Ett liv i läsningens tjänst
De flesta teknikskiften i historien innebär att vunnen kunskap går förlorad, och folk tvingas lära om. När städernas gasljus ersattes med elektricitet saknades ändå knappast lykttändarnas expertis, och när ångloken byttes mot diesellok blev koleldarnas yrkeskunnande överflödig utan några större åthävor.
Men under de senaste 30 årens teknikskiften i tidningsbranschen har återkommande fackliga konvulsioner och bitvis hiskelig tidningstypografi strött törnen på vår väg. Och ingen kan förneka att den kunskap som försvann med handsättare, maskinsättare och de andra yrkesgrupperna som klumpades ihop under den något missvisande beteckningen “grafiker” väcker en viss saknad.
Från blyet (“hot type” som man målande säger på vår tids franska) till filmsättningen var den första teknikövergång jag upplevde, då som typograflärling. Senare, under min tid på Dagens Nyheter, såg jag de omskolade maskinskriverskorna som satt och skrev om (!) manusen som journalisterna redan skrivit på maskin. “Inskriverskor” kallades de, var medlemmar i grafikerfacket, och inga man satte sig på. Typografiskt kunnande var det i allmänhet skralt med, men de gamla maskinsättarna kunde inte tävla i snabbhet med tjejerna och hamnade på undantag.
I slutändan gick duktiga maskinsättare på DN och utförde låtsasjobb, som en slags överbetalda vaktmästare. Vad det betydde för deras självkänsla kan jag bara ana mig till, men kul var det nog inte.
Nästa teknikövergång gick från filmsättning och pappersmontering till digital sättning och ombrytning på skärm. Då försvann också inskriverskorna. Plötsligt var billiga programvaror som PageMaker och Quark Xpress (numera också InDesign) på PC eller Mac i var mans hand. Till sist var också tidningarna tvungna att ta dem till sig, och därmed var det bara tryckarna kvar av grafikerna som hade jobben tryggade på tidningarna. Och så blir det väl tills papperspriserna och distributionskostnaderna gör webbpublicering det enda ekonomiskt möjliga.
Facit av tidningarnas teknikskiften i slutet av 1900-talet: kunskapen gick förlorad, men också folket, och de som tog över, journalisterna, trodde att datorerna och programvarorna ersatte kunskapen. Ett fall på eget grepp.
Jag försökte i all blygsamhet göra något åt saken, med nyhetsbrevet/fanzinet ”Design Typografi Produktion”, som kom ut under några år på 90-talet. Med den försökte jag och några vänner råda bot på kunskapsunderskott och digital förvirring. Men andra gjorde, och gör, en mer bestående insats. Christer Hellmark är välkänd för sin ”Typografisk Handbok” (Ordfront). Det är en bok som borde ingå i varje typografiskt intresserad persons bibliotek – jag förutsätter att den är ett dagligt arbetsverktyg på Nordens tidningsredaktioner.
Nu kommer Arne Heines bok om typografi, passande döpt till ”Arne Heines bok om typografi” (Bild och kultur, 320 sidor, 995 kronor).
Arne Heine har jobbat med bokprojektet från 1997, men det är ett helt yrkesliv som funnit plats mellan de sobert grå pärmarna med det vita skyddsomslaget. Och för oss som gärna vill ha ett gesällbrev och räknas in i konstförvanternas led är det svårt att tänka sig en bättre introduktion.
Här ryms mycket: hur man väljer typsnitt, bredder, kerning, ligaturer och andra typografiska specialiteter, bok- och tidningstypografi, anfanger och tabelltypografi, en diskussion om ojämn högerkant, läsbarhetstester, negativ text (här ryms nödvändig information för Expressen-redigerare och andra dramaturger), layout och ombrytningsregler.
Bonus: visste du att EAN-koden, detta alla formgivares gissel, kan skäras ned till 10 mm höjd, och tryckas på orange, gul eller röd bakgrund utan problem?
Gnäll: boken är satt i Jean-François Porchez ”Le Monde Journal”, och jag tycker valet av typsnitt är tveksamt. Det är skuret (som jag uppfattar det) för att svälla mer i kontakten med pappret, och det sobra satinpapper som valts till boken låter det inte komma till sin rätt. Det ser helt enkelt för tunt ut. 135-gramspappret ger dock en härligt lyxig känsla, och ökar livslängden. I mitt exemplar är också misspasset i den gröna texten en påminnelse om vådan av att färgblanda textelement.
Arne Heine är en typograf i Beatrice Wardes tradition. ”Typografin kan stimulera till läsning genom sin grafiska form, men budskapet är alltid det väsentliga, och typografin ska vara innehållets lydiga tjänare.” Det skriver jag gärna under på.
Det viktigaste i boken är det som Arne Heine betonar gång efter annan: det är alltid ögat som avgör vad som är bra och mindre bra, inget annat.
Tekniken får effekter på såväl skrivande som form; det är ett problem att allt ser så färdigt ut när man skriver ut första versionen av en artikel eller sidlayout på en laserskrivare. Före datorn såg skisser och utkast ut som just det. Nu ser det klart ut, och det är lätt att bli lurad, att inte skriva om, eller prova en annan grafisk lösning.
Prova, gör om, testa igen – träna ditt seende, det är Arne Heines budskap, och det är värt att lyssna på.
Publicerad i Aviserat nr 1 2006.
Läs mer, och titta på boken, här.
Men under de senaste 30 årens teknikskiften i tidningsbranschen har återkommande fackliga konvulsioner och bitvis hiskelig tidningstypografi strött törnen på vår väg. Och ingen kan förneka att den kunskap som försvann med handsättare, maskinsättare och de andra yrkesgrupperna som klumpades ihop under den något missvisande beteckningen “grafiker” väcker en viss saknad.
Från blyet (“hot type” som man målande säger på vår tids franska) till filmsättningen var den första teknikövergång jag upplevde, då som typograflärling. Senare, under min tid på Dagens Nyheter, såg jag de omskolade maskinskriverskorna som satt och skrev om (!) manusen som journalisterna redan skrivit på maskin. “Inskriverskor” kallades de, var medlemmar i grafikerfacket, och inga man satte sig på. Typografiskt kunnande var det i allmänhet skralt med, men de gamla maskinsättarna kunde inte tävla i snabbhet med tjejerna och hamnade på undantag.
I slutändan gick duktiga maskinsättare på DN och utförde låtsasjobb, som en slags överbetalda vaktmästare. Vad det betydde för deras självkänsla kan jag bara ana mig till, men kul var det nog inte.
Nästa teknikövergång gick från filmsättning och pappersmontering till digital sättning och ombrytning på skärm. Då försvann också inskriverskorna. Plötsligt var billiga programvaror som PageMaker och Quark Xpress (numera också InDesign) på PC eller Mac i var mans hand. Till sist var också tidningarna tvungna att ta dem till sig, och därmed var det bara tryckarna kvar av grafikerna som hade jobben tryggade på tidningarna. Och så blir det väl tills papperspriserna och distributionskostnaderna gör webbpublicering det enda ekonomiskt möjliga.
Facit av tidningarnas teknikskiften i slutet av 1900-talet: kunskapen gick förlorad, men också folket, och de som tog över, journalisterna, trodde att datorerna och programvarorna ersatte kunskapen. Ett fall på eget grepp.
Jag försökte i all blygsamhet göra något åt saken, med nyhetsbrevet/fanzinet ”Design Typografi Produktion”, som kom ut under några år på 90-talet. Med den försökte jag och några vänner råda bot på kunskapsunderskott och digital förvirring. Men andra gjorde, och gör, en mer bestående insats. Christer Hellmark är välkänd för sin ”Typografisk Handbok” (Ordfront). Det är en bok som borde ingå i varje typografiskt intresserad persons bibliotek – jag förutsätter att den är ett dagligt arbetsverktyg på Nordens tidningsredaktioner.
Nu kommer Arne Heines bok om typografi, passande döpt till ”Arne Heines bok om typografi” (Bild och kultur, 320 sidor, 995 kronor).
Arne Heine har jobbat med bokprojektet från 1997, men det är ett helt yrkesliv som funnit plats mellan de sobert grå pärmarna med det vita skyddsomslaget. Och för oss som gärna vill ha ett gesällbrev och räknas in i konstförvanternas led är det svårt att tänka sig en bättre introduktion.
Här ryms mycket: hur man väljer typsnitt, bredder, kerning, ligaturer och andra typografiska specialiteter, bok- och tidningstypografi, anfanger och tabelltypografi, en diskussion om ojämn högerkant, läsbarhetstester, negativ text (här ryms nödvändig information för Expressen-redigerare och andra dramaturger), layout och ombrytningsregler.
Bonus: visste du att EAN-koden, detta alla formgivares gissel, kan skäras ned till 10 mm höjd, och tryckas på orange, gul eller röd bakgrund utan problem?
Gnäll: boken är satt i Jean-François Porchez ”Le Monde Journal”, och jag tycker valet av typsnitt är tveksamt. Det är skuret (som jag uppfattar det) för att svälla mer i kontakten med pappret, och det sobra satinpapper som valts till boken låter det inte komma till sin rätt. Det ser helt enkelt för tunt ut. 135-gramspappret ger dock en härligt lyxig känsla, och ökar livslängden. I mitt exemplar är också misspasset i den gröna texten en påminnelse om vådan av att färgblanda textelement.
Arne Heine är en typograf i Beatrice Wardes tradition. ”Typografin kan stimulera till läsning genom sin grafiska form, men budskapet är alltid det väsentliga, och typografin ska vara innehållets lydiga tjänare.” Det skriver jag gärna under på.
Det viktigaste i boken är det som Arne Heine betonar gång efter annan: det är alltid ögat som avgör vad som är bra och mindre bra, inget annat.
Tekniken får effekter på såväl skrivande som form; det är ett problem att allt ser så färdigt ut när man skriver ut första versionen av en artikel eller sidlayout på en laserskrivare. Före datorn såg skisser och utkast ut som just det. Nu ser det klart ut, och det är lätt att bli lurad, att inte skriva om, eller prova en annan grafisk lösning.
Prova, gör om, testa igen – träna ditt seende, det är Arne Heines budskap, och det är värt att lyssna på.
Publicerad i Aviserat nr 1 2006.
Läs mer, och titta på boken, här.
posted by Pelle at Monday, April 17, 2006
3 Comments:
hallå pelle. var finns de här böckerna att få tag på? jag är vansinnigt nyfiken på båda två.
och när tidningsdesign ändå var ämnet: vad har du för åsikter om aftonbladets redesign av deras nöjessidor?
Bägge böckerna borde finnas i din bokahandel – och skulle de ha tagit slut kan de beställa hem dem. Du kan också kontakta förlagen direkt: Ordfront har gett ut Hellmark, Bild och kultur ger ut Arne Heine. Boken har en egen webbsajt.
Aftonbladets nya nöjessidor vågar jag inte ha någon åsikt om, jag har faktiskt inte sett dem. Men generellt tror jag att kvällstabloider bör ha plockiga nöjesblock, med listor, hårt profilerade egna skribenter, läsarmedverkan på alla sätt, hårda kopplingar till webben och något för olika typer av läsare – med koncentration på läsargruppen runt 20 år. Verkar det stämma?
Vissa lokala och regionala tidningar kör saker som alla borde lära av: Nerikes Allehandas webb med lokala band är ett bra exempel, men det finns flera. Form i all är, men innehållet är ju viktigare, och här stöttar webb och papperstidning varandra på ett bra sätt.
Aftonbladet har ju jobbat med sin form in-house under alla år, en inställning som jag respekterar (konsulter kan göra mycket nytta, men har nackdelen att de ofta försvinner ur bilden efter ett tag). Aftonbladets form skulle dock tjäna på att rensas upp typografiskt. Utan att för den sakens skull bli fin i kanten, vilket vore en dödskyss för den naturligt skitiga kvällspressen.
Post a Comment
<< Home