Läsning med förhinder
Ja, jag vet, jag är en petig jävel. Men när det gäller böcker och typografi och läsning har jag svårt att kompromissa. Cecilia von Krusenstjernas uppgörelse med familjen Gyllenhammar, En spricka i kristallen, är en skrämmande och välskriven historia. Den har inte ens nämnvärt tagit skada av att författaren varit journalist. Språket lyfter allt som oftast, ger den där lilla berusningen som läsaren tillåts dela med skribenten när en särdeles lyckad metafor fungerar. Jag sträckläste utgåvan i Månpocket.
Men, och här blir det knivigare: ibland försvann inlevelsen alldeles, och ersattes av en irriterad och vanmäktig upprördhet. Anledningen är de totalt bisarra avstavningarna som förfular satsen och förrycker läsningen. Några exempel:
Jag vet inte om sättningen är densamma som i Bonnier Faktas originalutgåva (2004), och jag har ingen lust att gynna förlaget genom att köpa även den utgåvan. Ofta är ju pocketutgåvan billig i ordets alla innebörder, där samma sättning bara krymps, helt enkelt plåtas av och förminskas till pocketformat, utan hänsyn till vare sig grad eller annat papper eller satsytor eller läsbarhet i största allmänhet.
Det säljs pocketböcker som aldrig förr i Sverige. Nya förlag växer upp i varje buske. Det är trevligt, jag gillar att folk läser, och papper är ett behagligare medium än den skärm som just nu plågar dina ögon. Men kan inte någon hålla koll på kvalitén?
Det tog en halvtimme för mig att hitta exemplen ovan. Om Månpocket hade visat någon respekt för en författare som lagt ner ett oerhört jobb på språket, formuleringar, bilder... då hade jag och många med mig kunnat ta del av texten utan stoppklossar. Som det nu är har snålheten, eller lättjan, eller ointresset – eller en kombination av alla tre – hindrat vår läsupplevelse, skapat irritation i stället för upprymdhet, fått oss att lägga märke till små idiotfel som de ovan i stället för att låta oss svepas med av den intensiva och vackra texten.
De ansvariga på Månpocket borde skämmas.
Vore jag Cecilia von Krusenstjerna skulle jag bli förbannad.
Men, och här blir det knivigare: ibland försvann inlevelsen alldeles, och ersattes av en irriterad och vanmäktig upprördhet. Anledningen är de totalt bisarra avstavningarna som förfular satsen och förrycker läsningen. Några exempel:
jär-Jag vet att pocketproduktion är en snål verksamhet.
nurnor
bar-
nbarn
all-
tmer
sols-
ting
förv-
ridet
fårskinn-
sjackan
bortre-
st
all-
tmer
oms-
org
re-
sväskorna
poj-
khand
Jag vet inte om sättningen är densamma som i Bonnier Faktas originalutgåva (2004), och jag har ingen lust att gynna förlaget genom att köpa även den utgåvan. Ofta är ju pocketutgåvan billig i ordets alla innebörder, där samma sättning bara krymps, helt enkelt plåtas av och förminskas till pocketformat, utan hänsyn till vare sig grad eller annat papper eller satsytor eller läsbarhet i största allmänhet.
Det säljs pocketböcker som aldrig förr i Sverige. Nya förlag växer upp i varje buske. Det är trevligt, jag gillar att folk läser, och papper är ett behagligare medium än den skärm som just nu plågar dina ögon. Men kan inte någon hålla koll på kvalitén?
Det tog en halvtimme för mig att hitta exemplen ovan. Om Månpocket hade visat någon respekt för en författare som lagt ner ett oerhört jobb på språket, formuleringar, bilder... då hade jag och många med mig kunnat ta del av texten utan stoppklossar. Som det nu är har snålheten, eller lättjan, eller ointresset – eller en kombination av alla tre – hindrat vår läsupplevelse, skapat irritation i stället för upprymdhet, fått oss att lägga märke till små idiotfel som de ovan i stället för att låta oss svepas med av den intensiva och vackra texten.
De ansvariga på Månpocket borde skämmas.
Vore jag Cecilia von Krusenstjerna skulle jag bli förbannad.
posted by Pelle at Friday, February 09, 2007
0 Comments:
Post a Comment
<< Home