Bilder i tidningen, då och nu
FÖR 23 ÅR SEDAN skrev jag i svenska facktidningen Journalisten om standardverket Pictures on a Page, skriven av Harold Evans och designad av Edwin Taylor, som också plockade ut bilderna. Boken har kommit i många upplagor sedan dess, och är fortfarande läsvärd. Dess 332 välfyllda sidor innehåller exempel på hur man fotograferar kreativt, hur man väljer bilder och hur man beskär dem (fotograferna får ursäkta, men jag tillhör redigerarfalangen där: fotografen plåtar, redigeraren väljer och beskär). De närmare 500 fotona börjar kanske se lite malätna ut, men resonemangen i boken håller fortfarande. Och det är lärorikt att läsa Evans kompis Henri Cartier-Bresson och andra fotografkändisar berätta om hur de tar sina bilder. Avsnittet om nyhetsgrafik är det svagaste, eller i alla fall det som tiden farit hårdast fram med.
Nu finns det ytterligare en bok som av flera skäl platsar bredvid Pictures on a Page. Det är Things as they are, en exposé över det senaste halvseklets pressfoto. Den inbundna upplagan är slutsåld, men i september i år publiceras en ny upplaga med mjuka pärmar, fast i samma generösa format. 384 sidor tjock och med över tusen foton i perfekt tryck.
Själv gillar jag boken av två skäl: för det första har bokens redaktör Mary Panzer skrivit ett alldeles lysande inledande kapitel, som elegant presenterar pressfotots moderna historia på mindre än 26 sidor. För det andra presenteras bokens foton med hela storyn – inte som konstverk med vita ramar, utan i form av avfotograferade tidningssidor, med text, rubrik, typografi och layout. Pressfoto alltså, en integrerad del av tidningens innehåll, inte något konstverk placerat på piedestal eller inramad och hängd i museum.
VAD MINNS DU av de stora ögonblicken, de som frusits ned och tryckts i världens (i alla fall Europas och USA:s) tidningar? Urvalet i boken är bara delvis självklart, ibland udda och alltid stimulerande. Några exempel:
MODERNT PRESSFOTO är sedan 1990-talet präglat av de stora nyhetsbyråerna, framför allt de amerikanska. Men det har inte alltid varit så, och Europa har en rik historia på området – det var hos oss det började. Mary Panzer daterar startskottet till 1842, då Illustrated London News började ges ut. Det var världens första nyhetsbildtidning, där gravyrer användes för att reproducera bilderna. Londons Daily Mirror (1904) blev den första dagstidning som regelbundet tryckte nyhetsfoton.
Tekniken har gått hand i hand med fotots utveckling; den första Leican, som kom 1925, innebar en revolution. Leican var liten och hade ljusstark optik. Plötsligt blev kameran något som en ensam fotograf diskret kunde bära med sig och använda utan stativ, stora blixtar och en stab av medhjälpare. I Weimar-republikens politiska och kulturella kaos frodades det nya pressfotot liksom den experimentella teatern, filmen och Berlins tryckta medier.
Fascism och nazism tvingade många europeiska talanger till New York, som efterhand tog över Berlins roll som pressfotots kreativa centrum. Bildbyråer som Black Star (1935) och Magnum (1947) befäste New Yorks ledande roll, låt vara att de mest berömda fotograferna kom från andra sidan Atlanten.
1900-talet var en gyllene era för den publicerande fotografen. Världen törstade efter nyhetsfoton, och det rådde ingen brist på fora: franska Vu (1928) hade sin motsvarighet i sin äldre tyska kollega Berliner Illustrierte Zeitung. Bland övriga vecko- och månadsmagasin märks Vouge, Look, Life, Stern, Paris Match, Regard, Picture Post, Geo, National Geographic och Esquire.
DET FRANSKA STUDENTUPPRORET rörde inte bara om i den politiska grytan, det innebar också ett bildmässigt uppsving där Europas fotografer återtog förlorad mark. Detta trots att de mest kända bilderna från maj 1968 är affischerna. Men Paris fotografer och bildredaktörer var lika aktiva som konstnärerna. Gamma, en av de mest berömda bildbyråerna, bildades 1967. Magasinet Actuel följde 1968, Zoom 1970 och dagstidningen Libération 1973. Den sistnämnda framhärdar fortfarande i daglig, halsbrytande användning av svartvitt foto, och överskrider ofta gränsen till konstfotot när nyhetsartiklar ska illustreras (skrivsättet är också oefterhärmligt franskt).
Vietnamkriget, med 400 journalister och fotografer ackrediterade på sydsidan 1968, blev det första fotokriget. Sedermera lärde sig de krigförande makterna att bättre kontrollera nyhets- och bildflödet, med Falklandskrigets tre (3) poolfotografer 1981, och från våra dagar Irak-krigets “inbäddade” reportrar och fotografer som de främsta exemplen på styrd informationsförmedling.
Vietnamkriget producerade, förutom ett sönderbombat land där USA:s landminor, bomber, granater och gifter fortfarande skördar offer varje år, tre klassiska nyhetsbilder, vars symbolvärde lyfter dem över det dagliga nyhetsflödet.
SVARTVITT ELLER FÄRG? Bilderna från Vietnamkriget minns vi som svartvita, med några få undantag. För dagens tidningskonsument är frågan om färg eller svartvitt obsolet, men jag minns hårda diskussioner på Dagens Nyheters redaktion på 1980-talet. Färgfoto var i mångas ögon liktydigt med reklam, grannarnas diabilder från semestern eller på sin höjd featureknäck i tidningen. Riktigt nyhetsfoto skulle vara svartvitt. Teknik och ekonomi stärkte konservatismen; tryckeriet klarade inte att trycka färg, och det var både krångligt, tidsödande och dyrt att ta ett färgkort genom hela processen. Riktiga karlar (vid den tiden hade DN inga kvinnliga fotografer, förutom som begåvade sommarvikarier) plåtade svartvitt. Ändå fanns tekniken – färgfotot har existerat i tidningstryck sedan 1930-talet.
Idag, när även de mest härdade plåtslagare pensionerat sin Nikon F2 till förmån för en digital Canon, är foton i tidningen lika med färgfoton. Men för 20 år sedan fördes debatten på världens alla tidningsredaktioner. Det blev nyhetsbyråerna som kom att fälla utslaget. På 1990-talet började alla de stora nyhetsbyråerna skicka färgbilder som en del av sin service, och de stora, oberoende bildbyråernas tid var ute.
VAD KOMMER ATT HÄNDA med pressfotot i framtiden? En hel del beror på den tekniska utvecklingen. Exemplet Irak känns relevant: här har soldaternas mobiltelefoner, utrustade med kameror, i kombination med e-mail, producerat några av de mest obehagliga och ärliga bilderna av kriget. Stillbildsfotot kan till och med slå TV i snabbhet, publiceringen på en blogg eller en tidnings webbsite är lika “live” som CNN – och ofta närmare verkligheten.
I Sydkorea har Ohmynews barfotareportrar och frivilligfotografer, tillsammans med ett ohämmat anammande av mobil telefon-, internet- och kamerakultur, resulterat i ett antal uppmärksammade bildnyheter. Tsunamin i Asien visade värdet av “amatörbilderna”. Gränserna suddas ut. Resten av världen kommer troligen att röra sig i samma riktning. Hur pass väl medierna integrerar de olika nya pusselbitarna med de tryckta tidningarna och det professionella fotot blir avgörande. Metros internationella fotokampanj, sponsrad av Canon, där läsarna skickar in sina digitala bilder är kanske en fingervisning om vart vi är på väg.
Henri Cartier-Bresson, Helmut Newton och Richard Avedon dog alla 2004. Kanske är “giganternas” tid över? Mediavärldens fragmentering erbjuder inte längre en enhetlig scen att bygga sin image på, och kanske aldrig gjorde det heller. Större delen av världen låg alltid i skugga. Kanske lever vi i pressfotots skymmningstid, åtminstone pressfotot som vi känt det hittills. Om det blir bättre eller sämre kort i tidningen får framtiden utvisa.
OMKULLVÄLTANDET AV SADDAMS STATY i Baghdad blev flitigt dokumenterat och spritt av TV-kanaler över hela världen. “Photo-op” brukar det kallas, och att det var ett amerikanskt militärfordon som drog omkull statyn syntes inte på alla bilder. En anekdot från Pictures on a Page visar att krigsfotot inte har utvecklats så mycket sedan 50-talet:
“Från Koreakriget såg världen en sympatisk bild av en amerikansk soldat “som delade sina sista droppar vatten med en döende bonde”. Bert Hardy, den berömda Picture Post-fotografen, berättade för mig: ‘Jag arrangerade bilden. Alla gick förbi, men jag fick idén och bad att en soldat skulle ge den gamle mannen lite vatten så jag skulle kunna ta bilden. Han gick med på det om det gick fort – och om vi använde min vattenranson.’” (Från Harold Evans förord till Pictures on a Page).
Fast de sanna bilderna har en tendens att komma fram till sist, när hemligstämplarna inte längre gäller. 50 år efter Koreakrigets slut blev många dokument i USA-arkiven offentliga, även om få amerikanska reportrar var intresserade. I “terrorkrigets” mediavärld passar inte alla bilder in. Men i Sydkorea publicerades tidigare i år en serie fotoböcker med foton från Koreakriget ur USA:s National Archive and Records Administrations.
Texten i The Indelible Image (Park Do, ed., tre band) är på koreanska, men bilderna talar även till den som inte förstår texten. Alldeles oavsett vilken inställning vi har till kriget, vem som hade rätt eller fel (och den diskussionen är synnerligen livaktig i Korea) så visar dessa bilder en annan sida av kriget. När sydsidans armé arkebuserade tusentals politiska fångar, anklagade för att vara kommunister, fanns de amerikanska officerarna där med sina kameror. Fotona hemligstämplades, men sparades i arkiven. Nu finns de tillgängliga för alla, och vi ser hela bilden.
PS för den typografiskt intresserade: Kolla in loggan för franska Vu (grundad 1928) som finns avbildad i Things as they are. Titta sen på Nermans logga för svenska Vi. Släktskapet är betydligt närmare än en utländsk kusin…
PPS för fotofreaken: Jag minns fortfarande min Leica M3 med en Summilux 1:1,2 och en 90 mm Tele-Elmarit, som jag tvingades sälja för att ha råd att leva medan jag gjorde lumpen på 1970-talet. Det var nog en av mina sämre affärer. Det diskreta klicket från Leicas ridåslutare är en sann njutning för varje bildmänniska. Inget digitalt pip slår det.
Nu finns det ytterligare en bok som av flera skäl platsar bredvid Pictures on a Page. Det är Things as they are, en exposé över det senaste halvseklets pressfoto. Den inbundna upplagan är slutsåld, men i september i år publiceras en ny upplaga med mjuka pärmar, fast i samma generösa format. 384 sidor tjock och med över tusen foton i perfekt tryck.
Själv gillar jag boken av två skäl: för det första har bokens redaktör Mary Panzer skrivit ett alldeles lysande inledande kapitel, som elegant presenterar pressfotots moderna historia på mindre än 26 sidor. För det andra presenteras bokens foton med hela storyn – inte som konstverk med vita ramar, utan i form av avfotograferade tidningssidor, med text, rubrik, typografi och layout. Pressfoto alltså, en integrerad del av tidningens innehåll, inte något konstverk placerat på piedestal eller inramad och hängd i museum.
VAD MINNS DU av de stora ögonblicken, de som frusits ned och tryckts i världens (i alla fall Europas och USA:s) tidningar? Urvalet i boken är bara delvis självklart, ibland udda och alltid stimulerande. Några exempel:
• Budapest 1956 i Paris Match. En av inledande bildsekvenserna från 50-årsboken visar sig vara mer komplicerad än vad jag hittills trott. De arkebuserade ”ryssarna” visar sig vara ungrare som försökt gå över till upprorssidan, men belönades med döden.
• Tolvårige Flavio i Rios favela 1961 i Life. Bilderna av den astmasjuke pojkens kamp för överlevnad rörde tusentals läsare. Flavios liv förbättrades, miljoner andras verklighet förblev densamma.
• Muhammed Ali knockar Sonny Liston 1965 i Sports Illustrated. 60 sekunder kort men tung sport- och bildhistoria.
• En veckas döda USA-soldater 1969 i Life. 242 ansikten över 11 sidor, ofta imiterat från andra krig än Vietnams. I dag får, som du säkert vet, inte ens kistorna som anländer till USA från Irak fotograferas.
• USA:s mäktiga män 1976 i Rolling Stone. Richard Avedons helfigursporträtt inför presidentvalet och USA:s 200-årsjubileum, ”The Family”, med Henry Kissinger och Ronald Reagan som politikermaffians consigliere och gudfader.
• Bhopal 1984 i India Today. Miljökatastrofen vars effekter, mänskligt, politiskt och juridiskt, fortfarande är lika aktuella, men som sällan nämns utanför Indien i dag.
• Helveteshålet 1987 i Sunday Times Magazine. Sebastião Salgados outhärdliga, myllrande bild av barnarbetare i ett gruvhål påminner om en vision av Dante.
• Ryskt kvinnofängelse 1992 i Independent Magazine. De brittiska dagstidningarnas söndagsbilagor erbjuder fortfarande utrymme åt bildreportaget.
MODERNT PRESSFOTO är sedan 1990-talet präglat av de stora nyhetsbyråerna, framför allt de amerikanska. Men det har inte alltid varit så, och Europa har en rik historia på området – det var hos oss det började. Mary Panzer daterar startskottet till 1842, då Illustrated London News började ges ut. Det var världens första nyhetsbildtidning, där gravyrer användes för att reproducera bilderna. Londons Daily Mirror (1904) blev den första dagstidning som regelbundet tryckte nyhetsfoton.
Tekniken har gått hand i hand med fotots utveckling; den första Leican, som kom 1925, innebar en revolution. Leican var liten och hade ljusstark optik. Plötsligt blev kameran något som en ensam fotograf diskret kunde bära med sig och använda utan stativ, stora blixtar och en stab av medhjälpare. I Weimar-republikens politiska och kulturella kaos frodades det nya pressfotot liksom den experimentella teatern, filmen och Berlins tryckta medier.
Fascism och nazism tvingade många europeiska talanger till New York, som efterhand tog över Berlins roll som pressfotots kreativa centrum. Bildbyråer som Black Star (1935) och Magnum (1947) befäste New Yorks ledande roll, låt vara att de mest berömda fotograferna kom från andra sidan Atlanten.
1900-talet var en gyllene era för den publicerande fotografen. Världen törstade efter nyhetsfoton, och det rådde ingen brist på fora: franska Vu (1928) hade sin motsvarighet i sin äldre tyska kollega Berliner Illustrierte Zeitung. Bland övriga vecko- och månadsmagasin märks Vouge, Look, Life, Stern, Paris Match, Regard, Picture Post, Geo, National Geographic och Esquire.
DET FRANSKA STUDENTUPPRORET rörde inte bara om i den politiska grytan, det innebar också ett bildmässigt uppsving där Europas fotografer återtog förlorad mark. Detta trots att de mest kända bilderna från maj 1968 är affischerna. Men Paris fotografer och bildredaktörer var lika aktiva som konstnärerna. Gamma, en av de mest berömda bildbyråerna, bildades 1967. Magasinet Actuel följde 1968, Zoom 1970 och dagstidningen Libération 1973. Den sistnämnda framhärdar fortfarande i daglig, halsbrytande användning av svartvitt foto, och överskrider ofta gränsen till konstfotot när nyhetsartiklar ska illustreras (skrivsättet är också oefterhärmligt franskt).
Vietnamkriget, med 400 journalister och fotografer ackrediterade på sydsidan 1968, blev det första fotokriget. Sedermera lärde sig de krigförande makterna att bättre kontrollera nyhets- och bildflödet, med Falklandskrigets tre (3) poolfotografer 1981, och från våra dagar Irak-krigets “inbäddade” reportrar och fotografer som de främsta exemplen på styrd informationsförmedling.
Vietnamkriget producerade, förutom ett sönderbombat land där USA:s landminor, bomber, granater och gifter fortfarande skördar offer varje år, tre klassiska nyhetsbilder, vars symbolvärde lyfter dem över det dagliga nyhetsflödet.
• Den brinnande buddhistmunken i Hue, Thich Quang Duc (1963)Om det är de rätta bilderna eller inte kan förstås diskuteras. De två förstnämnda var definitivt ”photo-ops”, om än aldrig så verkliga, och det tredje ett resultat av ett misstag – den bombade byn var i själva verket inte FNL-sympatisörer. Men nu är de en gång historia, och som sådana en del av våra bildmyter, korrekta eller inte.
• Saigons polischef Nguyen Ngoc Loan mördar en tillfångatagen gerillasoldat med ett skott mot tinningen (1968)
• Den napalmbombade flickan Phan Thi Kim Phuc som naken springer mot betraktaren (1972).
SVARTVITT ELLER FÄRG? Bilderna från Vietnamkriget minns vi som svartvita, med några få undantag. För dagens tidningskonsument är frågan om färg eller svartvitt obsolet, men jag minns hårda diskussioner på Dagens Nyheters redaktion på 1980-talet. Färgfoto var i mångas ögon liktydigt med reklam, grannarnas diabilder från semestern eller på sin höjd featureknäck i tidningen. Riktigt nyhetsfoto skulle vara svartvitt. Teknik och ekonomi stärkte konservatismen; tryckeriet klarade inte att trycka färg, och det var både krångligt, tidsödande och dyrt att ta ett färgkort genom hela processen. Riktiga karlar (vid den tiden hade DN inga kvinnliga fotografer, förutom som begåvade sommarvikarier) plåtade svartvitt. Ändå fanns tekniken – färgfotot har existerat i tidningstryck sedan 1930-talet.
Idag, när även de mest härdade plåtslagare pensionerat sin Nikon F2 till förmån för en digital Canon, är foton i tidningen lika med färgfoton. Men för 20 år sedan fördes debatten på världens alla tidningsredaktioner. Det blev nyhetsbyråerna som kom att fälla utslaget. På 1990-talet började alla de stora nyhetsbyråerna skicka färgbilder som en del av sin service, och de stora, oberoende bildbyråernas tid var ute.
VAD KOMMER ATT HÄNDA med pressfotot i framtiden? En hel del beror på den tekniska utvecklingen. Exemplet Irak känns relevant: här har soldaternas mobiltelefoner, utrustade med kameror, i kombination med e-mail, producerat några av de mest obehagliga och ärliga bilderna av kriget. Stillbildsfotot kan till och med slå TV i snabbhet, publiceringen på en blogg eller en tidnings webbsite är lika “live” som CNN – och ofta närmare verkligheten.
I Sydkorea har Ohmynews barfotareportrar och frivilligfotografer, tillsammans med ett ohämmat anammande av mobil telefon-, internet- och kamerakultur, resulterat i ett antal uppmärksammade bildnyheter. Tsunamin i Asien visade värdet av “amatörbilderna”. Gränserna suddas ut. Resten av världen kommer troligen att röra sig i samma riktning. Hur pass väl medierna integrerar de olika nya pusselbitarna med de tryckta tidningarna och det professionella fotot blir avgörande. Metros internationella fotokampanj, sponsrad av Canon, där läsarna skickar in sina digitala bilder är kanske en fingervisning om vart vi är på väg.
Henri Cartier-Bresson, Helmut Newton och Richard Avedon dog alla 2004. Kanske är “giganternas” tid över? Mediavärldens fragmentering erbjuder inte längre en enhetlig scen att bygga sin image på, och kanske aldrig gjorde det heller. Större delen av världen låg alltid i skugga. Kanske lever vi i pressfotots skymmningstid, åtminstone pressfotot som vi känt det hittills. Om det blir bättre eller sämre kort i tidningen får framtiden utvisa.
OMKULLVÄLTANDET AV SADDAMS STATY i Baghdad blev flitigt dokumenterat och spritt av TV-kanaler över hela världen. “Photo-op” brukar det kallas, och att det var ett amerikanskt militärfordon som drog omkull statyn syntes inte på alla bilder. En anekdot från Pictures on a Page visar att krigsfotot inte har utvecklats så mycket sedan 50-talet:
“Från Koreakriget såg världen en sympatisk bild av en amerikansk soldat “som delade sina sista droppar vatten med en döende bonde”. Bert Hardy, den berömda Picture Post-fotografen, berättade för mig: ‘Jag arrangerade bilden. Alla gick förbi, men jag fick idén och bad att en soldat skulle ge den gamle mannen lite vatten så jag skulle kunna ta bilden. Han gick med på det om det gick fort – och om vi använde min vattenranson.’” (Från Harold Evans förord till Pictures on a Page).
Fast de sanna bilderna har en tendens att komma fram till sist, när hemligstämplarna inte längre gäller. 50 år efter Koreakrigets slut blev många dokument i USA-arkiven offentliga, även om få amerikanska reportrar var intresserade. I “terrorkrigets” mediavärld passar inte alla bilder in. Men i Sydkorea publicerades tidigare i år en serie fotoböcker med foton från Koreakriget ur USA:s National Archive and Records Administrations.
Texten i The Indelible Image (Park Do, ed., tre band) är på koreanska, men bilderna talar även till den som inte förstår texten. Alldeles oavsett vilken inställning vi har till kriget, vem som hade rätt eller fel (och den diskussionen är synnerligen livaktig i Korea) så visar dessa bilder en annan sida av kriget. När sydsidans armé arkebuserade tusentals politiska fångar, anklagade för att vara kommunister, fanns de amerikanska officerarna där med sina kameror. Fotona hemligstämplades, men sparades i arkiven. Nu finns de tillgängliga för alla, och vi ser hela bilden.
PS för den typografiskt intresserade: Kolla in loggan för franska Vu (grundad 1928) som finns avbildad i Things as they are. Titta sen på Nermans logga för svenska Vi. Släktskapet är betydligt närmare än en utländsk kusin…
PPS för fotofreaken: Jag minns fortfarande min Leica M3 med en Summilux 1:1,2 och en 90 mm Tele-Elmarit, som jag tvingades sälja för att ha råd att leva medan jag gjorde lumpen på 1970-talet. Det var nog en av mina sämre affärer. Det diskreta klicket från Leicas ridåslutare är en sann njutning för varje bildmänniska. Inget digitalt pip slår det.
THINGS AS THEY AREPublicerad i Aviserat, SND/S tidning, nr 3/2006
Photojournalism in Context since 1955
September 2006
ISBN 1-905712-01-4
384 sidor
Över 1000 bilder, varav 600 i färg
23 X 30 cm
25 engelska pund
Chris Boot Ltd
posted by Pelle at Saturday, September 23, 2006
0 Comments:
Post a Comment
<< Home