Kan Kaesong öppna Nordkorea?
Vi är 124 journalister i fem bussar som rullar norrut från Seoul, Sydkorea. Efter en timme är vi i Nordkorea. Gränskontrollen med buttra militärer och metalldetektorer går snabbt, men vi är redan i en annan värld, en annan tid. Här på norra sidan av gränsen är de fyrfiliga motorvägarna lika fina som i Sydkorea, men inga bilar syns till. Det hektiska livet i Sydkorea och ljudet av ringande mobiltelefoner har ersatts med tystnad; telefonerna fick vi lämna vid gränsen.
Kaesongs industripark, sex mil norr om Seoul, verkar vara en mycket smart idé. Sydkorea har kapital och tekniskt kunnande, men ont om billig arbetskraft och industritomter. Nordkorea har noll kapital, obefintlig industri, massor av undersysselsatta jobbare och gott om mark för fabriksbyggen. I Kaesong ska bägge parter dra nytta av varandras starka sidor, och kanske på köpet ta ett litet steg mot bättre förståelse och återförening. Sydkorea betraktar satsningen som ett fredsprojekt.
Är då Kaesongs industripark i Nordkorea ett paradis för ett globaliserat näringsliv, ett bättre alternativ för nordkoreanerna och en stråle av hopp för en nervös omvärld? Eller är det bara ytterligare ett ställe där skrupelfria företagare tjänar pengar på slavarbetare?
Solskenspolitik
Sydkorea pekar på Kaesong som ett framsteg för den ”solskenspolitik” som inleddes av den förre presidenten Kim Dae-Jung. Ett annat konkret resultat är att spänningen vid gränsen faktiskt minskat det senaste året. Högtalarna och propagandaskyltarna har monterats ner på bägge sidor, och på sydsidan har en del invasionshinder längs vägarna tagits bort.
Norr om DMZ, den fyra kilometer breda demilitariserade zonen, ser jag dock fortfarande stora klippblock och söndersprängda stora stenbumlingar utspridda som stridsvagnshinder: enkelt, ekologiskt och effektivt. Själva DMZ är rena naturreservatet, eftersom ingen har stört djurliv och fauna de senaste 50 åren.
I slutet av förra året fick Nord och Syd den första fasta telefonförbindelsen sedan 1945, mellan Kaesong och Seoul. Men sydkoreanerna i Kaesong saknar sina ”handy-pons” och internet – i vanliga fall är de aldrig långt från sina mobiltelefoner. TV finns däremot, med såväl koreanska kanaler som CNN och andra. Och enligt planerna kommer både internetförbindelse och mobilmaster inom kort.
Tanken var att järnvägen mellan Seoul och Pyongyang skulle ha öppnats i sommar, en resa där Kim Dae-Jung har uttryckt önskemål om att få vara med, men just nu vet ingen när första tåget ska gå. Troligen hänger tidtabellen ihop med sexpartssamtalen, som just nu ligger nere. Så länge det hätska ordkriget mellan USA och Nordkorea fortsätter lär tågen få stå kvar på stationen. Nästa möte med den Nord-Syd-grupp som leder tågprojektet är inte inplanerat förrän i juli.
Kaesong ser i dag ut som vilket större industriprojekt som helst: grustäckta tomma tomter så långt ögat når, asfalterade vägar kantade med lyktstolpar och några nyuppförda fabriksbyggnader, allt omgärdat med ett högt, ljusgrönt gallerstängsel. På området fanns förr ett berg, numera bortsprängt, tillsammans med lantbruk, risfält, 240 hus och 462 gravar. Invånarna har fått nya hus och gravarna har flyttats till en annan plats. Familjerna har fått ekonomisk kompensation, uppger vår sydkoreanske guide.
Utanför staketet ser vi små byar med folk som går till fots, kullar omväxlande med risfält, buskskog och låga berg. En hel del soldater rör sig i landskapet: soldater som övar och patrullerar, soldater som gräver, soldater som står på post vid järnvägen, grupper av soldater som marscherar.
Kläder, skor, kastruller
Pilotprojekten i den nya industriparken består av 15 sydkoreanska företag, varav 11 är i drift. Dessa producerar köksutrustning, sminkförpackningar, bildelar, kläder, klockor, skor, delar till LCD-skärmar, elsladdar mm. Under 2006 väntas ytterligare 20 företag etablera sig i Kaesong. Nästa år ska första etappen vara klar, med 300 företag på plats och 70.000 nordkoreaner i arbete. Sydkoreanska staten står för merparten av investeringen i infrastruktur.
I Kaesong arbetar i dag över 6 000 nordkoreaner och några hundra sydkoreaner. Sydkoreanerna bor i provisoriska baracker på industriområdet, eller pendlar över gränsen, nordkoreanerna bussas in från den närbelägna staden med samma namn.
Kontakten mellan koreanerna från norr och de från söder äger rum på arbetstid. De 327 kvinnorna som jobbar i ShinWons nybyggda klädfabrik är alla från Nordkorea, snyggt och enhetligt klädda i ljusa dräkter. Sydkoreanerna är alla män, och arbetsledare. Några av sömmerskorna har guldarmband och smycken, och liksom i Sydkorea har många andningsmasker i tyg. Fotograferna i gruppen får dem att lätta på maskerna.
Lokalerna är moderna, rena och välorganiserade. En del av maskinerna, särskilt vid tillskärningen, verkar inte helt säkra, och journalisterna har ingen vidare disciplin, men lyckligtvis händer ingen olycka. De som pratar koreanska försöker intervjua nordkoreanska sömmerskor, men blir ombedda att inte störa dem i arbetet. Svaren de hinner få är svävande, och ibland motsägelsefulla.
En ung välsminkad kvinna, Kim Hyo Jeong, påfallande söt och modernt klädd i en knallröd dräkt med ett Kim Jong-Il-märke på bröstet, blir mer eller mindre påhoppad av 30-talet fotografer och TV-team. Hon pratar engelska, är översättare och guide, och en av dem som regimen väljer ut som blickfång när det kommer gäster från utlandet. Nordkorea har lärt sig att förse journalister med ”photo ops”. Hon blir lite nervös av uppvaktningen, och rodnar på ett sätt som matchar den (röda) megafon, som hon håller i handen.
Sydkoreaner får inte besöka nordkoreanernas hem. Den förbrödring som är ett av projektets mål har ännu inte gett några synliga resultat, även om samarbetet i den kommitté som leder projektet verkar fungera. I KIDMAC, Kaesong Industrial District Management Committee, jobbar 39 sydkoreaner och 63 nordkoreaner, ordförande är Dong Keun Kim från Seoul.
Inför alla utländska journalister är han full av beröm över nordkoreanerna, och märkbart vag i svaren på en del frågor.
• Varför skulle ett företag vilja etablera sig i Kaesong, och riskera att se sina produkter uteslutna från frihandelsavtalet mellan Sydkorea och USA?
– Vi får vänta och se, och hoppas att frågan löser sig, säger Dong Keun Kim. Och vi utvecklar andra marknader.
• Hur stor del av lönen går verkligen till arbetarna? Hur mycket får de egentligen i lönekuvertet, netto?
Den frågan får mycket svävande svar. Det är en nordkoreansk förmedling som väljer ut arbetarna, och det är till den förmedlingen som lönerna betalas ut. Huruvida jobbarna någonsin ser röken av sina 57 och en halv dollar i månaden verkar ingen kunna säga bestämt.
• Hur är produktiviteten hos en nordkoreansk arbetare jämfört med en sydkoreansk?
– I dag ungefär 80 procent, säger Dong Keun Kim. Vi koncentrerar oss i första hand på att höja kvaliteten, sedan kommer tillverkningsvolymerna.
• Kommer steg två och tre av Kaesong att bli verklighet oavsett resultatet av sexpartssamtalen?
– Vi kan naturligtvis komma att anpassa utbyggnaden efter hand, säger Dong Keun Kim. Och budgeten för projektet avgörs av den sydkoreanska regeringen.
Hittills har Sydkorea, sedan första spadtaget togs år 2003, budgeterat 224 miljoner dollar i etapp ett. Nordkorea skjuter till 152 miljoner USD. Fullt utbyggt år 2012 kommer de tre etapperna i Kaesong att ha kostat totalt 6,2 miljarder USD.
Administrativa och servicebyggnader är ännu så länge provisoriska. Det är neongröna och grå plåtfasader, en slags containerarkitektur med sovsalar, restaurang, en affär, en läkarstation och en bank. Priserna är höga i affären, som ingår i den sydkoreanska kedjan Family Mart, och valutan är dollar, som vanligt i Nordkorea.
På parkeringen utanför affären står de 24 välputsade, blå matarbussarna uppställda, som fraktar jobbarna tillbaka till staden vid arbetets slut. Alla bussar och bilar är sydkoreanska, så när som på en Scania-lastbil som jag ser fullastad med sand. Från Sydkorea rullar varje dag lastbilar med stålbalkar, byggmaterial, gas till bränsle, uppvärmning och spisar.
I motsatt riktning går sedan förra året produkter från de nya fabrikerna i Kaesong. När de första stekpannorna och grytorna började säljas i varuhusen i Seoul tog de slut direkt; alla ville ha en kastrull från Nordkorea.
Därför lockar Kaesong
För sydkoreanska företag med expansionsbehov, och som sneglar på etableringar eller inköp från låglöneländer som Kina eller Vietnam, kan Kaesong vara ett lockande alternativ. Språket är en viktig del; nästan ingen utanför den koreanska halvön pratar koreanska. Skotillverkaren Sam Duk Starfield flyttar erfarna instruktörer och arbetsledare från Pusan i Sydkorea till sin nya fabrik i Kaesong, och de behöver inte kunna tala vietnamesiska för att lära de anställda hur man gör skor.
Närheten till hemmamarknaden är en annan faktor; fraktraterna går upp med oljepriset. Men de viktigaste faktorerna är vare sig gemensamt språk eller korta transportvägar, utan skatterna, lönerna och arbetsfreden.
Ett företag som etablerar sig i Kaesong betalar ingen skatt alls förrän det redovisat vinst i fem år. Därefter blir skattesatsen några få procent i tre år, och först efter åtta år betalar företaget full skatt, mellan 10 och 14 procent av vinsten. Det är lägre än i jämförbara länder.
En arbetare i Kaesong tjänar 57,5 dollar i månaden. Det är en tjugondel av vad en sydkoreansk arbetare tjänar. I Qingdao i Kina, där många koreanska företag har tillverkning, är minimilönen 99 dollar i månaden. Och då jobbar nordkoreanerna 48 timmar i veckan, medan kineserna har 40-timmarsvecka. Enligt Kaesong-avtalet får lönerna öka med högst fem procent om året.
Sydkoreaner som bygger fabrikerna eller jobbar med arbetsledning och utbildning i Kaesong, får dock rejäla lönepåslag. Det behövs nog när alternativen är att antingen jobba eller sova.
Jobbarna i Kaesong strejkar inte, punkt. Att strejka i Nordkorea är detsamma som en attack mot staten, och ledaren Kim Jong-Il. Det finns ingen strejkrätt inskriven i lagen (som i exempelvis Vietnam) och inga självständiga fackföreningar (som i Sydkorea). Och för Kaesong finns dessutom ett särskilt avtal på att fackföreningar är förbjudna.
I Vietnam har det de senaste månaderna varit omfattande strejker vid skofabrikerna, och när jag skriver detta pågår strejker här i Seoul mot förslaget till ny arbetsrättslig lagstiftning. De sydkoreanska facken, härdade genom årtiondens kamp mot olika militärdiktaturer, sätter man sig inte på. Därför längtar en del sydkoreanska företagare norrut.
Dessutom är priset på land lägre i Nordkorea än i Kina, särskilt om man jämför med områden med modern infrastruktur, och närhet till hamnar och flygplatser. Sydkoreanska Incheons hamnar och stora, internationella flygplats ligger bara en timmes motorväg från Kaesong.
För ett icke-koreanskt bolag kan etableringen vara mindre logisk, och inget utländskt bolag har heller nappat på propåerna från Kaesong. Däremot finns flera underleverantörer till såväl europeiska som amerikanska företag bland dem som etablerat sig eller planerar att bygga upp produktion i Kaesong. Exempelvis har en av H&M:s underleverantörer, klädtillverkaren ShinWon, en fabrik i Kaesong. Enligt H&M köper de dock inget från just den fabriken. ShinWon har också fabriker i Indonesien, Vietnam, Kina och Guatemala, men den i Kaesong står redan för 7 procent av företagets totala produktion, och nu byggs fabriken ut till dubbla kapaciteten.
Värdet av produktionen från Kaesong det första året var 15 miljoner USD, inte mycket om man jämför med Sydkoreas stora industristäder, men det är bara början, försäkrar tjänstemännen från Kaesong.
Oro för Kim-kollaps
Det finns en stark och påtaglig längtan efter en återförening mellan Nord och Syd i Korea. Liksom Berlinmuren är gränsen mitt i Korea en absurditet. Kanske kan Kaesong-projektet vara ett steg mot återförening. I alla fall kan det innebära ett alternativ till att de 22 miljonerna nordkoreaner strömmar söderut när regimen i norr någon gång i framtiden tappar greppet om situationen. Det är i alla fall en av bevekelsegrunderna till Sydkoreas iver att bygga industrier i Norr – rädslan för flyktinginvasion om det inte finns en framtid i Nordkorea efter en Kim-kollaps.
En annan är förmodligen Sydkoreas överbefolkade golfbanor. I norr finns gott om utrymme, det finns det inte i Sydkorea. Golfarna i Seoul har redan siktet inställt på Kaesong. Vid en turistanläggning i Kumgangsan, Diamantbergen, i Nordkorea har Sydkorea redan byggt Asiens längsta golfhål (918 meter). 18-hålsbanan öppnar i april.
För Sydkorea är dock Kaesong i första hand ett fredsprojekt, inte ett golfprojekt. När de nordkoreanska trupperna rullade söderut 1950 tog de vägen över Kaesong. Nu ska det rulla exportprodukter den vägen i stället, hoppas ledarna i Nord- och Sydkorea. Allt är förberett, planerna är klara och det byggs för fullt. I slutet av 2005 var en delegation från den europeiska handelskammaren i Seoul på besök för att inspektera projektet i Kaesong.
Men det är inte säkert att de två staterna på den koreanska halvön själva kan se till att Kaesong blir en framgång. Avgörandet ligger som så ofta tidigare i Koreas historia hos Washington, där inställningen hittills varit att produkter från Kaesong räknas som nordkoreanska, och därmed uteslutna från det kommande frihandelsavtalet.
Frihandelsavtalet mellan USA och Sydkorea kan komma att omfatta ett handelsutbyte som år 2005 var värt 72 miljarder dollar. I juni hålls första förhandlingsrundan, men redan har Sydkorea bestämt sig för att släppa in amerikanskt kött och undanröja hinder för amerikanska biofilmer. De koreanska risbönderna kämpar i motvind för att hindra risimport, men få slåss för produkterna från Kaesong. Och USA har bestämt sig: inga produkter från Kaesong, tack.
EU har ännu inte inlett förhandlingar om frihandelsavtal med Korea, men kommer sannolikt att agera som USA i denna fråga. På pluskontot för Kaesong står frihandelsavtalen med Singapore och EFTA (Norge och Schweiz), där Kaesong-produkter får status som sydkoreanska. Nu hoppas Sydkorea på ett liknande avtal med ASEAN-länderna.
Fakta: Kaesong, Korea
Första avtalet slöts år 2000, och första spadtaget togs sommaren 2003.
År 2012 ska Kaesong stå färdigt, industripark och en ny stad med:
• 6 600 hektars yta, 2 600 ha industrimark, resten till den nya staden
• 700 000 anställda
• 2 000 företag etablerade
• utbildningscentrum för 24 000 nordkoreaner per år
• två golfbanor och en nöjespark
• total kostnad 6,2 miljarder USD
• 48 timmar arbetsvecka
• förbud för fackföreningar
• lägre löner än i Kina
Fakta: Nord och Syd
Handeln mellan Nord- och Sydkorea har mer än fördubblats under 2000-talet, och värdet översteg förra året en miljard USD. Utbytet ökar också i resande och turism: enbart under år 2005 passerade fler koreaner gränsen mellan Nord och Syd än under hela perioden sedan Koreas delning.
Vid de olympiska spelen i Beijing 2008 ska de två koreanska staterna delta med en gemensamt trupp. Men gapet mellan Nord och Syd är stort, inte bara politiskt. Sydkorea är en av världens stora exportländer, Nordkorea finns knappt i statistiken. Sydkorea är ledande inom områden som mobiltelefoni, platta bildskärmar och fartygsbygge. Bilindustrin frodas, liksom musik- och filmindustrin.
År 1970 hade de bägge koreanska staterna ungefär samma export per invånare. År 2000 var Nordkoreas exportvärde på plats 158 av de 168 länder som Världsbanken redovisar.
Publicerat i Affärsvärlden nr 20/2006, 17 maj
Kaesongs industripark, sex mil norr om Seoul, verkar vara en mycket smart idé. Sydkorea har kapital och tekniskt kunnande, men ont om billig arbetskraft och industritomter. Nordkorea har noll kapital, obefintlig industri, massor av undersysselsatta jobbare och gott om mark för fabriksbyggen. I Kaesong ska bägge parter dra nytta av varandras starka sidor, och kanske på köpet ta ett litet steg mot bättre förståelse och återförening. Sydkorea betraktar satsningen som ett fredsprojekt.Är då Kaesongs industripark i Nordkorea ett paradis för ett globaliserat näringsliv, ett bättre alternativ för nordkoreanerna och en stråle av hopp för en nervös omvärld? Eller är det bara ytterligare ett ställe där skrupelfria företagare tjänar pengar på slavarbetare?
Solskenspolitik
Sydkorea pekar på Kaesong som ett framsteg för den ”solskenspolitik” som inleddes av den förre presidenten Kim Dae-Jung. Ett annat konkret resultat är att spänningen vid gränsen faktiskt minskat det senaste året. Högtalarna och propagandaskyltarna har monterats ner på bägge sidor, och på sydsidan har en del invasionshinder längs vägarna tagits bort. Norr om DMZ, den fyra kilometer breda demilitariserade zonen, ser jag dock fortfarande stora klippblock och söndersprängda stora stenbumlingar utspridda som stridsvagnshinder: enkelt, ekologiskt och effektivt. Själva DMZ är rena naturreservatet, eftersom ingen har stört djurliv och fauna de senaste 50 åren.
I slutet av förra året fick Nord och Syd den första fasta telefonförbindelsen sedan 1945, mellan Kaesong och Seoul. Men sydkoreanerna i Kaesong saknar sina ”handy-pons” och internet – i vanliga fall är de aldrig långt från sina mobiltelefoner. TV finns däremot, med såväl koreanska kanaler som CNN och andra. Och enligt planerna kommer både internetförbindelse och mobilmaster inom kort.
Tanken var att järnvägen mellan Seoul och Pyongyang skulle ha öppnats i sommar, en resa där Kim Dae-Jung har uttryckt önskemål om att få vara med, men just nu vet ingen när första tåget ska gå. Troligen hänger tidtabellen ihop med sexpartssamtalen, som just nu ligger nere. Så länge det hätska ordkriget mellan USA och Nordkorea fortsätter lär tågen få stå kvar på stationen. Nästa möte med den Nord-Syd-grupp som leder tågprojektet är inte inplanerat förrän i juli.
Kaesong ser i dag ut som vilket större industriprojekt som helst: grustäckta tomma tomter så långt ögat når, asfalterade vägar kantade med lyktstolpar och några nyuppförda fabriksbyggnader, allt omgärdat med ett högt, ljusgrönt gallerstängsel. På området fanns förr ett berg, numera bortsprängt, tillsammans med lantbruk, risfält, 240 hus och 462 gravar. Invånarna har fått nya hus och gravarna har flyttats till en annan plats. Familjerna har fått ekonomisk kompensation, uppger vår sydkoreanske guide.
Utanför staketet ser vi små byar med folk som går till fots, kullar omväxlande med risfält, buskskog och låga berg. En hel del soldater rör sig i landskapet: soldater som övar och patrullerar, soldater som gräver, soldater som står på post vid järnvägen, grupper av soldater som marscherar.
Kläder, skor, kastruller
Pilotprojekten i den nya industriparken består av 15 sydkoreanska företag, varav 11 är i drift. Dessa producerar köksutrustning, sminkförpackningar, bildelar, kläder, klockor, skor, delar till LCD-skärmar, elsladdar mm. Under 2006 väntas ytterligare 20 företag etablera sig i Kaesong. Nästa år ska första etappen vara klar, med 300 företag på plats och 70.000 nordkoreaner i arbete. Sydkoreanska staten står för merparten av investeringen i infrastruktur.I Kaesong arbetar i dag över 6 000 nordkoreaner och några hundra sydkoreaner. Sydkoreanerna bor i provisoriska baracker på industriområdet, eller pendlar över gränsen, nordkoreanerna bussas in från den närbelägna staden med samma namn.
Kontakten mellan koreanerna från norr och de från söder äger rum på arbetstid. De 327 kvinnorna som jobbar i ShinWons nybyggda klädfabrik är alla från Nordkorea, snyggt och enhetligt klädda i ljusa dräkter. Sydkoreanerna är alla män, och arbetsledare. Några av sömmerskorna har guldarmband och smycken, och liksom i Sydkorea har många andningsmasker i tyg. Fotograferna i gruppen får dem att lätta på maskerna.
Lokalerna är moderna, rena och välorganiserade. En del av maskinerna, särskilt vid tillskärningen, verkar inte helt säkra, och journalisterna har ingen vidare disciplin, men lyckligtvis händer ingen olycka. De som pratar koreanska försöker intervjua nordkoreanska sömmerskor, men blir ombedda att inte störa dem i arbetet. Svaren de hinner få är svävande, och ibland motsägelsefulla.
En ung välsminkad kvinna, Kim Hyo Jeong, påfallande söt och modernt klädd i en knallröd dräkt med ett Kim Jong-Il-märke på bröstet, blir mer eller mindre påhoppad av 30-talet fotografer och TV-team. Hon pratar engelska, är översättare och guide, och en av dem som regimen väljer ut som blickfång när det kommer gäster från utlandet. Nordkorea har lärt sig att förse journalister med ”photo ops”. Hon blir lite nervös av uppvaktningen, och rodnar på ett sätt som matchar den (röda) megafon, som hon håller i handen.
Sydkoreaner får inte besöka nordkoreanernas hem. Den förbrödring som är ett av projektets mål har ännu inte gett några synliga resultat, även om samarbetet i den kommitté som leder projektet verkar fungera. I KIDMAC, Kaesong Industrial District Management Committee, jobbar 39 sydkoreaner och 63 nordkoreaner, ordförande är Dong Keun Kim från Seoul.
Inför alla utländska journalister är han full av beröm över nordkoreanerna, och märkbart vag i svaren på en del frågor.
• Varför skulle ett företag vilja etablera sig i Kaesong, och riskera att se sina produkter uteslutna från frihandelsavtalet mellan Sydkorea och USA?
– Vi får vänta och se, och hoppas att frågan löser sig, säger Dong Keun Kim. Och vi utvecklar andra marknader.
• Hur stor del av lönen går verkligen till arbetarna? Hur mycket får de egentligen i lönekuvertet, netto?
Den frågan får mycket svävande svar. Det är en nordkoreansk förmedling som väljer ut arbetarna, och det är till den förmedlingen som lönerna betalas ut. Huruvida jobbarna någonsin ser röken av sina 57 och en halv dollar i månaden verkar ingen kunna säga bestämt.
• Hur är produktiviteten hos en nordkoreansk arbetare jämfört med en sydkoreansk?
– I dag ungefär 80 procent, säger Dong Keun Kim. Vi koncentrerar oss i första hand på att höja kvaliteten, sedan kommer tillverkningsvolymerna.
• Kommer steg två och tre av Kaesong att bli verklighet oavsett resultatet av sexpartssamtalen?
– Vi kan naturligtvis komma att anpassa utbyggnaden efter hand, säger Dong Keun Kim. Och budgeten för projektet avgörs av den sydkoreanska regeringen.
Hittills har Sydkorea, sedan första spadtaget togs år 2003, budgeterat 224 miljoner dollar i etapp ett. Nordkorea skjuter till 152 miljoner USD. Fullt utbyggt år 2012 kommer de tre etapperna i Kaesong att ha kostat totalt 6,2 miljarder USD.Administrativa och servicebyggnader är ännu så länge provisoriska. Det är neongröna och grå plåtfasader, en slags containerarkitektur med sovsalar, restaurang, en affär, en läkarstation och en bank. Priserna är höga i affären, som ingår i den sydkoreanska kedjan Family Mart, och valutan är dollar, som vanligt i Nordkorea.
På parkeringen utanför affären står de 24 välputsade, blå matarbussarna uppställda, som fraktar jobbarna tillbaka till staden vid arbetets slut. Alla bussar och bilar är sydkoreanska, så när som på en Scania-lastbil som jag ser fullastad med sand. Från Sydkorea rullar varje dag lastbilar med stålbalkar, byggmaterial, gas till bränsle, uppvärmning och spisar.
I motsatt riktning går sedan förra året produkter från de nya fabrikerna i Kaesong. När de första stekpannorna och grytorna började säljas i varuhusen i Seoul tog de slut direkt; alla ville ha en kastrull från Nordkorea.
Därför lockar Kaesong
För sydkoreanska företag med expansionsbehov, och som sneglar på etableringar eller inköp från låglöneländer som Kina eller Vietnam, kan Kaesong vara ett lockande alternativ. Språket är en viktig del; nästan ingen utanför den koreanska halvön pratar koreanska. Skotillverkaren Sam Duk Starfield flyttar erfarna instruktörer och arbetsledare från Pusan i Sydkorea till sin nya fabrik i Kaesong, och de behöver inte kunna tala vietnamesiska för att lära de anställda hur man gör skor.Närheten till hemmamarknaden är en annan faktor; fraktraterna går upp med oljepriset. Men de viktigaste faktorerna är vare sig gemensamt språk eller korta transportvägar, utan skatterna, lönerna och arbetsfreden.
Ett företag som etablerar sig i Kaesong betalar ingen skatt alls förrän det redovisat vinst i fem år. Därefter blir skattesatsen några få procent i tre år, och först efter åtta år betalar företaget full skatt, mellan 10 och 14 procent av vinsten. Det är lägre än i jämförbara länder.
En arbetare i Kaesong tjänar 57,5 dollar i månaden. Det är en tjugondel av vad en sydkoreansk arbetare tjänar. I Qingdao i Kina, där många koreanska företag har tillverkning, är minimilönen 99 dollar i månaden. Och då jobbar nordkoreanerna 48 timmar i veckan, medan kineserna har 40-timmarsvecka. Enligt Kaesong-avtalet får lönerna öka med högst fem procent om året.
Sydkoreaner som bygger fabrikerna eller jobbar med arbetsledning och utbildning i Kaesong, får dock rejäla lönepåslag. Det behövs nog när alternativen är att antingen jobba eller sova.
Jobbarna i Kaesong strejkar inte, punkt. Att strejka i Nordkorea är detsamma som en attack mot staten, och ledaren Kim Jong-Il. Det finns ingen strejkrätt inskriven i lagen (som i exempelvis Vietnam) och inga självständiga fackföreningar (som i Sydkorea). Och för Kaesong finns dessutom ett särskilt avtal på att fackföreningar är förbjudna.I Vietnam har det de senaste månaderna varit omfattande strejker vid skofabrikerna, och när jag skriver detta pågår strejker här i Seoul mot förslaget till ny arbetsrättslig lagstiftning. De sydkoreanska facken, härdade genom årtiondens kamp mot olika militärdiktaturer, sätter man sig inte på. Därför längtar en del sydkoreanska företagare norrut.
Dessutom är priset på land lägre i Nordkorea än i Kina, särskilt om man jämför med områden med modern infrastruktur, och närhet till hamnar och flygplatser. Sydkoreanska Incheons hamnar och stora, internationella flygplats ligger bara en timmes motorväg från Kaesong.
För ett icke-koreanskt bolag kan etableringen vara mindre logisk, och inget utländskt bolag har heller nappat på propåerna från Kaesong. Däremot finns flera underleverantörer till såväl europeiska som amerikanska företag bland dem som etablerat sig eller planerar att bygga upp produktion i Kaesong. Exempelvis har en av H&M:s underleverantörer, klädtillverkaren ShinWon, en fabrik i Kaesong. Enligt H&M köper de dock inget från just den fabriken. ShinWon har också fabriker i Indonesien, Vietnam, Kina och Guatemala, men den i Kaesong står redan för 7 procent av företagets totala produktion, och nu byggs fabriken ut till dubbla kapaciteten.
Värdet av produktionen från Kaesong det första året var 15 miljoner USD, inte mycket om man jämför med Sydkoreas stora industristäder, men det är bara början, försäkrar tjänstemännen från Kaesong.
Oro för Kim-kollaps
Det finns en stark och påtaglig längtan efter en återförening mellan Nord och Syd i Korea. Liksom Berlinmuren är gränsen mitt i Korea en absurditet. Kanske kan Kaesong-projektet vara ett steg mot återförening. I alla fall kan det innebära ett alternativ till att de 22 miljonerna nordkoreaner strömmar söderut när regimen i norr någon gång i framtiden tappar greppet om situationen. Det är i alla fall en av bevekelsegrunderna till Sydkoreas iver att bygga industrier i Norr – rädslan för flyktinginvasion om det inte finns en framtid i Nordkorea efter en Kim-kollaps.En annan är förmodligen Sydkoreas överbefolkade golfbanor. I norr finns gott om utrymme, det finns det inte i Sydkorea. Golfarna i Seoul har redan siktet inställt på Kaesong. Vid en turistanläggning i Kumgangsan, Diamantbergen, i Nordkorea har Sydkorea redan byggt Asiens längsta golfhål (918 meter). 18-hålsbanan öppnar i april.
För Sydkorea är dock Kaesong i första hand ett fredsprojekt, inte ett golfprojekt. När de nordkoreanska trupperna rullade söderut 1950 tog de vägen över Kaesong. Nu ska det rulla exportprodukter den vägen i stället, hoppas ledarna i Nord- och Sydkorea. Allt är förberett, planerna är klara och det byggs för fullt. I slutet av 2005 var en delegation från den europeiska handelskammaren i Seoul på besök för att inspektera projektet i Kaesong.
Men det är inte säkert att de två staterna på den koreanska halvön själva kan se till att Kaesong blir en framgång. Avgörandet ligger som så ofta tidigare i Koreas historia hos Washington, där inställningen hittills varit att produkter från Kaesong räknas som nordkoreanska, och därmed uteslutna från det kommande frihandelsavtalet.
Frihandelsavtalet mellan USA och Sydkorea kan komma att omfatta ett handelsutbyte som år 2005 var värt 72 miljarder dollar. I juni hålls första förhandlingsrundan, men redan har Sydkorea bestämt sig för att släppa in amerikanskt kött och undanröja hinder för amerikanska biofilmer. De koreanska risbönderna kämpar i motvind för att hindra risimport, men få slåss för produkterna från Kaesong. Och USA har bestämt sig: inga produkter från Kaesong, tack.
EU har ännu inte inlett förhandlingar om frihandelsavtal med Korea, men kommer sannolikt att agera som USA i denna fråga. På pluskontot för Kaesong står frihandelsavtalen med Singapore och EFTA (Norge och Schweiz), där Kaesong-produkter får status som sydkoreanska. Nu hoppas Sydkorea på ett liknande avtal med ASEAN-länderna.
Fakta: Kaesong, Korea
Första avtalet slöts år 2000, och första spadtaget togs sommaren 2003.
År 2012 ska Kaesong stå färdigt, industripark och en ny stad med:
• 6 600 hektars yta, 2 600 ha industrimark, resten till den nya staden
• 700 000 anställda
• 2 000 företag etablerade
• utbildningscentrum för 24 000 nordkoreaner per år
• två golfbanor och en nöjespark
• total kostnad 6,2 miljarder USD
• 48 timmar arbetsvecka
• förbud för fackföreningar
• lägre löner än i Kina
Fakta: Nord och Syd
Handeln mellan Nord- och Sydkorea har mer än fördubblats under 2000-talet, och värdet översteg förra året en miljard USD. Utbytet ökar också i resande och turism: enbart under år 2005 passerade fler koreaner gränsen mellan Nord och Syd än under hela perioden sedan Koreas delning.Vid de olympiska spelen i Beijing 2008 ska de två koreanska staterna delta med en gemensamt trupp. Men gapet mellan Nord och Syd är stort, inte bara politiskt. Sydkorea är en av världens stora exportländer, Nordkorea finns knappt i statistiken. Sydkorea är ledande inom områden som mobiltelefoni, platta bildskärmar och fartygsbygge. Bilindustrin frodas, liksom musik- och filmindustrin.
År 1970 hade de bägge koreanska staterna ungefär samma export per invånare. År 2000 var Nordkoreas exportvärde på plats 158 av de 168 länder som Världsbanken redovisar.
Publicerat i Affärsvärlden nr 20/2006, 17 maj
posted by Pelle at Tuesday, May 30, 2006
0 Comments:
Post a Comment
<< Home