45 år sedan massakern i Paris

Den 17 oktober varje år brukar jag fundera på saker som selektiva minnesprocesser, vad vissa fransmän gjorde under andra världskriget, och i synnerhet vad en fransman gjorde i Paris efter kriget. Maurice Papon var polischef i Paris under tio år, från 1958 till 1967. Den 17 oktober 1961, mitt under kriget mellan de franska kolonialstyrkorna och den algeriska befrielserörelsen FLN (ja, i dag hade FLN kallats "terroristgrupp"), bestämde sig Papon och han poliser för att hämnas en serie attentat mot polismän. Måltavlan blev obeväpnade demonstranter, som protesterade mot polisens massgripanden, trakasserier och utegångsförbud. Enligt historiker mördade polisen cirka 200 människor mitt inne i centrala Paris. Massakern tystades ner.
Inte ens i dag är det i Frankrike bekvämt att diskutera händelserna 17 oktober 1961. En minnestavla sitter sedan 2001 på Pont Saint Michel, bron över Seine där så många dränktes av polisen. Men minnestavlan talar om "en tragedi", inte ett brott mot de mänskliga rättigheterna, och pekar inte ut några ansvariga, vare sig politiker eller polis. Högerpolitiker och polisens fackförening protesterade ändå mot minnestavlan, för att den skulle kunna "minska respekten" för polisen.
Maurice Papon dömdes sedermera, efter att ha försökt fly till Schweiz, för sina krigsförbrytelser under andra världskriget. Han ansvarade bland annat för att samla ihop och skicka iväg judarna i Bordeaux till nazisternas koncentrationsläger. För sin roll i förtrycket, tortyren och morden på algerier i Paris under 50- och 60-talen åtalades han aldrig. De Gaulles Algeriet-amnesti gällde även dessa brott, utförda under De Gaulles presidentperiod.
I Michael Hanekes film "Dolt hot" ("Caché", 2005) utgör massakern 17 oktober 1961 en viktig del av handlingen, och är det som ger filmens titel en djupare mening. De flesta biobesökare i Sverige (liksom recensenterna) missade nog den politiska dimensionen. De båda manliga huvudpersonernas olika livsöden är dock ingen tillfällighet, och trots svärtan i filmen finns det ett visst hopp i slutscenen. Köp DVD:n och titta på både filmen och intervjun med regissören!
Vill du veta mer om massakern i Paris, kolla på länkarna nedan.

• Jag skrev om saken i en krönika i svenska Metro, och för ett par år sedan även på denna blogg.
• 17 octobre 1961: contre l'oubli, "mot glömskan", är en fransk organisation vars webbsajt har dokument och ögonvittnesskildringar. Bra länksamling. Träna din franska här.
• 140 namn på algerier som mördades eller "försvann" i Paris oktober 1961 hittar du här.
• Intressant text om hur internationella medier bevakade massakern, eller rättare sagt inte gjorde det. Som New York Times skrev: "Paris är häpnadsväckande fri från rasism." Läs Daniel A. Gordons text här.
• Bullets in the water, artikel av Hosni Abdel-Rehim i egyptiska Al-Ahram Weekly, 11 mars 1999. Han beskriver händelserna ganska utförligt. Läs artikeln här.
• En stoppad artikel av Seán Mac Mathúna i den algeriska dagstidningen Liberté, 17 oktober 1998. Beslagtogs av den franska polisen på Lyons flygplats. Du kan läsa den här.
• Artikel av Charles Masters i brittiska Sunday Times, 12 oktober 1997. Han berättar bland annat om ett 50-tal mördade algerier i Paris polishögkvarter. Du kan läsa den här.
• Artikel av James J. Napoli i Washington Report, mars 1997. Napoli beskriver hur massakern förtegs av medierna. Läs den här.