Typsnitt i svenska tidskrifter 2002
Alexej Brodovitj skapade under sin tid på Harper’s Bazaar i New York (1934–1958) designhistoria. Med sina rötter i tsarens Ryssland, där han var kavalleriofficer i den förlorande vita armén, och sin tid i det avantgardistiska Paris under 1920-talet, drog han in med nya idéer i USA:s tidskriftsvärld. Hans sätt att använda vitt utrymme i tidskriftsdesign, och hans förkärlek för fotografer som Man Ray, Brassai, Henri Cartier-Bresson och Richard Avedon, bildade skola.
Men det var i omdaningen av art directorns roll som Brodovitj hade, och har, sin största betydelse. Alexej Brodovitj insisterade på kontroll, valde sina fotografer och illustratörer själv, och designade obarmhärtigt och suveränt. Hans strävan efter perfektion blev legendarisk. Som lärare var han hatad, som AD saknade han motstycke.
Fotot, ofta utfallande, ofta kontrasterat mot stora vita utrymmen, återhållen och sparsmakad klassisk typografi, inte sällan satt i Bodoni – sådan var Brodovitj stil. Art directorns stigande stjärna sammanföll med den tekniska utvecklingen, bättre pressar och fyrfärgens intåg i såväl fotoateljéerna som magasinen.
Neville Brody var AD för The Face i London (1981–1986), senare på City Limits och Arena. Hans sätt att behandla typografi, att återuppliva typsnitt från 30-talet och skapa egna, ofta med starka inslag av mekanisk, industriell design, väckte kollegers skräckblandade förtjusning världen över. Rubriktypografin tog ofta överhanden som förmedlare av känslor och stämningar på sidorna – därmed inte sagt att The Face hade dåliga fotografer eller tecknare.
När anrika The Economist började intressera sig för en ny form runt millennieskiftet var det varken Brodovitj exklusiva bildsyn eller Brodys maskinrubriker som lockade. I stället blev det tyske typografen och informationsdesignern Erik Spiekermann som fick bistå i omdaningen, med bland annat en nyritad brödtext som i ett slag gjorde tidskriften mycket mer lättläst.
Med typsnitt som FF Meta, ITC Officina och FF Info har typtecknaren Erik Spiekermann befäst sin ställning som en av Europas främsta formgivare. I sin internationella gärning spänner han över tidningar och tidskrifter till tunnelbaneskyltar och informationssystem på flygplatser. The Economists lätt minimalistiska uppstädning ter sig i efterhand som mer organisation än revolution, men att den varit effektiv kan jag som gammal Economist-läsare intyga.
Var på den typografiska kartan hittar vi då 2000-talets svenska tidskrifter? A4 har undersökt läget i en nästintill heltäckande undersökning, som vi kommer att uppdatera så ofta vi orkar. Grundforskning tar på krafterna…
Liksom för dagspressen är det mångfald som gäller; de gamla gudarna har fallit, och desktopteknikens flodvåg av ny och gammal typografi har sköljt in och spolat bort de gamla monopolen. Låt oss titta på rubrikerna först, som sig bör.
De tre mest populära rubriksnitten förekommer vardera inte ens i var tionde tidskrift. Hälften av de rubriksnitt som används totalt sett förekommer i endast en tidskrift.
De tio mest populära rubriksnitten står för hälften av rubrikerna i landets tidskrifter. Nio av de tio är sanseriffer, bara en antikva har smugit sig in på tio-i-topp-listan: Caslon. Så här ser hela listan ut, med antal användare:
• Franklin Gothic 26
• Frutiger 25
• Helvetica 25
• Akzidenz Grotesk 14
• Futura 14
• Interstate 12
• Myriad 11
• Gill Sans 9
• Trade Gothic 8
• Caslon 7
Det mest populära rubriksnittet är alltså Franklin Gothic, Morris Fuller Bentons klassiska nyhetsstil från 1904. På andra plats kommer Frutiger, Adrian Frutigers individuella snitt (1976). På tredje plats Helvetica, mitt speciella hatobjekt, tecknat av Max Miedinger (1957).
Av rubrikantikvorna är de mest populära Caslon, Baskerville, Garamond, Minion och Times. Det gläder mig att Times inte kommer förrän på femte plats av antikvorna, 15:e plats totalt, och bara används av fem tidskrifter i landet. Det inger hopp för framtiden.
Svenska typsnitt förekommer också. Bosis, tecknat av Bo Berndal, används av tre tidskrifter. Berling, tecknat av Karl-Erik Forsberg 1951, används av en tidskrift, liksom Esans av Torbjörn Olsson. Nordling, tecknat av Örjan Nordling i slutet av 1990-talet, och Indigo Antikva av Johan Ström, även denna en millennieskiftesprodukt, används i varsin tidskrift.
De moderna typtecknarna Gerard Unger, Erik Spiekermann, Greg Thompson, Tobias Frere-Jones och Zuzana Licko är alla representerade bland rubrikstilarna.
Brödtexterna, då? Här är mångfalden, av naturliga skäl, inte lika stor. De tre mest populära brödtextsnitten återfinns i mer än var tredje tidskrift. De är Garamond, Times och Sabon (den sistnämnda kan också sägas vara en Garamond). Därefter följer Minion, Caslon, Helvetica (låt oss hoppas att det bara används till korta faktarutor), Bembo, Swift, Baskerville och New Century Schoolbook. Brödtexttopplistan 2001–2002, antal tidskrifter efter typsnittet:
• Garamond 45
• Times 35
• Sabon 29
• Minion 26
• Caslon 20
• Helvetica 10
• Bembo 8
• Swift 8
• Baskerville 7
• New Century Schoolbook 7
Att Times fortfarande är nummer två är väl det mest förvånande. Inom dagspressen blir det färre och färre som använder Times i artiklarna, mellan 1992 och 1999 tappade Times två tredjedelar av sina användare i dagspressen. När vi gör om undersökningen för tidskrifterna om några år, är jag övertygad om att Times halkar ner i statistiken.
Att åtta tidningar använder Swift är glädjande, eftersom typsnittet tillhör de som lämpar sig extra väl för läsning. Swift användes för första gången i en svensk dagstidning den 13 februari 1995, då Metro utkom med sitt första nummer. Det är nu ett av världens mest spridda dagspresstypsnitt, men försvarar sin plats även inom tidskriftsvärlden. Gerard Ungers typsnitt återfinns i allt flera svenska tidningar och tidskrifter, till läsandets fromma.
De svenska typsnitten försvarar väl sin position, med Nordling (fem tidskrifter) och Berling (fyra tidskrifter) i topp bland de svenske, följda av Bosis, Indigo Antikva och Libretto (det sistnämnda tecknad av Torbjörn Olsson).
Det ska bli intressant att se utvecklingen nästa gång vi går ut med undersökningen till Sveriges tidskrifter. Om resultatet överensstämmer med dagspressens, och mycket talar för att så blir fallet, kommer mångfalden att ha blivit än större. Valet av typsnitt är inte bara en strävan efter högsta möjliga läsbarhet, utan även ett avgörande medel att stärka tidskriftens identitet, tidskriftens varumärke.
Dagens tidskrifter har också redaktionsledare som vågar sluta leka följa John, som inser att det finns andra typsnitt än Times och Helvetica och som i allt högre utsträckning intresserar sig för form. Individualiteten, identiteten och varumärkesbygget blir 2000-talets typografiska melodi. Det kommer nya typsnittsundersökningar att visa i framtiden.
Men det var i omdaningen av art directorns roll som Brodovitj hade, och har, sin största betydelse. Alexej Brodovitj insisterade på kontroll, valde sina fotografer och illustratörer själv, och designade obarmhärtigt och suveränt. Hans strävan efter perfektion blev legendarisk. Som lärare var han hatad, som AD saknade han motstycke.
Fotot, ofta utfallande, ofta kontrasterat mot stora vita utrymmen, återhållen och sparsmakad klassisk typografi, inte sällan satt i Bodoni – sådan var Brodovitj stil. Art directorns stigande stjärna sammanföll med den tekniska utvecklingen, bättre pressar och fyrfärgens intåg i såväl fotoateljéerna som magasinen.
Neville Brody var AD för The Face i London (1981–1986), senare på City Limits och Arena. Hans sätt att behandla typografi, att återuppliva typsnitt från 30-talet och skapa egna, ofta med starka inslag av mekanisk, industriell design, väckte kollegers skräckblandade förtjusning världen över. Rubriktypografin tog ofta överhanden som förmedlare av känslor och stämningar på sidorna – därmed inte sagt att The Face hade dåliga fotografer eller tecknare.
När anrika The Economist började intressera sig för en ny form runt millennieskiftet var det varken Brodovitj exklusiva bildsyn eller Brodys maskinrubriker som lockade. I stället blev det tyske typografen och informationsdesignern Erik Spiekermann som fick bistå i omdaningen, med bland annat en nyritad brödtext som i ett slag gjorde tidskriften mycket mer lättläst.
Med typsnitt som FF Meta, ITC Officina och FF Info har typtecknaren Erik Spiekermann befäst sin ställning som en av Europas främsta formgivare. I sin internationella gärning spänner han över tidningar och tidskrifter till tunnelbaneskyltar och informationssystem på flygplatser. The Economists lätt minimalistiska uppstädning ter sig i efterhand som mer organisation än revolution, men att den varit effektiv kan jag som gammal Economist-läsare intyga.
Var på den typografiska kartan hittar vi då 2000-talets svenska tidskrifter? A4 har undersökt läget i en nästintill heltäckande undersökning, som vi kommer att uppdatera så ofta vi orkar. Grundforskning tar på krafterna…
Liksom för dagspressen är det mångfald som gäller; de gamla gudarna har fallit, och desktopteknikens flodvåg av ny och gammal typografi har sköljt in och spolat bort de gamla monopolen. Låt oss titta på rubrikerna först, som sig bör.
De tre mest populära rubriksnitten förekommer vardera inte ens i var tionde tidskrift. Hälften av de rubriksnitt som används totalt sett förekommer i endast en tidskrift.
De tio mest populära rubriksnitten står för hälften av rubrikerna i landets tidskrifter. Nio av de tio är sanseriffer, bara en antikva har smugit sig in på tio-i-topp-listan: Caslon. Så här ser hela listan ut, med antal användare:
• Franklin Gothic 26
• Frutiger 25
• Helvetica 25
• Akzidenz Grotesk 14
• Futura 14
• Interstate 12
• Myriad 11
• Gill Sans 9
• Trade Gothic 8
• Caslon 7
Det mest populära rubriksnittet är alltså Franklin Gothic, Morris Fuller Bentons klassiska nyhetsstil från 1904. På andra plats kommer Frutiger, Adrian Frutigers individuella snitt (1976). På tredje plats Helvetica, mitt speciella hatobjekt, tecknat av Max Miedinger (1957).
Av rubrikantikvorna är de mest populära Caslon, Baskerville, Garamond, Minion och Times. Det gläder mig att Times inte kommer förrän på femte plats av antikvorna, 15:e plats totalt, och bara används av fem tidskrifter i landet. Det inger hopp för framtiden.
Svenska typsnitt förekommer också. Bosis, tecknat av Bo Berndal, används av tre tidskrifter. Berling, tecknat av Karl-Erik Forsberg 1951, används av en tidskrift, liksom Esans av Torbjörn Olsson. Nordling, tecknat av Örjan Nordling i slutet av 1990-talet, och Indigo Antikva av Johan Ström, även denna en millennieskiftesprodukt, används i varsin tidskrift.
De moderna typtecknarna Gerard Unger, Erik Spiekermann, Greg Thompson, Tobias Frere-Jones och Zuzana Licko är alla representerade bland rubrikstilarna.
Brödtexterna, då? Här är mångfalden, av naturliga skäl, inte lika stor. De tre mest populära brödtextsnitten återfinns i mer än var tredje tidskrift. De är Garamond, Times och Sabon (den sistnämnda kan också sägas vara en Garamond). Därefter följer Minion, Caslon, Helvetica (låt oss hoppas att det bara används till korta faktarutor), Bembo, Swift, Baskerville och New Century Schoolbook. Brödtexttopplistan 2001–2002, antal tidskrifter efter typsnittet:
• Garamond 45
• Times 35
• Sabon 29
• Minion 26
• Caslon 20
• Helvetica 10
• Bembo 8
• Swift 8
• Baskerville 7
• New Century Schoolbook 7
Att Times fortfarande är nummer två är väl det mest förvånande. Inom dagspressen blir det färre och färre som använder Times i artiklarna, mellan 1992 och 1999 tappade Times två tredjedelar av sina användare i dagspressen. När vi gör om undersökningen för tidskrifterna om några år, är jag övertygad om att Times halkar ner i statistiken.
Att åtta tidningar använder Swift är glädjande, eftersom typsnittet tillhör de som lämpar sig extra väl för läsning. Swift användes för första gången i en svensk dagstidning den 13 februari 1995, då Metro utkom med sitt första nummer. Det är nu ett av världens mest spridda dagspresstypsnitt, men försvarar sin plats även inom tidskriftsvärlden. Gerard Ungers typsnitt återfinns i allt flera svenska tidningar och tidskrifter, till läsandets fromma.
De svenska typsnitten försvarar väl sin position, med Nordling (fem tidskrifter) och Berling (fyra tidskrifter) i topp bland de svenske, följda av Bosis, Indigo Antikva och Libretto (det sistnämnda tecknad av Torbjörn Olsson).
Det ska bli intressant att se utvecklingen nästa gång vi går ut med undersökningen till Sveriges tidskrifter. Om resultatet överensstämmer med dagspressens, och mycket talar för att så blir fallet, kommer mångfalden att ha blivit än större. Valet av typsnitt är inte bara en strävan efter högsta möjliga läsbarhet, utan även ett avgörande medel att stärka tidskriftens identitet, tidskriftens varumärke.
Dagens tidskrifter har också redaktionsledare som vågar sluta leka följa John, som inser att det finns andra typsnitt än Times och Helvetica och som i allt högre utsträckning intresserar sig för form. Individualiteten, identiteten och varumärkesbygget blir 2000-talets typografiska melodi. Det kommer nya typsnittsundersökningar att visa i framtiden.
posted by Pelle at Friday, November 15, 2002
0 Comments:
Post a Comment
<< Home