Vad bråkar koreanerna om?
Det går hett till i Korea. Koreanska studenter slåss med kravallpolis. Demonstrerande bönder med röda pannband och knutna nävar skanderar talkörer. Koreaner ockuperar kontor, slåss i parlamentet i Seoul, skjuter brinnande pilar på japanska ambassadörens residens, skär av sig fingrar för att protestera…
Koreanska storföretag som Samsung och Hyundai jättevinster, samtidigt som arbetarnas reallöner står stilla eller går bakåt. Partssamtalen kring regeringens förslag till ny arbetslagstiftning bojkottas av fackföreningarna, som anser att lagförslaget är oacceptabelt. Det är inget gott klimat i Korea denna vår.
Vad är det med koreanerna egentligen? Kan de inte bete sig som folk? Ta det lite lugnt och följa förhandlingsordningen?
För att förstå varför det ofta blir bråkigt i Korea kan det vara bra att gå tillbaka några år i tiden. Landets moderna historia är en enda lång och blodig kamp mot diktatur och förtryck. Minnesdagarna avlöser varandra i den koreanska almanackan, som nu under våren:
• 3 april. Fattiga bönder på ön Jeju gör uppror 1947, och 30.000 av dem dör när den USA-stödda regimen skickar tungt beväpnade trupper för att slå ner bondegerillan. Upproret krossas inte slutligt förrän 1954.
• 19 april. Revolutionen 1960 gör slut på president Syngman Rhees auktoritära styre. 183 människor dödas av kravallpolisen, och en vecka senare flyr Rhee till Hawaii.
• 21 april. Desperata kolgruvearbetare i Sabuk gör 1980 uppror mot militärregimen. Beväpnade med dynamit tar de över makten i staden under tre dagar.
• 18 maj. En månad efter Sabuk-incidenten demonstrerar studenterna i staden Kwangju för demokrati, men möts med brutalt våld från polisen. För att försvara sig tar invånarna till vapen mot diktaturen. Fallskärmstrupper återerövrar staden, ingen vet med säkerhet hur många Kwangju-bor som slaktades, kanske 2.000.
• 5 juli. Studenten Lee Han-yeol, 21 år, dör efter en demonstration 1987 sedan polisen skjutit en tårgasgranat i huvudet på honom. Fyra dagar senare marscherar en miljon demonstranter till Seouls stadshus för att kräva demokrati.
Men historien tar tyvärr inte slut här. En fackföreningsledare, Kim Tae-hwan, krossas till döds 2005 av en cementlastbil, körd av en strejkbrytare. Lastbilsförarna strejkade för bättre betalt och lediga söndagar. Senare samma år dör två bondeledare av skallskador efter en våldsam sammandrabbning med kravallpolisen. Skillnaden är att nu får presidenten be om ursäkt, och landets högsta polischef avskedas.
Eftersom de koreanska kravallpoliserna är unga värnpliktiga som inte klarat inträdesproven till armén, och de härdade demonstranterna ofta är lika gamla som deras pappor, är styrkeförhållandena ibland oklara. Samtidigt ser man polisbussarna överallt i Seoul: till ett protestmöte i huvudstaden förra året kom 400 gymnasieelever – och över 7.000 kravallpoliser.
Den koreanska metoden att svara på facklig kamp innebär inte sällan att ge strejkande sparken, anställa strejkbrytare och döma strejkledarna till fängelse. Vid tågstrejken i början av mars i år grep polisen över 200 strejkande arbetare och tog in dem för förhör. Polisen raidade fackföreningens kontor och fackledarna hotades med åtal. På Samsung, Asiens näst största tillverkningsföretag efter japanska Toyota, är fackföreningar förbjudna.
Vänd på en sten i Korea och du hittar resterna av en massaker. Det är så det känns ibland, och det är inte långt från sanningen. Men nu leder de tidigare demokratikämparna många av statens institutioner, och flera kommittéer håller på att gå igenom arkiv och dokument från diktaturens årtionden. Gamla domar rivs upp, avrättade personer får sin heder återupprättad, hemliga polisens agerande granskas; allt med inställningen att detta inte ska kunna hända igen.
Det var inte så många år sedan fackföreningsledare i Korea fängslades under Park Chung-hees diktatur, torterades och mördades, ofta med hänvisning till sympatier för kommunism och Nordkoreas ledare Kim Il-Sung. I dag återfinns tidigare demokratiaktivister i regering, parlament och fackföreningar – liksom inom näringslivet. Det blir svårt att vrida klockan tillbaka i Sydkorea, även om det gamla gardet gör sina försök. Det konservativa oppositionspartiet, som leds av diktatorns dotter, Park Geun-hye, hoppas på att komma tillbaka till makten. I lokalvalen i går nådde stora framgångar.
Nej, koreanerna är inte särskilt bråkiga i förhållande till hur deras herrar behandlat dem genom tiderna, tvärtom. Det är kanske vi svenskar som har för kort minne ibland. Koreanerna betalade ett högt pris för sin demokrati, som de erövrade för mindre än 20 år sedan. De tänker inte sälja den vidare.
Mera om upproret i Kwangju 18 maj 1980 här!
... och detta skrev jag om Kwangju i maj 2005
Koreanska storföretag som Samsung och Hyundai jättevinster, samtidigt som arbetarnas reallöner står stilla eller går bakåt. Partssamtalen kring regeringens förslag till ny arbetslagstiftning bojkottas av fackföreningarna, som anser att lagförslaget är oacceptabelt. Det är inget gott klimat i Korea denna vår.
Vad är det med koreanerna egentligen? Kan de inte bete sig som folk? Ta det lite lugnt och följa förhandlingsordningen?
För att förstå varför det ofta blir bråkigt i Korea kan det vara bra att gå tillbaka några år i tiden. Landets moderna historia är en enda lång och blodig kamp mot diktatur och förtryck. Minnesdagarna avlöser varandra i den koreanska almanackan, som nu under våren:
• 3 april. Fattiga bönder på ön Jeju gör uppror 1947, och 30.000 av dem dör när den USA-stödda regimen skickar tungt beväpnade trupper för att slå ner bondegerillan. Upproret krossas inte slutligt förrän 1954.
• 19 april. Revolutionen 1960 gör slut på president Syngman Rhees auktoritära styre. 183 människor dödas av kravallpolisen, och en vecka senare flyr Rhee till Hawaii.
• 21 april. Desperata kolgruvearbetare i Sabuk gör 1980 uppror mot militärregimen. Beväpnade med dynamit tar de över makten i staden under tre dagar.
• 18 maj. En månad efter Sabuk-incidenten demonstrerar studenterna i staden Kwangju för demokrati, men möts med brutalt våld från polisen. För att försvara sig tar invånarna till vapen mot diktaturen. Fallskärmstrupper återerövrar staden, ingen vet med säkerhet hur många Kwangju-bor som slaktades, kanske 2.000.
• 5 juli. Studenten Lee Han-yeol, 21 år, dör efter en demonstration 1987 sedan polisen skjutit en tårgasgranat i huvudet på honom. Fyra dagar senare marscherar en miljon demonstranter till Seouls stadshus för att kräva demokrati.
Men historien tar tyvärr inte slut här. En fackföreningsledare, Kim Tae-hwan, krossas till döds 2005 av en cementlastbil, körd av en strejkbrytare. Lastbilsförarna strejkade för bättre betalt och lediga söndagar. Senare samma år dör två bondeledare av skallskador efter en våldsam sammandrabbning med kravallpolisen. Skillnaden är att nu får presidenten be om ursäkt, och landets högsta polischef avskedas.
Eftersom de koreanska kravallpoliserna är unga värnpliktiga som inte klarat inträdesproven till armén, och de härdade demonstranterna ofta är lika gamla som deras pappor, är styrkeförhållandena ibland oklara. Samtidigt ser man polisbussarna överallt i Seoul: till ett protestmöte i huvudstaden förra året kom 400 gymnasieelever – och över 7.000 kravallpoliser.
Den koreanska metoden att svara på facklig kamp innebär inte sällan att ge strejkande sparken, anställa strejkbrytare och döma strejkledarna till fängelse. Vid tågstrejken i början av mars i år grep polisen över 200 strejkande arbetare och tog in dem för förhör. Polisen raidade fackföreningens kontor och fackledarna hotades med åtal. På Samsung, Asiens näst största tillverkningsföretag efter japanska Toyota, är fackföreningar förbjudna.
Vänd på en sten i Korea och du hittar resterna av en massaker. Det är så det känns ibland, och det är inte långt från sanningen. Men nu leder de tidigare demokratikämparna många av statens institutioner, och flera kommittéer håller på att gå igenom arkiv och dokument från diktaturens årtionden. Gamla domar rivs upp, avrättade personer får sin heder återupprättad, hemliga polisens agerande granskas; allt med inställningen att detta inte ska kunna hända igen.
Det var inte så många år sedan fackföreningsledare i Korea fängslades under Park Chung-hees diktatur, torterades och mördades, ofta med hänvisning till sympatier för kommunism och Nordkoreas ledare Kim Il-Sung. I dag återfinns tidigare demokratiaktivister i regering, parlament och fackföreningar – liksom inom näringslivet. Det blir svårt att vrida klockan tillbaka i Sydkorea, även om det gamla gardet gör sina försök. Det konservativa oppositionspartiet, som leds av diktatorns dotter, Park Geun-hye, hoppas på att komma tillbaka till makten. I lokalvalen i går nådde stora framgångar.
Nej, koreanerna är inte särskilt bråkiga i förhållande till hur deras herrar behandlat dem genom tiderna, tvärtom. Det är kanske vi svenskar som har för kort minne ibland. Koreanerna betalade ett högt pris för sin demokrati, som de erövrade för mindre än 20 år sedan. De tänker inte sälja den vidare.
Mera om upproret i Kwangju 18 maj 1980 här!
... och detta skrev jag om Kwangju i maj 2005
posted by Pelle at Thursday, June 01, 2006
0 Comments:
Post a Comment
<< Home