Smällen i Nordkorea och ekot i Seoul

Nordkorea hävdade på måndagen att de genomfört ett underjordiskt kärnvapenprov. När jag skriver detta på måndagkvällen 9 oktober är det ännu inte bekräftat av vare sig Sydkorea eller Japan, och det kan finnas anledning att tvivla på saken tills någon utanför Nordkorea intygat att det stämmer.
Men att den bisarra regimen norr om DMZ smällt av en underjordisk laddning av något slag, och att de själva hävdar att det är en kärnladdning, är illa nog. Vi som bor på den södra delen av den koreanska halvön blir nervösa för mindre än så.
Det var drygt ett år sedan Nordkorea lovade att ge upp sina ambitioner att skaffa kärnvapen. Sedan började regimens förhandlare manövrera än hit, än dit, för att försöka få USA och de andra i sexpartssamtalen att betala så dyrt som möjligt för löftet. Bland annat krävde Nordkorea att få civil kärnkraftsteknik. Då surnade Bush-regimen till, och sade blankt nej. När USA sedan slöt avtal om att förse Indien med kärnkraftsteknik – trots att Indien skaffat och provsprängt kärnvapen – då tyckte antagligen Nordkorea att det var bättre att förhandla från en styrkeposition.

Om man för ett ögonblick bortser från de anakronistiska inslagen i Pyongyangs politik, och ser saken ur nordkoreanernas perspektiv, så är det inte så förvånande att de försöker få omvärlden att tro att de har kärnvapen. USA:s utrikespolitik under George W Bushs styrs av en svartvit syn på världen, där stater antingen är vänner eller fiender. Och att Nordkorea har en av tätplaceringarna på den senare listan är det ingen som tvivlar på.
USA bedriver redan ekonomisk krigföring mot Nordkorea, och har gott om trupper i landets omedelbara närhet. Kim Jong-Il har alltså anledning att känna sig mindre säker i sadeln. Hur agerar han då? Att göra en Khadaffi är uteslutet; Kina skulle förmodligen inte uppskatta om han lade sig platt för USA – för Kina är det redan irriterande att ha så mycket amerikansk militär i Sydkorea, Japan och andra grannländer.
Nej, Kim Jong-Il försöker naturligtvis blåsa upp sig och göra sig så farlig som möjligt. Och där har han och Bush gemensamma intressen. När kriget i Irak mer och mer börjar likna en repris på 1950-talets krig mellan Frankrike och Algeriet, är det skönt att kunna lita på Kim Jong-Il. Vem vet, han kanske till och med räddar valresultatet för republikanerna i USA i november.

Sydkorea har sedan 1998 drivit en ”solskenspolitik” gentemot Nord, med bland annat omfattande bistånd. Konservativa krafter kallar det eftergiftspolitik, medan den nuvarande sydkoreanska regeringen anser att USA:s politik bara provocerar regimen i Pyongyang i onödan. Bor man i Seoul känner man sig inte tryggare när politiker i Washington burrar upp fjädrarna och fäller tuffa kommentarer om Kim Jong-Il i Fox News. För många i Sydkorea är – vilket kan förvåna en del läsare – USA och Japan ett större hot mot freden än Nordkorea.
Den nya smällen i Nordkorea kanske ändrar på detta. Och det var nog ingen tillfällighet att laddningen detonerade samtidigt som Japans nye premiärminister Shinzo Abe landade i Sydkoreas huvudstad Seoul för sitt första officiella besök. Även om Kim Jong-Il inte var där såg han ändå till att bli mötets huvudperson.

Kolumn i Metro Stockholm 10 oktober 2006