Dags att stoppa boksmittan
Desktoptekniken revolutionerade samhället. Ibland väldigt handfast som när Boris Jeltsin med hjälp av en PC, PageMaker och en laserskrivare skrev det upprop till Moskvaborna som stoppade de ryska generalernas kupp i augusti 1991), ibland mer smygande (se hur journalisterna på Sveriges dagstidningar vred den redaktionella tekniken ur dataavdelningarnas grepp). Som vid alla revolutioner följde en period av kaos, i Ryssland såväl som inom de svenska medierna.
På en del punkter finns anledning att försiktigt höja ett ögonbryn. Här lämnar jag dock Ryssland åt sitt bistra öde för att titta närmare på våra tidningar. Det finns nämligen saker som inte stämmer.
De flesta bedömare är överens om följande:
• Pappret vi trycker tidningar på har blivit vitare, jämnare och har högre opacitet (pappret är alltså mindre genomskinligt).
• Tryckpressarna och tekniken runtomkring har samtidigt blivit bättre och bättre.
• Tryckfärgen har blivit bättre.
• Reprotekniken har utvecklats enormt.
• Typsnitten som används i tidningarna är mer lättlästa.
• Inomhusbelysningen har blivit mycket bättre.
• Läskunnigheten ökar.
Jag kan fortsätta listan, men låt oss stanna där. Du behöver inte hålla med om alla punkterna, men anta att du i alla fall instämmer i de flesta. Kan du i så fall förklara detta:
Varför har samtidigt graden (storleken) på brödtexten i tidningarna ökat med 20–25 procent under perioden? Det borde ju rimligen vara tvärtom?
Och inte nog med det. De typsnitt för brödtext som ökat i popularitet under perioden är dessutom sådana med hög x-höjd, dvs. bokstavens ”kropp” tar större utrymme på höjden relativt ner- och uppstaplar. Det betyder att medan graden ökat från kanske 7,5 punkter till 9 eller 9,5 punkter så har storleken på tecknens ”kroppar” ökat ännu mer.
Det hela verkar obegripligt.
De ekonomiska förutsättningarna för tidningsproduktion må ha förändrats, men inte det faktum att papper fortfarande kostar pengar. Och journalister må vara lata, men de jag känner gillar fortfarande att se sina artiklar i tryck ostrukna. Så vad beror detta krypande uppåt i textstorlek på?
Jag tror det är en del av vilsenheten hos dem som styr desktopdatorerna på tidningsredaktionerna; i letandet efter förebilder har de helt enkelt närmat sig bokformen. Trots att de faktiska förutsättningarna för en mindre textgrad är för handen, blir den större.
Men det blir värre. Förutom att texterna blir större så ökar också kägeln (radmellanrummet). Här är influenserna från bokens form än mer påtagliga, och direkt förödande för tidningars läsbarhet. Medan en rejäl kägel i en bok, där spalterna är homogena, ostörda och för det mesta minst 100–120 mm breda, underlättar för ögat att hålla sig till raden så ger en kraftig överkägel i en tidningsspalt helt andra effekter.
Här riskerar den förhållandevis smala spalten (kanske 40 mm bred) att brytas sönder av allt tomrum som tvingar in sig mellan raderna. Konkurrensen från mellanrubriker, ingresser, rubriker, annonser, bilder, andra artiklar – det som utgör tidningens livliga grafiska miljö – gör att spalterna måste hållas ihop mera än i boken, genom tätare rader.
I stället för den väl sammanhållna tidningsspalten, där de vita vertikala fälten mellan spalterna ger ögat gränser att hålla sig till, så splittrar ljusrummen mellan raderna upp spalten i enskilda rader. Resultatet blir kaotiskt, och spaltens integritet går till spillo, offrad på boktypografins altare.
Grundregeln för kägel är att den ska vara större än avståndet mellan orden i raden – men inte hur stor som helst. Den undermåliga avstavningsfunktionen i Quark Xpress, det dominerande layoutprogrammet i tidningsvärlden, har troligen bidragit till att kägeln på tidningstext ökat. Texten blir lätt gluggig, och i stället för att justera avstavning och utslutning (det som gör att det blir rak högerkant på spalten) så ökar man kägeln.
Ett alternativ som ligger nära till hands är att öka spaltbredden för att på så sätt undvika de värsta gluggarna. Ännu så länge hålls dock spaltbredderna i schack av de standardiserade annonsformaten, men de onödigt breda spalterna hittar snabbt in på sidor där annonser saknas, som bilagor och featuresidor. Det är sant att en spalt på 55 eller 60 mm bredd ofta är läsvänlig, men det finns tyvärr exempel på bredare spalter.
Bokvarning är härmed utfärdad!
Förr var Times (tecknad av Stanley Morison 1932, länge Svenska Dagbladets husstil) den vanligaste brödtexttypen i svensk dagspress. Så är det inte längre, det ändrades under 1990-talet (se A4:s återkommande typsnittsundersökningar på www.a4.se). I topp i dagspressen ligger nu Nimrod (Robin Nicholas 1980, introducerat i Sverige av Dagens Nyheter) och Century (Linn Boyd Benton och Morris Fuller Benton 1894–1915). De senaste åren har till exempel Gerard Ungers lättlästa och vältecknade brödtexttypsnitt Swift och Coranto gjort inbrytningar.
Men Times är fortfarande trea i topplistan över dagspressens typsnitt, och bland tidskrifterna ligger det tvåa, slaget endast av Garamond, som är den vanligaste brödtextstilen i Sveriges tidskrifter. I begreppet ”Garamond” ryms dock det mesta, även den hemska, kondenserade ITC-variant som Apple använder som hustypsnitt.
Times var ett av de första typsnitten som tecknades för användning i dagspress, efter bästa förmåga anpassat till tidens tryck, papper och övrig teknik. I dag, 70 år senare, är det tyvärr fortfarande världens mest använda typsnitt. Det borde det inte vara.
I det typografiska kaos som följde på Den Stora Svenska Desktoprevolutionen var förvirringen kring användandet av typsnitt i det närmaste total. Experimenterandet var säkert en nödvändig period, ett slags desktopparnas tonår. Men lika lite som de uppblåsta texttypsnitten passade att användas som rubriker (Times var för ett par år sedan det vanligaste rubriksnittet i svensk dagspress!), lika lite passade de sirliga boktyperna som brödtext i tidningar. Numera finns rubrikskärningar i digitala format som Postscript, så var det inte i revolutionens gryning. Men boktyperna fortsätter att leta sig in i tidningarna.
Här är jag inte utan skuld. Så här i efterhand kan det sägas att det nog var mindre lyckat att använda Cochin som brödtext i de första utgåvorna av Moderna Tider. Men listan på syndare är lång, och det kan vara dags att ta sig en funderare kring hur det kommer sig att Gerard Ungers robusta Swift alltid är läsbar, hur den än misshandlas, medan de historiskt belastade boksnitten måste behandlas med silkesvantar för att inte bli svårlästa i tidningen.
För tidskrifterna är förutsättningarna delvis annorlunda än för dagspressen. Men pappret är alltid bättre än dagstidningens, och formatet gör dessutom att läsavståndet är mindre; du håller tidskriften närmare ögat när du läser. Ändå är såväl grad som kägel regelmässigt större i tidskriften än i tidningen.
Jag vill hävda att läsbarhet är en funktion av flera saker, där graden på texten bara är en del. Val av typsnitt är oerhört mycket viktigare. Kägel, spaltbredd, papper samt avstavnings- och utslutningsfunktionerna i ditt layoutprogram är utgör också viktiga element.
Det är dags att sluta med detta ständiga, oreflekterade förstorande av texten. När designbyrån A4 gjorde sin senaste redesign av en tidskrift minskade vi brödtextens storlek. Ingen märkte något, utom journalisterna som plötsligt fick mer plats. I alla fall borde formgivare som oreflekterat ägnar sig åt grad- och kägelökning ta sig en funderare på om de verkligen förbättrar för läsarna. Tänk om de bara är boksmittade?
Publicerad i Biblis nr 1/2003.
På en del punkter finns anledning att försiktigt höja ett ögonbryn. Här lämnar jag dock Ryssland åt sitt bistra öde för att titta närmare på våra tidningar. Det finns nämligen saker som inte stämmer.
De flesta bedömare är överens om följande:
• Pappret vi trycker tidningar på har blivit vitare, jämnare och har högre opacitet (pappret är alltså mindre genomskinligt).
• Tryckpressarna och tekniken runtomkring har samtidigt blivit bättre och bättre.
• Tryckfärgen har blivit bättre.
• Reprotekniken har utvecklats enormt.
• Typsnitten som används i tidningarna är mer lättlästa.
• Inomhusbelysningen har blivit mycket bättre.
• Läskunnigheten ökar.
Jag kan fortsätta listan, men låt oss stanna där. Du behöver inte hålla med om alla punkterna, men anta att du i alla fall instämmer i de flesta. Kan du i så fall förklara detta:
Varför har samtidigt graden (storleken) på brödtexten i tidningarna ökat med 20–25 procent under perioden? Det borde ju rimligen vara tvärtom?
Och inte nog med det. De typsnitt för brödtext som ökat i popularitet under perioden är dessutom sådana med hög x-höjd, dvs. bokstavens ”kropp” tar större utrymme på höjden relativt ner- och uppstaplar. Det betyder att medan graden ökat från kanske 7,5 punkter till 9 eller 9,5 punkter så har storleken på tecknens ”kroppar” ökat ännu mer.
Det hela verkar obegripligt.
De ekonomiska förutsättningarna för tidningsproduktion må ha förändrats, men inte det faktum att papper fortfarande kostar pengar. Och journalister må vara lata, men de jag känner gillar fortfarande att se sina artiklar i tryck ostrukna. Så vad beror detta krypande uppåt i textstorlek på?
Jag tror det är en del av vilsenheten hos dem som styr desktopdatorerna på tidningsredaktionerna; i letandet efter förebilder har de helt enkelt närmat sig bokformen. Trots att de faktiska förutsättningarna för en mindre textgrad är för handen, blir den större.
Men det blir värre. Förutom att texterna blir större så ökar också kägeln (radmellanrummet). Här är influenserna från bokens form än mer påtagliga, och direkt förödande för tidningars läsbarhet. Medan en rejäl kägel i en bok, där spalterna är homogena, ostörda och för det mesta minst 100–120 mm breda, underlättar för ögat att hålla sig till raden så ger en kraftig överkägel i en tidningsspalt helt andra effekter.
Här riskerar den förhållandevis smala spalten (kanske 40 mm bred) att brytas sönder av allt tomrum som tvingar in sig mellan raderna. Konkurrensen från mellanrubriker, ingresser, rubriker, annonser, bilder, andra artiklar – det som utgör tidningens livliga grafiska miljö – gör att spalterna måste hållas ihop mera än i boken, genom tätare rader.
I stället för den väl sammanhållna tidningsspalten, där de vita vertikala fälten mellan spalterna ger ögat gränser att hålla sig till, så splittrar ljusrummen mellan raderna upp spalten i enskilda rader. Resultatet blir kaotiskt, och spaltens integritet går till spillo, offrad på boktypografins altare.
Grundregeln för kägel är att den ska vara större än avståndet mellan orden i raden – men inte hur stor som helst. Den undermåliga avstavningsfunktionen i Quark Xpress, det dominerande layoutprogrammet i tidningsvärlden, har troligen bidragit till att kägeln på tidningstext ökat. Texten blir lätt gluggig, och i stället för att justera avstavning och utslutning (det som gör att det blir rak högerkant på spalten) så ökar man kägeln.
Ett alternativ som ligger nära till hands är att öka spaltbredden för att på så sätt undvika de värsta gluggarna. Ännu så länge hålls dock spaltbredderna i schack av de standardiserade annonsformaten, men de onödigt breda spalterna hittar snabbt in på sidor där annonser saknas, som bilagor och featuresidor. Det är sant att en spalt på 55 eller 60 mm bredd ofta är läsvänlig, men det finns tyvärr exempel på bredare spalter.
Bokvarning är härmed utfärdad!
Förr var Times (tecknad av Stanley Morison 1932, länge Svenska Dagbladets husstil) den vanligaste brödtexttypen i svensk dagspress. Så är det inte längre, det ändrades under 1990-talet (se A4:s återkommande typsnittsundersökningar på www.a4.se). I topp i dagspressen ligger nu Nimrod (Robin Nicholas 1980, introducerat i Sverige av Dagens Nyheter) och Century (Linn Boyd Benton och Morris Fuller Benton 1894–1915). De senaste åren har till exempel Gerard Ungers lättlästa och vältecknade brödtexttypsnitt Swift och Coranto gjort inbrytningar.
Men Times är fortfarande trea i topplistan över dagspressens typsnitt, och bland tidskrifterna ligger det tvåa, slaget endast av Garamond, som är den vanligaste brödtextstilen i Sveriges tidskrifter. I begreppet ”Garamond” ryms dock det mesta, även den hemska, kondenserade ITC-variant som Apple använder som hustypsnitt.
Times var ett av de första typsnitten som tecknades för användning i dagspress, efter bästa förmåga anpassat till tidens tryck, papper och övrig teknik. I dag, 70 år senare, är det tyvärr fortfarande världens mest använda typsnitt. Det borde det inte vara.
I det typografiska kaos som följde på Den Stora Svenska Desktoprevolutionen var förvirringen kring användandet av typsnitt i det närmaste total. Experimenterandet var säkert en nödvändig period, ett slags desktopparnas tonår. Men lika lite som de uppblåsta texttypsnitten passade att användas som rubriker (Times var för ett par år sedan det vanligaste rubriksnittet i svensk dagspress!), lika lite passade de sirliga boktyperna som brödtext i tidningar. Numera finns rubrikskärningar i digitala format som Postscript, så var det inte i revolutionens gryning. Men boktyperna fortsätter att leta sig in i tidningarna.
Här är jag inte utan skuld. Så här i efterhand kan det sägas att det nog var mindre lyckat att använda Cochin som brödtext i de första utgåvorna av Moderna Tider. Men listan på syndare är lång, och det kan vara dags att ta sig en funderare kring hur det kommer sig att Gerard Ungers robusta Swift alltid är läsbar, hur den än misshandlas, medan de historiskt belastade boksnitten måste behandlas med silkesvantar för att inte bli svårlästa i tidningen.
För tidskrifterna är förutsättningarna delvis annorlunda än för dagspressen. Men pappret är alltid bättre än dagstidningens, och formatet gör dessutom att läsavståndet är mindre; du håller tidskriften närmare ögat när du läser. Ändå är såväl grad som kägel regelmässigt större i tidskriften än i tidningen.
Jag vill hävda att läsbarhet är en funktion av flera saker, där graden på texten bara är en del. Val av typsnitt är oerhört mycket viktigare. Kägel, spaltbredd, papper samt avstavnings- och utslutningsfunktionerna i ditt layoutprogram är utgör också viktiga element.
Det är dags att sluta med detta ständiga, oreflekterade förstorande av texten. När designbyrån A4 gjorde sin senaste redesign av en tidskrift minskade vi brödtextens storlek. Ingen märkte något, utom journalisterna som plötsligt fick mer plats. I alla fall borde formgivare som oreflekterat ägnar sig åt grad- och kägelökning ta sig en funderare på om de verkligen förbättrar för läsarna. Tänk om de bara är boksmittade?
Publicerad i Biblis nr 1/2003.
posted by Pelle at Saturday, January 04, 2003
0 Comments:
Post a Comment
<< Home