Mikael: major, minister, moderat

Det är alltid trevligare att bli förvånad när man läser tidningen, än att få sina fördomar bekräftade. I dagens intervju med försvarsminister Mikael Odenberg (m) säger han de väntade sakerna om Nato (bra), värnplikten (onödig), svenska stridande soldater uter i världen (bra). Dessutom listar majoren sina favoriter bland krigsfilmerna. Inga överraskningar där heller:
1. Pansargeneralen Patton
2. Saving Private Ryan
3. Den längsta dagen
Förutom att det är en totalt fantasilös lista, även ur ett snävt moderat/militaristiskt perspektiv, så blir jag lite orolig över försvarsministerns bristande modernitet. Jag begär inte att karln ska titta på Warhols experimentfilmer eller nya koreanska kultrullar, men han borde åtminstone vara mer uppdaterad på krigsfilmens område. Alltså, komplettera till exempel med dessa:
4. The Deer Hunter
5. Apocalypse Now
6. Slaget om Alger
7. The Quiet American
The Deer Hunter (1978) är Michael Ciminos slående historik över hur Vietnamkriget drabbade de amerikaner som deltog. Ett vanligt, och förståeligt, perspektiv i Hollywood. Robert De Niro är i lika god form som i Taxi Driver, och han har en rad fina skådespelare omkring sig. Men det är skildringen av hur en grupp jobbare får sina liv förstörda av ett meningslöst krig som dröjer sig kvar. Här finns lärdomar även för en svensk sparvhök.
Apocalypse Now (1979) har den pålitligt reaktionäre John Milius som manusförfattare, så den borde även försvarsministern kunna titta på. Ljudet från fläkten i Martin Sheens hotellrum i Saigon övergår i rotorbladens svischande över Mekong och djungeln. Det blir allt svettigare. I slutet Marlon Brandos magnifike Kurtz. Detta är en film om resan mot mörkrets hjärta, ett bildmässigt konstverk, och en meditation över mötet med krigets vansinne och logik.
Slaget om Alger (1966) är italienske regissören Gillo Pontecorvos mästerverk från 1966 om den algeriska kampen mot den franska ockupationsmakten (alternativt de algeriska terroristernas blodiga dåd mot franska civila). Filmen förbjöds i Frankrike. Sedan 2004 är det äntligen tillåtet att se filmen i Frankrike, i Sverige har vi kunnat se den sedan 1967.
The Quiet American (2001) är Phillip Noyces filmatisering av Graham Greenes klassiska 50-talsroman om Vietnamkrigets inledningsskede. Filmen släpptes inte i USA förrän ett år efter att den var klar: just efter attentatet mot World Trade Center ansågs det inte fint att påminna om USA:s inblandning i terrorism, låt vara i en annan tid och ett sedan länge avslutat krig. Först efter påtryckningar från huvudrollsinnehavaren Michael Caine distribuerade Miramax filmen i USA, där den inte blev någon större succé. Men det är fortfarande en stor krigsfilm.
Mikael, lägg andra världskrigsperspektivet bakom dig! Kom in i matchen! 1945 var ett bra år, men det är längesen nu, och världen är inte längre densamma. Nya tider kräver nya filmlistor. Börja med de fyra filmerna ovan, jag kan ge dig fler förslag sen – det finns en del filmer från Öststaterna, Sydamerika, Mellanöstern och Asien som du borde kolla in. Min lilla samling av kinesiska propagandafilmer från Koreakriget får bli överkurs.

Läsning med förhinder

Ja, jag vet, jag är en petig jävel. Men när det gäller böcker och typografi och läsning har jag svårt att kompromissa. Cecilia von Krusenstjernas uppgörelse med familjen Gyllenhammar, En spricka i kristallen, är en skrämmande och välskriven historia. Den har inte ens nämnvärt tagit skada av att författaren varit journalist. Språket lyfter allt som oftast, ger den där lilla berusningen som läsaren tillåts dela med skribenten när en särdeles lyckad metafor fungerar. Jag sträckläste utgåvan i Månpocket.
Men, och här blir det knivigare: ibland försvann inlevelsen alldeles, och ersattes av en irriterad och vanmäktig upprördhet. Anledningen är de totalt bisarra avstavningarna som förfular satsen och förrycker läsningen. Några exempel:

jär-
nurnor

bar-
nbarn

all-
tmer

sols-
ting

förv-
ridet

fårskinn-
sjackan

bortre-
st

all-
tmer

oms-
org

re-
sväskorna

poj-
khand

Jag vet att pocketproduktion är en snål verksamhet.
Jag vet inte om sättningen är densamma som i Bonnier Faktas originalutgåva (2004), och jag har ingen lust att gynna förlaget genom att köpa även den utgåvan. Ofta är ju pocketutgåvan billig i ordets alla innebörder, där samma sättning bara krymps, helt enkelt plåtas av och förminskas till pocketformat, utan hänsyn till vare sig grad eller annat papper eller satsytor eller läsbarhet i största allmänhet.
Det säljs pocketböcker som aldrig förr i Sverige. Nya förlag växer upp i varje buske. Det är trevligt, jag gillar att folk läser, och papper är ett behagligare medium än den skärm som just nu plågar dina ögon. Men kan inte någon hålla koll på kvalitén?
Det tog en halvtimme för mig att hitta exemplen ovan. Om Månpocket hade visat någon respekt för en författare som lagt ner ett oerhört jobb på språket, formuleringar, bilder... då hade jag och många med mig kunnat ta del av texten utan stoppklossar. Som det nu är har snålheten, eller lättjan, eller ointresset – eller en kombination av alla tre – hindrat vår läsupplevelse, skapat irritation i stället för upprymdhet, fått oss att lägga märke till små idiotfel som de ovan i stället för att låta oss svepas med av den intensiva och vackra texten.
De ansvariga på Månpocket borde skämmas.
Vore jag Cecilia von Krusenstjerna skulle jag bli förbannad.

Remembering Robin (1991–2006)

2006 was The Year of The Dog in the Chinese calendar. It was also Robin's last year. He was born on July 1, 1991, and died 15 years old on December 27, 2006. Sad, of course, but he had a good life and many friends. Robin was a Jack Russel terrier. Below are some snapshots from his life, spent in southern Sweden.

This is the last photo of Robin, taken exactly one month before he died. He could play for days with beeping rubber toys. He was playful to the end, a great way to stay young (2006).

Beds are for sleeping, and for dogs as well as humans. This was Robin's attitude – and he didn't like to be disturbed to early in the morning. Sometimes it became too warm, then he jumped down to sleep under the bed (2005).

Digging for these elusive clams in the lake of Ören, close to the village where he lived (2004). Robin liked water and was unafraid to dive in. He also liked to play in pools.

Robin rolls on the rug in front of two young Belgian friends, Pauline and Emma (2004). Rugs had two purposes for Robin: to roll on, and to gather together in big heaps to hide toys in.

Sitting on the entrance stairs of the house where Robin lived from 1997, when we moved to Belgium (2004). Robin became a country dog, after the excitement of living in Stockholm, a big city. He like the woods as well, though, although he never became a hunting dog. He was very afraid of sharp sounds, and did not like gunshots or firecrackers.

Robin liked sticks, at least as a young dog. In his later years his teeth became to worn down (2003).

Robin sniffing the snow in his home village of Örsåsa in Sweden (2002).

Marianne and Robin taking in the sun in Örsåsa (2002).

One of Robin's first playmates was a cat. Some of his poses made you wonder if he was half cat himself. He also preferred fish, if he had the choice (2002).

There is no such thing as a too small basket. Robin liked the security of tight quarters (2001).

The exhausted parents Robin and Alice, hiding in an armchair to get away from their puppies (1998). They got four healthy doggies, three male and one female.

The puppies of Alice and Robin were a wild bunch (1998).

A serious look (1993).

Robin having breakfast with Max in the apartment at Götgatan, Stockholm (1993).

Relaxing at the farm in Småland, chewing some grass and showing off his spotted stomach (1991).

Robin as a puppy, the first day away from his mother. He took to his new home in Stockholm without hesitation, eight weeks old (1991).

Max picking out Robin from the litter at the kennel (1991). Max got his dog the same year he started school, and after much lobbying. "Dog" was one of the first words Max learned when he started to talk.

The Internaut strikes again

The relationship between the French and the Internet is an uneasy one. One reason is the old Minitel, a wonderful invention at the time, but a technology that became a dead end and made France waste several years off-line. (And it seems most of that time was spent looking for casual sex). Another reason is of course that most web-sites are in English, something that many French regard as suspicious, if not an outright attack on their culture.
To use the Internet has remained such a weird and specialized thing, that the French have invented a special word for internet-user: "internaut" (think "astronaut" and you get the context). The French are all the same scrambling to catch up. However, as I have been unable to ignore for the last couple of months, it is a rocky road.
Take for example Orange, formerly the state-owned PTT, or France Telecom. They still provide fixed-line installations, and the majority of internet connections in France. This year the ADSL came to our village, after us having collected the requisite 100 names for Orange to bother installing the necessary switches and other technology for broadband internet.
But several times each month, during daytime, the net simply disappears. For everyone, not only one or two surfers, but whole regions at a time. The first two times it happened, I called after a while to report a malfunction. The person answering at Orange was mildly surprised: "But monsieur, it eez just maintenance", she said. I almost fainted.
They actually –– deliberately –– shut off the internet for hundreds of thousands of people, companies, universities, private and public, to change a server or flip/unflip some switches?! If that had happened in Sweden, or South Korea, people would have been outraged. In France it didn't even register.
Shut off the TGV (the fast trains) and commuters get upset. Shut of the French motorways and truckers will become seriously pissed off. Shut off the internet, and there isn't a single protest. Weird, weird, weird.
Sometimes it gets more than absurd. This summer I was biking in the Southwest of France. We eventually ended up in Cap Ferret, a posh beach community south of Bordeaux, where the real estate is as expensive as in Paris. We went looking for an internet café.
Now, Cap Ferret isn't the biggest town in France, far from it. But it is one of the major tourist destinations in the summer, and in season it has *a lot* of visitors. There was ONE (1) internet café in Cap Ferret! When we finally found it, my friend went in to check his e-mail.
He came out looking slightly unfocused, and told me what happened:
– They have ONE computer inside, he said. There is a waiting list. The nice lady said I could have it for half an hour, tomorrow at noon.
At about that time I lost it and collapsed on the pavement, giggling.
Yes, I can assure you that all of this is true. Every word. And I haven't even begun to tell you of my experiences in Vietnam, one of the poorest countries in Asia, where there is broadband connection all over the country, and internet cafés everywhere, full of hooked-up computers and helpful, knowledgeable staff. Their former colonial masters should take note.

45 år sedan massakern i Paris

Den 17 oktober varje år brukar jag fundera på saker som selektiva minnesprocesser, vad vissa fransmän gjorde under andra världskriget, och i synnerhet vad en fransman gjorde i Paris efter kriget. Maurice Papon var polischef i Paris under tio år, från 1958 till 1967. Den 17 oktober 1961, mitt under kriget mellan de franska kolonialstyrkorna och den algeriska befrielserörelsen FLN (ja, i dag hade FLN kallats "terroristgrupp"), bestämde sig Papon och han poliser för att hämnas en serie attentat mot polismän. Måltavlan blev obeväpnade demonstranter, som protesterade mot polisens massgripanden, trakasserier och utegångsförbud. Enligt historiker mördade polisen cirka 200 människor mitt inne i centrala Paris. Massakern tystades ner.
Inte ens i dag är det i Frankrike bekvämt att diskutera händelserna 17 oktober 1961. En minnestavla sitter sedan 2001 på Pont Saint Michel, bron över Seine där så många dränktes av polisen. Men minnestavlan talar om "en tragedi", inte ett brott mot de mänskliga rättigheterna, och pekar inte ut några ansvariga, vare sig politiker eller polis. Högerpolitiker och polisens fackförening protesterade ändå mot minnestavlan, för att den skulle kunna "minska respekten" för polisen.
Maurice Papon dömdes sedermera, efter att ha försökt fly till Schweiz, för sina krigsförbrytelser under andra världskriget. Han ansvarade bland annat för att samla ihop och skicka iväg judarna i Bordeaux till nazisternas koncentrationsläger. För sin roll i förtrycket, tortyren och morden på algerier i Paris under 50- och 60-talen åtalades han aldrig. De Gaulles Algeriet-amnesti gällde även dessa brott, utförda under De Gaulles presidentperiod.
I Michael Hanekes film "Dolt hot" ("Caché", 2005) utgör massakern 17 oktober 1961 en viktig del av handlingen, och är det som ger filmens titel en djupare mening. De flesta biobesökare i Sverige (liksom recensenterna) missade nog den politiska dimensionen. De båda manliga huvudpersonernas olika livsöden är dock ingen tillfällighet, och trots svärtan i filmen finns det ett visst hopp i slutscenen. Köp DVD:n och titta på både filmen och intervjun med regissören!
Vill du veta mer om massakern i Paris, kolla på länkarna nedan.

• Jag skrev om saken i en krönika i svenska Metro, och för ett par år sedan även på denna blogg.
• 17 octobre 1961: contre l'oubli, "mot glömskan", är en fransk organisation vars webbsajt har dokument och ögonvittnesskildringar. Bra länksamling. Träna din franska här.
• 140 namn på algerier som mördades eller "försvann" i Paris oktober 1961 hittar du här.
• Intressant text om hur internationella medier bevakade massakern, eller rättare sagt inte gjorde det. Som New York Times skrev: "Paris är häpnadsväckande fri från rasism." Läs Daniel A. Gordons text här.
• Bullets in the water, artikel av Hosni Abdel-Rehim i egyptiska Al-Ahram Weekly, 11 mars 1999. Han beskriver händelserna ganska utförligt. Läs artikeln här.
• En stoppad artikel av Seán Mac Mathúna i den algeriska dagstidningen Liberté, 17 oktober 1998. Beslagtogs av den franska polisen på Lyons flygplats. Du kan läsa den här.
• Artikel av Charles Masters i brittiska Sunday Times, 12 oktober 1997. Han berättar bland annat om ett 50-tal mördade algerier i Paris polishögkvarter. Du kan läsa den här.
• Artikel av James J. Napoli i Washington Report, mars 1997. Napoli beskriver hur massakern förtegs av medierna. Läs den här.

Smällen i Nordkorea och ekot i Seoul

Nordkorea hävdade på måndagen att de genomfört ett underjordiskt kärnvapenprov. När jag skriver detta på måndagkvällen 9 oktober är det ännu inte bekräftat av vare sig Sydkorea eller Japan, och det kan finnas anledning att tvivla på saken tills någon utanför Nordkorea intygat att det stämmer.
Men att den bisarra regimen norr om DMZ smällt av en underjordisk laddning av något slag, och att de själva hävdar att det är en kärnladdning, är illa nog. Vi som bor på den södra delen av den koreanska halvön blir nervösa för mindre än så.
Det var drygt ett år sedan Nordkorea lovade att ge upp sina ambitioner att skaffa kärnvapen. Sedan började regimens förhandlare manövrera än hit, än dit, för att försöka få USA och de andra i sexpartssamtalen att betala så dyrt som möjligt för löftet. Bland annat krävde Nordkorea att få civil kärnkraftsteknik. Då surnade Bush-regimen till, och sade blankt nej. När USA sedan slöt avtal om att förse Indien med kärnkraftsteknik – trots att Indien skaffat och provsprängt kärnvapen – då tyckte antagligen Nordkorea att det var bättre att förhandla från en styrkeposition.

Om man för ett ögonblick bortser från de anakronistiska inslagen i Pyongyangs politik, och ser saken ur nordkoreanernas perspektiv, så är det inte så förvånande att de försöker få omvärlden att tro att de har kärnvapen. USA:s utrikespolitik under George W Bushs styrs av en svartvit syn på världen, där stater antingen är vänner eller fiender. Och att Nordkorea har en av tätplaceringarna på den senare listan är det ingen som tvivlar på.
USA bedriver redan ekonomisk krigföring mot Nordkorea, och har gott om trupper i landets omedelbara närhet. Kim Jong-Il har alltså anledning att känna sig mindre säker i sadeln. Hur agerar han då? Att göra en Khadaffi är uteslutet; Kina skulle förmodligen inte uppskatta om han lade sig platt för USA – för Kina är det redan irriterande att ha så mycket amerikansk militär i Sydkorea, Japan och andra grannländer.
Nej, Kim Jong-Il försöker naturligtvis blåsa upp sig och göra sig så farlig som möjligt. Och där har han och Bush gemensamma intressen. När kriget i Irak mer och mer börjar likna en repris på 1950-talets krig mellan Frankrike och Algeriet, är det skönt att kunna lita på Kim Jong-Il. Vem vet, han kanske till och med räddar valresultatet för republikanerna i USA i november.

Sydkorea har sedan 1998 drivit en ”solskenspolitik” gentemot Nord, med bland annat omfattande bistånd. Konservativa krafter kallar det eftergiftspolitik, medan den nuvarande sydkoreanska regeringen anser att USA:s politik bara provocerar regimen i Pyongyang i onödan. Bor man i Seoul känner man sig inte tryggare när politiker i Washington burrar upp fjädrarna och fäller tuffa kommentarer om Kim Jong-Il i Fox News. För många i Sydkorea är – vilket kan förvåna en del läsare – USA och Japan ett större hot mot freden än Nordkorea.
Den nya smällen i Nordkorea kanske ändrar på detta. Och det var nog ingen tillfällighet att laddningen detonerade samtidigt som Japans nye premiärminister Shinzo Abe landade i Sydkoreas huvudstad Seoul för sitt första officiella besök. Även om Kim Jong-Il inte var där såg han ändå till att bli mötets huvudperson.

Kolumn i Metro Stockholm 10 oktober 2006

Bilder i tidningen, då och nu

FÖR 23 ÅR SEDAN skrev jag i svenska facktidningen Journalisten om standardverket Pictures on a Page, skriven av Harold Evans och designad av Edwin Taylor, som också plockade ut bilderna. Boken har kommit i många upplagor sedan dess, och är fortfarande läsvärd. Dess 332 välfyllda sidor innehåller exempel på hur man fotograferar kreativt, hur man väljer bilder och hur man beskär dem (fotograferna får ursäkta, men jag tillhör redigerarfalangen där: fotografen plåtar, redigeraren väljer och beskär). De närmare 500 fotona börjar kanske se lite malätna ut, men resonemangen i boken håller fortfarande. Och det är lärorikt att läsa Evans kompis Henri Cartier-Bresson och andra fotografkändisar berätta om hur de tar sina bilder. Avsnittet om nyhetsgrafik är det svagaste, eller i alla fall det som tiden farit hårdast fram med.
Nu finns det ytterligare en bok som av flera skäl platsar bredvid Pictures on a Page. Det är Things as they are, en exposé över det senaste halvseklets pressfoto. Den inbundna upplagan är slutsåld, men i september i år publiceras en ny upplaga med mjuka pärmar, fast i samma generösa format. 384 sidor tjock och med över tusen foton i perfekt tryck.
Själv gillar jag boken av två skäl: för det första har bokens redaktör Mary Panzer skrivit ett alldeles lysande inledande kapitel, som elegant presenterar pressfotots moderna historia på mindre än 26 sidor. För det andra presenteras bokens foton med hela storyn – inte som konstverk med vita ramar, utan i form av avfotograferade tidningssidor, med text, rubrik, typografi och layout. Pressfoto alltså, en integrerad del av tidningens innehåll, inte något konstverk placerat på piedestal eller inramad och hängd i museum.

VAD MINNS DU av de stora ögonblicken, de som frusits ned och tryckts i världens (i alla fall Europas och USA:s) tidningar? Urvalet i boken är bara delvis självklart, ibland udda och alltid stimulerande. Några exempel:

• Budapest 1956 i Paris Match. En av inledande bildsekvenserna från 50-årsboken visar sig vara mer komplicerad än vad jag hittills trott. De arkebuserade ”ryssarna” visar sig vara ungrare som försökt gå över till upprorssidan, men belönades med döden.
• Tolvårige Flavio i Rios favela 1961 i Life. Bilderna av den astmasjuke pojkens kamp för överlevnad rörde tusentals läsare. Flavios liv förbättrades, miljoner andras verklighet förblev densamma.
• Muhammed Ali knockar Sonny Liston 1965 i Sports Illustrated. 60 sekunder kort men tung sport- och bildhistoria.
• En veckas döda USA-soldater 1969 i Life. 242 ansikten över 11 sidor, ofta imiterat från andra krig än Vietnams. I dag får, som du säkert vet, inte ens kistorna som anländer till USA från Irak fotograferas.
• USA:s mäktiga män 1976 i Rolling Stone. Richard Avedons helfigursporträtt inför presidentvalet och USA:s 200-årsjubileum, ”The Family”, med Henry Kissinger och Ronald Reagan som politikermaffians consigliere och gudfader.
• Bhopal 1984 i India Today. Miljökatastrofen vars effekter, mänskligt, politiskt och juridiskt, fortfarande är lika aktuella, men som sällan nämns utanför Indien i dag.
• Helveteshålet 1987 i Sunday Times Magazine. Sebastião Salgados outhärdliga, myllrande bild av barnarbetare i ett gruvhål påminner om en vision av Dante.
• Ryskt kvinnofängelse 1992 i Independent Magazine. De brittiska dagstidningarnas söndagsbilagor erbjuder fortfarande utrymme åt bildreportaget.

MODERNT PRESSFOTO är sedan 1990-talet präglat av de stora nyhetsbyråerna, framför allt de amerikanska. Men det har inte alltid varit så, och Europa har en rik historia på området – det var hos oss det började. Mary Panzer daterar startskottet till 1842, då Illustrated London News började ges ut. Det var världens första nyhetsbildtidning, där gravyrer användes för att reproducera bilderna. Londons Daily Mirror (1904) blev den första dagstidning som regelbundet tryckte nyhetsfoton.
Tekniken har gått hand i hand med fotots utveckling; den första Leican, som kom 1925, innebar en revolution. Leican var liten och hade ljusstark optik. Plötsligt blev kameran något som en ensam fotograf diskret kunde bära med sig och använda utan stativ, stora blixtar och en stab av medhjälpare. I Weimar-republikens politiska och kulturella kaos frodades det nya pressfotot liksom den experimentella teatern, filmen och Berlins tryckta medier.
Fascism och nazism tvingade många europeiska talanger till New York, som efterhand tog över Berlins roll som pressfotots kreativa centrum. Bildbyråer som Black Star (1935) och Magnum (1947) befäste New Yorks ledande roll, låt vara att de mest berömda fotograferna kom från andra sidan Atlanten.
1900-talet var en gyllene era för den publicerande fotografen. Världen törstade efter nyhetsfoton, och det rådde ingen brist på fora: franska Vu (1928) hade sin motsvarighet i sin äldre tyska kollega Berliner Illustrierte Zeitung. Bland övriga vecko- och månadsmagasin märks Vouge, Look, Life, Stern, Paris Match, Regard, Picture Post, Geo, National Geographic och Esquire.

DET FRANSKA STUDENTUPPRORET rörde inte bara om i den politiska grytan, det innebar också ett bildmässigt uppsving där Europas fotografer återtog förlorad mark. Detta trots att de mest kända bilderna från maj 1968 är affischerna. Men Paris fotografer och bildredaktörer var lika aktiva som konstnärerna. Gamma, en av de mest berömda bildbyråerna, bildades 1967. Magasinet Actuel följde 1968, Zoom 1970 och dagstidningen Libération 1973. Den sistnämnda framhärdar fortfarande i daglig, halsbrytande användning av svartvitt foto, och överskrider ofta gränsen till konstfotot när nyhetsartiklar ska illustreras (skrivsättet är också oefterhärmligt franskt).
Vietnamkriget, med 400 journalister och fotografer ackrediterade på sydsidan 1968, blev det första fotokriget. Sedermera lärde sig de krigförande makterna att bättre kontrollera nyhets- och bildflödet, med Falklandskrigets tre (3) poolfotografer 1981, och från våra dagar Irak-krigets “inbäddade” reportrar och fotografer som de främsta exemplen på styrd informationsförmedling.
Vietnamkriget producerade, förutom ett sönderbombat land där USA:s landminor, bomber, granater och gifter fortfarande skördar offer varje år, tre klassiska nyhetsbilder, vars symbolvärde lyfter dem över det dagliga nyhetsflödet.

• Den brinnande buddhistmunken i Hue, Thich Quang Duc (1963)
• Saigons polischef Nguyen Ngoc Loan mördar en tillfångatagen gerillasoldat med ett skott mot tinningen (1968)
• Den napalmbombade flickan Phan Thi Kim Phuc som naken springer mot betraktaren (1972).

Om det är de rätta bilderna eller inte kan förstås diskuteras. De två förstnämnda var definitivt ”photo-ops”, om än aldrig så verkliga, och det tredje ett resultat av ett misstag – den bombade byn var i själva verket inte FNL-sympatisörer. Men nu är de en gång historia, och som sådana en del av våra bildmyter, korrekta eller inte.

SVARTVITT ELLER FÄRG? Bilderna från Vietnamkriget minns vi som svartvita, med några få undantag. För dagens tidningskonsument är frågan om färg eller svartvitt obsolet, men jag minns hårda diskussioner på Dagens Nyheters redaktion på 1980-talet. Färgfoto var i mångas ögon liktydigt med reklam, grannarnas diabilder från semestern eller på sin höjd featureknäck i tidningen. Riktigt nyhetsfoto skulle vara svartvitt. Teknik och ekonomi stärkte konservatismen; tryckeriet klarade inte att trycka färg, och det var både krångligt, tidsödande och dyrt att ta ett färgkort genom hela processen. Riktiga karlar (vid den tiden hade DN inga kvinnliga fotografer, förutom som begåvade sommarvikarier) plåtade svartvitt. Ändå fanns tekniken – färgfotot har existerat i tidningstryck sedan 1930-talet.
Idag, när även de mest härdade plåtslagare pensionerat sin Nikon F2 till förmån för en digital Canon, är foton i tidningen lika med färgfoton. Men för 20 år sedan fördes debatten på världens alla tidningsredaktioner. Det blev nyhetsbyråerna som kom att fälla utslaget. På 1990-talet började alla de stora nyhetsbyråerna skicka färgbilder som en del av sin service, och de stora, oberoende bildbyråernas tid var ute.

VAD KOMMER ATT HÄNDA med pressfotot i framtiden? En hel del beror på den tekniska utvecklingen. Exemplet Irak känns relevant: här har soldaternas mobiltelefoner, utrustade med kameror, i kombination med e-mail, producerat några av de mest obehagliga och ärliga bilderna av kriget. Stillbildsfotot kan till och med slå TV i snabbhet, publiceringen på en blogg eller en tidnings webbsite är lika “live” som CNN – och ofta närmare verkligheten.
I Sydkorea har Ohmynews barfotareportrar och frivilligfotografer, tillsammans med ett ohämmat anammande av mobil telefon-, internet- och kamerakultur, resulterat i ett antal uppmärksammade bildnyheter. Tsunamin i Asien visade värdet av “amatörbilderna”. Gränserna suddas ut. Resten av världen kommer troligen att röra sig i samma riktning. Hur pass väl medierna integrerar de olika nya pusselbitarna med de tryckta tidningarna och det professionella fotot blir avgörande. Metros internationella fotokampanj, sponsrad av Canon, där läsarna skickar in sina digitala bilder är kanske en fingervisning om vart vi är på väg.
Henri Cartier-Bresson, Helmut Newton och Richard Avedon dog alla 2004. Kanske är “giganternas” tid över? Mediavärldens fragmentering erbjuder inte längre en enhetlig scen att bygga sin image på, och kanske aldrig gjorde det heller. Större delen av världen låg alltid i skugga. Kanske lever vi i pressfotots skymmningstid, åtminstone pressfotot som vi känt det hittills. Om det blir bättre eller sämre kort i tidningen får framtiden utvisa.

OMKULLVÄLTANDET AV SADDAMS STATY i Baghdad blev flitigt dokumenterat och spritt av TV-kanaler över hela världen. “Photo-op” brukar det kallas, och att det var ett amerikanskt militärfordon som drog omkull statyn syntes inte på alla bilder. En anekdot från Pictures on a Page visar att krigsfotot inte har utvecklats så mycket sedan 50-talet:
“Från Koreakriget såg världen en sympatisk bild av en amerikansk soldat “som delade sina sista droppar vatten med en döende bonde”. Bert Hardy, den berömda Picture Post-fotografen, berättade för mig: ‘Jag arrangerade bilden. Alla gick förbi, men jag fick idén och bad att en soldat skulle ge den gamle mannen lite vatten så jag skulle kunna ta bilden. Han gick med på det om det gick fort – och om vi använde min vattenranson.’” (Från Harold Evans förord till Pictures on a Page).
Fast de sanna bilderna har en tendens att komma fram till sist, när hemligstämplarna inte längre gäller. 50 år efter Koreakrigets slut blev många dokument i USA-arkiven offentliga, även om få amerikanska reportrar var intresserade. I “terrorkrigets” mediavärld passar inte alla bilder in. Men i Sydkorea publicerades tidigare i år en serie fotoböcker med foton från Koreakriget ur USA:s National Archive and Records Administrations.
Texten i The Indelible Image (Park Do, ed., tre band) är på koreanska, men bilderna talar även till den som inte förstår texten. Alldeles oavsett vilken inställning vi har till kriget, vem som hade rätt eller fel (och den diskussionen är synnerligen livaktig i Korea) så visar dessa bilder en annan sida av kriget. När sydsidans armé arkebuserade tusentals politiska fångar, anklagade för att vara kommunister, fanns de amerikanska officerarna där med sina kameror. Fotona hemligstämplades, men sparades i arkiven. Nu finns de tillgängliga för alla, och vi ser hela bilden.

PS för den typografiskt intresserade: Kolla in loggan för franska Vu (grundad 1928) som finns avbildad i Things as they are. Titta sen på Nermans logga för svenska Vi. Släktskapet är betydligt närmare än en utländsk kusin…

PPS för fotofreaken: Jag minns fortfarande min Leica M3 med en Summilux 1:1,2 och en 90 mm Tele-Elmarit, som jag tvingades sälja för att ha råd att leva medan jag gjorde lumpen på 1970-talet. Det var nog en av mina sämre affärer. Det diskreta klicket från Leicas ridåslutare är en sann njutning för varje bildmänniska. Inget digitalt pip slår det.

THINGS AS THEY ARE
Photojournalism in Context since 1955
September 2006
ISBN 1-905712-01-4
384 sidor
Över 1000 bilder, varav 600 i färg
23 X 30 cm
25 engelska pund
Chris Boot Ltd

Publicerad i Aviserat, SND/S tidning, nr 3/2006

Panik i den danska nyhetsfabriken

Jag fick mail från Danmark, en kollega ville ha lite kommentarer kring höstens tidningskrig. Redan dagen efter att min text (nedan) publicerades på nätet sprider sig kriget över Sundet. Det blir en het höst även i Sverige – vi återkommer i frågan!

Vem tryckte på panikknappen? Det som händer i Danmark på tidningsfronten är svårt att begripa, i alla fall för en utomstående. Plötsligt ska alla göra en Metro. Läs de nya titlarna nu – om några år finns det inte många av dem kvar:

• Nordjyske Medier ger ut en ny gratistidning, Centrum Aften, i Aalborg sedan 14 augusti.
• Berlingske ger ut Dato, en gratis morgontidning i Köpenhamn och Åhus sedan 16 augusti.
• Politiken/JP ger ut 24timer, också daglig och gratis sedan 17 augusti.
• Till och med MetroXpress gör för säkerhets skull en Metro till, en kvällsupplaga från 18 augusti.
• Isländska 365 Media Scandinavia ger ut Nyhedsavisen, totaldistribuerad med posten till alla danska hushåll från 6 oktober.
• Berlingskes gamla gratisblad Urban, landets tredje största dagstidning, fortsätter att komma ut.

Vansinnet i Danmark riskerar också att spilla över till Sverige. 365 Media Scandinavia hotar med att starta i tre länder till under 2007, ett av dem är Sverige. Norska Schipstedt funderar på att lansera gratisblad i Göteborg och Malmö, och Bonnier har beslutat att ge ut gratistidningen City i Malmö. I London och Paris ligger flera utgivare av gratistidningar i startgroparna, alltifrån Murdoch till Le Monde.

Effekterna av ett tidningskrig av danskt slag är kända från början: tidningströtta läsare, kraftigt sänkta annonspriser, jätteförluster för tidningsföretagen och i slutändan nedläggningar, journalister som förlorar jobbet och minskat förtroende hos läsarna.
En shoot-out där den som orkar förlora mest vinner, borde också få varje aktieägare att fly medieföretagen – åtminstone tills dammet lagt sig och vi kan se vem som fortfarande står upp. Den danska annonskakan som ska mätta alla dessa nya och hungriga är helt enkelt alldeles för liten.
Paniken är i och för sig begriplig, men åtgärderna är lika senkomna som missriktade. Det är sällan klokt av en etablerad tidningsägare att ge ut nya gratisdistribuerade dagstidningar. Särskilt osmart är det att göra det på det danska sättet, som en defensiv åtgärd för att försvara en betald dagspressmarknad. Det är ungefär lika genomtänkt som att inleda ”kriget mot terrorn” med att inskränka demokratiska fri- och rättigheter.
Resultatet blir att de traditionella tidningarna legitimerar en gratistidning (om det nu behövs), att man kannibaliserar på sin egen läsar- och annonsmarknad, samt inte minst att den allmänna prisnivån på annonser sjunker i samma takt som de gamla prenumeranternas betalningsvilja. Självmål är ett alltför snällt sätt att beskriva saken.
Vad ska man göra då, om man är belägrad av riskvilliga isländska vikingar på ena sidan och svenska Metro-marodörer på den andra? Till att börja med måste man lyfta blicken, och inse att dagens hot från den tryckta Metro och andra kopior trots allt bara är en mindre del av mediautvecklingen. För hur många tidningsutgivare har egentligen begripit vad de håller på med?
Många tror fortfarande att affärsidén är att trycka och distribuera tidningar för att förse läsare med nyheter och nöjesläsning – och om det är en betaltidning att dessutom locka folk att köpa den. Inget är mera felaktigt. Affärsidén med en tidning är att sälja konsumenternas tid till annonsörerna. Allt annat är en effekt av denna grundläggande idé. Närmar vi oss uppgiften på detta sätt blir det enklare att tänka fritt, och ställa sig frågor som dessa:

• Är det viktigt att trycka tidningen? Varför? Om inte, vad göra i stället?
• Varför bara ge ut en tidningstitel? Varför inte flera, till olika målgrupper?
• Varför komma ut bara en gång om dagen? Eller varför inte en gång i veckan?
• Hur får vi läsarna att spendera mer tid i vårt sällskap, med tidning, telefon eller dator?
• Hur skapar vi mervärde för våra annonsörer? Hur kommer vi närmare läsarna?

Personlighetens roll
När Metros första läsarundersökningar började komma in (våren 1995 gjorde vi en i veckan) förvånades vi lite över svaren. Det klart mest lästa och mest populära inslaget i Metro var våra krönikörer. Jag tror inte att det bara berodde på duktiga skribenter (Metro etablerade i Sverige välkända namn som Liza Marklund, Johanne Hildebrandt, Jonas Hållén och Lena Sundgren). Men det personliga tilltalet är oerhört viktigt, att skapa en nära relation med sina läsare. Och då menar jag inte att bara skriva saker läsarna håller med om, men att etablera ett samtal.
Den Metro som kom med sitt första nummer 13 februari 1995 hade inga pekpinnar, ingen ledarsida, inga recensioner. Hade jag fått bestämma hade den inte haft någon sport heller. Tanken var att läsarnas åsikter var intressanta, inte våra. Från början skrev inga egna medarbetare krönikor, bara folk utanför redaktionen.
En viktig fråga att ställa sig: Vem äger tidningen? Fel svar är "redaktionen" eller "marknadsavdelningen" eller "vi tillsammans". Rätt svar är "läsaren", ty ingen är så possessivt inställd till tidningen som dess läsare. Om man förstår och bejakar detta faktum, har man också kommit en bra bit på väg mot rätt syn och fokus i utvecklingsfrågorna. Läsarnas röster är viktigare att höra i tidningen än våra, journalisternas.
Lista tio saker som dina läsare letar efter i tidningen varje dag. Vad är det din tidning kan ge läsarna, som de inte får någon annanstans? Låt dessa saker få den placering de förtjänar, och ägna omsorg och plats åt dem.
Dagens lokala jubilarer, bioprogrammet i stan, evenemanget på idrottsplatsen i kväll eller dagens matsedlar i skolorna har förmodligen mer på lokaltidningens etta att göra än resultatet i fotbollslandskampen.
Ta reda på vad läsarna tycker genom att ständigt föra ett samtal med dem. En lokalredaktör gör det på ett naturligt sätt, men även redigerare, VD:ar och andra medarbetare bör prata med minst en läsare i veckan. På ett tekniktidningsförlag i Stockholm ringer alla anställda minst en läsare i veckan och skriver en kort rapport. Resultatet görs tillgängligt på intranätet i en ständigt expanderande och aktuell databas.

Lokaltidningen bygger identitet
Ju mindre samhälle, desto större betydelse har den geografiska gemenskapen. Under alla omständigheter måste tidningen hitta de innehållsfaktorer som hos läsaren skapar en känsla av samhörighet och social bekräftelse.
Det enda lokaltidningen kan vara som ingen annan är just lokal. Jag tror på den betalda, traditionella dagstidningen i lokalsamhället… men inte i storstan. Delvis har det att göra med den roll tidningens spelar i hur läsarna bygger sina identiteter, vilka möjligheter till identifikation tidningen ger.
Jag tror att människor i storstad väljer sin ”tillhörighet” efter andra kriterier än de geografiska. Det är bland annat därför som den lokala dagstidningen, med alla dess attribut, är en omöjlighet i Stockholm, Köpenhamn, Paris och andra metropoler.
Problemet för storstadstidningarna är att de försöker ge allt till alla. Detta samtidigt som mediavärlden och läsaren i dag är totalt annorlunda jämfört med när den sortens dagstidning uppfanns. Svenska Dagbladets väg ur fällan, med en mer koncentrerad och tillgänglig produkt, som också ger plats för analys och eftertanke, är kanske möjlig (åtminstone hoppas jag det).
Betaltidningar i storstäder kommer att i ökad utsträckning vara hänvisade till sina prenumerationsintäkter. I fallet bostadsannonser har internet redan tagit över, dagspressen är akterseglad. Mäklarna får sina köpare över nätet, de annonserar bara för att få säljare. Dessutom kommer guldåren med platsannonserna aldrig tillbaka, de lediga jobben söks och annonseras numera på internet: för första gången sedan 60-talet följer inte personalannonserna konjunkturutvecklingen. Men att storstadstidningarna kommer att få det ännu tuffare drabbar inte dagspressen utanför metropolerna i någon större utsträckning. Eller för att låna ett ordspråk från 1500-talets Kina: ”Den mäktigaste drake kan inte krossa den lokala ormen”!
När jag jobbade på Dagens Nyheter brukade prenumerationsavdelningen ringa runt till alla dem som sa upp tidningen, och fråga varför. De hade alla samma svar. Antingen sa de att tidningen var för dyr, eller också att de inte hann läsa den. Som svar gjorde DN tidningen tjockare och höjde priset. Då förtjänar man problem.
Vi vet att läsarna ägnar cirka 20 minuter åt tidningen, i stort sett oberoende av hur många sidor den har. När vi startade Metro var det ett av våra argument: vi gjorde en tidning som folk kunde läsa på 20 minuter. Det var förstås ren lögn, eftersom Metros omedelbara succé på annonsmarknaden snabbt gjorde tidningen för tjock, men det lät bra. Dessutom hade Metro reportage i varje nummer, liksom annat material, som syftade till att få folk att ta med sig tidningen efter resan. Det fungerade som avsett.
Samtidigt designade jag tidningen så att läsaren lätt kunde skanna av rubrikerna på sidan och få en uppfattning om innehållet. Det skulle vara lätt att fatta ett upplyst beslut om man ville stanna upp och läsa, eller bläddra vidare. Det var inte meningen att tvinga läsaren att tugga i sig hela tidningen.
Men tidsfönstret hos läsaren är smalt, och blir inte större. Och det är tidningen som måste anpassa sig. Att det plötsligt skulle uppstå mer tid ledig för mediekonsumtion är nog en fåfäng förhoppning. Resan med tunnelbanan mutades in av Metro, men var finns yttterligare en halvtimme? Inte i min kalender i alla fall.
Vi har ett allt smalare tidsfönster hos läsaren – och vi måste förtjäna det. Först då kan vi möjligen vidga det. Och för att förtjäna det, måste vi förvissa oss om att läsaren lämnar tidningen dels med en nyttoupplevelse av något slag, dels med en önskan att läsa nästa tidning.

Begränsning och paketering
Med internet, mobcasting och 24-timmars nyhets-TV har alla (nåja, de flesta i Europa, USA och Japan/Korea i alla fall) tillgång till alla nyheter direkt. Kanske konsten är att erbjuda begränsning i stället? Skräddarsy, paketera delar av verkligheten för delar av läsekretsen?
Behovet av en daglig, översiktlig nyhetssammanfattning av Metro-typ har alla. Men det finns andra utsnitt ur informationsflödet att förse med ett förtroendeingivande varumärke och sälja till rätt målgrupp, via rätt mediekanal.
Fastna inte nödvändigtvis i frågan om hur du ska sälja tidningar till dem som egentligen inte vill ha några. Sälj i stället fler produkter till dem som redan visat sig villiga att köpa!
Lokaltidningen skulle exempelvis kunna leverera en tilläggsprenumererad extra tidning med både lokalt material (till exempel hela månadens familjenyheter i sammanfattad form), hälsoavdelning, pensionärsresor och allmänt nyttomaterial riktad till målgruppen äldre. Eller en podcast med lokala nöjesnyheter och lokala band till de yngre.
Slutligen: det är förvånande hur många tidningar som glömmer kvinnorna, trots att en majoritet av de skrivande journalisterna numera är kvinnor. Fast cheferna är förstås män fortfarande. Kvinnorna är vår viktigaste målgrupp, inte bara för att det är den läsande, skrivande och bäst utbildade delen av befolkningen, det är också den grupp som fattar inköpsbesluten i familjen. Kvinnorna styr ekonomin, och det vet annonsörerna mycket väl. Att dagspressen inte på ett mer medvetet sätt levererat dessa superkonsumenter till annonsörerna är en gåta, och nyckeln är mer material i tidningen för kvinnor. Något förenklat: ut med machomännen, in med feministerna. Intervjua kvinnor, publicera bilder på kvinnor, gör kvinnor till chefer, inrätta avdelningar och bilagor med ”kvinnligt” material. Det är inte säkert att målet uppnås, men utan att försöka är förlusten given.

Skrivet för Center for Journalistik og Efteruddannelse i Danmark, publicerat på webben här 11 september.

Music to shop furniture by

Been to ikea lately? Most Ikeas come without Muzak, which is nice, but the global chain actually has its own anthem. Written and performed by Jonathan Coulton, it immortalizes bookcase Billy, Swedish meatballs and the trademark Allen key. Listen to Ikea from the album Smoking Monkey at Jonathan's website. Load your iPod and head towards the closest blue-and-yellow furniture temple.

10.000 ovälkomna gäster

Nej, det handlar inte om IDF i södra Libanon, eller amerikanska soldater på permis i Seoul – det är bikolonin som slagit sig ner under våra tegelpannor i Frankrike. Vi har ett stort tak, och välisolerat med 20–30 cm glasull. Bin gillar glasull. Just nu producerar de honung för fulla muggar, och flyger genom hålen i innertaket, vid bjälkar och skorsten, ner i sovrummet. Där dammsuger jag upp de hundratals bi-liken varje natt innan vi (med viss tvekan) går till sängs. Lyckligtvis verkar bina sova på nätterna.
Men på dagarna håller vi fönsterluckorna stängda. Ljuset verkar locka dem, det är mest framför fönstren som de små ludna rackarna bildar en brun matta av döda kroppar.
Bin är fridlysta i Frankrike. Ska man ta hit en specialistfirma får man kalla dem "frolons" eller "guepes" (getingar) i stället för "abeilles" (bin). Förr kom brandkåren ("les pompiers") med stegbilen om man hade problem med svårbekämpade flygfän, men det har den slutat med. Även den berömda franska offentliga sektorn bantas, och servicen minskas (dock är det långt kvar till svensk eller brittisk nivå).
Experterna hittade ett jättelikt bi-bo mellan ena kortväggens stenmur och en av våra takbjälkar, efter att ha plockat bort takpannor och skurit sig igenom den svarta plasten. Killen i rymddräkten (bin är inte att leka med, och vet att försvara sig) sprutade gift, men sa att vi antingen fick gå upp genom innertaket eller såga av takbjälken för att kunna komma åt hela bisamhället. Vi har över fem meter i tak, så det är ingen enkel operation.
Några grannar vi hade på middag i fredags sa att det luktade honung i vårt sovrum. De roade sig med att räkna ut hur många kilo honung ett bisamhälle av vår storlek producerar på ett par veckor. Nu väntar jag bara på att innertaket på andra våningen ska ge vika och att vi får en kletig dusch av ljummen honung över oss.
Nästa vecka kommer vår takläggare hem från semestern. Jag börjar misstänka att det enda sättet att vara säker är att ta bort alla takpannor, riva bort plast och isolering, plocka bort alla bon, och sen lägga tillbaka allt igen. Tar en vecka, kostar en förmögenhet.
Men jämfört med att ha sitt sovrum och arbetsrum ockuperat av tusentals surrande, fientligt inställda och orakade flygfän så är det förmodligen ett bättre alternativ. Tips emottages tacksamt. Och då gärna om något giftigare än Löfbergs Lila.

Affärspress: 10 ronder i tidningsform

Nordisk affärspress är en bra affär. Ta svenska Dagens Industri till exempel. DI har tidigare, under legenden Hasse Olssons ledning, levererat åtskilliga miljoner svenska kronor i vinst åt ägarfamiljen Bonniers. Och därmed bevisat att en tidning inte måste ha vacker design för att såväl locka läsare som annonsörer.
Men man kan inte leva på legender i all evighet, och nu är det Gunilla Herlitz som levererar miljonerna, med hjälp av en redesignad Dagens Industri.
De övriga nordiska affärstidningarna har också tagit på sig finkläderna. I den här genomgången tittar vi på de dagliga affärstidningarna ur formsynpunkt. Följ med på en match i tio ronder: Nordisk Affärsform! Vi låter businessfolkets husorgan mötas i ett gränsöverskridande, hårt och obarmhärtigt formderby, där utgången inte på något sätt är självklar.
Och resan är som vanligt viktigare än målet!

Rond 1
LOGGA
Vi börjar med det mest uppenbara, och det enda momentet i en tidnings form där styrelsen brukar uttala en åsikt: logotypen. Här finns en rad olika lösningar, från Dagens Industris effektiva röda låda till Taloussanomats finlemmade versalrad.
Segraren i denna första rond är självskriven: Kauppalehti, vars kraftfulla mekan (eller egyptienne, ett typsnitt med kraftiga klackar som tar spjärn mot tidningssidan och ropar ut mot publiken) i en starkt blå ton (cyan och svart, vad jag begriper) syns bäst och förmedlar en självklar auktoritet. Typsnittet är Beton, ursprungligen ritat av tysken Heinrich Jost, och utgivet av Bauers stilgjuteri 1936. Det håller fortfarande. Loggan togs fram av Hannu Kavasto för över 20 år sedan.
Dagens Industri får finna sig i en andraplats, men en stark sådan. Att lägga loggan på en färgplatta är en lika självklar som praktisk lösning, loggan behärskar sitt närområde och kan inte invaderas eller överröstas av andra grafiska element.
Originalitetspriset (delas endast ut i Rond 1) går till Idag – när John Bark och jag designade svenska Idag hade vi nog aldrig vågat föreslå en sådan logga. Swift är ett vacker typsnitt, men här får resten av förstasidan viska för att loggan ska höras/synas.

Rond 2
FÖRSTASIDA
Här ser man att tidningarna sneglat på varandra… eller kanske vilken effekt tabloiden har på tidningar med likartat innehåll och identisk publik. Det är samma grundform: kraftig nyhetslåda med stark typografi, ofta vit (negativ) huvudrubrik infälld i bild eller på färgplatta. De finländska kollegerna låter huvudblocket ligga på full bredd eftersom de har längre rubrikord, DI framhärdar i mindre lyckade versala, kondenserade rubrikrader – det blir svårläst, men ligger i DI-traditionens huvudfåra.
Rondens vinnare blir Dagens Næringsliv, som visar var skåpet ska stå med sin generösa, breda rubrikstil (DIN) och hårt mallade men ingångsrika etta som lockar till läsning utan att tillåta läsaren att tveka om vad som är viktigast. Plus också för färgskalan. Runner up: Taloussanomat, som vågar vara luftig men som ibland riskerar att bli spretig. Knäpp ihop formkaftanen så trillar inte sidorna isär så lätt!

Rond 3
NYHETER
Det är ingen brist på nyheter i dessa tidningar. Nyhetsuppslagen är välmatade, ibland packade. Men annonsflödet är olika; DI har en tajt annonsdummy med föga luft, vilket ger en viss syrebrist på sidorna. Hos kolleger med färre annonser skapar luften ibland motsatt problem: uppslagen hålls inte ihop utan faller sönder. I valet mellan två onda ting ser den packade produkten dock mer angelägen ut.
Rond tre går till Kauppalehti, trots att tidningen valt att ha en ”hatthylla” överst på nyhetsuppslagen för notiser och kortare nyheter. Sådant ställer ofta till problem i redigeringen, vanliga notisspalter är enklare att hantera. Här ger det dock bra med utrymme åt finska språkets långa rubriker.
Jag är mer tveksam till Kauppalehtis sätt att strunta i ingresser och i stället låta reporterns byline vara den starkaste typografiska signalen i början av artikeln, men det är ingen tvekan om var man ska börja läsa i alla fall – och det höjer onekligen statusen på skribenten. Tidningens nyhetsuppslag är välredigerade, tätt layoutade och bra organiserade.
På en stark andraplats: Dagens Industri. Att läsa DI:s nyhetssidor känns litegrann som att bli överkörd av ett tåg, eller utskälld av en högljudd och kortväxt chef – inte alltid behagligt, men svårt att missförstå. Detta är en tidning som görs av proffs, och budskapet går fram.

Rond 4
GRAFIK
Nyhetsgrafik var populärt för tjugo år sedan, suckar en läsare. Sant, men när det gäller teknik och ekonomi tycker jag fortfarande att grafiken förtjänar en egen rond. Här finns ofta komplicerade och sifferrika sammanhang, där skeenden som skildras pågår under flera år och med flera variabler– idealiskt för grafik-journalistik.
En något svårbedömd rond. Alla tidningarna klarar dagsgrafiken, de enspaltiga lägeskartorna och stapeldiagrammen. Segraren måste ändå bli Dagens Industri, som kan göra rejäl, förklarande nyhetsgrafik när de vill – eller planeringen fungerar. Som allt annat i tidningsvärlden hänger det på planeringen.
På andraplats återfinns Kauppalehti, som egentligen bara skulle behöva lite nya diagrammallar och kanske köpa in en och annan större grafik för att ge DI en match om förstaplatsen – tänket finns där redan.

Rond 5
FOTO
Jag är den förste att erkänna att det är knepigt att hitta bra kort när man skriver om abstrakta saker som affärer och ekonomi. Alltför ofta står valet mellan bild på hus eller bild på gubbe i slips. Kvinnor och faktiska händelser, foton som verkligen visar en nyhet, saknas ofta helt i affärspressen. Nå, hur klarar sig våra nordiska vänner?
Taloussanomat blixtrar till med en annorlunda bildlösning då och då, men helhetsintrycket tas ner av tidningens dåliga tryck.
Kauppalehti kämpar hårt för att skapa dynamik i porträttbilderna, och skjuter rätt ibland.
Dagens Industri har gjort (och gör) heroiska ansträngningar för att ta sig ur slipsträsket, men lyckas inte riktigt. Förutom gubbsen finns dock en del riktigt bra bilder, men sällan på de packade nyhetssidorna.
Vinnaren i Rond 5 blir dock Dagens Næringsliv, som inte bangar för att dra upp dramatiska helfigursbilder på människor de skriver om över en hel sida. Sådant ska belönas.
Dagens Industri kniper andraplatsen.

Rond 6
RUBRIKER
När det gäller val av typsnitt har vi alla våra käpphästar. Rubriksnitt är viktiga för att markera vilken typ av tidning det är, och här ska signalen givetvis vara nyhetstidning.
Men det är inte bara valet av typsnitt som avgör resultatet – hur typsnitten används är ofta mycket viktigare. Här skiljer sig tidningarna åt rejält. De största kontrasterna är mellan Dagens Næringslivs breda, generösa DIN-rubriker å ena sidan, och Dagens Industris Benton Sans Compressed (omritad för DI) å den andra.

Benton, som är ett alldeles utmärkt typsnitt från Font Bureau i Boston, är så tätt knipt att rubrikerna ser alldeles kissnödiga ut. En aning mer luft mellan bokstäverna skulle kanske också få ner rubrikgraderna något, som ibland tenderar att skena iväg.
Dagens Industri använder Matthew Carters Fenway för att kontrastera mot Benton (bägge används även i Le Monde), vilket underlättar för läsaren att urskilja analyser, kommentarer och opinionsmaterial. Fenway används också som nedryckare och i bakvagnen som rubrik. Taloussanomat väljer intressanta Knockout, och ställer den ibland mot den skotska antikvan Miller.
Men återigen är det Kauppalehti som tar hem ronden med rubriker satta i Poynter Gothic Text Black Condensed, kraftfull och elegant i samma nyhetstradition som Benton, men bättre knipt och i väl avvägda storlekar. Kauppalehti avstår från en kontrasterande antikva, vilket är helt OK, men gör att tidningen ibland ser lite kall ut. Konsekvent är det dock, och den tunna Poynter som agerar nedryckare och underrubrik fungerar väl.
Dagens Næringsliv med sin enkla rakt-på-sak-typografi och välformulerade rubriker tar hem andraplatsen.

Rond 7
BRÖDTEXT
De flesta av typsnitten som kommer till användning i affärstidningarna har jag själv använt under åren, och några har jag återkommit till flera gånger. Swift är ett sådant typsnitt, Gerard Ungers alltmer populära typsnitt som används i bland annat Metro över hela världen. Ole Munk hjälpte danska Idag att välja det.
I Taloussanomat återfinns ett annat lättläst Unger-snitt, Coranto, som också finns i flera svenska tidningar.
Nej, alla tidningarna har väl valda brödtextsnitt, och de flesta använder mellanrubriker, ingresser och ingångsord som kontrasterar väl och underlättar för läsarna. Det är en annan sak som får fälla avgörandet: spaltbredden.
Dagens Næringsliv visar vilken skillnad det gör för läsningen om man använder fem spalter i tabloidform, och inte sex som de andra gör. Det ger norska DN segern i Rond 7.
I sin privatekonomiska bilaga, en skuren tabloid, har DN gått ner till fyra härligt lättlästa, breda spalter! Heders!
Jag skrev i svenska Pressens Tidning om varför fem spalter är bättre än sex, den som vill läsa hittar texten här.
Kommersiella argument tillåts väga tyngre än läsbarhet, vilket jag hoppas straffar sig i längden.
Med detta i bakhuvudet tar ändå Dagens Industri silverplatsen, trots sexspalter och ett alldeles för brett spaltmellanrum.

Rond 8
RYTM
En tidnings bläddringsrytm, eller struktur om man så vill, sätter ramar för formen. Traditionellt har affärspressen tyngts av sida efter sida med siffermaterial, börstabeller, fonder och valutor, ekonomidata som bara en bråkdel av läsekretsen någonsin ägnade en blick.
Med internet förändrades detta, plötsligt kunde tidningarna bygga ut sina tabeller – och placera dem på nätet. Samtidigt blev de aktuella, från att ha varit hopplöst föråldrade när de väl nått läsarna via tryck på papper.
Trots detta finns pliktmaterialet kvar, i Dagens Næringsliv blir det uppåt tio sidor, i de andra runt hälften. Bara danska Idag avstår, och har bara en spalt nyckeltal.
Mitt grundtips är att det försvinner innan året är slut. Analysen behövs givetvis, men skulle må bättre av lite diagram och långsiktigare perspektiv än dagskurserna.
En annan sak som drabbar bläddringen är bilagorna, här utmärker sig Dagens Industri med trånga sidor och många annonser, liksom en uppsjö annonsbilagor. Trevligt för ägarna, mindre kul för läsarna (för det mesta).
Ändå tar DI hem ronden, i kraft av klara och konsekventa avdelningar, avgränsade genom såväl vinjettsystem som rubriktypografi. Norska Dagens Næringsliv kommer tvåa.

Rond 9
SIDFORM
Det gäller att ge läsarna många möjligheter att börja läsa. Sådant brukar vi kalla ingångar på sidorna: det kan vara allt från notiser till rubriker, bilder och bildtexter, uppdragna citat eller grafiska element. Kontrasterna på sidan hjälper till att skilja på viktigt och mindre viktigt, och visar läsarna vägen – här ska du börja, dessa saker hänger ihop, här går gränsen mellan artiklarna.
Kauppalehti har ett väl utvecklat system för hierarkier, här är ingen tvekan om vilket som är viktigast. Det är gott om notiser och kortare artiklar, och allt är välorganiserat. Dagens Industris sidor ligger inte långt efter, och är mer levande. Minus för den alltför breda svarta plattan till faktarutorna – men stort plus för alla artiklar som har faktaruta! Här får läsaren en chans till att stanna upp. Uppdragna citat i rött livar upp mot det rosa pappret.
Ronden går återigen till Dagens Industri, vars redigerare gör ett bra jobb mot bakgrund av annonstrycket, tätt följd av Kauppalehti, som är renare fast lite tråkigare.

Rond 10
FRAMTIDEN
Vad är nu detta för slags avslutande rond? Jo, eftersom vi vet att tidningarna måste återuppfinna sig i en ny mediavärld (eller i alla fall vakna) så låter vi framtidens form utgöra finalen.
• Dagens Industri, med såväl utvecklad (och lönsam!) webb, och mindre utvecklad (och olönsam!) TV-kanal, blir först ut. Varumärket och den rosa tonen går igen i allt tidningen gör, vilket är formulär 1A, och därmed helt rätt.
– Det är inte omöjligt att tidningen krymper till A4-format om några år, säger AD Lars Jansson. Systertidningen Business.hr, utgiven i Kroatien, är halv Berliner (ungefär A4).

• Kauppalehti startades på 1800-talet, men ligger inte efter sin yngre svenska kollega. Tidningens medarbetare är integrerade i webb- och TV-produktion. Tabloid har man varit sedan år 2000, och innan dess var man ”eurotabloid” sedan 1970-talet. Ansa Karjalainen, Visual Editor på Kauppalehti, tror att tidningen mycket väl kan krympa i framtiden.
- Kanske kommer också finanstidningarna att bli mera visuella. Mera sidor, där man berättar om saker med bilder och ritningar.
• Kollegan Leena Kosonen, AD på Taloussanomat, är trött på sifferexercisen:
– Rätt så ofta undrar vi om det inte är rent slöseri att täcka fem sidor med finansdata varje dag, nio (!) på lördagarna.
Taloussanomat jobbar, trots en rik ägare, i hård konkurrens med den större Kauppalehti som har större resurser, bättre tryck och starkare varumärke. Ingen enkel sits.
• Danska Idag, bara två år gammal, har ännu så länge en ganska outvecklad webb.
– På lite längre sikt kan tidningen få ett mindre format än tabloid, säger Designchef Annelise Ploug, som inte gillar ljusrött papper. Men i dag är det bara Finland som framhärdar med vitt papper, i Sverige, Norge och Danmark är det rosa som gäller.
• Dagens Næringsliv skruvar ständigt på sin form, säger Desksjef Bjarne Dramdal Erichsen. Vilken är den största utmaningen för er tidning?
– Kampen om lesernes tid. Derfor må vi hele tiden bli flinkere til å gi leserne klare signaler om hva sakene handler om, slik at de så raskt som mulig kan velge hvilke saker de skal lese. Det er viktig at vi gir leserne merverdi i forhold til den flommen av nett-, radio og tvnyheter de bombarderes med gjenneom hele døgnet. I tillegg til godt innhold, skal et innbydende design hjelpe til med å få leserne til å velge papiraviser også i fremtiden.
Med ett sådant klart och välformulerat svar tar Norges Dagens Næringsliv hem sista ronden! Svenska Dagens Industri tar en knapp andraplats, med sina utbyggda verksamheter på internet (webb, webbradio, webb-TV etc.) som bakgrund.

OK, vem som vann? Nej, det får du allt räkna ut själv. Det viktiga är ju att kämpa väl, eller hur – och du kämpade dig igenom artikeln ända hit! Alltså är du också en vinnare.

FOTNOT 1: Alla kom inte med, exempelvis saknas danska Børsen. Det tycker jag är tråkigt, men det beror inte på att jag inte försökt.
FOTNOT 2: Den nordiska designvärlden är inte stor. Jag och A4 fick inte jobbet att designa om Dagens Næringsliv i Oslo 2001 (det fick Palmer & Watson), vi gjorde en Designprovning åt Dagens Industri , och jag har jobbat som bollplank åt AD:n på Taloussanomat. Jag överlåter åt läsaren att avgöra om det påverkat min text.

Publicerad i Aviserat, SND/S tidning, nr 2/2006

Stay on couch. Go Fat. Lose your mind.

”It breaks my heart to se all these obese kids in the streets”, says Dr Antonio Convit. ”A lot of them will develop diabetes, and their lives will be seriously affected. They will have a very diminished quality of life, and a much shorter one as well”.

Dr Convit knows what he is talking about. He has spent the last eight years studying how the human brain reacts when the body develops diabetes, or during the stages leading to the disease. His full title is as long as it is impressive: M.D., Research Psychiatrist, Nathan Kline Institute, Associate Professor, New York University School of Medicine, Centre for Brain Health.
Dr Antonio Convit is 54 years old and lives in Manhattan, but was born in Venezuela and studied in England as well as the United States. His father is a living legend in South America, still at 93 years publishing more scientific papers every year than his son. The father was nominated for the Nobel Prize in medicine 1988, for his ground-breaking work with leprosy. Dr Convit’s twin brother is a successful plastic surgeon in Washington, DC.

FAT KIDS IN NEW YORK. ”The last couple of years I have been studying a group of obese children in New York”, says Dr Convit. ”Up until 15 years ago, all scientists believed that the brain, which only uses glucose as fodder, got what it needed regardless of diabetes or pre-diabetes. Diabetes affects the body’s ability to use glucose, and the disease has long been known to damage or seriously affect other parts of the body, like eyes or kidneys. But as late as in 1997, grants for research looking into the connection between brain function and diabetes were not seen as important”.
Scientists believed that the brain functioned as usual in diabetes patients. Since then, however, Dr Convit and a few colleagues have presented convincing proof of the opposite. The work of Dr Convit, which concentrates around the cognitive processes of the brain, shows some very disturbing facts.
”We use IQ-tests, memory tests and attention-learning-recalling tests, standardized tests to verify the cognitive level of the test subject”, says Dr Convit. ”We then relate these test results to the glucose-level in the blood, and use MRI-technology to look at the brain integrity. Cross-sectional studies in different groups are made, as well as longitudal studies checking cause and effect”.
Some of these test subjects, kids and adolescents, have been followed during several years. Is it possible to just observe, when you know that many of these young boys and girls will develop serious health problems?
”No, of course not”, says Dr Convit. ”I talk to them, tell them about the risks they run if they don’t do something about their overweight, what they can do to lose weight and lead a healthier life. But it is hard, both because of the biology and the culture, to change”.

”Take the schools for example”, says Dr Convit. ”The first things to go when schools are forced to cut their budget are physical education and the arts – the very two things these kids need more than anything else”.
Statistics are scary, and indicate that the imaginary benefits won by cutting school budgets will come back to haunt politicians for decades to come. The USA has 20 million diabetics, and is quickly approaching ten percent of its population. In some states, a quarter of the inhabitants are obese, and the trend has been going in one direction since the 70’s: fatter and fatter. All these overweight people virtually guarantees more and more cases of diabetes. A total breakdown in healthcare costs is a realistic forecast.
”One diabetic patient costs from 200.000 to 1.000.000 dollars to treat during his or hers lifetime. You do the math”, says Dr Convit.

THE BRAIN GOES WITH THE BODY. But budget worries aside: the effects the disease has on the individual might be even more scary, and until now not widely known. Even most doctors and scientists are not aware of the new findings of Dr Convit and his fellow researchers. And politicians have no clue whatsoever, of course.
”So far, there have been only 25 studies published about the relation between the cognitive processes in the brain and diabetes”, says Dr Convit. ”We need more data, more large-scale studies to convince those who still doubt the results, although all the studies so far point in the same direction”.
And it is a very disturbing direction. An individual, age 40, with diabetes, has the quality of life of a 60-year old. Statistics also show, for example, that young Hispanics who develop diabetes when they are under 21 will in average live 23 years less than non-diabetic Hispanics. And essential brain functions are inferior when you have diabetes, although you might not notice it yourself.
”Our results point to about a 15 percent loss of functions like memory, attention and reasoning”, says Dr Convit. ”Among adult diabetics both their height-adjusted weight (body-mass-index, or BMI) and the haemoglobin A1c (a measure of long-term glucose control) are inversely related to the size of a very important brain area called the hippocampus. The hippocampus is the key to learn and recall new information. So, if you are a diabetic, the heavier you are or the more poorly controlled your glucose is, the more likely you are to have a shrunken hippocampus.”

So, put simply: fat babies becomes fat adolescents that grow into fat adults, who get diabetes and eventually become both sick and dull. What can we do to counter this nightmare scenario?
”One thing we do not need is to throw a lot of public money at the problem. More money will not solve this”, says Dr Convit. ”Simply putting money in better treating the disease, although important, is not the answer. What is essential is to prevent the development of the disease in the first place. We need to get people off the couch. Our schools need to provide regular exercise for the kids, both for the body and the brain. That means physical education, three times a week or more, and arts classes. We need to educate people about the danger”.

MORE BAD NEWS FOR ASIANS. And some people seem indeed to be more at risk than others. Studies in Japan and Korea shows alarming figures in obesity among children. Asian kids are getting fatter at the same rate as American junk food is getting more popular outside of the U.S. But kids of Asian parents are also more vulnerable than Caucasians.
”Studies show that descendents of Asian immigrants in the US have a higher risk to develop diabetes from obesity”, says Dr Convit. In the US, the risk groups come in the following order (most at risk first):

1. American Indians
2. Asians
3. Hispanics
4. African Americans
5. Caucasians

Fat Asians run a higher risk to develop diabetes than fat, white Americans. Since the genetics are the same regardless of geography, overweight Asians kids in their home countries share the high risk of developing diabetes with their American cousins. The cost in human suffering as well as cost of treatment could be very, very high. Is it enough to skip the Pizza Hut and KFC-meals?
”No, apart from exercising and losing weight they need to radically change their eating-habits”, says Dr Convit. ”Instead of eating trans-fats (anything crunchy with long shelf-life) they should look for food containing poly-non-saturated fats”. This means:

1. Almost all fish
2. All vegetable fats, such as avocado
3. Almond, walnuts, peanuts
4. Olive oil, grape seed oil, canola oil
5. Good, dark chocolate

The thing is not to ”stop eating fat”. Good fat raises your HDL, the good cholesterol in the blood, and diminishes the bad cholesterol. That is also why most medication misses the target; it only lowers the bad cholesterol but does not raise the good.

ALARM CLOCKS SHOULD BE RINGING. Several health scares surround us in the world today, some of them deadly, some less threatening. Avian flu, HIV and aids, malaria, different types of cancer, SARS, epidemic diseases and all the effects of smoking, alcohol abuse, natural disasters and warfare, just to mention a few.

Why should diabetes, and the effect the disease has on the brain, set off any alarm? A look at the numbers, and the trend, answers the question. The maps you see here, from the USA Center for Disease Control, are easy to understand. Statistics from other countries suggest the same: obesity, and the following risk of developing diabetes, is going to be our century’s health challenge in a large part of the world.
Another reason to take note can be this: the trend is possible to reverse, and this without any great cost, or any new medicine. It is a matter of getting doctors, politicians, parents and teachers to understand the threat to us and the generations to come.
And then, to change our behaviour.

Published on-line in OhmyNews June 6, 2006

Medianoteringar (6)

En aktuell bild av världens nyheter
Det finns en del smarta verktyg på webben för den nyhetsberoende. Buzztracker ger en aktuell översikt i form av en världskarta, som klart visar var nyheterna kommer ifrån just nu. Klickar du på kartbildens röda rundlar (ju större desto fler stories för dagen) kommer du till nyheterna från just den platsen, med länkar till källorna. Buzztracker borde vara idealiskt för undervisningsändamål, men även utanför klassrummet ger sajten perspektiv på nyhetsförmedlingen. Och visar var mediernas vita fläckar finns, bokstavligen. Buzztracker startade med en brainstorm i Philadelphia, USA, år 2003 och fann till sist ett hem i Japan, där den kom online förra våren (2005). Varning: Buzztracker är vanebildande.
Newsmap är ett annorlunda projekt, som visar nyheterna för hela världen, ett särskilt land (franska nyheter på franska osv.) eller från en särskild dag, om du inte nöjer dig med dagens nyheter. Men dessutom kan du titta på nyheterna ämnesvis: världsnyheter, nationella nyheter, ekonomi, teknik, sport, underhållning och hälsa. Ju mörkare färgnyans på nyheten, desto äldre är den – i fallande skala från mindre än tio minuter gammal till urgammal (vilket här betyder mer än en timme). Bonus: du lär dig rubrikskrivande på andra språk, inkluderat tyska, spanska och franska. Trevligt för oss som ibland är trötta på den engelska dominansen.
Buzztracker
Newsmap

Torgmöte i cyberrymden via Skype
Trepartssamtal har vi alla varit med om, eller i alla fall hört talas om. Men hundrapartssamtal? Nu lanserar Skype ett slags IP-telefonins svar på medeltidens torgmöte och internets kollektivbloggar: Skypecast. Tjänsten innebär ett slags debattmöten, som alla Skypare kan delta i, var de än befinner sig i världen. En debattledare fördelar ordet via en virtuell mikrofon, och kan kasta ut stökiga debattörer från gruppsamtalet. Skype själva, som knappast är kända för att vara blyga i marknadsföringen, säger så här till Reuters:
- Tills nu har Skype-användarna pratat en och en, eller en till många, i privata sammanhang, säger Saul Klein, marknadschef på Skype. Skypecast ger möjlighet att föra ett offentligt samtal.
Du behöver ett (gratis) Skype-abonnemang för att delta, och flera debatter rasar redan. Detaljerna här:
Skypecast

Vad bråkar koreanerna om?

Det går hett till i Korea. Koreanska studenter slåss med kravallpolis. Demonstrerande bönder med röda pannband och knutna nävar skanderar talkörer. Koreaner ockuperar kontor, slåss i parlamentet i Seoul, skjuter brinnande pilar på japanska ambassadörens residens, skär av sig fingrar för att protestera…
Koreanska storföretag som Samsung och Hyundai jättevinster, samtidigt som arbetarnas reallöner står stilla eller går bakåt. Partssamtalen kring regeringens förslag till ny arbetslagstiftning bojkottas av fackföreningarna, som anser att lagförslaget är oacceptabelt. Det är inget gott klimat i Korea denna vår.
Vad är det med koreanerna egentligen? Kan de inte bete sig som folk? Ta det lite lugnt och följa förhandlingsordningen?
För att förstå varför det ofta blir bråkigt i Korea kan det vara bra att gå tillbaka några år i tiden. Landets moderna historia är en enda lång och blodig kamp mot diktatur och förtryck. Minnesdagarna avlöser varandra i den koreanska almanackan, som nu under våren:

• 3 april. Fattiga bönder på ön Jeju gör uppror 1947, och 30.000 av dem dör när den USA-stödda regimen skickar tungt beväpnade trupper för att slå ner bondegerillan. Upproret krossas inte slutligt förrän 1954.
• 19 april. Revolutionen 1960 gör slut på president Syngman Rhees auktoritära styre. 183 människor dödas av kravallpolisen, och en vecka senare flyr Rhee till Hawaii.
• 21 april. Desperata kolgruvearbetare i Sabuk gör 1980 uppror mot militärregimen. Beväpnade med dynamit tar de över makten i staden under tre dagar.
• 18 maj. En månad efter Sabuk-incidenten demonstrerar studenterna i staden Kwangju för demokrati, men möts med brutalt våld från polisen. För att försvara sig tar invånarna till vapen mot diktaturen. Fallskärmstrupper återerövrar staden, ingen vet med säkerhet hur många Kwangju-bor som slaktades, kanske 2.000.
• 5 juli. Studenten Lee Han-yeol, 21 år, dör efter en demonstration 1987 sedan polisen skjutit en tårgasgranat i huvudet på honom. Fyra dagar senare marscherar en miljon demonstranter till Seouls stadshus för att kräva demokrati.

Men historien tar tyvärr inte slut här. En fackföreningsledare, Kim Tae-hwan, krossas till döds 2005 av en cementlastbil, körd av en strejkbrytare. Lastbilsförarna strejkade för bättre betalt och lediga söndagar. Senare samma år dör två bondeledare av skallskador efter en våldsam sammandrabbning med kravallpolisen. Skillnaden är att nu får presidenten be om ursäkt, och landets högsta polischef avskedas.
Eftersom de koreanska kravallpoliserna är unga värnpliktiga som inte klarat inträdesproven till armén, och de härdade demonstranterna ofta är lika gamla som deras pappor, är styrkeförhållandena ibland oklara. Samtidigt ser man polisbussarna överallt i Seoul: till ett protestmöte i huvudstaden förra året kom 400 gymnasieelever – och över 7.000 kravallpoliser.
Den koreanska metoden att svara på facklig kamp innebär inte sällan att ge strejkande sparken, anställa strejkbrytare och döma strejkledarna till fängelse. Vid tågstrejken i början av mars i år grep polisen över 200 strejkande arbetare och tog in dem för förhör. Polisen raidade fackföreningens kontor och fackledarna hotades med åtal. På Samsung, Asiens näst största tillverkningsföretag efter japanska Toyota, är fackföreningar förbjudna.

Vänd på en sten i Korea och du hittar resterna av en massaker. Det är så det känns ibland, och det är inte långt från sanningen. Men nu leder de tidigare demokratikämparna många av statens institutioner, och flera kommittéer håller på att gå igenom arkiv och dokument från diktaturens årtionden. Gamla domar rivs upp, avrättade personer får sin heder återupprättad, hemliga polisens agerande granskas; allt med inställningen att detta inte ska kunna hända igen.
Det var inte så många år sedan fackföreningsledare i Korea fängslades under Park Chung-hees diktatur, torterades och mördades, ofta med hänvisning till sympatier för kommunism och Nordkoreas ledare Kim Il-Sung. I dag återfinns tidigare demokratiaktivister i regering, parlament och fackföreningar – liksom inom näringslivet. Det blir svårt att vrida klockan tillbaka i Sydkorea, även om det gamla gardet gör sina försök. Det konservativa oppositionspartiet, som leds av diktatorns dotter, Park Geun-hye, hoppas på att komma tillbaka till makten. I lokalvalen i går nådde stora framgångar.
Nej, koreanerna är inte särskilt bråkiga i förhållande till hur deras herrar behandlat dem genom tiderna, tvärtom. Det är kanske vi svenskar som har för kort minne ibland. Koreanerna betalade ett högt pris för sin demokrati, som de erövrade för mindre än 20 år sedan. De tänker inte sälja den vidare.
Mera om upproret i Kwangju 18 maj 1980 här!
... och detta skrev jag om Kwangju i maj 2005

Smaklig spis i Kyoto

Man kan äta alldeles utsökt gott i Kyoto. Det här är vad vi åt vid bardisken på en krog i Kyoto för ett tag sedan. En av de skarpslipade kockarna – med en lika vass kniv som han ömsint torkar av med en ihopvikt frottéhandduk mellan varven – ägnar kvällen åt oss. Varje liten rätt serveras på ett vackert stycke keramik, i en träskål eller i en liten bambukorg. Vi dricker vitt vin och te till. Jag har problem att få plats vid bardisken, den är ganska låg. Men snart glömmer jag att jag sitter obekvämt. Anledning:
• Vi inleder med en utsökt bit mjölke, eller "soft roe" som de tjänstvilliga kockarna bläddrar fram i sitt japansk-amerikanska matlexikon, tjock som en bibel.
• Därefter blir det en korg med abalone, havsöra eller haliotis, en ätlig snäcka som kan betinga hutlösa priser på de flesta asiatiska restauranger. Abalonen samsas med sötvattensräkor, avocado, sushi, några bitar av den tioarmade bläckfisken (squid, alltså), en sorts gröna bondbönor vars färg bryter vackert mot de blekröda räkorna, och som pricken över i laxrom, ett rött utropstecken. Sushin har fisken rullad runt riset, med en raffinerad dekor av små gröna blad på utsidan.
• Rätt nummer tre är en sashimi på en vit fisk som serveras med en röd sjöanemon, wasabi och syltat sjögräs. Det ser ut som den italienska trikoloren, men smaken är långt från Trastevere. Salt, mjällt, friskt och spänstigt i bettet.
• Fjärde fatet kommer med tonfisk och två sorters musslor, allt fortfarande rått, med en sås av risvinsvinäger och två grönsaks-dips.
• En glutinös (klibbig) gröt eller soppa med "sticky rice" (just det, klibbigt ris) som dekorerats med körsbärsblommor. I botten ligger en bit fisk. Anrättningen är väl sådär. Marianne anmäler avvikande åsikt: hon tycker det var supergott.
• Bergsgrönsaker och squid i japansk pepparsås.
• Rätt nummer sju är en grillad hummer med tempurasås. Otroligt gott – slår faktiskt Chez François i Bryssel. Nu är vi ganska mätta. Det är fyra rätter kvar...

Grannarna runt bardisken börjar bryta upp, ett ungt par kommer till. En servitör tar hand om de två sällskap som sitter vid krogens två bord. Han klapprar ledigt runt i de typiska japanska stylt-träskorna med två parallella "medar" i trä på tvären under fotsulan, 10 cm höga, som burits av traditionalisterna sedan den tiden de uppfanns för att hålla fötterna ovanför geggan i de japanska medeltida städerna. Liksom i Europa var japanerna inte kända för sina rena gator, öppna avlopp var standard. Han balanserar elegant men ser ut som en säker vrickningskandidat innan kvällen är över.
• Kocken sträcker nu över varsin tallrik till oss: på en bädd av tallbarr (!) ligger något som mest av allt påminner om två glasspinnar. Det är grillad tofu, en rätt som för en turist ibland kan kännas smaklös. Dock inte denna, som har ett grönt skal av finfördelat sjögräs. Det ligger som ett puder över tofun.
• En skål med buljong är rätt nummer nio, med romkorn, bambuskott, sjögräs och en blomma. Bambublomma? Kanske.

En viss trötthet över alla raffinerade smakbrytningar börjar infinna sig. Ändå är diskretionen i det närmaste total – det franska eller italienska köket känns nybrutalt i jämförelse. Och i Paris eller Milano orkar man sällan mer än fyra rätter, därtill är skiftningar i arom, sälta och syra alltför abrupta. Här orkar gommen urskilja mer, eftersom svängarna sällan tas ut, och såväl öga som näsa möts av välavvägda kombinationer av färg och doft – redan innan tungans smaklökar börjat jobba.
• Grön ärtsoppa med japanska pickles serveras med en ris- och grönsaksblandning i en särskild keramisk skål med lock. Det är vanligt att riset kommer sist i måltiden. Japansk persilja är strödd över riset, och vi får strimlor av "Ice Fish" till. Ett glas plommonjuice fullbordar måltiden.
• Men hallå! Här kommer efterrätten, jordgubbar med mandelpudding. I efterrättsglaset med tapiokakulor har kockarna blandat i basilikafrön (importerade från Thailand). Säregen smak mellan kummin och sesam. Gott.
Elfte ronden tar ut sin rätt, vi orkar knappt betala. 18.000 yen per person kostar menyn. En Sancerre, Ladoucette 2003, fungerade bra till.
Vi vacklar hem till hotellet. Det är hårt att vara turist, men någon måste ju offra sig.

More essential reading from Cold Type

Newspaper designers normally limit their activities to changing bad type and layout while quarrelling with one another over issues like how many redesigns a year Mario Garcia really does himself, or whether Richard Curtis was responsible for the mess USA Today made out of Gerard Unger's beautiful typeface.
Most of us do not spend much effort in actually changing the world. Then again, some of us spend a great deal of time and energy doing just that. Tony Sutton is a good example, with hard-won experiences under the apartheid regime of South Africa in the 70's. The recent issue of the on-line pdf-magazine Cold Type (free to download, print and read) celebrate Drum, Tony's anti-apartheid magazine.
There is much else to be impressed by, moved by and outraged by in Cold Type. Joe Bageant, in perhaps the most moving essay of the collection, writes about a one-man aid project: how he sponsors a new house for a family in Belize – and gets a better life in the bargain. An inspiring tale of someone taking the personal consequences of his political views, and making a difference. Respect.

SOUTH AFRICA – DAWN OF A REVOLUTION. Thirty years ago on June 16, 1976, a school-kids’ demonstration sparked a revolution that signalled the beginning of the end of apartheid in South Africa. We have a special 52-page booklet that accompanies a new exhibition of pages from Drum, the magazine that was in the forefront of the reporting of the revolution, with commentary by ColdType editor Tony Sutton, who was Drum’s executive editor during those turbulent times.
ARMED MADHOUSE. We’ve got TWO excerpts this month from Greg Palast’s new best seller, Armed Madhouse. In the first, he asks Who’s Afraid of Osama Wolf?, and finds that fear is everywhere in the United States, even his tiny home town of Southold, in New York State. The second excerpt will appear on June 10.
THE ROAD TO ABU GHRAIB. In the wake of Vietnam, the US military were demoralised and prey to some fairly crazy ideas. They thought they could train ‘super soldiers’ with psychic powers. In this excerpt from his latest book, The Men Who Stare at Goats, Jon Ronson describes how their aspirations were perverted in the prisons of Iraq.
DISCIPLINED MEDIA. In this excerpt from the book Guardians of Power, David Edwards & David Cromwell, of the UK media watchdog Medialens, show why journalists in the ‘liberal media’ must be held accountable for distorted reporting on Iraq, Afghanistan, Haiti, global warming and much more.
UNDER THE BLUE MANGO TREE. Last fall Joe Bageant vowed to find a decent Third World family and put up the money to do something that would better their lives and his own. This is the story of how he made his contribution to improve the lives of a family in Belize – and himself.
TORTURED FRAGMENTS OF HISTORY. The world was momentarily shocked by photographs from Iraq’s Abu Ghraib prison showing hooded Iraqis stripped naked, posed in contorted positions while US soldiers stood by. In his latest essay, Stan Winer says a close look at recent history explains why this shouldn’t be a such a big surprise.
TARGET IRAN. The fourth US supreme international crime in seven years is already under way, with the support of the  free press and ‘international community’ say Edward S. Herman and David Peterson, in their latest indictment of US foreign policy, this time over the future of Iran.
AXIOMS OF EVIL. We shouldn’t be surprised by the increasing violence of the United States in the world, says Canadian film maker John S. Hatch, who recalls how the country’s leaders have never worried about exterminating anyone who stood in their way ever since the first pilgrims stepped ashore from the Mayflower
Read Cold Type here!