Formstorm på Helsingin Sanomat
Det stormar i Helsingfors. Orsak: Helsingin Sanomat gjorde om sin design och organiserade om innehållet. Läsarprotesterna blev massiva. I TV och radio blev omgörningen en riksnyhet och debatten om ”Pravda-layouten” har spritts långt utanför mediakretsarna. Man rör inte ostraffat en nationalskatt.
Helsingin Sanomats logotype i bullig jugend, som får tidningsformgivare världen över att antingen falla i stum beundran eller vrida sig av skratt, och som är ultramodern ungefär vart tjugonde år, lyser fortfarande starkt på de bägge förstasidorna. Två ettor är en finsk specialitet, med annonser på sid ett och nyheter på ”andra-ettan” (sid tre), som också finns i svenska Vimmerby Tidning. Alltså hittar vi loggan på två ställen.
Loggans typografi är den sortens anakronism som blir mer värd för tidningen för varje år. Identifikationen är omedelbar, och redesignen (utförd i samarbete med svenske John Bark) har vist nog inte lämnat något märkbart avtryck i Sanomats logotype.
Inte för att man skulle glömma bort vad man läser. Helsingin Sanomat är en mäktig kraft i Finland, för den finska tidningsvärlden vad Nokia är för det finska näringslivet. Nej, det kanske är att ta i, men något åt det hållet.
De två förstasidorna är kvar, vilket glädjer annonsavdelningen. Inte heller format (broadsheet, som DN) eller papper eller antalet sektioner (fyra) eller spaltbredd (44 mm) har ändrats. En viktig orsak är att upp till en tredjedel av Sanomats annonser säljs gemensamt med 26 andra finska dagstidningar. Och då ändrar man inga spaltbredder.
Annonssamarbetet (annonsmonopolet, fnyser konkurrenterna) bidrar till att Helsingin Sanomat är oerhört annonsintensiv; en halv miljon annonser om året pressas in i tidningen. Att deras nya, stora tidningshus i centrala Helsingfors ses som ett skrytbygge gör dem till en mycket tacksam måltavla för ögonblicket.
Varför då utmana ödet?
– Senast vi gjorde om tidningen var 1989, så ny tyckte vi att det var dags igen, berättar Sanomats designchef Carl Henning. Vi fick faktiskt litegrann av samma reaktion då.
– Kollegerna tycker den nya formen är fin, och annonsörerna är nöjda. Vissa äldre läsare är missnöjda, framförallt med brödtextens storlek och strukturförändringarna, men reaktionerna är inte entydiga. Vi gick nu i alla fall upp en halv punkt i storlek på texten.
– Vi satte ju hela tidningen i Times tidigare; nu har vi valt Documenta. Det vore hemskt om våra läsare är så vana vid Times att de inte klarar av att läsa något annat, eller att andra typsnitt blir ”konstiga” i deras ögon.
Det finns oroande tecken på att Carl Henning kan ha rätt. Att det just råkar handla om Documenta kan vara en tillfällighet; typsnittet är fast rotat i den goda holländska traditionen av robusta texttypsnitt, moderniserat och anpassat till dagens tryckteknik. Kanske handlar det om hur man hanterar det?
• Tidningen Ångermanland gjorde samma resa som Helsingin Sanomat, fast i andra riktningen, när tidningsledningen efter arga läsarreaktioner bestämde sig (alltför snabbt, tycker formgivaren Ludvig Grandin) att byta från Documenta till Times.
Jämfört med brödtextsnitten i de två Härnösandstidningarna, som förra året slogs samman till Tidningen Ångermanland, så var Documenta dessutom satt i större grad, och på större kägel (radmellanrum). Västernorrlands Allehanda (m) använde Gazette som brödtext, Nya Norrland (s) Century. Tidningen Ångermanland (s/m) valde att sätta Documenta i 9,5/10,75.
Men typsnittet blev alltså kortlivat, och numera härskar Times i Härnösandstexterna.
• Computer Sweden använder sedan länge Documenta i brödtexten, satt i 9 punkter med en kägel på 9,99. Den fungerar väl i nyhetstabloiden, som ingår i internationella IDG-koncernens modernt formgivna tidningar.
• Hallands Nyheter använder Documenta sedan i höstas. Inga negativa läsareaktioner har försports – kanske är hallänningarna mer luttrade än norrlänningarna (eller ”förändringsbenägna” som det heter numera)?
Hallands Nyheter sätter brödtexten i 9,7 punkter på kägel 10,55. Spaltbredden är 45 mm och formatet på sidorna Berliner. Hallands Nyheter, ofta prisad i designsamanhang, har kanske vant sina läsare vid formnyheter?
• Helsingin Sanomat tyckte det räckte att sätta Documenta i 8,6 på 10. Även med gott tryck blev reaktionerna bland läsarna kraftiga.
– Vi valde då att gå upp en halv punkt, till 9,1, säger Carl Henning. Och vi ändrar knipningen, dvs trycker inte ihop bokstäverna så mycket. Mindre luft mellan raderna, mer luft inne i raderna.
Ett steg tillbaka? Nej, det är inte säkert. Frågan är ju hur mycket luft formgivarna kan pressa in i spalterna genom att öka kägeln i förhållande till graden (storleken på typerna).
Generellt sett hjälper en väl tilltagen kägel ögat att särskilja raden; det underlättar helt enkelt läsningen. Serifferna, “klackarna” på bokstäverna, bildar en linje som förstärker den horisontella rörelsen och hjälper ögat att skapa ordbilden.
Avståndet till nästa rad ger serifferna utrymme att göra sitt jobb. I böcker, med breda spalter, är en stor kägel oundgängligt för läsupplevelsen.
Men i tidningsspalter? Ögats rörelser är inte desamma som i en bok. Resultatet kan, i värsta fall, bli att läsaren upplever att de smala tidningsspalterna ”faller isär”. I magasinslayout och boktypografi har du inte detta problem; spalterna är bredare och trycket från dagspressens annonser saknas.
Dessutom upplevs ofta bokstäverna som mindre ju mer avstånd det är mellan raderna. Har du dessutom valt ett typsnitt med låg x-höjd, där staplarna är långa med bokstavens kropp förhållandevis liten, skapar du problem för läsarna.
Helsingin Sanomat kompletterar brödtextsnittet Documenta (Frank E Blokland, 1986) med grotesken Scala Sans (Martin Majoor, 1991) och Minion i rubrikerna (Robert Slimbach, 1990). Tidigare sattes hela tidningen i Times, kompletterad med Frutiger, som Helsingin Sanomat var den första tidningen i världen att använda (1974). Frutiger tecknades ursprungligen till flygplatsen Charles de Gaulle, och i Sanomat användes det sparsamt, till vinjetter och grafik.
Grotesken Scala Sans används nu betydligt frikostigare, och ger en modernare prägel åt sidorna. Uppdragen, i versaler, som sektionshuvud, eller i flerradiga notisrubriker fungerar den fint.
– Vi var på jakt efter en grotesk med lite kalligrafiska inslag, för att den skulle ge associationer till vår logga, säger Carl Henning.
I versaler minner Scala Sans snarare om Bauhaus i sin strikta geometri, men i notisrubrikerna ser vi vad han menar, den lekfulla böjen på ”j” eller ”y” och den tvära kroken på ”t”. I det exemplar av tidningen jag studerat var ingångarna i Scala Sans som används i stället för mellanrubriker för tätt knipta, men det är säkert åtgärdat nu.
Minion i rubrikerna är givetvis både elegantare och mer lättläst än Times, även om de flesta läsare nog inte skulle märka förändringen. Konstruktionen med nerryckare i mager Minion är däremot en märkbar förändring. Begränsade till två spalter i bredd släpper de in mer luft i artikeln; möjligen har redigerarna inte riktigt lärt om ännu, från de pratiga nerryckare som tidigare sträckte sig längs hela rubrikens längd. Men sådant brukar rätta till sig.
Att notiser, faktarutor och krönikor numera sätts med ojämn höger har mötts av blandade reaktioner. Det ger naturligare ordmellanrum, men kan förstås upplevas som rörigt för den läsare som föredrar ordning på sidorna.
Den inledande trekanten som leder ögat in i artikeln känner vi igen från Svenska Dagbladet och andra svenska tidningar. Linjerna som avdelar artiklarna, endast hårstreck (0,5 p), känns lite bleka på vissa sidor. Möjligen skulle en kontrast i styrka mellan vertikala och horisontella linjer vara av godo. Den rena, ljusa designen ställer hårda krav på innehållet.
– Fotograferna älskar den nya formen, säger Carl Henning. Deras bilder kommer mera till sin rätt, anser de.
Carl Henning är också mycket nöjd med faktarutorna och kommentarernas utformning, som fått positiv kritik.
Hur ska man då agera som tidningsledning, när läsare – med rätt eller orätt – klagar på nymodigheter; design, tryck, redaktionella satsningar?
Ett minimikrav borde vara att inte låta sig ryckas med av en högljudd reaktion i inledningsskedet, utan göra en rejäl läsarundersökning efter ett par veckor. Som man frågar får man svar.
Dagstidningen ligger nära läsaren, och ska så göra. Men ofta fokuseras läsarnas kritik och gammalt groll i enkla reaktioner (”tidningen är ful” eller ”texten går ju inte att läsa”) i stället för att föras i mer komplicerade diskussioner. Är det verkligen formen man reagerar på, eller finns det något annat under? Det borde vara en viktig uppgift för tidningarna att försöka skapa fora för sådana, mer problematiserande samtal med kunderna.
Och om allt slutligen tyder på att det finns saker som är mindre lyckade i en ny design – då är man väl inte sämre karl än att man kan ändra sig.
Publicerad i Pressens Tidning, 17 februari 2000
Titta på typsnittet Documenta här.
Helsingin Sanomats logotype i bullig jugend, som får tidningsformgivare världen över att antingen falla i stum beundran eller vrida sig av skratt, och som är ultramodern ungefär vart tjugonde år, lyser fortfarande starkt på de bägge förstasidorna. Två ettor är en finsk specialitet, med annonser på sid ett och nyheter på ”andra-ettan” (sid tre), som också finns i svenska Vimmerby Tidning. Alltså hittar vi loggan på två ställen.
Loggans typografi är den sortens anakronism som blir mer värd för tidningen för varje år. Identifikationen är omedelbar, och redesignen (utförd i samarbete med svenske John Bark) har vist nog inte lämnat något märkbart avtryck i Sanomats logotype.
Inte för att man skulle glömma bort vad man läser. Helsingin Sanomat är en mäktig kraft i Finland, för den finska tidningsvärlden vad Nokia är för det finska näringslivet. Nej, det kanske är att ta i, men något åt det hållet.
De två förstasidorna är kvar, vilket glädjer annonsavdelningen. Inte heller format (broadsheet, som DN) eller papper eller antalet sektioner (fyra) eller spaltbredd (44 mm) har ändrats. En viktig orsak är att upp till en tredjedel av Sanomats annonser säljs gemensamt med 26 andra finska dagstidningar. Och då ändrar man inga spaltbredder.
Annonssamarbetet (annonsmonopolet, fnyser konkurrenterna) bidrar till att Helsingin Sanomat är oerhört annonsintensiv; en halv miljon annonser om året pressas in i tidningen. Att deras nya, stora tidningshus i centrala Helsingfors ses som ett skrytbygge gör dem till en mycket tacksam måltavla för ögonblicket.
Varför då utmana ödet?
– Senast vi gjorde om tidningen var 1989, så ny tyckte vi att det var dags igen, berättar Sanomats designchef Carl Henning. Vi fick faktiskt litegrann av samma reaktion då.
– Kollegerna tycker den nya formen är fin, och annonsörerna är nöjda. Vissa äldre läsare är missnöjda, framförallt med brödtextens storlek och strukturförändringarna, men reaktionerna är inte entydiga. Vi gick nu i alla fall upp en halv punkt i storlek på texten.
– Vi satte ju hela tidningen i Times tidigare; nu har vi valt Documenta. Det vore hemskt om våra läsare är så vana vid Times att de inte klarar av att läsa något annat, eller att andra typsnitt blir ”konstiga” i deras ögon.
Det finns oroande tecken på att Carl Henning kan ha rätt. Att det just råkar handla om Documenta kan vara en tillfällighet; typsnittet är fast rotat i den goda holländska traditionen av robusta texttypsnitt, moderniserat och anpassat till dagens tryckteknik. Kanske handlar det om hur man hanterar det?
• Tidningen Ångermanland gjorde samma resa som Helsingin Sanomat, fast i andra riktningen, när tidningsledningen efter arga läsarreaktioner bestämde sig (alltför snabbt, tycker formgivaren Ludvig Grandin) att byta från Documenta till Times.
Jämfört med brödtextsnitten i de två Härnösandstidningarna, som förra året slogs samman till Tidningen Ångermanland, så var Documenta dessutom satt i större grad, och på större kägel (radmellanrum). Västernorrlands Allehanda (m) använde Gazette som brödtext, Nya Norrland (s) Century. Tidningen Ångermanland (s/m) valde att sätta Documenta i 9,5/10,75.
Men typsnittet blev alltså kortlivat, och numera härskar Times i Härnösandstexterna.
• Computer Sweden använder sedan länge Documenta i brödtexten, satt i 9 punkter med en kägel på 9,99. Den fungerar väl i nyhetstabloiden, som ingår i internationella IDG-koncernens modernt formgivna tidningar.
• Hallands Nyheter använder Documenta sedan i höstas. Inga negativa läsareaktioner har försports – kanske är hallänningarna mer luttrade än norrlänningarna (eller ”förändringsbenägna” som det heter numera)?
Hallands Nyheter sätter brödtexten i 9,7 punkter på kägel 10,55. Spaltbredden är 45 mm och formatet på sidorna Berliner. Hallands Nyheter, ofta prisad i designsamanhang, har kanske vant sina läsare vid formnyheter?
• Helsingin Sanomat tyckte det räckte att sätta Documenta i 8,6 på 10. Även med gott tryck blev reaktionerna bland läsarna kraftiga.
– Vi valde då att gå upp en halv punkt, till 9,1, säger Carl Henning. Och vi ändrar knipningen, dvs trycker inte ihop bokstäverna så mycket. Mindre luft mellan raderna, mer luft inne i raderna.
Ett steg tillbaka? Nej, det är inte säkert. Frågan är ju hur mycket luft formgivarna kan pressa in i spalterna genom att öka kägeln i förhållande till graden (storleken på typerna).
Generellt sett hjälper en väl tilltagen kägel ögat att särskilja raden; det underlättar helt enkelt läsningen. Serifferna, “klackarna” på bokstäverna, bildar en linje som förstärker den horisontella rörelsen och hjälper ögat att skapa ordbilden.
Avståndet till nästa rad ger serifferna utrymme att göra sitt jobb. I böcker, med breda spalter, är en stor kägel oundgängligt för läsupplevelsen.
Men i tidningsspalter? Ögats rörelser är inte desamma som i en bok. Resultatet kan, i värsta fall, bli att läsaren upplever att de smala tidningsspalterna ”faller isär”. I magasinslayout och boktypografi har du inte detta problem; spalterna är bredare och trycket från dagspressens annonser saknas.
Dessutom upplevs ofta bokstäverna som mindre ju mer avstånd det är mellan raderna. Har du dessutom valt ett typsnitt med låg x-höjd, där staplarna är långa med bokstavens kropp förhållandevis liten, skapar du problem för läsarna.
Helsingin Sanomat kompletterar brödtextsnittet Documenta (Frank E Blokland, 1986) med grotesken Scala Sans (Martin Majoor, 1991) och Minion i rubrikerna (Robert Slimbach, 1990). Tidigare sattes hela tidningen i Times, kompletterad med Frutiger, som Helsingin Sanomat var den första tidningen i världen att använda (1974). Frutiger tecknades ursprungligen till flygplatsen Charles de Gaulle, och i Sanomat användes det sparsamt, till vinjetter och grafik.
Grotesken Scala Sans används nu betydligt frikostigare, och ger en modernare prägel åt sidorna. Uppdragen, i versaler, som sektionshuvud, eller i flerradiga notisrubriker fungerar den fint.
– Vi var på jakt efter en grotesk med lite kalligrafiska inslag, för att den skulle ge associationer till vår logga, säger Carl Henning.
I versaler minner Scala Sans snarare om Bauhaus i sin strikta geometri, men i notisrubrikerna ser vi vad han menar, den lekfulla böjen på ”j” eller ”y” och den tvära kroken på ”t”. I det exemplar av tidningen jag studerat var ingångarna i Scala Sans som används i stället för mellanrubriker för tätt knipta, men det är säkert åtgärdat nu.
Minion i rubrikerna är givetvis både elegantare och mer lättläst än Times, även om de flesta läsare nog inte skulle märka förändringen. Konstruktionen med nerryckare i mager Minion är däremot en märkbar förändring. Begränsade till två spalter i bredd släpper de in mer luft i artikeln; möjligen har redigerarna inte riktigt lärt om ännu, från de pratiga nerryckare som tidigare sträckte sig längs hela rubrikens längd. Men sådant brukar rätta till sig.
Att notiser, faktarutor och krönikor numera sätts med ojämn höger har mötts av blandade reaktioner. Det ger naturligare ordmellanrum, men kan förstås upplevas som rörigt för den läsare som föredrar ordning på sidorna.
Den inledande trekanten som leder ögat in i artikeln känner vi igen från Svenska Dagbladet och andra svenska tidningar. Linjerna som avdelar artiklarna, endast hårstreck (0,5 p), känns lite bleka på vissa sidor. Möjligen skulle en kontrast i styrka mellan vertikala och horisontella linjer vara av godo. Den rena, ljusa designen ställer hårda krav på innehållet.
– Fotograferna älskar den nya formen, säger Carl Henning. Deras bilder kommer mera till sin rätt, anser de.
Carl Henning är också mycket nöjd med faktarutorna och kommentarernas utformning, som fått positiv kritik.
Hur ska man då agera som tidningsledning, när läsare – med rätt eller orätt – klagar på nymodigheter; design, tryck, redaktionella satsningar?
Ett minimikrav borde vara att inte låta sig ryckas med av en högljudd reaktion i inledningsskedet, utan göra en rejäl läsarundersökning efter ett par veckor. Som man frågar får man svar.
Dagstidningen ligger nära läsaren, och ska så göra. Men ofta fokuseras läsarnas kritik och gammalt groll i enkla reaktioner (”tidningen är ful” eller ”texten går ju inte att läsa”) i stället för att föras i mer komplicerade diskussioner. Är det verkligen formen man reagerar på, eller finns det något annat under? Det borde vara en viktig uppgift för tidningarna att försöka skapa fora för sådana, mer problematiserande samtal med kunderna.
Och om allt slutligen tyder på att det finns saker som är mindre lyckade i en ny design – då är man väl inte sämre karl än att man kan ändra sig.
Publicerad i Pressens Tidning, 17 februari 2000
Titta på typsnittet Documenta här.
posted by Pelle at Thursday, February 17, 2000
0 Comments:
Post a Comment
<< Home