Säg upp dig från jobbet!
När jag fick fast jobb på Dagens Nyheter 1980, 26 år gammal, tillhörde jag de yngsta på redaktionen. Det var bara att sätta sig ner och vänta på pensionen. Det enda sättet att komma därifrån verkade vara att hoppa från 23:e våningen (det var någon om året som gjorde det tills företaget låste dörrarna till balkongen uppe i direktionsmatsalen).
Det dröjde åtta år innan jag till sist bröt mig loss och sade upp mig. Arbetskamraterna jag lämnat kvar förhörde sig oroligt om jag hade mat för dagen när jag träffade dem på stan. För att säga upp sig från DN, som då var den finaste institutionen i Mediasverige jämsides med Sveriges Television, syntes dem både äventyrligt och lite provokativt.
Jag har inte haft anledning att ångra mig. Och kanske finns det, i våra tider, lärdomar utöver det privata att dra. För “ett fast jobb” betyder inte längre samma sak som för 20 år sedan:
• Statens kaka är fortfarande liten, men inte längre säker. Det har underbetalda kvinnor i den numera konkurrensutsatta offentliga sektorn fått lära sig.
• I den nya IT-sektorn förväntas du jobba för Coca-Cola och optionsprogram. Glöm reglerad arbetstid och vettiga arbetsmiljöer.
• Nedmonteringen av de sociala skyddsnäten sammanfaller med en försvagning av de fackliga organisationerna. Kvar blir du själv.
Vad göra? Till att börja med inse att “fasta jobb” är en myt, och handla därefter. Ta jobb där du lär dig något nytt. Livslångt lärande är visserligen en något sliten politisk paroll, men innebär en betydligt bättre försäkring än medlemskap i facket eller en fin titel.
Inse ditt värde; sälj dig gärna, men inte för billigt. Mellanstadieläraren som numera utbildar programmerare, eller den “övertalige” bussföraren som startat budfirma visar att det går.
Odla ditt nätverk. Att känna rätt personer, att hjälpa folk när du kan, att komplettera dina svaga sidor i samarbete med kunnigare kolleger, att lära av äldre (ja, föräldrar också) – när statens och organisationernas skyddsnät repas upp så skapar du ditt eget.
För en sak är säker i den nya ekonomin som i den gamla. Ensam är inte stark.
Publicerad i Metro Stockholm 29 februari 2000
Det dröjde åtta år innan jag till sist bröt mig loss och sade upp mig. Arbetskamraterna jag lämnat kvar förhörde sig oroligt om jag hade mat för dagen när jag träffade dem på stan. För att säga upp sig från DN, som då var den finaste institutionen i Mediasverige jämsides med Sveriges Television, syntes dem både äventyrligt och lite provokativt.
Jag har inte haft anledning att ångra mig. Och kanske finns det, i våra tider, lärdomar utöver det privata att dra. För “ett fast jobb” betyder inte längre samma sak som för 20 år sedan:
• Statens kaka är fortfarande liten, men inte längre säker. Det har underbetalda kvinnor i den numera konkurrensutsatta offentliga sektorn fått lära sig.
• I den nya IT-sektorn förväntas du jobba för Coca-Cola och optionsprogram. Glöm reglerad arbetstid och vettiga arbetsmiljöer.
• Nedmonteringen av de sociala skyddsnäten sammanfaller med en försvagning av de fackliga organisationerna. Kvar blir du själv.
Vad göra? Till att börja med inse att “fasta jobb” är en myt, och handla därefter. Ta jobb där du lär dig något nytt. Livslångt lärande är visserligen en något sliten politisk paroll, men innebär en betydligt bättre försäkring än medlemskap i facket eller en fin titel.
Inse ditt värde; sälj dig gärna, men inte för billigt. Mellanstadieläraren som numera utbildar programmerare, eller den “övertalige” bussföraren som startat budfirma visar att det går.
Odla ditt nätverk. Att känna rätt personer, att hjälpa folk när du kan, att komplettera dina svaga sidor i samarbete med kunnigare kolleger, att lära av äldre (ja, föräldrar också) – när statens och organisationernas skyddsnät repas upp så skapar du ditt eget.
För en sak är säker i den nya ekonomin som i den gamla. Ensam är inte stark.
Publicerad i Metro Stockholm 29 februari 2000
posted by Pelle at Tuesday, February 29, 2000
0 Comments:
Post a Comment
<< Home