Typsnitt i svensk dagspress 2005
När jag började som redigerare på Dagens Nyheter 1979 var typsnitt inget som diskuterades utanför en snäv krets av tekniker och folk på ”dataavdelningen”. Till och med redigerare sågs med illa dolt förakt av de självmedvetna grafikerna ute i sätteriet. ”Och hur många artiklar har du skrivit i dag, då?” sa killarna i pappersmonteringen till oss på nattredaktionen när vi kom ut med sidskisserna. Mellan redaktion och sätteri fanns en tung plåtdörr, och helst ville de inte att vi skulle komma ut alls, utan bara skicka ut skisserna i rörposten.
En smygande förändring inträffade. Första steget togs när Karen Söderberg och Rebecka Tarschys lyckades förmå Carl Fredrik Hultenheim att komma till Dagens Nyheter för att designa DN Söndag. Jag hade förmånen att få jobba med Calle, eller ”Hulken” som han snabbt kom att kallas, även om jag inte riktigt begrep hans storhet då. Bland grafikerna kom han snabbt att ses med skräckblandad respekt; hans kompromisslösa krav på typografisk kvalitet var inget som kunde tillfredsställas enkelt i en dagspressofficin, allra minst på Dagens Nyheter. Men Calle gav sig inte, och påfallande ofta blev det som han ville.
Ändå förblev resten av Dagens Nyheter länge en produkt med en ganska tafflig Bodoni i rubrikerna, parad med gamla Textype i texterna. Och designansträngningarna koncentrerades här, som på många andra håll, på featureavdelningar och helgbilagor. På nattredaktionen, och änne mer på sporten, härskade den högljudda och ofta grabbiga redigerarformen. Mer intrikata resonemang om typografi fanns helt enkelt inte på dagordningen.
A-pressen i bräschen
I Sverige som helhet var A-pressens ekonomiska problem bakgrunden till teknikskiftet inom lokalpressen. Blyet försvann, och snart fotosättningen också. I stället kom Quark Xpress och Postscript. På 80-talet var trenden fullbordad, även om storstadstidningarnas tekniker (och grafiker) gjorde motstånd i det sista.
På det hela taget var det en positiv förändring, som gjorde det möjligt att starta nya tidningar mycket billigare. Utan den nya tekniken skulle Metro aldrig ha kunnat komma på banan så snabbt och billigt. Men mycken kunskap gick förlorad i skiftet, inte minst typografisk sådan. Det skulle dröja flera år innan tidningar började skaffa formansvariga eller en typografiskt skolad art director.
Varför ser tidningen ut som den gör? Varför använder den ett visst typsnitt och inte ett annat? Hur typograferas rubriker, och varför har det blivit på det sättet?
På tidningsdesignbyrån A4 försöker vi ibland ta reda på det. En metod är vår återkommande undersökning av de svenska dagstidningarnas typsnitt. I år blir det tredje gången. Första gången var 1992, andra gången var 1999. Tillsammans tecknar de tre undersökningarna en bred bild över det senaste decenniets typografiska utvecklingen inom den svenska dagspressen. A4:s undersökningar, med tabeller, exempel på typsnitt och kommentarer, hittar du i sin helhet på www.a4.se.
Trenderna förstärks
2005 års undersökning bekräftar trenderna från de två tidigare. Antalet brödtextstilar som används har ökat till 25, och Nimrod behåller sin tätposition: de 20 som valt Nimrod har uppenbarligen varit nöjda med valet, och behåller typsnittet (utom Dagens Nyheter, som bytt till Charter, tecknat av Matthew Carter 1987).
Därefter följer Swift, som från att inte ha funnits med på listan över huvud taget, nu ligger på andra plats. Sedan kommer i tur och ordning Poynter, Times, Charter, Concorde och Gulliver (det sistnämnda med samme upphovsman som Swift, Gerard Unger).
Mångfalden är ännu mer markerad i valet av rubriktypografi. Antalet rubrikstilar har ökat från 10 (1992) till 29 (1999) och nu 35 (2005). Här leder Franklin Gothic stort, med tio tidningar. Det är första gången en linjär är populäraste rubriksnittet, tidigare var det Times och Bodoni som slogs om tätplaceringen.
En annan orsak till att spridningen bland rubriksnitten är större är att det är knepigare att teckna ett bra brödtextsnitt, så antalet sådana som fungerar i små grader är lägre. Det finns helt enkelt inte så många typsnitt som fungerar bra som brödtext i dagspress. Och många antar också (med rätt eller orätt) att rubrikstilen är viktigare för en tidnings grafiska identitet än brödtexten. Alltså söker man en mer individuell rubriktypografi.
Intressanta ingresser
Det är inte alla länders tidningar som har ingresser, även om det verkar vara en uppfinning som är på frammarsch i världen. Trots detta har det i Sverige gjorts försök att skrota ingresserna: det har oftast varit experiment som övergetts efter ett tag. När Svenska Dagbladet blev ”Svenskan” under den rödstrumpade redaktören försvann ingresserna för ett tag, men återkom sedermera, till läsarnas fromma.
I årets undersökning visar det sig att hela 36 olika typsnitt används till ingresser, och på tio-i-topp är det nästan bara linjärer. Populärast är det klassiska nyhetssnittet Franklin Gothic.
Mellan 1992 och 1999 skedde ett dramatiskt maktskifte i typkasten: linjärerna slog ut antikvorna från ingresserna. 1992 sattes nio av tio ingresser i en antikvastil, oftast Times. 1999 sattes sex av tio i en linjär, ofta Franklin, men med flera alternativ.
Oftast använder tidningarna samma typsnitt i mellanrubriker och ingångsord som i ingresserna. Tack vare goda råd är typsnittsdisciplinen betydligt striktare numera, och det är inte längre många dagstidningar som ser ut som provkataloger från Adobe.
Typtecknartoppen
Robin Nicholas är väl den typtecknare som med sin Nimrod snabbast kvalat in i den svenska brödtextligan, och visar inga tecken på att vilja lämna ifrån sig tätplatsen. Från tre tidningar 1992 har han nu ointagliga 20 på sin kundlista.
Men tvåan, som knappar in, är min favorit, holländaren Gerard Unger med sina typsnitt Swift (introducerad i Metro 1995), Gulliver och Coranto. Totalt 12 tidningar använder Ungerska typer i brödtexten. Och det gör de alldeles rätt i.
Den som blivit totalt detroniserad är förstås Stanley Morrison (Times). Från en trygg tätplats 1992 då han försåg 34 tidningar med brödtext, till 12 stycken 1999 och bara 6 i år. Även Chauncey Griffith och Linotypes ”Legibility Series” (bland andra Textype, Corona och Excelsior) har fått lämna över till nyare förmågor. Från 9 tidningar, till 5 och sedan inga alls. Av gamlingarna är det bara Morris Fuller Benton som håller stilen, med olika varianter av Century (7 tidningar).
I stället kommer unga, nya typtecknare som Örjan Nordling (3 tidningar har valt Nordling, tecknad 1995), Tobias Frere-Jones (6 tidningar använder Poynter, 1997) och Bram de Does (2 har Lexicon, 1992).
De tre typsnitt som i dag ligger i topp bland brödtexterna är alla under 20 år gamla. 1992 var de tre topptyperna, Times, Century och Textype, alla över 60 år gamla! Här kan man tala om generationsskifte, och det är också viktigt att konstatera att Nimrod, Swift och Poynter är nyteckningar, inte omteckningar av äldre typsnitt.
Teknikskifte på tidningarna
1992 hade Quark Xpress just gått segrande ur striden om teknikskiftet på tidningarna. Blygrytorna hade kallnat, och filmsättning och pappersmontering höll på att glömmas bort. I stället för typsnitt som levererades av tillverkare av sättutrustning, som Linotype och Monotype, stod nu hela världens samlade produktion av Postscript-typer till tidningsmakarnas förfogande.
Men fortfarande var Times det populäraste brödtextsnittet, med närmare hälften av tidningarna på sitt samvete. På andra plats kom Century, som nästan var femte tidning använde. På tredje plats Textype. Övriga typsnitt användes av enstaka tidningar.
Rubrikerna var ännu mer konforma. Här använde 1992 hela 43 procent av tidningarna fortfarande Bodoni, medan 23 procent valde Times i rubrikerna. På tredje plats kom Century.
Som en parantes kan jag nämna att löpsedlarna tillagades med ännu färre ingredienser. Futura eller Helvetica stod för löpsedelsrubrikerna på 55 av de 70 undersökta tidningarna! Och det var förstås bara de fetaste varianterna som användes.
90-talets inledning var väl inte någon individualismens seger direkt, i alla fall inte att döma efter typsnittsval. Det var lite ”Följa John” över det hela. Men redan sju år senare hade bilden komplicerats.
Allt flera typsnitt
1999 gjorde vi nämligen om undersökningen. Utvecklingen hade gått snabbt, och de viktigaste förändringarna var dessa:
• Antalet använda typsnitt hade accelererat. 1999 hade brödtextsnitten ökat från 15 (1992) till 20 stycken, och rubriksnitten från 10 (1992) till hela 29 stycken!
• Av detta följer givetvis ökad typografisk mångfald, och slutet på Times överväldigande inflytande som brödtext, liksom degraderingen av den traditionella svenska dagspressrubrikens mästare, Bodoni.
Times föll från toppen, och fallet blev tungt. Från att hälften av tidningarna använde Times som brödtext 1992, var det 1999 bara var femte. I stället kom Nimrod, tecknad av Robin Nicholas för Monotype 1990. Det var Dagens Nyheter som gick i bräschen, sedan kom ytterligare 19 tidningar i rask följd. Fem tidningar valde till och med att ha Nimrod i rubrikerna, något som kanske var mindre lyckat.
Noteras bör också att Century höll ställningarna ganska bra. 1999 var det fortfarande samma andel, ungefär var femte dagstidning, som använde Bentons breda, lättlästa och generösa typsnitt. Att Ikea använder det i sina annonser gör kanske att det känns lite svenskt?
Det var också New Century Schoolbook som John Bark och jag valde till tidningen iDag, den misslyckade sammanslagningen av Kvällsposten och Göteborgs-Tidningen. Swift, som var vårt förstahandsval, fanns då ännu inte tillgänglig för Mac och desktopproduktion.
Farliga förändringar
När man tittar på tabeller och statistik är det ibland svårt att föreställa sig dramatiken bakom siffrorna. Att byta brödtext i en tidning kan leda till ett ramaskri, det vet varje designer som försökt sig på det. Ibland tvingas tidningen till och med göra reträtt och byta tillbaka!
Men min favorit i sammanhanget måste ändå vara Nordvästra Skånes Tidningar, som bytte typografisk dräkt på 90-talet. Läsarna blev irriterade på brödtexten efter omgörningen, den ”hade blivit alldeles för liten” och ”var svårläst”, ”vi vill ha tillbaka den gamla” var några kommentarer. Brödtextsnittet, Gazette, var dock det enda som inte var ändrat: samma typsnitt, samma grad, samma kägel…
Jag har försökt förstå vad det var som hände, och jag tror att det faktum att tidningens förbättrade form i övrigt fick brödtextens svagheter att synas tydligare.
Tidningen Ångermanland i Härnösand uppstod i slutet av 90-talet, genom sammanslagningen av Västernorrlands Allehanda och Nya Norrland. Den nya tidningen fick först DTL Documenta som brödtext, men det blev en kortlivad typ, när tidningsledningen hastigt bestämde sig att byta från Documenta till Times.
Härnösand är unikt på många sätt, också som en av de få svenska städer i modern tid där tidningen valt att byta till Times, inte från Times, i brödtexten.
Slutligen, ytterligare en notering: många mindre, men viktiga, typografiska rörelser faller genom maskorna i vårt undersökningsnät. Dit hör exempelvis Dagens Nyheters omteckning av Bodoni, eller de försiktiga anpassningar av brödtexttypografin som gjorts, och görs, på redaktionerna runt om i landet. Otaliga är de å-ringar som flyttats, gemena siffror som lagts till eller de tryckanpassningar som gjorts.
Publicerad i CAP&Design november 2005
En smygande förändring inträffade. Första steget togs när Karen Söderberg och Rebecka Tarschys lyckades förmå Carl Fredrik Hultenheim att komma till Dagens Nyheter för att designa DN Söndag. Jag hade förmånen att få jobba med Calle, eller ”Hulken” som han snabbt kom att kallas, även om jag inte riktigt begrep hans storhet då. Bland grafikerna kom han snabbt att ses med skräckblandad respekt; hans kompromisslösa krav på typografisk kvalitet var inget som kunde tillfredsställas enkelt i en dagspressofficin, allra minst på Dagens Nyheter. Men Calle gav sig inte, och påfallande ofta blev det som han ville.
Ändå förblev resten av Dagens Nyheter länge en produkt med en ganska tafflig Bodoni i rubrikerna, parad med gamla Textype i texterna. Och designansträngningarna koncentrerades här, som på många andra håll, på featureavdelningar och helgbilagor. På nattredaktionen, och änne mer på sporten, härskade den högljudda och ofta grabbiga redigerarformen. Mer intrikata resonemang om typografi fanns helt enkelt inte på dagordningen.
A-pressen i bräschen
I Sverige som helhet var A-pressens ekonomiska problem bakgrunden till teknikskiftet inom lokalpressen. Blyet försvann, och snart fotosättningen också. I stället kom Quark Xpress och Postscript. På 80-talet var trenden fullbordad, även om storstadstidningarnas tekniker (och grafiker) gjorde motstånd i det sista.
På det hela taget var det en positiv förändring, som gjorde det möjligt att starta nya tidningar mycket billigare. Utan den nya tekniken skulle Metro aldrig ha kunnat komma på banan så snabbt och billigt. Men mycken kunskap gick förlorad i skiftet, inte minst typografisk sådan. Det skulle dröja flera år innan tidningar började skaffa formansvariga eller en typografiskt skolad art director.
Varför ser tidningen ut som den gör? Varför använder den ett visst typsnitt och inte ett annat? Hur typograferas rubriker, och varför har det blivit på det sättet?
På tidningsdesignbyrån A4 försöker vi ibland ta reda på det. En metod är vår återkommande undersökning av de svenska dagstidningarnas typsnitt. I år blir det tredje gången. Första gången var 1992, andra gången var 1999. Tillsammans tecknar de tre undersökningarna en bred bild över det senaste decenniets typografiska utvecklingen inom den svenska dagspressen. A4:s undersökningar, med tabeller, exempel på typsnitt och kommentarer, hittar du i sin helhet på www.a4.se.
Trenderna förstärks
2005 års undersökning bekräftar trenderna från de två tidigare. Antalet brödtextstilar som används har ökat till 25, och Nimrod behåller sin tätposition: de 20 som valt Nimrod har uppenbarligen varit nöjda med valet, och behåller typsnittet (utom Dagens Nyheter, som bytt till Charter, tecknat av Matthew Carter 1987).
Därefter följer Swift, som från att inte ha funnits med på listan över huvud taget, nu ligger på andra plats. Sedan kommer i tur och ordning Poynter, Times, Charter, Concorde och Gulliver (det sistnämnda med samme upphovsman som Swift, Gerard Unger).
Mångfalden är ännu mer markerad i valet av rubriktypografi. Antalet rubrikstilar har ökat från 10 (1992) till 29 (1999) och nu 35 (2005). Här leder Franklin Gothic stort, med tio tidningar. Det är första gången en linjär är populäraste rubriksnittet, tidigare var det Times och Bodoni som slogs om tätplaceringen.
En annan orsak till att spridningen bland rubriksnitten är större är att det är knepigare att teckna ett bra brödtextsnitt, så antalet sådana som fungerar i små grader är lägre. Det finns helt enkelt inte så många typsnitt som fungerar bra som brödtext i dagspress. Och många antar också (med rätt eller orätt) att rubrikstilen är viktigare för en tidnings grafiska identitet än brödtexten. Alltså söker man en mer individuell rubriktypografi.
Intressanta ingresser
Det är inte alla länders tidningar som har ingresser, även om det verkar vara en uppfinning som är på frammarsch i världen. Trots detta har det i Sverige gjorts försök att skrota ingresserna: det har oftast varit experiment som övergetts efter ett tag. När Svenska Dagbladet blev ”Svenskan” under den rödstrumpade redaktören försvann ingresserna för ett tag, men återkom sedermera, till läsarnas fromma.
I årets undersökning visar det sig att hela 36 olika typsnitt används till ingresser, och på tio-i-topp är det nästan bara linjärer. Populärast är det klassiska nyhetssnittet Franklin Gothic.
Mellan 1992 och 1999 skedde ett dramatiskt maktskifte i typkasten: linjärerna slog ut antikvorna från ingresserna. 1992 sattes nio av tio ingresser i en antikvastil, oftast Times. 1999 sattes sex av tio i en linjär, ofta Franklin, men med flera alternativ.
Oftast använder tidningarna samma typsnitt i mellanrubriker och ingångsord som i ingresserna. Tack vare goda råd är typsnittsdisciplinen betydligt striktare numera, och det är inte längre många dagstidningar som ser ut som provkataloger från Adobe.
Typtecknartoppen
Robin Nicholas är väl den typtecknare som med sin Nimrod snabbast kvalat in i den svenska brödtextligan, och visar inga tecken på att vilja lämna ifrån sig tätplatsen. Från tre tidningar 1992 har han nu ointagliga 20 på sin kundlista.
Men tvåan, som knappar in, är min favorit, holländaren Gerard Unger med sina typsnitt Swift (introducerad i Metro 1995), Gulliver och Coranto. Totalt 12 tidningar använder Ungerska typer i brödtexten. Och det gör de alldeles rätt i.
Den som blivit totalt detroniserad är förstås Stanley Morrison (Times). Från en trygg tätplats 1992 då han försåg 34 tidningar med brödtext, till 12 stycken 1999 och bara 6 i år. Även Chauncey Griffith och Linotypes ”Legibility Series” (bland andra Textype, Corona och Excelsior) har fått lämna över till nyare förmågor. Från 9 tidningar, till 5 och sedan inga alls. Av gamlingarna är det bara Morris Fuller Benton som håller stilen, med olika varianter av Century (7 tidningar).
I stället kommer unga, nya typtecknare som Örjan Nordling (3 tidningar har valt Nordling, tecknad 1995), Tobias Frere-Jones (6 tidningar använder Poynter, 1997) och Bram de Does (2 har Lexicon, 1992).
De tre typsnitt som i dag ligger i topp bland brödtexterna är alla under 20 år gamla. 1992 var de tre topptyperna, Times, Century och Textype, alla över 60 år gamla! Här kan man tala om generationsskifte, och det är också viktigt att konstatera att Nimrod, Swift och Poynter är nyteckningar, inte omteckningar av äldre typsnitt.
Teknikskifte på tidningarna
1992 hade Quark Xpress just gått segrande ur striden om teknikskiftet på tidningarna. Blygrytorna hade kallnat, och filmsättning och pappersmontering höll på att glömmas bort. I stället för typsnitt som levererades av tillverkare av sättutrustning, som Linotype och Monotype, stod nu hela världens samlade produktion av Postscript-typer till tidningsmakarnas förfogande.
Men fortfarande var Times det populäraste brödtextsnittet, med närmare hälften av tidningarna på sitt samvete. På andra plats kom Century, som nästan var femte tidning använde. På tredje plats Textype. Övriga typsnitt användes av enstaka tidningar.
Rubrikerna var ännu mer konforma. Här använde 1992 hela 43 procent av tidningarna fortfarande Bodoni, medan 23 procent valde Times i rubrikerna. På tredje plats kom Century.
Som en parantes kan jag nämna att löpsedlarna tillagades med ännu färre ingredienser. Futura eller Helvetica stod för löpsedelsrubrikerna på 55 av de 70 undersökta tidningarna! Och det var förstås bara de fetaste varianterna som användes.
90-talets inledning var väl inte någon individualismens seger direkt, i alla fall inte att döma efter typsnittsval. Det var lite ”Följa John” över det hela. Men redan sju år senare hade bilden komplicerats.
Allt flera typsnitt
1999 gjorde vi nämligen om undersökningen. Utvecklingen hade gått snabbt, och de viktigaste förändringarna var dessa:
• Antalet använda typsnitt hade accelererat. 1999 hade brödtextsnitten ökat från 15 (1992) till 20 stycken, och rubriksnitten från 10 (1992) till hela 29 stycken!
• Av detta följer givetvis ökad typografisk mångfald, och slutet på Times överväldigande inflytande som brödtext, liksom degraderingen av den traditionella svenska dagspressrubrikens mästare, Bodoni.
Times föll från toppen, och fallet blev tungt. Från att hälften av tidningarna använde Times som brödtext 1992, var det 1999 bara var femte. I stället kom Nimrod, tecknad av Robin Nicholas för Monotype 1990. Det var Dagens Nyheter som gick i bräschen, sedan kom ytterligare 19 tidningar i rask följd. Fem tidningar valde till och med att ha Nimrod i rubrikerna, något som kanske var mindre lyckat.
Noteras bör också att Century höll ställningarna ganska bra. 1999 var det fortfarande samma andel, ungefär var femte dagstidning, som använde Bentons breda, lättlästa och generösa typsnitt. Att Ikea använder det i sina annonser gör kanske att det känns lite svenskt?
Det var också New Century Schoolbook som John Bark och jag valde till tidningen iDag, den misslyckade sammanslagningen av Kvällsposten och Göteborgs-Tidningen. Swift, som var vårt förstahandsval, fanns då ännu inte tillgänglig för Mac och desktopproduktion.
Farliga förändringar
När man tittar på tabeller och statistik är det ibland svårt att föreställa sig dramatiken bakom siffrorna. Att byta brödtext i en tidning kan leda till ett ramaskri, det vet varje designer som försökt sig på det. Ibland tvingas tidningen till och med göra reträtt och byta tillbaka!
Men min favorit i sammanhanget måste ändå vara Nordvästra Skånes Tidningar, som bytte typografisk dräkt på 90-talet. Läsarna blev irriterade på brödtexten efter omgörningen, den ”hade blivit alldeles för liten” och ”var svårläst”, ”vi vill ha tillbaka den gamla” var några kommentarer. Brödtextsnittet, Gazette, var dock det enda som inte var ändrat: samma typsnitt, samma grad, samma kägel…
Jag har försökt förstå vad det var som hände, och jag tror att det faktum att tidningens förbättrade form i övrigt fick brödtextens svagheter att synas tydligare.
Tidningen Ångermanland i Härnösand uppstod i slutet av 90-talet, genom sammanslagningen av Västernorrlands Allehanda och Nya Norrland. Den nya tidningen fick först DTL Documenta som brödtext, men det blev en kortlivad typ, när tidningsledningen hastigt bestämde sig att byta från Documenta till Times.
Härnösand är unikt på många sätt, också som en av de få svenska städer i modern tid där tidningen valt att byta till Times, inte från Times, i brödtexten.
Slutligen, ytterligare en notering: många mindre, men viktiga, typografiska rörelser faller genom maskorna i vårt undersökningsnät. Dit hör exempelvis Dagens Nyheters omteckning av Bodoni, eller de försiktiga anpassningar av brödtexttypografin som gjorts, och görs, på redaktionerna runt om i landet. Otaliga är de å-ringar som flyttats, gemena siffror som lagts till eller de tryckanpassningar som gjorts.
Publicerad i CAP&Design november 2005
posted by Pelle at Tuesday, September 13, 2005
0 Comments:
Post a Comment
<< Home