Grannar med World Trade Center

Det finns dåliga dagar och det finns mindre dåliga dagar i New York nu. Mindre dåliga dagar blåser vinden mot New Jersey, västerut. Dåliga dagar blåser den norrut, mot vårt hus. Vi har tejpat igen den öppna spisen, men det finns inget sätt att undkomma röklukten.

I morse, en vecka efter terroristattacken mot World Trade Center tisdagen 11 september 2001, steg ett svart rökmoln mot himlen. Efter någon timme hade röken återgått till sin normala gråa färg, och vinden vände ut mot New Jersey igen, så vi slapp lukten. Senare kom regnet, men det ryker fortfarande när jag skriver det här, och det kommer att fortsätta att ryka i morgon och dagen efter.
Vårt vardagsrum vetter mot Church Street och Worth Street, och från fönstret ser vi rakt ner mot resterna av World Trade Center 700 meter söderut. Dammet uppe hos oss är inte så farligt. Dels låg vinden not Brooklyn, dels bor vi på elfte våningen. Men en promenad ner mot Wall Street är ingen bra idé, där yr dammet och tränger in i näsa och ögon.
Marianne var hemma i New York när det hände, och såg alldeles nära det som resten av världen såg på TV. Hon lämnade lägenheten efter att ha försökt ringa mig och Max’ skola, och gick norrut på Manhattan, tillsammans med tusentals andra. Sedan hade polisen spärrat av, och hon kom inte tillbaka hem på flera dagar.
Max blev hemskickad från UNIS, FN-skolan, men kom inte igenom avspärrningarna vid Canal Street. Han hade inget papper som bevisade att han bodde i TriBeCa (Triangle Below Canal). Max och Marianne hittade varandra av en ren tillfällighet, och kunde bo hos kompisar tills de kunde återvända till lägenheten efter några dagar.

Själv var jag i Sverige 11 september 2001, och fick efter många oroliga timmar kontakt med min familj i New York. Då hade jag redan fått e-post från hela världen, från vänner och bekanta som undrade hur det var med oss.
Ryktena surrade i New York dagarna efter terrordådet. “En muslimsk kvinna hade varnat bekanta för att åka till jobbet i World Trade Center dagen innan, och när polisen kom för att förhöra henne ett par dagar senare var hennes hus tomt”. “Den 22 september skulle nästa attack komma”.
En av USA:s egna hemma-fundamentalister, en TV-predikant, sade att detta var straffet för alla “feminister, homosexuella och abortanhängares politik”. Fast han tog tillbaka det några dagar senare.
Och över hela New York sänkte sig en tystnad. Max berättade senare för mig att folk inte pratade med hög röst de närmsta dagarna efter attacken. Om någon skrattade till på tunnelbanan, så vände sig folk om och tittade.

Överallt finns de, fotokopierade lappar med samma budskap. Har du sett min man? Min fru? Vår son? Vår hund? Alla vet innerst inne att hoppet är ute, men vägrar acceptera det. Till sist blir alla dessa desperata meddelanden mest en sorts terapi, ett utlopp för de som överlevt, ett sätt att göra någonting, vad som helst. Bara inte stillatigande acceptera att en familjemedlem försvunnit.

I Max skola, som ligger vid 23:e gatan, klarade sig alla föräldrarna och alla eleverna oskadda, men många har vänner och släktingar som dog i attacken. Max fysiklärare hade en bror som var brandman. Han dog. Gamla UNIS-elever hörde till de som jobbade i tornen och som nu saknas.
Femtusen, sextusen döda? När detta skrivs vet ingen säkert. Men alla har bekanta som känner någon som dog i WTC. Alla är berörda på ett personligt plan. Det påminner på ett påfallande sätt om Estonia-katastrofen, med två viktiga skillnader:

Det första är närheten. Det var inte natt, mörker, storm och ensamhet. Alla i New York såg det, miljontals människor över hela världen såg också, live, hur det andra planet svängde sin dödliga båge och kraschade rakt in i andra tornet.
En jättelik folkmassa sprang, först söderut mot tornen med engångskameror i högsta hugg, men sedan, när det andra kapade planet kom dånande, vände vågen. Gapande, chockade, såg de hur de två tornen till sist kollapsade, i ett jättelikt dammoln som fortfarande lever som avtryck på husväggar och gator.
Det andra är krigspropagandan. De som dog föll inte offer för en olycka, men väl ett terrordåd. En kriminell handling, där det finns skyldiga och medskyldiga som bör gripas och ställas inför rätta. Men på CNN och andra kanaler lyssnade man noga på politikernas reaktioner, och snart låg vinjetterna ute: “THE NEW US WAR” eller “US AT WAR”. Variationerna var små, och så var variationerna på president Bush mumlande och emellanåt osammanhängande uttalanden.
Heroismen hos räddningspersonalen, brandmän och andra, står utom allt tvivel. Men alla historier från attacken är inte vackra. På West Street, som går längs vattnet på Manhattans västsida, sågs panikslagna bilister köra norrut, fort, för att komma undan. De körde utan att tveka rakt över kropparna från folk som hoppat från det närmsta WTC-tornet.

Alla brandmän, poliser och räddningsarbetare åt och drack gratis på krogarna i TriBeCa så länge maten räckte. På Capsouto Frères åt alla som kom dit gratis, eftersom inga affärer fick leveranser och folk i grannskapet hade svårt att laga mat.

New York. Polisen spärrade av södra Manhattan, först så långt ut som vid Houston Street, sedan vid Canal Street (bilden ovan). Efter två veckor får fotgängare passera, och en del restauranger och affärer får leveranser, men inga privatbilar tillåts komma in.

Borgmästaren i New York, Rudi Giuliani, har trätt fram som en ledargestalt av oväntat mått. Tidigare var han inte universellt älskad, tvärtom, men nu kan ingen säga annat än att han var rätt man på rätt plats i rätt tid. Han har varit outtröttlig, han var konstant på plats vid WTC (faktiskt i flera dagar medan president Bush åkte runt i landet med sitt flygplan), han stöttade räddningsarbetarna, han talade till New Yorkborna, han tog sig till och med tid att förklara att detta inte var ett krig mellan kristna och muslimer – en insikt som möjligen utrikesministern Colin Powell delar, men som Washington annars verkar ha svårt att begripa.
Uppslutningen bakom presidenten är massiv, och det mest synliga beviset är alla amerikanska flaggor som hänger på snart sagt varje tänkbar plats (och en del otänkbara). Tyvärr har många amerikaner som redan tidigare var misstänksamma mot allt o-amerikanskt fått vatten på sin kvarn, och många anser nu att det korrekta sättet att hantera denna kris är att asfaltera Centralasien.
Det var tydligt när jag försökte få en taxi in från Newarks flygplats, när jag väl lyckats ta mig åter till New York från Sverige. Taxichauffören vägrade köra mig till avspärrningarna vid Canal Street; han hade fått nog av polisens uppmärksamhet på grund av sitt “arabiska” utseende (han var indier).

Dag och natt pågår arbetet med att forsla bort stål, betong och bråte från platsen för terrorattacken 11 september. I förödelsen finns flera tusen döda, bland dem över 300 brandmän.

För oss som bor i närheten av platsen, eller “Ground Zero” som media snabbt döpte gamla WTC till, har det varit en krånglig tid. Samtidigt, med tanke på alla som dog, känns det småaktigt att gnälla. Men skolelever från Public School 234, som skickats till andra skolor norrut på Manhattan, tvingas dela ett klassrum med över 90 (!) andra elever, och får inte äta i matbespisningen. Affärer och restauranger får inga leveranser, och de flesta har stängt. Inga bilar kommer igenom avspärrningarna, och för äldre och handikappade är det extra tufft.
Ett möte med politiker urartar sedan en kvinnlig politiker börjat sjunga “We shall overcome” och en ursinnig tvåbarnspappa ställer sig upp och förklarar att “vi som bor här behöver inte retorik, utan praktisk hjälp”. En grupp ur grannskapet bildas snabbt, och redan efter ett par dagar är jobbet i full gång. Max och Marianne engagerar sig, knackar dörr för att leta efter bortglömda människor, och hjälper till att arrangera en stor fest för barnen i TriBeCa. De behöver något annat att tänka på. Barnen till brandmän och poliser bjuds också in.

På Yaffa Café i TriBeCa samlas folk från grannskapet och planerar en fest för barnen, ”Ground Hero Kids”. Många av barnen har drabbats hårt av det som hänt, skolorna har stängt och de som såg terroristdådet på nära håll, utan TV:s filter, har ärr i själen.

Utanför den gamla brandstationen samlas folk från TriBeCa till fest lördagen veckan efter attentatet mot World Trade Center. Barnen i grannskapet behöver något annat att tänka på, och det får de. Ballonger, godis och musik välkomnar familjerna.

Över 1 000 barn och deras föräldrar kom till festen "Ground Hero Kids". Bara ett TV-team åt gången tilläts komma in, och bara en halvtimme. Det var inget "media event" utan till för barnen. Restauranger skänkte mat, affärer skänkte målargrejor och leksaker, blomsteraffärer skänkte blommor etc.

Festen blir en succé, och ett litet bevis på New Yorkbornas motståndskraft. Butiker och krogar i grannskapet skänker allt som behövs. Frivilliga jobbar två dagar med förberedelserna. På lördagen kommer över 1000 barn med föräldrar och äter, dansar, målar, tittar på trolleri och clowner, gör musik och binder blomsterkransar… Banderollen över dörren till den gamla brandstationen, som vi fått låna gratis, säger “Ground Hero Kids”.
Senare får vi veta att CNN i Venezuela sänt inslag från festen, i Belgien och Tyskland har folk sett det, och i USA har det gått på de stora nätverken. Dagarna efteråt kommer tusentals brev från hela USA, där barn ritat teckningar till barnen i TriBeCa. Resultatet ska senare bli en utställning, bestäms det.
Under all denna aktivitet slår det mig att krigsstämningen inte existerar här. Här är det i stället andra saker som träder fram. Vardagslivets mekanismer, omsorgen om barnen och deras skola, att folk tar hand om varandra och oroar sig för hur grannarna mår. Man går hem till varandra och äter middag. Grannskapsgruppen har i början möten ofta, varje morgon klockan nio på Yaffa’s Café, ibland klockan sex på kvällen också.
Bland alla andra små och stora ting som oroar folk i TriBeCa är alla de pengar som staten nu ska pumpa in i området. I gruppen höjs varnande röster. Nu kommer byggspekulanter att ta tillfället i akt att försöka få igenom projekt som tidigare inte kommit ifråga. Det kommer att byggas fulare, större, högre. Och pengarna, hur ska de fördelas, vem ska få del av dem? Det mesta kommer förstås att gå till företagen, i form av skattelättnader – men tänker någon på att det faktiskt inte finns en enda ungdomsgård eller aktivitetslokal på hela södra Manhattan?

Sakta återgår nu livet i New York till ett tillstånd som liknar normalitet. Men staden är sig inte längre lik. Det luktar inte längre New York. Folk är lite mindre aggressiva. Många barn har svårt att sova. På barerna är det lite tystare, även om folk verkar dricka som förut, eller mer.
De stora, välnärda bruna råttorna finns fortfarande kvar, såg jag på gatan igår kväll, och det är nog ett gott tecken. Men flera barnfamiljer väljer att flytta ut från Manhattan, och kontorsarbetare som evakuerats ur grannskapet och nu jobbar i tillfälliga lokaler i New Jersey kanske aldrig kommer tillbaka.
Arkitekter och andra diskuterar vad man ska göra med Hålet, det jättehål som var World Trade Center och som det kommer att ta månader, kanske ett år att rensa upp och göra möjligt att åter bebygga. Hålet som bland annat rymde bokhandeln Borders där vi brukade handla böcker.

West Broadway är avspärrad och en enorm amerikansk flagga skymmer sikten för TV-kamerorna.

En van har blivit mos när ett av WTC-tornen rasade. En lastbil tar bort resterna, och tysta människor tittar på.

På Greenwich Street står bilarna med satellitlänkarna och TV-teamen har byggt upp ljus och kameraplattformar för de ständiga inslagen om WTC.

Bygg upp tornen igen, står det skrivet i dammet efter terrorattacken. Men nu blir det i stället fyra torn, bara hälften så höga, om ägarna får välja. Enligt de flesta mäklare kommer det att bli svårt att hyra ut kontorslokaler i skyskrapor den närmsta tiden.

Många manar till försiktighet. Först diskutera, lyssna. Sedan besluta. I en stad som New York känns det som ett nytt koncept. Skulle en New York-bo plötsligt visa tålamod? Men det finns tecken på detta.
I New York Times står att 65 procent av de som skulle ha semestrat i Karibien i vinter har bokat av sina resor. Osäkerheten om vad som ska hända, i New York, i USA och i Centralasien gör att folk håller sig hemma. Även om hemma råkar vara en stad som just nu är känd för precis fel saker. I New York biter man ihop, lever vidare och stannar hemma. Det är förmodligen inget dåligt sätt att hantera det som hände 11 september 2001.
För visst är det så att amerikaner sluter upp bakom sin president, och New York bakom sin borgmästare. Men framförallt sluter New York-borna upp bakom sin stad. I love New York-symbolen med hjärtat har aldrig känts så meningsfull som nu.

För en kort period, från 1972 när det första tornet stod klart till 1974, var Twin Towers världens högsta byggnader.De flesta var ganska överens om (så länge tornen stod) att de var ganska anskrämliga. Nu saknar alla dem. Terroristerna gjorde ett hål i himlen för New York-borna.