17 oktober, Paris, 1961

17 oktober högtidlighålls inte på något speciellt sätt i Frankrike, trots att fransmännen annars gärna minns sin historia. Vissa delar av nutidshistorien talar man tyst om, och allra tystast är det kring Paris-massakern för fyrtio år sedan, 17 oktober 1961.
Först bakgrunden: Frankrike var i krig. Dess dagar som kolonialmakt var räknade. Nederlaget i Vietnam 1954, det förlorade slaget vid Dien Bien Phu, var startsignalen för upproret i Algeriet. 1961 var de Gaulle redan på god väg att komma överens med den algeriska befrielsefronten FLN, efter sju års krig. Då satt två miljoner algerier i franska arméns koncentrationsläger, minst 300 000 algerier och 20 000 fransmän hade dött under kriget. Ett år senare, 1962, skulle avtalet som gav Algeriet friheten skrivas under i franska Evian.
Polischefen i Paris 1958–1967 hette Maurice Papon. Han var gammal “collabo” (samarbetsman med nazisterna) och krigsförbrytare i den franska Vichy-regimen, skyldig till mord på över tusen judar. Men 1961 hade historien ännu inte hunnit ifatt honom, det skulle dröja ytterligare över 30 år. Månaderna före massakern hade flera polismän i Paris dödats av FLN. Papon gav polisen fria händer, och terrorn svepte in över de algeriska bostadsområdena. Minst fem oskyldiga algerier dödades av polisen. Stämningen i staden var spänd.
Ett utegångsförbud (för algerier alltså, inte för vita fransmän) trotsades av algerierna i Paris 17 oktober 1961. Från förorterna och arbetarstadsdelarna tog de tunnelbanan, Métron, till samlingsplatserna inne i staden för att protestera mot polisterrorn. Men utanför stationerna väntade tusentals tungt beväpnade poliser på dem. Polismännen var ute efter hämnd, och hade fått fria händer av sin högste chef:
"För varje algerisk attack slår vi tillbaka tiofalt”, hade Papon deklarerat.

Tortyr och mord var redan väl beprövade metoder i polisens arsenal i kampen mot FLN. Demonstranterna den 17 oktober möttes med träklubbor, batonger och pistoler. En del av dem som greps mördades i Paris polishögkvarter och kastades sedan i Seine. Algerier klubbades till döds, sköts och ströps.
Raoul Letard var 1961 en ung polis, som deltog i massakern. Han berättade i franska l’Express 1998:
–Vi sköt på allt som rörde sig... Det var hemskt, hemskt. Människojakten varade i två timmar. Det var fruktansvärt, fruktansvärt, fruktansvärt. Till sist åkte vi hem för att det inte längre fanns något att slå.
De officiella siffrorna talade 1961 om två döda. Efter hand erkände polisen allt fler offer. I dag anser historiker att minst 200 obeväpnade algeriska demonstranter, kanske många fler, mördades av polisen.

Ett fåtal franska journalister, Amnesty och någon enstaka politiker har försökt gräva efter sanningen, men det är inte lätt. I pressen 1961 nämndes bara de officiella siffrorna; det var krigstillstånd i Frankrike. Och fortfarande skyddar staten de inblandade. 1996 beslagtogs den algeriska tidningen Liberté av tullen på Lyons flygplats på order av den franske inrikesministern. Orsaken var en stor artikel om massakern och Papons roll.
Man kan förstå att de franska medierna 1961 slöt upp bakom polis och statsapparat, det är begripligt om än motbjudande. Det är svårare att förstå varför de stora internationella nyhetsbyråerna och de utländska korrespondenterna i Paris valde att inte rapportera vad som hände utanför deras fönster, mitt inne i staden. Att nyhetsbyrån Reuters, New York Times och Washington Post i USA, The Observer, The Guardian och The Sunday Times i Storbritannien de senaste åren har uppmärksammat minnet av massakern kanske i viss mån återupprättar deras journalistiska heder, men lite väl sent.
De franska journalister som 1961 försökte skriva sanningen råkade illa ut. “Les Temps Modernes”, tidskriften som Jean-Paul Sartre startade, kallade polisattacken 17 oktober “en pogrom”. Polischefen Papon lät beslagta hela upplagan.

Maurice Papon, som var medlem av den franska regeringen 1978–1981, dömdes till sist till fängelse för sina krigsförbrytelser under andra världskriget, men för Paris-massakern på 200 algerier 1961 har varken han eller någon annan åtalats. Det börjar bli hög tid.