Typsnitt i svensk dagspress 1992–1999
Dagstidningen är ännu så länge den ojämförligt största användaren av typografi i världen. Men hur sköter den svenska dagspressen sin typografiska uppgift? Det var ämnet för många artiklar i tidskriften DtP, Design Typografi Produktion, under åren 1992–1995. Redan första året gjorde vi en stor undersökning om vilka typsnitt den svenska dagspressen använde. Resultatet var nedslående.
Men innan vi går in på sifferexercisen, låt oss titta tillbaka på hur den svenska dagspressofficinen såg ut vid 90-talets början.
Desktoptekniken hade nyss vunnit slaget om produktionen, men det var en seger som kunde se mycket olika ut. På en del ställen hade journalisterna tagit kontrollen över produktionsmedlen, och handskades med Apple Macintosh och QuarkXpress på samma respektlösa sätt som någonsin den gröna Haldan och de självkopierande manuslapparna.
På andra ställen dröjde sig stukade medlemmar i grafikerfacket kvar i mer eller mindre konstlade arbetsuppgifter; de anpassliga blev snart en slags ”plastredigerare”, de som hade för mycket bly i blodet köptes ut eller sattes i gemsortering. De duktigaste sättarna blev artister också på den nya tekniken, men det gamla grafikerkollektivet kunde när dammet lagt sig över slagfältet endast beskådas i tryckeriet.
På Dagens Nyheter, där jag befann mig under nästan hela 80-talet, var de nya sätterisystemens möjligheter till automatisk knipning, sättning inom ram eller blockbrytning ämnen för förhandlingar mellan grafikerna och resten av tidningsvärlden – och grafikerna försökte sälja sig så dyrt som möjligt. För dyrt, tyckte läsarna, som allt som oftast fick tidningar med vita hål (eller inga tidningar alls).
I DN-huset skedde de teknikförändringar som trots motståndet kunde genomföras med en sorts fördröjd utlösning. Med formen var det likadant. På 70-talet kännetecknades DN av typografiskt kaos, där hela sidor kunde få samtliga rubriker satta i helfet Bodoni, på 80-talet gjordes uppstramningar efter utländska förebilder.
På 70-talet hette den klarast lysande ledstjärnan Sunday Times, där legenderna Harold Evans (redaktör), Edwin Taylor (design) och Peter Sullivan (nyhetsgrafik) härskade. På 80-talet tog USA-tidningarna, med New York Times i täten, över rollen som rättesnöre för DN.
Över huvud taget är det starka beroendet av utländsk inspiration hos svensk tidningsdesign lite trist. Och lappkasten kan bli lite väl snabba ibland, när nya kurser tas ut.
I vår undersökning av typografin i svensk dagspress finns några klara tendenser, som framgår av tabellerna här intill. Vi kan sammanfatta rörelserna under 1990-talet så här: De populäraste rubriksnitten 1992 (med antal tidningar inom parantes) var:
Bodoni 31
Times 23
Century 5
Helvetica 4
Centennial 3
Sju år senare var bilden en annan. Rubriksnitten i topp bland svenska dagstidningar år 1999 var:
Times 14
Bodoni 12
Franklin 10
Century 9
Nimrod 4
Concorde 4
Frutiger 3
Bureau 3
Helvetica 3
Bodoni förlorade sin ställning som absolut dominant inom svensk rubriktypografi, från att ha härskat i nästan varannan tidning (däribland de mest inflytelserika Dagens Nyheter och Expressen) till en andraplats med bara 12 tidningar. Bland dessa återfinns dock fortfarande DN, samt den väldesignade Helsingborgs Dagblad. Expressen bytte till Bureau Grotesque och tappade sina gamla läsare utan att hitta nya (fast det berodde mer på redaktörsbytet än på typsnittsbytet).
Times är det vanligaste rubriktypsnittet inom dagspressen i dag. Ändå har antalet tidningar som använder detta typsnitt minskat från 23 stycken 1992 till 14 stycken 1999. Men det är illa nog. Svenska Dagbladet bytte Times mot amerikanska Poynter Display, medan Finanstidningen, nystartad men feg, valde Times som rubrikstil.
Den stora trenden är dock mångfalden. Delvis en frukt av att gamla sättsystem kastats på sophögen, delvis att antalet tillgängliga rubriktypsnitt för Mac exploderat, men också och kanske framförallt för att det finns en vilja att profilera sig med hjälp av design och typografi. Från att fyra av fem tidningar satte sina rubriker i ett av tre typsnitt (Bodoni, Times eller Century) 1992, hittar vi i dag en variationsrikedom som betyder att 18 tidningar har ett rubriksnitt som ingen annan dagstidning utnyttjar! Från de tio typsnitt som utgjorde hela den glesvuxna svenska rubrikfloran 1992 har vuxit en typografisk djungel med trettio olika typsnitt.
Brödtexten har genomgått en typografisk individualisering avliknande slag. Också här är variationen större i dag jämfört med början av 90-talet. Brödtexttrender med populäraste valen 1992:
Times 34
Century 13
Textype 5
Gazette 4
Nimrod 3
Excelsior 3
De populäraste rödtextsnitten 1999:
Nimrod 20
Century 15
Times 12
Concorde 8
Gazette 6
Olympian 4
Textype 3
Nordling 3
Times är inte längre herre på täppan. 1992 satte hälften av landets tidningar sina artiklar i Times, i dag bara var åttonde, däribland Aftonbladet. Från en förstaplats har Times trillat ner till en tredjeplacering, efter Nimrod och Century. Dagen Nyheter skapade skola med robusta Nimrod (tecknad 1980 av Robin Nicholas, Monotype) i brödtexten; 19 tidningar har följt efter.
Century håller ställningarna som en populär brödtextstil.Ungefär var femte tidning använder i dag M.F. Bentons breda och generösa typsnitt, samma andel som för sju år sedan.
Mångfalden i brödtextsatsen har även här blivit större, trots att rara blommor som Photina, Episet och Centennial mönstrats ut ur sortimentet. Från 15 olika brödtextstilar till 20 på sju år, och nu har den populäraste (Nimrod) bara en fjärdedel av dagspressen i sitt grepp, jämfört med Times med hälften av tidningarna 1992. Likriktningen har blivit mindre, alltså.
Ett fattigdomsbevis – inte så mycket för svenska typografi som för svenska tidningsformgivare – är dock att bara fyra dagstidningar använder svenska typsnitt i brödtexten; Nordling i tre Dalatidningar och Berling i Östra Småland. Tyvärr är just dessa två mindre lämpade för dagspresstryck.
Hur ser ingresser, bildtexter, mellanrubriker och faktarutor ut? Den största skillnaden mellan 1992 och 1999 är övergången från antikva till linjärer (sanserifer). Nio av tio ingresser sattes i en antikvastil 1992, oftast Times, medan linjärerna tagit över 1999; ungefär sex av tio sätts numera i en linjär. Franklin är populärast, men alternativen är många.
För mellanrubrikerna är övergången till linjärer ännu mer markerad; från att 1992 knappt var femte mellis sattes i en linjär, är nu en överväldigande majoritet, sju av tio, linjärer.
Morris Fuller Benton har med sina typsnitt Franklin och Century lagt beslag på de två tätplaceringarna för såväl ingresser som mellanrubriker, och petat ner Stanley Morison med Times.
För tidningsläsaren i gemen är tabeller och topplistor i typografi av begränsat intresse. Då är det betydligt viktigare hur tidningen använder de typsnitt som valts: hjälper typerna läsaren att orientera sig i tidningen, finns en typografisk hierarki som låter läsaren förstå vad som är viktigt och mindre viktigt, kontrasterar antikva och linjär på ett sätt som är aptitligt för ögat och underlättar avläsningen av tidningssidan? Här syndar de flesta.
Många tidningar visar svårigheter att begränsa sig i antalet typsnitt. Bristande typografiskt kunnande är en orsak, liksom en överdriven experimentlusta hos redaktionen. I några fall har dock plågsamma läsarförsök kunnat undvikas, och tidningen nöjt sig med ett par typsnittsfamiljer, som sedan används konsekvent till alla uppgifter.
Så använder Dala-Demokraten, med Nimrod i brödtexten, Syntax till all annan sättning, Nerikes Allehanda endast Century och Franklin, Östra Småland endast Berling och Frutiger. Men det är ett fåtal som är så disciplinerade.
Ändå tror jag ingen som minns hur det var längtar tillbaka till tiden med rykande blygrytor, eller senare dagars dyra och klumpiga fotosättningssystem som krävde datatekniker och grafiker för att fungera (och som levererades med typsnitt installerade och ett mycket begränsat antal möjliga tillval).
90-talet blev årtiondet då desktopteknik och typografisk mångfald slog igenom i dagspressen. Kanske nästa årtionde kan innebära en försvenskning? Möjligheterna finns nu, med en rad goda, svenska, nytecknade typsnitt. Det enda hindret verkar vara de svenska tidningsformgivarna.
Men innan vi går in på sifferexercisen, låt oss titta tillbaka på hur den svenska dagspressofficinen såg ut vid 90-talets början.
Desktoptekniken hade nyss vunnit slaget om produktionen, men det var en seger som kunde se mycket olika ut. På en del ställen hade journalisterna tagit kontrollen över produktionsmedlen, och handskades med Apple Macintosh och QuarkXpress på samma respektlösa sätt som någonsin den gröna Haldan och de självkopierande manuslapparna.
På andra ställen dröjde sig stukade medlemmar i grafikerfacket kvar i mer eller mindre konstlade arbetsuppgifter; de anpassliga blev snart en slags ”plastredigerare”, de som hade för mycket bly i blodet köptes ut eller sattes i gemsortering. De duktigaste sättarna blev artister också på den nya tekniken, men det gamla grafikerkollektivet kunde när dammet lagt sig över slagfältet endast beskådas i tryckeriet.
På Dagens Nyheter, där jag befann mig under nästan hela 80-talet, var de nya sätterisystemens möjligheter till automatisk knipning, sättning inom ram eller blockbrytning ämnen för förhandlingar mellan grafikerna och resten av tidningsvärlden – och grafikerna försökte sälja sig så dyrt som möjligt. För dyrt, tyckte läsarna, som allt som oftast fick tidningar med vita hål (eller inga tidningar alls).
I DN-huset skedde de teknikförändringar som trots motståndet kunde genomföras med en sorts fördröjd utlösning. Med formen var det likadant. På 70-talet kännetecknades DN av typografiskt kaos, där hela sidor kunde få samtliga rubriker satta i helfet Bodoni, på 80-talet gjordes uppstramningar efter utländska förebilder.
På 70-talet hette den klarast lysande ledstjärnan Sunday Times, där legenderna Harold Evans (redaktör), Edwin Taylor (design) och Peter Sullivan (nyhetsgrafik) härskade. På 80-talet tog USA-tidningarna, med New York Times i täten, över rollen som rättesnöre för DN.
Över huvud taget är det starka beroendet av utländsk inspiration hos svensk tidningsdesign lite trist. Och lappkasten kan bli lite väl snabba ibland, när nya kurser tas ut.
I vår undersökning av typografin i svensk dagspress finns några klara tendenser, som framgår av tabellerna här intill. Vi kan sammanfatta rörelserna under 1990-talet så här: De populäraste rubriksnitten 1992 (med antal tidningar inom parantes) var:
Bodoni 31
Times 23
Century 5
Helvetica 4
Centennial 3
Sju år senare var bilden en annan. Rubriksnitten i topp bland svenska dagstidningar år 1999 var:
Times 14
Bodoni 12
Franklin 10
Century 9
Nimrod 4
Concorde 4
Frutiger 3
Bureau 3
Helvetica 3
Bodoni förlorade sin ställning som absolut dominant inom svensk rubriktypografi, från att ha härskat i nästan varannan tidning (däribland de mest inflytelserika Dagens Nyheter och Expressen) till en andraplats med bara 12 tidningar. Bland dessa återfinns dock fortfarande DN, samt den väldesignade Helsingborgs Dagblad. Expressen bytte till Bureau Grotesque och tappade sina gamla läsare utan att hitta nya (fast det berodde mer på redaktörsbytet än på typsnittsbytet).
Times är det vanligaste rubriktypsnittet inom dagspressen i dag. Ändå har antalet tidningar som använder detta typsnitt minskat från 23 stycken 1992 till 14 stycken 1999. Men det är illa nog. Svenska Dagbladet bytte Times mot amerikanska Poynter Display, medan Finanstidningen, nystartad men feg, valde Times som rubrikstil.
Den stora trenden är dock mångfalden. Delvis en frukt av att gamla sättsystem kastats på sophögen, delvis att antalet tillgängliga rubriktypsnitt för Mac exploderat, men också och kanske framförallt för att det finns en vilja att profilera sig med hjälp av design och typografi. Från att fyra av fem tidningar satte sina rubriker i ett av tre typsnitt (Bodoni, Times eller Century) 1992, hittar vi i dag en variationsrikedom som betyder att 18 tidningar har ett rubriksnitt som ingen annan dagstidning utnyttjar! Från de tio typsnitt som utgjorde hela den glesvuxna svenska rubrikfloran 1992 har vuxit en typografisk djungel med trettio olika typsnitt.
Brödtexten har genomgått en typografisk individualisering avliknande slag. Också här är variationen större i dag jämfört med början av 90-talet. Brödtexttrender med populäraste valen 1992:
Times 34
Century 13
Textype 5
Gazette 4
Nimrod 3
Excelsior 3
De populäraste rödtextsnitten 1999:
Nimrod 20
Century 15
Times 12
Concorde 8
Gazette 6
Olympian 4
Textype 3
Nordling 3
Times är inte längre herre på täppan. 1992 satte hälften av landets tidningar sina artiklar i Times, i dag bara var åttonde, däribland Aftonbladet. Från en förstaplats har Times trillat ner till en tredjeplacering, efter Nimrod och Century. Dagen Nyheter skapade skola med robusta Nimrod (tecknad 1980 av Robin Nicholas, Monotype) i brödtexten; 19 tidningar har följt efter.
Century håller ställningarna som en populär brödtextstil.Ungefär var femte tidning använder i dag M.F. Bentons breda och generösa typsnitt, samma andel som för sju år sedan.
Mångfalden i brödtextsatsen har även här blivit större, trots att rara blommor som Photina, Episet och Centennial mönstrats ut ur sortimentet. Från 15 olika brödtextstilar till 20 på sju år, och nu har den populäraste (Nimrod) bara en fjärdedel av dagspressen i sitt grepp, jämfört med Times med hälften av tidningarna 1992. Likriktningen har blivit mindre, alltså.
Ett fattigdomsbevis – inte så mycket för svenska typografi som för svenska tidningsformgivare – är dock att bara fyra dagstidningar använder svenska typsnitt i brödtexten; Nordling i tre Dalatidningar och Berling i Östra Småland. Tyvärr är just dessa två mindre lämpade för dagspresstryck.
Hur ser ingresser, bildtexter, mellanrubriker och faktarutor ut? Den största skillnaden mellan 1992 och 1999 är övergången från antikva till linjärer (sanserifer). Nio av tio ingresser sattes i en antikvastil 1992, oftast Times, medan linjärerna tagit över 1999; ungefär sex av tio sätts numera i en linjär. Franklin är populärast, men alternativen är många.
För mellanrubrikerna är övergången till linjärer ännu mer markerad; från att 1992 knappt var femte mellis sattes i en linjär, är nu en överväldigande majoritet, sju av tio, linjärer.
Morris Fuller Benton har med sina typsnitt Franklin och Century lagt beslag på de två tätplaceringarna för såväl ingresser som mellanrubriker, och petat ner Stanley Morison med Times.
För tidningsläsaren i gemen är tabeller och topplistor i typografi av begränsat intresse. Då är det betydligt viktigare hur tidningen använder de typsnitt som valts: hjälper typerna läsaren att orientera sig i tidningen, finns en typografisk hierarki som låter läsaren förstå vad som är viktigt och mindre viktigt, kontrasterar antikva och linjär på ett sätt som är aptitligt för ögat och underlättar avläsningen av tidningssidan? Här syndar de flesta.
Många tidningar visar svårigheter att begränsa sig i antalet typsnitt. Bristande typografiskt kunnande är en orsak, liksom en överdriven experimentlusta hos redaktionen. I några fall har dock plågsamma läsarförsök kunnat undvikas, och tidningen nöjt sig med ett par typsnittsfamiljer, som sedan används konsekvent till alla uppgifter.
Så använder Dala-Demokraten, med Nimrod i brödtexten, Syntax till all annan sättning, Nerikes Allehanda endast Century och Franklin, Östra Småland endast Berling och Frutiger. Men det är ett fåtal som är så disciplinerade.
Ändå tror jag ingen som minns hur det var längtar tillbaka till tiden med rykande blygrytor, eller senare dagars dyra och klumpiga fotosättningssystem som krävde datatekniker och grafiker för att fungera (och som levererades med typsnitt installerade och ett mycket begränsat antal möjliga tillval).
90-talet blev årtiondet då desktopteknik och typografisk mångfald slog igenom i dagspressen. Kanske nästa årtionde kan innebära en försvenskning? Möjligheterna finns nu, med en rad goda, svenska, nytecknade typsnitt. Det enda hindret verkar vara de svenska tidningsformgivarna.
posted by Pelle at Friday, September 17, 1999
0 Comments:
Post a Comment
<< Home