Flache, som säljer Swift, inte gjort något särskilt bra jobb. Det saknades exempelvis länkar mellan mager rak Swift och de kursiva och halvfeta varianterna. Samtidigt som vi byggde in detta, passade vi på att ersätta versalsiffrorna med gemena sådana.

Tidningen LAND
Nimrod, tecknad av Robin Nicholas (1980) på engelska Monotype, används bland annat i Dagens Nyheter som brödtext. Jag experimenterade med olika brödtextsnitt för att hitta ett som stod emot den brutala teknik som Lands tryckeri Interprint använder; rotogravyr.
Den innebär att även bokstäverna punktuppdelas – visserligen med ett fint raster, men ändå! Den Times som användes tidigare var otydlig, Swift som vi provade fungerade inte. Nimrod, som är tecknad med avsikt att tåla det mesta, visade sig fungera. Den påminner väldigt mycket om Clarion, som kom tre år senare, och ger trots en skarp och distinkt teckning ett snällt intryck. I en familjetidning som Land passar den bra.
Robin Nicholas själv har sagt att han influerats av Plantin 110, som har en ganska stabil, nästan grovhuggen struktur och en varm, öppen stil.
Gill kompletterar som sanserif. Samtidigt som vi införde den nya typografin i Land släppte Monotype två nya vikter till Gill; Book och Heavy. I längre texter är Book att föredra framför Regular, och Heavy har inte så förvrängda gemena bokstäver och siffror som Extra Bold (som jag betraktar som mycket svår att använda över huvud taget).

Hästjournalen
Centaur av Bruce Rogers (1915) var svårt att motstå när jag skulle välja typsnitt till Hästjournalen för någon månad sedan. Tidskriften skulle relanseras bara något halvår efter starten. Garamond av icke särdeles ädel kvalitet hade tidigare använts till texterna. Förändringen blev påtaglig. Tyvärr försenades ansiktslyftningen något på grund av att pappret (den grådaskiga Scangloss) inte kunde bytas samtidigt.
Centaur är en distinkt design, av många betraktad som den finaste moderna tolkningen av Jensons antikva. Den ger karaktär utan att verka ”konstig”.
Tradition eller revolution? Hur traditionell måste man vara när man väljer brödsnitt till dagstidningar eller upplagejättar som Land, Vår Bostad eller ICA-Kuriren? Hur experimentell får man vara när man väljer brödsnitt till tidskrifter som FORM, Moderna Tider eller Hästjournalen?
Tidigare var den som handlade typsnitt hänvisad till den som levererat sättsystemet, eller det civilsätteri som hade hand om den tekniska produktionen. Så icke i dag. Antalet PostScriptsnitt ligger runt 10 000, och det dyker upp nya (eller nya versioner av gamla typer) varje dag.
Jag har ibland fått frågan ”Vilket typsnitt ska jag ta?” från DtP-läsare, och svarat med en lista på alternativ. Jag gör inte det längre – inte ens en flitig läsare av nyhetsbrev och annan litteratur på typografins område förmår hålla jämna steg med denna strida ström av typsnitt. Det kommer hela tiden nya typsnitt, mer eller mindre lämpade för sättning av brödtext, och kvaliteten ökar hela tiden.

Design är ingen exakt vetenskap, inte val av typsnitt heller. Rätt eller fel avgörs mera av omständigheterna, av vad som fungerar, än av vad som står i någon icke-existerande regelbok. Förutsatt att läsbarhetskravet är uppfyllt så är det bara din och läsarnas fantasi som sätter gränserna. Ditt val av brödtext är basen i ditt designbygge.