Le Monde: den sista chansen?
Tiden är på väg att rinna ut för Le Monde, världens mesta franska dagstidning. Med minskande läsarsiffror och ekonomiska förluster, där var femte läsare slutat köpa tidningen under de senaste tre åren, satsar de nya ägarna allt på ett kort. Tisdagen 8 november kom tidningen i en ny kostym, åtföljd av en reklamkampanj för 4 miljoner Euro. Ska detta vända trenden?
Premiärnumret var späckat med annonser, och det var rätt sorts annonser. Yves Saint Laurent, Mercedes, Dior, Cartier, Louis Vuitton – alla ville de vara med när Le Monde bytte design. Det var rätt tänkt, för den nya formen var en nyhet i dagstidningar över hela världen.
Som i de allra flesta fall är valet av typsnitt mindre viktigt än tidningens nya struktur. Här råder en treenighet där första sektionen ägnas åt nyheter, del två åt fördjupning, reportage och debatt under vinjetten ”Décryptages” och den tredje delen åt kultur, nöjen, mat, livsstil, resor och tävlingar, sammanhållet under titeln ”Rendez-Vous”.
Men också i design och typografin strävar nya Le Monde efter att öka kontrasterna. Förstasidan toppas av ett nyhetsfoto (i färg) och en rejäl rubrik, med inte sällan fyra rader och två rader nerryckare – kanske i rejälaste laget. Jämfört med gamla Le Monde är det färre puffar: någon vågar välja, och välja bort. Det är välgörande. Men det finns ingen risk att Le Monde-läsarna blir illitterata i första taget, huvudartikeln på sidan ett är fortfarande l-å-n-g.
Och visst, det ska inte vara Expressen, även om Le Monde redan var tabloid, och dessutom kvällstidning. Att ge sig på Le Monde, som har status nationalklenod i Frankrike, gör man inte hursomhelst. Förmodligen har det skotska designteamet Ally Palmer och Terry Watson fått kompromissa en hel del med tidningsledningen. Eller kanske med hela redaktionen, känd som den är för sina stormöten.
– Vi började jobba med tidningens projektgrupp i april, berättar Ally Palmer. Vårt första jobb bestod i att visualisera vad gruppen redan kommit fram till vad gäller struktur och innehåll. Den första dummyn var klar på försommaren.
Gruppen hade tagit kodnamnet ”Vivaldi”, efter ”De fyra årstiderna”: under vintern skulle konceptet diskuteras fram, under våren skulle designen ta form, under sommaren skulle den implementeras tekniskt, och slutligen skulle den nå läsarna under hösten.
– Le Monde är en tidning med stark tradition, men den har aldrig varit känd för sin visuella design, eller foto och grafik, säger Ally Palmer. Vår största utmaning var att ändra på detta och samtidigt se till att tidningens trovärdighet inte drabbades. Vi var tvungna att visa redaktörer och journalister att det fortfarande var le Monde.
För den som är bekant med Le Mondes interna liv är det lätt att föreställa sig vilka konvulsioner detta ledde till. Det är vanligt att redaktioner delas i två läger inför en förändring: de som är för och de som är emot. I fallet Le Monde var motvinden hård.
Troligen hade Palmer och Watson velat gå längre i sin redesign, men detta är det möjligas konst, och säkert är resultatet det som gick att uppnå år 2005.
Allt på rätt plats?
Annonskampanjen för nya Le Monde gick under temat ”Låt oss sätta sakerna på sin rätta plats”. Har omgörningen lyckats med detta? Ja, i stort sett. Ledaren, som tidigare gömdes inne i tidningen, ligger nu på en egen fast placering på sidan 2. I en tidning där åsikter är så viktiga som i Le Monde är detta ett givet val. I längd och typografi är ledaren föredömlig, och kompletteras av analyser och en kommenterande politisk teckning. Le Monde är med rätta känd för sina tecknare, och Plantu finns oftast kvar på förstasidan, låt vara att konkurrensen med fotot tvingat också Plantu att färglägga sina teckningar. Det är inte alltid lyckat.
Ett enkelt och effektivt vinjettsystem tvingar in lite luft i toppen på sidorna och hjälper läsaren att orientera sig. Den tredelade strukturen kompletteras under veckan med olika bilagor.
Färgskalan är dämpad och smakfull, med en kraftig blå linje under loggan på ettan. Loggan är för övrigt inte omritad, utan den version som Jean-François Porchez tog fram 1994 håller ett tag till. Färgen i tidningen koncentreras till annonser och featuresidor, på nyhetssidorna är fotot ofta grått. På så sätt fortsätter Le Monde att släpa efter, men det är så det brukar vara i början när en tidning går från svartvitt till färg.
Spaltbredderna varierar i Le Monde, beroende på annonserna. Tidigare var nästan hela tidningen sexspaltig, med en spaltbredd på 44 mm, nu är toppartiklarna på sidorna femspaltiga, på bredd 54, medan artiklarna i botten varierar mellan smal- och bredspalt. Den bredare spalten är givetvis att föredra, av läsbarhetsskäl. Ibland, särskilt om det är notiser, används ojämn höger.
Artiklarna åtskiljs av ett propert system av feta vågräta linjer, emellanåt med vinjettrubriker understrukna med en strecklinje. Mellan artiklarna ligger vertikala, tunna linjer – något som helt saknades i gamla Le Monde, som därför ibland såg lite rörig ut.
Bilderna får ta mer plats än tidigare, och det är säkert här Palmer/Watson lagt mest krut i diskussionerna med uppdragsgivaren. Hur det ser ut om tre månader får vi se, men premiärveckan var fräsch med riktiga nyhetsfoton, något Le Monde i stort sett saknat tidigare. Ett uppslag med en stor nyhetsgrafik närmade sig Svenska Dagbladets eller Ny Tekniks klass.
Typsnitten då? Ja, brödtexten är läsligare, men mest för att den är större och kraftigare. Detta välkomnas dock säkert av Le Mondes snabbt åldrande läsekrets. Typografin som helhet har en balans som inte fanns i gamla Le Monde, där mellanrubrikerna var alldeles för svarta och den fetaste rubriken kunde sitta längst ner på en sida. Men typsnitten i sig? Nja, jag måste erkänna att jag inte gillar rubriksnittet Rocky – men det är en personlig åsikt utan stor betydelse. Viktigare är om det passar Le Monde, och här är jag inte övertygad. Det ser lite gammaldags ut, lite retro, och den kondenserade fet varianten som används på insidorna sätts alldeles för tät, på ett sätt som drabbar läsbarheten.
Det hade troligen varit bättre, fast svårare, att lära redaktionen skriva kortare rubriker. Men det franska språket, åtminstone den franska som praktiseras i Le Monde, lämpar sig inte för kortare meddelanden. Där passar engelskan bättre.
Det var dock helt rätt att välja en antikva för rubrikerna. Att som belgiska Le Soir gå över till en fet linjär (sans serif), och till och med sätta rubrikerna i versaler på ettan, det är inte så klokt. Åtminstone inte om man är Le Monde. I exempelvis tisdagarnas ekonomi- och jobbilaga använder Le Monde fet Benton i rubriker, och det blir lite för mycket.
De långa underrubrikerna, eller nerryckarna, som tidigare låg mellan rubrik och artikel har nu gjorts om till enspaltiga ingresser av skandinavisk typ. Dessa är dock i nyhetssektionen satta med rubriksnittet kondenserad Rocky, och blir extremt staketartade och svårlästa. Bättre då i bakvagnen, där både rubriker och ingresser sätts i Benton: det blir bredare och mer lättsmält för ögat.
Mediafolk som kommenterat den nya formen har redan påpekat den klara inspirationen från Independents tabloid för två år sedan. Kan britterna lyckas göra en seriös dagstidning utan att den ser tråkig ut borde fransmännen också klara det. Och för säkerhets skull lät Le Monde två britter göra designen.
Det förtjänar för övrigt att sägas att franskspråkiga tidningar allt oftare går över ån efter vatten för ny design: belgiska Le Soir vänder sig till Mario Garcia, schweiziska Le Matin till John Belknap, och nu Le Monde till Ally Palmer och Terry Watson. Kan inte fransmännen själva? Den som läser franska tidningar vet svaret.
Nära till makten
Le Monde har alltid haft nära till makten; och är naturligtvis en makthavare av egen kraft. På så sätt påminner tidningen om många andra stora dagstidningar i världen, ingen nämnd och ingen glömd. Men Le Monde kom till efter ett direkt beslut av general de Gaulle, som efter andra världskriget konfiskerade Le Temps tillgångar och lät sin nya tidning ta hand om tryckeri och redaktionslokaler. Så gott som samtliga gamla dagstidningar i Frankrike stämplades som ”collabos”, samarbetsorgan med tyskarna, och deras tillgångar fördes över till nya ägare.
Den 18 december 1944 kom första numret av Le Monde, ett enda ark, tryckt på bägge sidor. Alltså ett under av koncentrerade nyheter, ett koncentrat som därefter aldrig uppnåtts av tidningen. Från början ingick de Gaulles förre pressekreterare i Le Mondes ledning, men snart distanserade sig redaktionen från statens inflytande. Den miljon franc man fått som grundplåt betalades tillbaka i april 1945 – till informationsministeriets oförställda förvåning. I stället tog redaktionskollektivet gradvis makten på Le Monde.
På femtitalet vann Le Monde internationell respekt för sin hållning gentemot Frankrikes ockupation och tortyr i Algeriet. Franska regeringar svarade med censurförsök, och den franska terroristorganisationen OAS utförde bombattentat mot tidningen.
På sextitalet konfirmerades maktstrukturen på Le Monde när de 1.000 aktierna fördelades så att redaktionen fick 400, tidningsledningen 50 plus 110, övriga anställda 40 och grundarna 400. Regler för journalisternas inflytande slogs fast, och redaktionens makt är sedan sjuttitalet så stark att Le Mondes chefredaktör och direktör inte kan genomföra något utan dess stöd.
Sjuttitalet var också skördetid för Le Monde, som fått ett brett stöd i studentkretsar under Maj 1968. Upplagan ökade, och nådde 1979 hela 445.372 ex, vilket gjorde tidningen till Frankrikes tredje största efter regionala Ouest-France och rikstidningen France-Soir.
Under åttitalet genomgick Le Monde såväl en breddning av ägarbilden som försök till omstrukturering av tidningen. En del av personalen sades upp, lönerna sänktes med 10 procent, men upplagan nådde aldrig upp till sjuttitalets guldår.
Nittitalets konjunkturnedgång med åtföljande annonstapp drabbade Le Monde hårt. Tidningen fick in 295 miljoner franc från nya ägare, men upplaga och intäkter fortsatte neråt. Flera försök att modernisera Le Monde, en del mer lyckade än andra, gjordes under nittitalet, och nya redaktionella avdelningar infördes. Men viktigare var att pressarna för första gången fick fyrfärgsverk, och att tidningen startade sin internetsite, www.lemonde.fr.
Le Monde på nätet är nu en av de största franska nyhetssiterna, enligt egna uppgifter med tre miljoner unika besökare per månad. I tidningen ser man dock även efter omgörningen väldigt få hänvisningar till nätet, och vice versa, vilket är väldigt underligt. Vill man inte få läsarna att ta del av bägge kanalerna? Redaktörerna borde lära av sin spanske namne El Mundo!
Läsarna är över huvud taget inte särskilt närvarande i Le Monde, annat än som presumtiv publik (en minskande sådan). Varför inte mer läsarmedverkan, mer utrymme för debatt, mer insändare? Dialogen uteblir, och detta i landet som uppfann det politiska samtalet. Det är inte bra.
Le Mondes gömda ansikte
År 2003 kom boken ”Le Mondes gömda ansikte”, publicerad i Spanien under stort hemlighetsmakeri. Författarna var rädda att bli stoppade, och inte utan orsak. Boken, över 600 sidor tjock, är skriven av två kända franska journalister, Philippe Cohen och Pierre Péan. Först försökte Le Monde tiga ihjäl boken, men när andra tidningar skrev om boken gick Le Monde till motattack i en text på tre hela sidor. Allt var lögn och förtal, hävdade tidningen.
Vad gjorde Le Mondes redaktörer och ledning så upprörda? Framförallt tre saker: tidningens redaktionella ledning anklagades för att använda spalterna för personliga vendettor mot politiker de inte gillade, boken hävdade för det andra att personalen styrdes med diktatoriska metoder och för det tredje att direktörerna blåst upp siffrorna i tidningens ekonomiska redovisning. En redaktör anklagades dessutom, med hänvisning till ett uttalande av president Mitterrand, för att vara CIA-agent.
Vad var sanning och vad var lögn? Troligt är att de passionerade författarna gått till överdrift i några fall, men få betvivlar att Le Monde drivit kampanjjournalistik gentemot politiker redaktörerna inte gillar. Vilken tidning har inte gjort det?
Efter att ha stämt författarna med skadeståndskrav på sammanlagt flera miljoner euro gjorde Le Monde upp i godo. Den över 600 sidor tjocka boken trycks inte längre (den hann dock säljas i cirka 300.000 ex, så marknaden kanske var mättad i alla fall), och Cohen och Péan bad Le Monde om ursäkt. Jean-Marie Colombani, måltavla för en stor del av attacken, är fortfarande chef över le Monde.
Allt rödare siffror
Le Monde gick in i 2005 med ett rekordminus på 60 miljoner Euro, och för året väntas tidningen gå ytterligare 20 miljoner euro back. Nya injektioner av friskt kapital, senast från franska koncernen Lagardère och spanska Prisa (utgivare av El Pais), kan ge respit på resan men ändrar inte färdriktningen: vinn nya läsare eller dö med läsekretsen.
Fransk dagspress är ingen hälsosam historia, även om Le Figaro hävdar att den omgörning som tidningen lanserade i oktober var lyckosam. Läsarna blir äldre och äldre, de unga tittar på nyheter på internet eller läser 20 Minutes eller Metro. Annonsörerna är inte heller intresserade, naturligt nog. Dagspressens del av annonskakan är mycket mindre i Frankrike än i övriga Europa – inte så förvånande med tanke på upplagesiffrorna.
Distributionen är ett annat problem. Nästan alla tidningar som kommer ut i Paris är lösnummersålda, och det blir allt färre ställen att köpa tidningar på. Detta gynnar de gratisdistribuerade dagstidningarna, som finns där läsarna finns.
Men vem vet, kanske Le Monde hittar ett sätt att samarbeta med gratispressen? Premiärdagen för den nya formen distribuerade franska Metro en bilaga i 300.000 exemplar med reklam för nya Le Monde. I ett uttalande sade Metro att ”den ledande gratistidningen Metro öppnade sig för Le Monde, den ledande franska dagstidningen”.
Det Jean-Marie Colombani och hans team hoppas på är en vändning av upplagetrenden. The Guardian har nått över 400.000 i upplaga (+18%) för första gången på två år efter sin redesign i september i år, med formatändring till Berliner. Även Le Figaro hävdar att de ökat i upplaga efter sin omgörning och formatminskning i oktober. Lyckas inte Le Monde upprepa tricket – att behålla sina trogna läsare samtidigt som de hittar nya – ser framtiden mörk ut för tidningen.
Le Monde på webben
Fakta om nya formen
Fransk dagspress i kris
Premiärnumret var späckat med annonser, och det var rätt sorts annonser. Yves Saint Laurent, Mercedes, Dior, Cartier, Louis Vuitton – alla ville de vara med när Le Monde bytte design. Det var rätt tänkt, för den nya formen var en nyhet i dagstidningar över hela världen.
Som i de allra flesta fall är valet av typsnitt mindre viktigt än tidningens nya struktur. Här råder en treenighet där första sektionen ägnas åt nyheter, del två åt fördjupning, reportage och debatt under vinjetten ”Décryptages” och den tredje delen åt kultur, nöjen, mat, livsstil, resor och tävlingar, sammanhållet under titeln ”Rendez-Vous”.
Men också i design och typografin strävar nya Le Monde efter att öka kontrasterna. Förstasidan toppas av ett nyhetsfoto (i färg) och en rejäl rubrik, med inte sällan fyra rader och två rader nerryckare – kanske i rejälaste laget. Jämfört med gamla Le Monde är det färre puffar: någon vågar välja, och välja bort. Det är välgörande. Men det finns ingen risk att Le Monde-läsarna blir illitterata i första taget, huvudartikeln på sidan ett är fortfarande l-å-n-g.
Och visst, det ska inte vara Expressen, även om Le Monde redan var tabloid, och dessutom kvällstidning. Att ge sig på Le Monde, som har status nationalklenod i Frankrike, gör man inte hursomhelst. Förmodligen har det skotska designteamet Ally Palmer och Terry Watson fått kompromissa en hel del med tidningsledningen. Eller kanske med hela redaktionen, känd som den är för sina stormöten.
– Vi började jobba med tidningens projektgrupp i april, berättar Ally Palmer. Vårt första jobb bestod i att visualisera vad gruppen redan kommit fram till vad gäller struktur och innehåll. Den första dummyn var klar på försommaren.
Gruppen hade tagit kodnamnet ”Vivaldi”, efter ”De fyra årstiderna”: under vintern skulle konceptet diskuteras fram, under våren skulle designen ta form, under sommaren skulle den implementeras tekniskt, och slutligen skulle den nå läsarna under hösten.
– Le Monde är en tidning med stark tradition, men den har aldrig varit känd för sin visuella design, eller foto och grafik, säger Ally Palmer. Vår största utmaning var att ändra på detta och samtidigt se till att tidningens trovärdighet inte drabbades. Vi var tvungna att visa redaktörer och journalister att det fortfarande var le Monde.
För den som är bekant med Le Mondes interna liv är det lätt att föreställa sig vilka konvulsioner detta ledde till. Det är vanligt att redaktioner delas i två läger inför en förändring: de som är för och de som är emot. I fallet Le Monde var motvinden hård.
Troligen hade Palmer och Watson velat gå längre i sin redesign, men detta är det möjligas konst, och säkert är resultatet det som gick att uppnå år 2005.
Allt på rätt plats?
Annonskampanjen för nya Le Monde gick under temat ”Låt oss sätta sakerna på sin rätta plats”. Har omgörningen lyckats med detta? Ja, i stort sett. Ledaren, som tidigare gömdes inne i tidningen, ligger nu på en egen fast placering på sidan 2. I en tidning där åsikter är så viktiga som i Le Monde är detta ett givet val. I längd och typografi är ledaren föredömlig, och kompletteras av analyser och en kommenterande politisk teckning. Le Monde är med rätta känd för sina tecknare, och Plantu finns oftast kvar på förstasidan, låt vara att konkurrensen med fotot tvingat också Plantu att färglägga sina teckningar. Det är inte alltid lyckat.
Ett enkelt och effektivt vinjettsystem tvingar in lite luft i toppen på sidorna och hjälper läsaren att orientera sig. Den tredelade strukturen kompletteras under veckan med olika bilagor.
Färgskalan är dämpad och smakfull, med en kraftig blå linje under loggan på ettan. Loggan är för övrigt inte omritad, utan den version som Jean-François Porchez tog fram 1994 håller ett tag till. Färgen i tidningen koncentreras till annonser och featuresidor, på nyhetssidorna är fotot ofta grått. På så sätt fortsätter Le Monde att släpa efter, men det är så det brukar vara i början när en tidning går från svartvitt till färg.
Spaltbredderna varierar i Le Monde, beroende på annonserna. Tidigare var nästan hela tidningen sexspaltig, med en spaltbredd på 44 mm, nu är toppartiklarna på sidorna femspaltiga, på bredd 54, medan artiklarna i botten varierar mellan smal- och bredspalt. Den bredare spalten är givetvis att föredra, av läsbarhetsskäl. Ibland, särskilt om det är notiser, används ojämn höger.
Artiklarna åtskiljs av ett propert system av feta vågräta linjer, emellanåt med vinjettrubriker understrukna med en strecklinje. Mellan artiklarna ligger vertikala, tunna linjer – något som helt saknades i gamla Le Monde, som därför ibland såg lite rörig ut.
Bilderna får ta mer plats än tidigare, och det är säkert här Palmer/Watson lagt mest krut i diskussionerna med uppdragsgivaren. Hur det ser ut om tre månader får vi se, men premiärveckan var fräsch med riktiga nyhetsfoton, något Le Monde i stort sett saknat tidigare. Ett uppslag med en stor nyhetsgrafik närmade sig Svenska Dagbladets eller Ny Tekniks klass.
Typsnitten då? Ja, brödtexten är läsligare, men mest för att den är större och kraftigare. Detta välkomnas dock säkert av Le Mondes snabbt åldrande läsekrets. Typografin som helhet har en balans som inte fanns i gamla Le Monde, där mellanrubrikerna var alldeles för svarta och den fetaste rubriken kunde sitta längst ner på en sida. Men typsnitten i sig? Nja, jag måste erkänna att jag inte gillar rubriksnittet Rocky – men det är en personlig åsikt utan stor betydelse. Viktigare är om det passar Le Monde, och här är jag inte övertygad. Det ser lite gammaldags ut, lite retro, och den kondenserade fet varianten som används på insidorna sätts alldeles för tät, på ett sätt som drabbar läsbarheten.
Det hade troligen varit bättre, fast svårare, att lära redaktionen skriva kortare rubriker. Men det franska språket, åtminstone den franska som praktiseras i Le Monde, lämpar sig inte för kortare meddelanden. Där passar engelskan bättre.
Det var dock helt rätt att välja en antikva för rubrikerna. Att som belgiska Le Soir gå över till en fet linjär (sans serif), och till och med sätta rubrikerna i versaler på ettan, det är inte så klokt. Åtminstone inte om man är Le Monde. I exempelvis tisdagarnas ekonomi- och jobbilaga använder Le Monde fet Benton i rubriker, och det blir lite för mycket.
De långa underrubrikerna, eller nerryckarna, som tidigare låg mellan rubrik och artikel har nu gjorts om till enspaltiga ingresser av skandinavisk typ. Dessa är dock i nyhetssektionen satta med rubriksnittet kondenserad Rocky, och blir extremt staketartade och svårlästa. Bättre då i bakvagnen, där både rubriker och ingresser sätts i Benton: det blir bredare och mer lättsmält för ögat.
Mediafolk som kommenterat den nya formen har redan påpekat den klara inspirationen från Independents tabloid för två år sedan. Kan britterna lyckas göra en seriös dagstidning utan att den ser tråkig ut borde fransmännen också klara det. Och för säkerhets skull lät Le Monde två britter göra designen.
Det förtjänar för övrigt att sägas att franskspråkiga tidningar allt oftare går över ån efter vatten för ny design: belgiska Le Soir vänder sig till Mario Garcia, schweiziska Le Matin till John Belknap, och nu Le Monde till Ally Palmer och Terry Watson. Kan inte fransmännen själva? Den som läser franska tidningar vet svaret.
Nära till makten
Le Monde har alltid haft nära till makten; och är naturligtvis en makthavare av egen kraft. På så sätt påminner tidningen om många andra stora dagstidningar i världen, ingen nämnd och ingen glömd. Men Le Monde kom till efter ett direkt beslut av general de Gaulle, som efter andra världskriget konfiskerade Le Temps tillgångar och lät sin nya tidning ta hand om tryckeri och redaktionslokaler. Så gott som samtliga gamla dagstidningar i Frankrike stämplades som ”collabos”, samarbetsorgan med tyskarna, och deras tillgångar fördes över till nya ägare.
Den 18 december 1944 kom första numret av Le Monde, ett enda ark, tryckt på bägge sidor. Alltså ett under av koncentrerade nyheter, ett koncentrat som därefter aldrig uppnåtts av tidningen. Från början ingick de Gaulles förre pressekreterare i Le Mondes ledning, men snart distanserade sig redaktionen från statens inflytande. Den miljon franc man fått som grundplåt betalades tillbaka i april 1945 – till informationsministeriets oförställda förvåning. I stället tog redaktionskollektivet gradvis makten på Le Monde.
På femtitalet vann Le Monde internationell respekt för sin hållning gentemot Frankrikes ockupation och tortyr i Algeriet. Franska regeringar svarade med censurförsök, och den franska terroristorganisationen OAS utförde bombattentat mot tidningen.
På sextitalet konfirmerades maktstrukturen på Le Monde när de 1.000 aktierna fördelades så att redaktionen fick 400, tidningsledningen 50 plus 110, övriga anställda 40 och grundarna 400. Regler för journalisternas inflytande slogs fast, och redaktionens makt är sedan sjuttitalet så stark att Le Mondes chefredaktör och direktör inte kan genomföra något utan dess stöd.
Sjuttitalet var också skördetid för Le Monde, som fått ett brett stöd i studentkretsar under Maj 1968. Upplagan ökade, och nådde 1979 hela 445.372 ex, vilket gjorde tidningen till Frankrikes tredje största efter regionala Ouest-France och rikstidningen France-Soir.
Under åttitalet genomgick Le Monde såväl en breddning av ägarbilden som försök till omstrukturering av tidningen. En del av personalen sades upp, lönerna sänktes med 10 procent, men upplagan nådde aldrig upp till sjuttitalets guldår.
Nittitalets konjunkturnedgång med åtföljande annonstapp drabbade Le Monde hårt. Tidningen fick in 295 miljoner franc från nya ägare, men upplaga och intäkter fortsatte neråt. Flera försök att modernisera Le Monde, en del mer lyckade än andra, gjordes under nittitalet, och nya redaktionella avdelningar infördes. Men viktigare var att pressarna för första gången fick fyrfärgsverk, och att tidningen startade sin internetsite, www.lemonde.fr.
Le Monde på nätet är nu en av de största franska nyhetssiterna, enligt egna uppgifter med tre miljoner unika besökare per månad. I tidningen ser man dock även efter omgörningen väldigt få hänvisningar till nätet, och vice versa, vilket är väldigt underligt. Vill man inte få läsarna att ta del av bägge kanalerna? Redaktörerna borde lära av sin spanske namne El Mundo!
Läsarna är över huvud taget inte särskilt närvarande i Le Monde, annat än som presumtiv publik (en minskande sådan). Varför inte mer läsarmedverkan, mer utrymme för debatt, mer insändare? Dialogen uteblir, och detta i landet som uppfann det politiska samtalet. Det är inte bra.
Le Mondes gömda ansikte
År 2003 kom boken ”Le Mondes gömda ansikte”, publicerad i Spanien under stort hemlighetsmakeri. Författarna var rädda att bli stoppade, och inte utan orsak. Boken, över 600 sidor tjock, är skriven av två kända franska journalister, Philippe Cohen och Pierre Péan. Först försökte Le Monde tiga ihjäl boken, men när andra tidningar skrev om boken gick Le Monde till motattack i en text på tre hela sidor. Allt var lögn och förtal, hävdade tidningen.
Vad gjorde Le Mondes redaktörer och ledning så upprörda? Framförallt tre saker: tidningens redaktionella ledning anklagades för att använda spalterna för personliga vendettor mot politiker de inte gillade, boken hävdade för det andra att personalen styrdes med diktatoriska metoder och för det tredje att direktörerna blåst upp siffrorna i tidningens ekonomiska redovisning. En redaktör anklagades dessutom, med hänvisning till ett uttalande av president Mitterrand, för att vara CIA-agent.
Vad var sanning och vad var lögn? Troligt är att de passionerade författarna gått till överdrift i några fall, men få betvivlar att Le Monde drivit kampanjjournalistik gentemot politiker redaktörerna inte gillar. Vilken tidning har inte gjort det?
Efter att ha stämt författarna med skadeståndskrav på sammanlagt flera miljoner euro gjorde Le Monde upp i godo. Den över 600 sidor tjocka boken trycks inte längre (den hann dock säljas i cirka 300.000 ex, så marknaden kanske var mättad i alla fall), och Cohen och Péan bad Le Monde om ursäkt. Jean-Marie Colombani, måltavla för en stor del av attacken, är fortfarande chef över le Monde.
Allt rödare siffror
Le Monde gick in i 2005 med ett rekordminus på 60 miljoner Euro, och för året väntas tidningen gå ytterligare 20 miljoner euro back. Nya injektioner av friskt kapital, senast från franska koncernen Lagardère och spanska Prisa (utgivare av El Pais), kan ge respit på resan men ändrar inte färdriktningen: vinn nya läsare eller dö med läsekretsen.
Fransk dagspress är ingen hälsosam historia, även om Le Figaro hävdar att den omgörning som tidningen lanserade i oktober var lyckosam. Läsarna blir äldre och äldre, de unga tittar på nyheter på internet eller läser 20 Minutes eller Metro. Annonsörerna är inte heller intresserade, naturligt nog. Dagspressens del av annonskakan är mycket mindre i Frankrike än i övriga Europa – inte så förvånande med tanke på upplagesiffrorna.
Distributionen är ett annat problem. Nästan alla tidningar som kommer ut i Paris är lösnummersålda, och det blir allt färre ställen att köpa tidningar på. Detta gynnar de gratisdistribuerade dagstidningarna, som finns där läsarna finns.
Men vem vet, kanske Le Monde hittar ett sätt att samarbeta med gratispressen? Premiärdagen för den nya formen distribuerade franska Metro en bilaga i 300.000 exemplar med reklam för nya Le Monde. I ett uttalande sade Metro att ”den ledande gratistidningen Metro öppnade sig för Le Monde, den ledande franska dagstidningen”.
Det Jean-Marie Colombani och hans team hoppas på är en vändning av upplagetrenden. The Guardian har nått över 400.000 i upplaga (+18%) för första gången på två år efter sin redesign i september i år, med formatändring till Berliner. Även Le Figaro hävdar att de ökat i upplaga efter sin omgörning och formatminskning i oktober. Lyckas inte Le Monde upprepa tricket – att behålla sina trogna läsare samtidigt som de hittar nya – ser framtiden mörk ut för tidningen.
Le Monde på webben
Fakta om nya formen
Fransk dagspress i kris
posted by Pelle at Tuesday, December 20, 2005
0 Comments:
Post a Comment
<< Home