Dateline Seoul

Mikael: major, minister, moderat

2007-05-15T14:50:00.000+09:00

Det är alltid trevligare att bli förvånad när man läser tidningen, än att få sina fördomar bekräftade. I dagens intervju med försvarsminister Mikael Odenberg (m) säger han de väntade sakerna om Nato (bra), värnplikten (onödig), svenska stridande soldater uter i världen (bra). Dessutom listar majoren sina favoriter bland krigsfilmerna. Inga överraskningar där heller:
1. Pansargeneralen Patton
2. Saving Private Ryan
3. Den längsta dagen
Förutom att det är en totalt fantasilös lista, även ur ett snävt moderat/militaristiskt perspektiv, så blir jag lite orolig över försvarsministerns bristande modernitet. Jag begär inte att karln ska titta på Warhols experimentfilmer eller nya koreanska kultrullar, men han borde åtminstone vara mer uppdaterad på krigsfilmens område. Alltså, komplettera till exempel med dessa:
4. The Deer Hunter
5. Apocalypse Now
6. Slaget om Alger
7. The Quiet American
The Deer Hunter (1978) är Michael Ciminos slående historik över hur Vietnamkriget drabbade de amerikaner som deltog. Ett vanligt, och förståeligt, perspektiv i Hollywood. Robert De Niro är i lika god form som i Taxi Driver, och han har en rad fina skådespelare omkring sig. Men det är skildringen av hur en grupp jobbare får sina liv förstörda av ett meningslöst krig som dröjer sig kvar. Här finns lärdomar även för en svensk sparvhök.
Apocalypse Now (1979) har den pålitligt reaktionäre John Milius som manusförfattare, så den borde även försvarsministern kunna titta på. Ljudet från fläkten i Martin Sheens hotellrum i Saigon övergår i rotorbladens svischande över Mekong och djungeln. Det blir allt svettigare. I slutet Marlon Brandos magnifike Kurtz. Detta är en film om resan mot mörkrets hjärta, ett bildmässigt konstverk, och en meditation över mötet med krigets vansinne och logik.
Slaget om Alger (1966) är italienske regissören Gillo Pontecorvos mästerverk från 1966 om den algeriska kampen mot den franska ockupationsmakten (alternativt de algeriska terroristernas blodiga dåd mot franska civila). Filmen förbjöds i Frankrike. Sedan 2004 är det äntligen tillåtet att se filmen i Frankrike, i Sverige har vi kunnat se den sedan 1967.
The Quiet American (2001) är Phillip Noyces filmatisering av Graham Greenes klassiska 50-talsroman om Vietnamkrigets inledningsskede. Filmen släpptes inte i USA förrän ett år efter att den var klar: just efter attentatet mot World Trade Center ansågs det inte fint att påminna om USA:s inblandning i terrorism, låt vara i en annan tid och ett sedan länge avslutat krig. Först efter påtryckningar från huvudrollsinnehavaren Michael Caine distribuerade Miramax filmen i USA, där den inte blev någon större succé. Men det är fortfarande en stor krigsfilm.
Mikael, lägg andra världskrigsperspektivet bakom dig! Kom in i matchen! 1945 var ett bra år, men det är längesen nu, och världen är inte längre densamma. Nya tider kräver nya filmlistor. Börja med de fyra filmerna ovan, jag kan ge dig fler förslag sen – det finns en del filmer från Öststaterna, Sydamerika, Mellanöstern och Asien som du borde kolla in. Min lilla samling av kinesiska propagandafilmer från Koreakriget får bli överkurs.

Läsning med förhinder

2007-02-09T03:08:00.000+09:00

Ja, jag vet, jag är en petig jävel. Men när det gäller böcker och typografi och läsning har jag svårt att kompromissa. Cecilia von Krusenstjernas uppgörelse med familjen Gyllenhammar, En spricka i kristallen, är en skrämmande och välskriven historia. Den har inte ens nämnvärt tagit skada av att författaren varit journalist. Språket lyfter allt som oftast, ger den där lilla berusningen som läsaren tillåts dela med skribenten när en särdeles lyckad metafor fungerar. Jag sträckläste utgåvan i Månpocket.
Men, och här blir det knivigare: ibland försvann inlevelsen alldeles, och ersattes av en irriterad och vanmäktig upprördhet. Anledningen är de totalt bisarra avstavningarna som förfular satsen och förrycker läsningen. Några exempel:

jär-
nurnor

bar-
nbarn

all-
tmer

sols-
ting

förv-
ridet

fårskinn-
sjackan

bortre-
st

all-
tmer

oms-
org

re-
sväskorna

poj-
khand

Jag vet att pocketproduktion är en snål verksamhet.
Jag vet inte om sättningen är densamma som i Bonnier Faktas originalutgåva (2004), och jag har ingen lust att gynna förlaget genom att köpa även den utgåvan. Ofta är ju pocketutgåvan billig i ordets alla innebörder, där samma sättning bara krymps, helt enkelt plåtas av och förminskas till pocketformat, utan hänsyn till vare sig grad eller annat papper eller satsytor eller läsbarhet i största allmänhet.
Det säljs pocketböcker som aldrig förr i Sverige. Nya förlag växer upp i varje buske. Det är trevligt, jag gillar att folk läser, och papper är ett behagligare medium än den skärm som just nu plågar dina ögon. Men kan inte någon hålla koll på kvalitén?
Det tog en halvtimme för mig att hitta exemplen ovan. Om Månpocket hade visat någon respekt för en författare som lagt ner ett oerhört jobb på språket, formuleringar, bilder... då hade jag och många med mig kunnat ta del av texten utan stoppklossar. Som det nu är har snålheten, eller lättjan, eller ointresset – eller en kombination av alla tre – hindrat vår läsupplevelse, skapat irritation i stället för upprymdhet, fått oss att lägga märke till små idiotfel som de ovan i stället för att låta oss svepas med av den intensiva och vackra texten.
De ansvariga på Månpocket borde skämmas.
Vore jag Cecilia von Krusenstjerna skulle jag bli förbannad.

Remembering Robin (1991–2006)

2006-12-30T01:00:00.000+09:00

2006 was The Year of The Dog in the Chinese calendar. It was also Robin's last year. He was born on July 1, 1991, and died 15 years old on December 27, 2006. Sad, of course, but he had a good life and many friends. Robin was a Jack Russel terrier. Below are some snapshots from his life, spent in southern Sweden.

This is the last photo of Robin, taken exactly one month before he died. He could play for days with beeping rubber toys. He was playful to the end, a great way to stay young (2006).

Beds are for sleeping, and for dogs as well as humans. This was Robin's attitude – and he didn't like to be disturbed to early in the morning. Sometimes it became too warm, then he jumped down to sleep under the bed (2005).

Digging for these elusive clams in the lake of Ören, close to the village where he lived (2004). Robin liked water and was unafraid to dive in. He also liked to play in pools.

Robin rolls on the rug in front of two young Belgian friends, Pauline and Emma (2004). Rugs had two purposes for Robin: to roll on, and to gather together in big heaps to hide toys in.

Sitting on the entrance stairs of the house where Robin lived from 1997, when we moved to Belgium (2004). Robin became a country dog, after the excitement of living in Stockholm, a big city. He like the woods as well, though, although he never became a hunting dog. He was very afraid of sharp sounds, and did not like gunshots or firecrackers.

Robin liked sticks, at least as a young dog. In his later years his teeth became to worn down (2003).

Robin sniffing the snow in his home village of Örsåsa in Sweden (2002).

Marianne and Robin taking in the sun in Örsåsa (2002).

One of Robin's first playmates was a cat. Some of his poses made you wonder if he was half cat himself. He also preferred fish, if he had the choice (2002).

There is no such thing as a too small basket. Robin liked the security of tight quarters (2001).

The exhausted parents Robin and Alice, hiding in an armchair to get away from their puppies (1998). They got four healthy doggies, three male and one female.

The puppies of Alice and Robin were a wild bunch (1998).

A serious look (1993).

Robin having breakfast with Max in the apartment at Götgatan, Stockholm (1993).

Relaxing at the farm in Småland, chewing some grass and showing off his spotted stomach (1991).

Robin as a puppy, the first day away from his mother. He took to his new home in Stockholm without hesitation, eight weeks old (1991).

Max picking out Robin from the litter at the kennel (1991). Max got his dog the same year he started school, and after much lobbying. "Dog" was one of the first words Max learned when he started to talk.

The Internaut strikes again

2006-12-20T06:59:00.000+09:00

The relationship between the French and the Internet is an uneasy one. One reason is the old Minitel, a wonderful invention at the time, but a technology that became a dead end and made France waste several years off-line. (And it seems most of that time was spent looking for casual sex). Another reason is of course that most web-sites are in English, something that many French regard as suspicious, if not an outright attack on their culture.
To use the Internet has remained such a weird and specialized thing, that the French have invented a special word for internet-user: "internaut" (think "astronaut" and you get the context). The French are all the same scrambling to catch up. However, as I have been unable to ignore for the last couple of months, it is a rocky road.
Take for example Orange, formerly the state-owned PTT, or France Telecom. They still provide fixed-line installations, and the majority of internet connections in France. This year the ADSL came to our village, after us having collected the requisite 100 names for Orange to bother installing the necessary switches and other technology for broadband internet.
But several times each month, during daytime, the net simply disappears. For everyone, not only one or two surfers, but whole regions at a time. The first two times it happened, I called after a while to report a malfunction. The person answering at Orange was mildly surprised: "But monsieur, it eez just maintenance", she said. I almost fainted.
They actually – deliberately – shut off the internet for hundreds of thousands of people, companies, universities, private and public, to change a server or flip/unflip some switches?! If that had happened in Sweden, or South Korea, people would have been outraged. In France it didn't even register.
Shut off the TGV (the fast trains) and commuters get upset. Shut of the French motorways and truckers will become seriously pissed off. Shut off the internet, and there isn't a single protest. Weird, weird, weird.
Sometimes it gets more than absurd. This summer I was biking in the Southwest of France. We eventually ended up in Cap Ferret, a posh beach community south of Bordeaux, where the real estate is as expensive as in Paris. We went looking for an internet café.
Now, Cap Ferret isn't the biggest town in France, far from it. But it is one of the major tourist destinations in the summer, and in season it has *a lot* of visitors. There was ONE (1) internet café in Cap Ferret! When we finally found it, my friend went in to check his e-mail.
He came out looking slightly unfocused, and told me what happened:
– They have ONE computer inside, he said. There is a waiting list. The nice lady said I could have it for half an hour, tomorrow at noon.
At about that time I lost it and collapsed on the pavement, giggling.
Yes, I can assure you that all of this is true. Every word. And I haven't even begun to tell you of my experiences in Vietnam, one of the poorest countries in Asia, where there is broadband connection all over the country, and internet cafés everywhere, full of hooked-up computers and helpful, knowledgeable staff. Their former colonial masters should take note.

45 år sedan massakern i Paris

2006-10-18T00:15:00.000+09:00

Den 17 oktober varje år brukar jag fundera på saker som selektiva minnesprocesser, vad vissa fransmän gjorde under andra världskriget, och i synnerhet vad en fransman gjorde i Paris efter kriget. Maurice Papon var polischef i Paris under tio år, från 1958 till 1967. Den 17 oktober 1961, mitt under kriget mellan de franska kolonialstyrkorna och den algeriska befrielserörelsen FLN (ja, i dag hade FLN kallats "terroristgrupp"), bestämde sig Papon och han poliser för att hämnas en serie attentat mot polismän. Måltavlan blev obeväpnade demonstranter, som protesterade mot polisens massgripanden, trakasserier och utegångsförbud. Enligt historiker mördade polisen cirka 200 människor mitt inne i centrala Paris. Massakern tystades ner.
Inte ens i dag är det i Frankrike bekvämt att diskutera händelserna 17 oktober 1961. En minnestavla sitter sedan 2001 på Pont Saint Michel, bron över Seine där så många dränktes av polisen. Men minnestavlan talar om "en tragedi", inte ett brott mot de mänskliga rättigheterna, och pekar inte ut några ansvariga, vare sig politiker eller polis. Högerpolitiker och polisens fackförening protesterade ändå mot minnestavlan, för att den skulle kunna "minska respekten" för polisen.
Maurice Papon dömdes sedermera, efter att ha försökt fly till Schweiz, för sina krigsförbrytelser under andra världskriget. Han ansvarade bland annat för att samla ihop och skicka iväg judarna i Bordeaux till nazisternas koncentrationsläger. För sin roll i förtrycket, tortyren och morden på algerier i Paris under 50- och 60-talen åtalades han aldrig. De Gaulles Algeriet-amnesti gällde även dessa brott, utförda under De Gaulles presidentperiod.
I Michael Hanekes film "Dolt hot" ("Caché", 2005) utgör massakern 17 oktober 1961 en viktig del av handlingen, och är det som ger filmens titel en djupare mening. De flesta biobesökare i Sverige (liksom recensenterna) missade nog den politiska dimensionen. De båda manliga huvudpersonernas olika livsöden är dock ingen tillfällighet, och trots svärtan i filmen finns det ett visst hopp i slutscenen. Köp DVD:n och titta på både filmen och intervjun med regissören!
Vill du veta mer om massakern i Paris, kolla på länkarna nedan.

• Jag skrev om saken i en krönika i svenska Metro, och för ett par år sedan även på denna blogg.
• 17 octobre 1961: contre l'oubli, "mot glömskan", är en fransk organisation vars webbsajt har dokument och ögonvittnesskildringar. Bra länksamling. Träna din franska här.
• 140 namn på algerier som mördades eller "försvann" i Paris oktober 1961 hittar du här.
• Intressant text om hur internationella medier bevakade massakern, eller rättare sagt inte gjorde det. Som New York Times skrev: "Paris är häpnadsväckande fri från rasism." Läs Daniel A. Gordons text här.
• Bullets in the water, artikel av Hosni Abdel-Rehim i egyptiska Al-Ahram Weekly, 11 mars 1999. Han beskriver händelserna ganska utförligt. Läs artikeln här.
• En stoppad artikel av Seán Mac Mathúna i den algeriska dagstidningen Liberté, 17 oktober 1998. Beslagtogs av den franska polisen på Lyons flygplats. Du kan läsa den här.
• Artikel av Charles Masters i brittiska Sunday Times, 12 oktober 1997. Han berättar bland annat om ett 50-tal mördade algerier i Paris polishögkvarter. Du kan läsa den här.
• Artikel av James J. Napoli i Washington Report, mars 1997. Napoli beskriver hur massakern förtegs av medierna. Läs den här.

Smällen i Nordkorea och ekot i Seoul

2006-10-12T20:56:00.000+09:00

Nordkorea hävdade på måndagen att de genomfört ett underjordiskt kärnvapenprov. När jag skriver detta på måndagkvällen 9 oktober är det ännu inte bekräftat av vare sig Sydkorea eller Japan, och det kan finnas anledning att tvivla på saken tills någon utanför Nordkorea intygat att det stämmer.
Men att den bisarra regimen norr om DMZ smällt av en underjordisk laddning av något slag, och att de själva hävdar att det är en kärnladdning, är illa nog. Vi som bor på den södra delen av den koreanska halvön blir nervösa för mindre än så.
Det var drygt ett år sedan Nordkorea lovade att ge upp sina ambitioner att skaffa kärnvapen. Sedan började regimens förhandlare manövrera än hit, än dit, för att försöka få USA och de andra i sexpartssamtalen att betala så dyrt som möjligt för löftet. Bland annat krävde Nordkorea att få civil kärnkraftsteknik. Då surnade Bush-regimen till, och sade blankt nej. När USA sedan slöt avtal om att förse Indien med kärnkraftsteknik – trots att Indien skaffat och provsprängt kärnvapen – då tyckte antagligen Nordkorea att det var bättre att förhandla från en styrkeposition.

Om man för ett ögonblick bortser från de anakronistiska inslagen i Pyongyangs politik, och ser saken ur nordkoreanernas perspektiv, så är det inte så förvånande att de försöker få omvärlden att tro att de har kärnvapen. USA:s utrikespolitik under George W Bushs styrs av en svartvit syn på världen, där stater antingen är vänner eller fiender. Och att Nordkorea har en av tätplaceringarna på den senare listan är det ingen som tvivlar på.
USA bedriver redan ekonomisk krigföring mot Nordkorea, och har gott om trupper i landets omedelbara närhet. Kim Jong-Il har alltså anledning att känna sig mindre säker i sadeln. Hur agerar han då? Att göra en Khadaffi är uteslutet; Kina skulle förmodligen inte uppskatta om han lade sig platt för USA – för Kina är det redan irriterande att ha så mycket amerikansk militär i Sydkorea, Japan och andra grannländer.
Nej, Kim Jong-Il försöker naturligtvis blåsa upp sig och göra sig så farlig som möjligt. Och där har han och Bush gemensamma intressen. När kriget i Irak mer och mer börjar likna en repris på 1950-talets krig mellan Frankrike och Algeriet, är det skönt att kunna lita på Kim Jong-Il. Vem vet, han kanske till och med räddar valresultatet för republikanerna i USA i november.

Sydkorea har sedan 1998 drivit en ”solskenspolitik” gentemot Nord, med bland annat omfattande bistånd. Konservativa krafter kallar det eftergiftspolitik, medan den nuvarande sydkoreanska regeringen anser att USA:s politik bara provocerar regimen i Pyongyang i onödan. Bor man i Seoul känner man sig inte tryggare när politiker i Washington burrar upp fjädrarna och fäller tuffa kommentarer om Kim Jong-Il i Fox News. För många i Sydkorea är – vilket kan förvåna en del läsare – USA och Japan ett större hot mot freden än Nordkorea.
Den nya smällen i Nordkorea kanske ändrar på detta. Och det var nog ingen tillfällighet att laddningen detonerade samtidigt som Japans nye premiärminister Shinzo Abe landade i Sydkoreas huvudstad Seoul för sitt första officiella besök. Även om Kim Jong-Il inte var där såg han ändå till att bli mötets huvudperson.

Kolumn i Metro Stockholm 10 oktober 2006

Bilder i tidningen, då och nu

2006-09-23T22:46:00.000+09:00

FÖR 23 ÅR SEDAN skrev jag i svenska facktidningen Journalisten om standardverket Pictures on a Page, skriven av Harold Evans och designad av Edwin Taylor, som också plockade ut bilderna. Boken har kommit i många upplagor sedan dess, och är fortfarande läsvärd. Dess 332 välfyllda sidor innehåller exempel på hur man fotograferar kreativt, hur man väljer bilder och hur man beskär dem (fotograferna får ursäkta, men jag tillhör redigerarfalangen där: fotografen plåtar, redigeraren väljer och beskär). De närmare 500 fotona börjar kanske se lite malätna ut, men resonemangen i boken håller fortfarande. Och det är lärorikt att läsa Evans kompis Henri Cartier-Bresson och andra fotografkändisar berätta om hur de tar sina bilder. Avsnittet om nyhetsgrafik är det svagaste, eller i alla fall det som tiden farit hårdast fram med.
Nu finns det ytterligare en bok som av flera skäl platsar bredvid Pictures on a Page. Det är Things as they are, en exposé över det senaste halvseklets pressfoto. Den inbundna upplagan är slutsåld, men i september i år publiceras en ny upplaga med mjuka pärmar, fast i samma generösa format. 384 sidor tjock och med över tusen foton i perfekt tryck.
Själv gillar jag boken av två skäl: för det första har bokens redaktör Mary Panzer skrivit ett alldeles lysande inledande kapitel, som elegant presenterar pressfotots moderna historia på mindre än 26 sidor. För det andra presenteras bokens foton med hela storyn – inte som konstverk med vita ramar, utan i form av avfotograferade tidningssidor, med text, rubrik, typografi och layout. Pressfoto alltså, en integrerad del av tidningens innehåll, inte något konstverk placerat på piedestal eller inramad och hängd i museum.

VAD MINNS DU av de stora ögonblicken, de som frusits ned och tryckts i världens (i alla fall Europas och USA:s) tidningar? Urvalet i boken är bara delvis självklart, ibland udda och alltid stimulerande. Några exempel:

• Budapest 1956 i Paris Match. En av inledande bildsekvenserna från 50-årsboken visar sig vara mer komplicerad än vad jag hittills trott. De arkebuserade ”ryssarna” visar sig vara ungrare som försökt gå över till upprorssidan, men belönades med döden.
• Tolvårige Flavio i Rios favela 1961 i Life. Bilderna av den astmasjuke pojkens kamp för överlevnad rörde tusentals läsare. Flavios liv förbättrades, miljoner andras verklighet förblev densamma.
• Muhammed Ali knockar Sonny Liston 1965 i Sports Illustrated. 60 sekunder kort men tung sport- och bildhistoria.
• En veckas döda USA-soldater 1969 i Life. 242 ansikten över 11 sidor, ofta imiterat från andra krig än Vietnams. I dag får, som du säkert vet, inte ens kistorna som anländer till USA från Irak fotograferas.
• USA:s mäktiga män 1976 i Rolling Stone. Richard Avedons helfigursporträtt inför presidentvalet och USA:s 200-årsjubileum, ”The Family”, med Henry Kissinger och Ronald Reagan som politikermaffians consigliere och gudfader.
• Bhopal 1984 i India Today. Miljökatastrofen vars effekter, mänskligt, politiskt och juridiskt, fortfarande är lika aktuella, men som sällan nämns utanför Indien i dag.
• Helveteshålet 1987 i Sunday Times Magazine. Sebastião Salgados outhärdliga, myllrande bild av barnarbetare i ett gruvhål påminner om en vision av Dante.
• Ryskt kvinnofängelse 1992 i Independent Magazine. De brittiska dagstidningarnas söndagsbilagor erbjuder fortfarande utrymme åt bildreportaget.

MODERNT PRESSFOTO är sedan 1990-talet präglat av de stora nyhetsbyråerna, framför allt de amerikanska. Men det har inte alltid varit så, och Europa har en rik historia på området – det var hos oss det började. Mary Panzer daterar startskottet till 1842, då Illustrated London News började ges ut. Det var världens första nyhetsbildtidning, där gravyrer användes för att reproducera bilderna. Londons Daily Mirror (1904) blev den första dagstidning som regelbundet tryckte nyhetsfoton.
Tekniken har gått hand i hand med fotots utveckling; den första Leican, som kom 1925, innebar en revolution. Leican var liten och hade ljusstark optik. Plötsligt blev kameran något som en ensam fotograf diskret kunde bära med sig och använda utan stativ, stora blixtar och en stab av medhjälpare. I Weimar-republikens politiska och kulturella kaos frodades det nya pressfotot liksom den experimentella teatern, filmen och Berlins tryckta medier.
Fascism och nazism tvingade många europeiska talanger till New York, som efterhand tog över Berlins roll som pressfotots kreativa centrum. Bildbyråer som Black Star (1935) och Magnum (1947) befäste New Yorks ledande roll, låt vara att de mest berömda fotograferna kom från andra sidan Atlanten.
1900-talet var en gyllene era för den publicerande fotografen. Världen törstade efter nyhetsfoton, och det rådde ingen brist på fora: franska Vu (1928) hade sin motsvarighet i sin äldre tyska kollega Berliner Illustrierte Zeitung. Bland övriga vecko- och månadsmagasin märks Vouge, Look, Life, Stern, Paris Match, Regard, Picture Post, Geo, National Geographic och Esquire.

DET FRANSKA STUDENTUPPRORET rörde inte bara om i den politiska grytan, det innebar också ett bildmässigt uppsving där Europas fotografer återtog förlorad mark. Detta trots att de mest kända bilderna från maj 1968 är affischerna. Men Paris fotografer och bildredaktörer var lika aktiva som konstnärerna. Gamma, en av de mest berömda bildbyråerna, bildades 1967. Magasinet Actuel följde 1968, Zoom 1970 och dagstidningen Libération 1973. Den sistnämnda framhärdar fortfarande i daglig, halsbrytande användning av svartvitt foto, och överskrider ofta gränsen till konstfotot när nyhetsartiklar ska illustreras (skrivsättet är också oefterhärmligt franskt).
Vietnamkriget, med 400 journalister och fotografer ackrediterade på sydsidan 1968, blev det första fotokriget. Sedermera lärde sig de krigförande makterna att bättre kontrollera nyhets- och bildflödet, med Falklandskrigets tre (3) poolfotografer 1981, och från våra dagar Irak-krigets “inbäddade” reportrar och fotografer som de främsta exemplen på styrd informationsförmedling.
Vietnamkriget producerade, förutom ett sönderbombat land där USA:s landminor, bomber, granater och gifter fortfarande skördar offer varje år, tre klassiska nyhetsbilder, vars symbolvärde lyfter dem över det dagliga nyhetsflödet.

• Den brinnande buddhistmunken i Hue, Thich Quang Duc (1963)
• Saigons polischef Nguyen Ngoc Loan mördar en tillfångatagen gerillasoldat med ett skott mot tinningen (1968)
• Den napalmbombade flickan Phan Thi Kim Phuc som naken springer mot betraktaren (1972).

Om det är de rätta bilderna eller inte kan förstås diskuteras. De två förstnämnda var definitivt ”photo-ops”, om än aldrig så verkliga, och det tredje ett resultat av ett misstag – den bombade byn var i själva verket inte FNL-sympatisörer. Men nu är de en gång historia, och som sådana en del av våra bildmyter, korrekta eller inte.

SVARTVITT ELLER FÄRG? Bilderna från Vietnamkriget minns vi som svartvita, med några få undantag. För dagens tidningskonsument är frågan om färg eller svartvitt obsolet, men jag minns hårda diskussioner på Dagens Nyheters redaktion på 1980-talet. Färgfoto var i mångas ögon liktydigt med reklam, grannarnas diabilder från semestern eller på sin höjd featureknäck i tidningen. Riktigt nyhetsfoto skulle vara svartvitt. Teknik och ekonomi stärkte konservatismen; tryckeriet klarade inte att trycka färg, och det var både krångligt, tidsödande och dyrt att ta ett färgkort genom hela processen. Riktiga karlar (vid den tiden hade DN inga kvinnliga fotografer, förutom som begåvade sommarvikarier) plåtade svartvitt. Ändå fanns tekniken – färgfotot har existerat i tidningstryck sedan 1930-talet.
Idag, när även de mest härdade plåtslagare pensionerat sin Nikon F2 till förmån för en digital Canon, är foton i tidningen lika med färgfoton. Men för 20 år sedan fördes debatten på världens alla tidningsredaktioner. Det blev nyhetsbyråerna som kom att fälla utslaget. På 1990-talet började alla de stora nyhetsbyråerna skicka färgbilder som en del av sin service, och de stora, oberoende bildbyråernas tid var ute.

VAD KOMMER ATT HÄNDA med pressfotot i framtiden? En hel del beror på den tekniska utvecklingen. Exemplet Irak känns relevant: här har soldaternas mobiltelefoner, utrustade med kameror, i kombination med e-mail, producerat några av de mest obehagliga och ärliga bilderna av kriget. Stillbildsfotot kan till och med slå TV i snabbhet, publiceringen på en blogg eller en tidnings webbsite är lika “live” som CNN – och ofta närmare verkligheten.
I Sydkorea har Ohmynews barfotareportrar och frivilligfotografer, tillsammans med ett ohämmat anammande av mobil telefon-, internet- och kamerakultur, resulterat i ett antal uppmärksammade bildnyheter. Tsunamin i Asien visade värdet av “amatörbilderna”. Gränserna suddas ut. Resten av världen kommer troligen att röra sig i samma riktning. Hur pass väl medierna integrerar de olika nya pusselbitarna med de tryckta tidningarna och det professionella fotot blir avgörande. Metros internationella fotokampanj, sponsrad av Canon, där läsarna skickar in sina digitala bilder är kanske en fingervisning om vart vi är på väg.
Henri Cartier-Bresson, Helmut Newton och Richard Avedon dog alla 2004. Kanske är “giganternas” tid över? Mediavärldens fragmentering erbjuder inte längre en enhetlig scen att bygga sin image på, och kanske aldrig gjorde det heller. Större delen av världen låg alltid i skugga. Kanske lever vi i pressfotots skymmningstid, åtminstone pressfotot som vi känt det hittills. Om det blir bättre eller sämre kort i tidningen får framtiden utvisa.

OMKULLVÄLTANDET AV SADDAMS STATY i Baghdad blev flitigt dokumenterat och spritt av TV-kanaler över hela världen. “Photo-op” brukar det kallas, och att det var ett amerikanskt militärfordon som drog omkull statyn syntes inte på alla bilder. En anekdot från Pictures on a Page visar att krigsfotot inte har utvecklats så mycket sedan 50-talet:
“Från Koreakriget såg världen en sympatisk bild av en amerikansk soldat “som delade sina sista droppar vatten med en döende bonde”. Bert Hardy, den berömda Picture Post-fotografen, berättade för mig: ‘Jag arrangerade bilden. Alla gick förbi, men jag fick idén och bad att en soldat skulle ge den gamle mannen lite vatten så jag skulle kunna ta bilden. Han gick med på det om det gick fort – och om vi använde min vattenranson.’” (Från Harold Evans förord till Pictures on a Page).
Fast de sanna bilderna har en tendens att komma fram till sist, när hemligstämplarna inte längre gäller. 50 år efter Koreakrigets slut blev många dokument i USA-arkiven offentliga, även om få amerikanska reportrar var intresserade. I “terrorkrigets” mediavärld passar inte alla bilder in. Men i Sydkorea publicerades tidigare i år en serie fotoböcker med foton från Koreakriget ur USA:s National Archive and Records Administrations.
Texten i The Indelible Image (Park Do, ed., tre band) är på koreanska, men bilderna talar även till den som inte förstår texten. Alldeles oavsett vilken inställning vi har till kriget, vem som hade rätt eller fel (och den diskussionen är synnerligen livaktig i Korea) så visar dessa bilder en annan sida av kriget. När sydsidans armé arkebuserade tusentals politiska fångar, anklagade för att vara kommunister, fanns de amerikanska officerarna där med sina kameror. Fotona hemligstämplades, men sparades i arkiven. Nu finns de tillgängliga för alla, och vi ser hela bilden.

PS för den typografiskt intresserade: Kolla in loggan för franska Vu (grundad 1928) som finns avbildad i Things as they are. Titta sen på Nermans logga för svenska Vi. Släktskapet är betydligt närmare än en utländsk kusin…

PPS för fotofreaken: Jag minns fortfarande min Leica M3 med en Summilux 1:1,2 och en 90 mm Tele-Elmarit, som jag tvingades sälja för att ha råd att leva medan jag gjorde lumpen på 1970-talet. Det var nog en av mina sämre affärer. Det diskreta klicket från Leicas ridåslutare är en sann njutning för varje bildmänniska. Inget digitalt pip slår det.

THINGS AS THEY ARE
Photojournalism in Context since 1955
September 2006
ISBN 1-905712-01-4
384 sidor
Över 1000 bilder, varav 600 i färg
23 X 30 cm
25 engelska pund
Chris Boot Ltd

Publicerad i Aviserat, SND/S tidning, nr 3/2006

Panik i den danska nyhetsfabriken

2006-09-11T23:26:00.000+09:00

Jag fick mail från Danmark, en kollega ville ha lite kommentarer kring höstens tidningskrig. Redan dagen efter att min text (nedan) publicerades på nätet sprider sig kriget över Sundet. Det blir en het höst även i Sverige – vi återkommer i frågan!

Vem tryckte på panikknappen? Det som händer i Danmark på tidningsfronten är svårt att begripa, i alla fall för en utomstående. Plötsligt ska alla göra en Metro. Läs de nya titlarna nu – om några år finns det inte många av dem kvar:

• Nordjyske Medier ger ut en ny gratistidning, Centrum Aften, i Aalborg sedan 14 augusti.
• Berlingske ger ut Dato, en gratis morgontidning i Köpenhamn och Åhus sedan 16 augusti.
• Politiken/JP ger ut 24timer, också daglig och gratis sedan 17 augusti.
• Till och med MetroXpress gör för säkerhets skull en Metro till, en kvällsupplaga från 18 augusti.
• Isländska 365 Media Scandinavia ger ut Nyhedsavisen, totaldistribuerad med posten till alla danska hushåll från 6 oktober.
• Berlingskes gamla gratisblad Urban, landets tredje största dagstidning, fortsätter att komma ut.

Vansinnet i Danmark riskerar också att spilla över till Sverige. 365 Media Scandinavia hotar med att starta i tre länder till under 2007, ett av dem är Sverige. Norska Schipstedt funderar på att lansera gratisblad i Göteborg och Malmö, och Bonnier har beslutat att ge ut gratistidningen City i Malmö. I London och Paris ligger flera utgivare av gratistidningar i startgroparna, alltifrån Murdoch till Le Monde.

Effekterna av ett tidningskrig av danskt slag är kända från början: tidningströtta läsare, kraftigt sänkta annonspriser, jätteförluster för tidningsföretagen och i slutändan nedläggningar, journalister som förlorar jobbet och minskat förtroende hos läsarna.
En shoot-out där den som orkar förlora mest vinner, borde också få varje aktieägare att fly medieföretagen – åtminstone tills dammet lagt sig och vi kan se vem som fortfarande står upp. Den danska annonskakan som ska mätta alla dessa nya och hungriga är helt enkelt alldeles för liten.
Paniken är i och för sig begriplig, men åtgärderna är lika senkomna som missriktade. Det är sällan klokt av en etablerad tidningsägare att ge ut nya gratisdistribuerade dagstidningar. Särskilt osmart är det att göra det på det danska sättet, som en defensiv åtgärd för att försvara en betald dagspressmarknad. Det är ungefär lika genomtänkt som att inleda ”kriget mot terrorn” med att inskränka demokratiska fri- och rättigheter.
Resultatet blir att de traditionella tidningarna legitimerar en gratistidning (om det nu behövs), att man kannibaliserar på sin egen läsar- och annonsmarknad, samt inte minst att den allmänna prisnivån på annonser sjunker i samma takt som de gamla prenumeranternas betalningsvilja. Självmål är ett alltför snällt sätt att beskriva saken.
Vad ska man göra då, om man är belägrad av riskvilliga isländska vikingar på ena sidan och svenska Metro-marodörer på den andra? Till att börja med måste man lyfta blicken, och inse att dagens hot från den tryckta Metro och andra kopior trots allt bara är en mindre del av mediautvecklingen. För hur många tidningsutgivare har egentligen begripit vad de håller på med?
Många tror fortfarande att affärsidén är att trycka och distribuera tidningar för att förse läsare med nyheter och nöjesläsning – och om det är en betaltidning att dessutom locka folk att köpa den. Inget är mera felaktigt. Affärsidén med en tidning är att sälja konsumenternas tid till annonsörerna. Allt annat är en effekt av denna grundläggande idé. Närmar vi oss uppgiften på detta sätt blir det enklare att tänka fritt, och ställa sig frågor som dessa:

• Är det viktigt att trycka tidningen? Varför? Om inte, vad göra i stället?
• Varför bara ge ut en tidningstitel? Varför inte flera, till olika målgrupper?
• Varför komma ut bara en gång om dagen? Eller varför inte en gång i veckan?
• Hur får vi läsarna att spendera mer tid i vårt sällskap, med tidning, telefon eller dator?
• Hur skapar vi mervärde för våra annonsörer? Hur kommer vi närmare läsarna?

Personlighetens roll
När Metros första läsarundersökningar började komma in (våren 1995 gjorde vi en i veckan) förvånades vi lite över svaren. Det klart mest lästa och mest populära inslaget i Metro var våra krönikörer. Jag tror inte att det bara berodde på duktiga skribenter (Metro etablerade i Sverige välkända namn som Liza Marklund, Johanne Hildebrandt, Jonas Hållén och Lena Sundgren). Men det personliga tilltalet är oerhört viktigt, att skapa en nära relation med sina läsare. Och då menar jag inte att bara skriva saker läsarna håller med om, men att etablera ett samtal.
Den Metro som kom med sitt första nummer 13 februari 1995 hade inga pekpinnar, ingen ledarsida, inga recensioner. Hade jag fått bestämma hade den inte haft någon sport heller. Tanken var att läsarnas åsikter var intressanta, inte våra. Från början skrev inga egna medarbetare krönikor, bara folk utanför redaktionen.
En viktig fråga att ställa sig: Vem äger tidningen? Fel svar är "redaktionen" eller "marknadsavdelningen" eller "vi tillsammans". Rätt svar är "läsaren", ty ingen är så possessivt inställd till tidningen som dess läsare. Om man förstår och bejakar detta faktum, har man också kommit en bra bit på väg mot rätt syn och fokus i utvecklingsfrågorna. Läsarnas röster är viktigare att höra i tidningen än våra, journalisternas.
Lista tio saker som dina läsare letar efter i tidningen varje dag. Vad är det din tidning kan ge läsarna, som de inte får någon annanstans? Låt dessa saker få den placering de förtjänar, och ägna omsorg och plats åt dem.
Dagens lokala jubilarer, bioprogrammet i stan, evenemanget på idrottsplatsen i kväll eller dagens matsedlar i skolorna har förmodligen mer på lokaltidningens etta att göra än resultatet i fotbollslandskampen.
Ta reda på vad läsarna tycker genom att ständigt föra ett samtal med dem. En lokalredaktör gör det på ett naturligt sätt, men även redigerare, VD:ar och andra medarbetare bör prata med minst en läsare i veckan. På ett tekniktidningsförlag i Stockholm ringer alla anställda minst en läsare i veckan och skriver en kort rapport. Resultatet görs tillgängligt på intranätet i en ständigt expanderande och aktuell databas.

Lokaltidningen bygger identitet
Ju mindre samhälle, desto större betydelse har den geografiska gemenskapen. Under alla omständigheter måste tidningen hitta de innehållsfaktorer som hos läsaren skapar en känsla av samhörighet och social bekräftelse.
Det enda lokaltidningen kan vara som ingen annan är just lokal. Jag tror på den betalda, traditionella dagstidningen i lokalsamhället… men inte i storstan. Delvis har det att göra med den roll tidningens spelar i hur läsarna bygger sina identiteter, vilka möjligheter till identifikation tidningen ger.
Jag tror att människor i storstad väljer sin ”tillhörighet” efter andra kriterier än de geografiska. Det är bland annat därför som den lokala dagstidningen, med alla dess attribut, är en omöjlighet i Stockholm, Köpenhamn, Paris och andra metropoler.
Problemet för storstadstidningarna är att de försöker ge allt till alla. Detta samtidigt som mediavärlden och läsaren i dag är totalt annorlunda jämfört med när den sortens dagstidning uppfanns. Svenska Dagbladets väg ur fällan, med en mer koncentrerad och tillgänglig produkt, som också ger plats för analys och eftertanke, är kanske möjlig (åtminstone hoppas jag det).
Betaltidningar i storstäder kommer att i ökad utsträckning vara hänvisade till sina prenumerationsintäkter. I fallet bostadsannonser har internet redan tagit över, dagspressen är akterseglad. Mäklarna får sina köpare över nätet, de annonserar bara för att få säljare. Dessutom kommer guldåren med platsannonserna aldrig tillbaka, de lediga jobben söks och annonseras numera på internet: för första gången sedan 60-talet följer inte personalannonserna konjunkturutvecklingen. Men att storstadstidningarna kommer att få det ännu tuffare drabbar inte dagspressen utanför metropolerna i någon större utsträckning. Eller för att låna ett ordspråk från 1500-talets Kina: ”Den mäktigaste drake kan inte krossa den lokala ormen”!
När jag jobbade på Dagens Nyheter brukade prenumerationsavdelningen ringa runt till alla dem som sa upp tidningen, och fråga varför. De hade alla samma svar. Antingen sa de att tidningen var för dyr, eller också att de inte hann läsa den. Som svar gjorde DN tidningen tjockare och höjde priset. Då förtjänar man problem.
Vi vet att läsarna ägnar cirka 20 minuter åt tidningen, i stort sett oberoende av hur många sidor den har. När vi startade Metro var det ett av våra argument: vi gjorde en tidning som folk kunde läsa på 20 minuter. Det var förstås ren lögn, eftersom Metros omedelbara succé på annonsmarknaden snabbt gjorde tidningen för tjock, men det lät bra. Dessutom hade Metro reportage i varje nummer, liksom annat material, som syftade till att få folk att ta med sig tidningen efter resan. Det fungerade som avsett.
Samtidigt designade jag tidningen så att läsaren lätt kunde skanna av rubrikerna på sidan och få en uppfattning om innehållet. Det skulle vara lätt att fatta ett upplyst beslut om man ville stanna upp och läsa, eller bläddra vidare. Det var inte meningen att tvinga läsaren att tugga i sig hela tidningen.
Men tidsfönstret hos läsaren är smalt, och blir inte större. Och det är tidningen som måste anpassa sig. Att det plötsligt skulle uppstå mer tid ledig för mediekonsumtion är nog en fåfäng förhoppning. Resan med tunnelbanan mutades in av Metro, men var finns yttterligare en halvtimme? Inte i min kalender i alla fall.
Vi har ett allt smalare tidsfönster hos läsaren – och vi måste förtjäna det. Först då kan vi möjligen vidga det. Och för att förtjäna det, måste vi förvissa oss om att läsaren lämnar tidningen dels med en nyttoupplevelse av något slag, dels med en önskan att läsa nästa tidning.

Begränsning och paketering
Med internet, mobcasting och 24-timmars nyhets-TV har alla (nåja, de flesta i Europa, USA och Japan/Korea i alla fall) tillgång till alla nyheter direkt. Kanske konsten är att erbjuda begränsning i stället? Skräddarsy, paketera delar av verkligheten för delar av läsekretsen?
Behovet av en daglig, översiktlig nyhetssammanfattning av Metro-typ har alla. Men det finns andra utsnitt ur informationsflödet att förse med ett förtroendeingivande varumärke och sälja till rätt målgrupp, via rätt mediekanal.
Fastna inte nödvändigtvis i frågan om hur du ska sälja tidningar till dem som egentligen inte vill ha några. Sälj i stället fler produkter till dem som redan visat sig villiga att köpa!
Lokaltidningen skulle exempelvis kunna leverera en tilläggsprenumererad extra tidning med både lokalt material (till exempel hela månadens familjenyheter i sammanfattad form), hälsoavdelning, pensionärsresor och allmänt nyttomaterial riktad till målgruppen äldre. Eller en podcast med lokala nöjesnyheter och lokala band till de yngre.
Slutligen: det är förvånande hur många tidningar som glömmer kvinnorna, trots att en majoritet av de skrivande journalisterna numera är kvinnor. Fast cheferna är förstås män fortfarande. Kvinnorna är vår viktigaste målgrupp, inte bara för att det är den läsande, skrivande och bäst utbildade delen av befolkningen, det är också den grupp som fattar inköpsbesluten i familjen. Kvinnorna styr ekonomin, och det vet annonsörerna mycket väl. Att dagspressen inte på ett mer medvetet sätt levererat dessa superkonsumenter till annonsörerna är en gåta, och nyckeln är mer material i tidningen för kvinnor. Något förenklat: ut med machomännen, in med feministerna. Intervjua kvinnor, publicera bilder på kvinnor, gör kvinnor till chefer, inrätta avdelningar och bilagor med ”kvinnligt” material. Det är inte säkert att målet uppnås, men utan att försöka är förlusten given.

Skrivet för Center for Journalistik og Efteruddannelse i Danmark, publicerat på webben här 11 september.

Music to shop furniture by

2006-08-29T17:49:00.000+09:00

Been to ikea lately? Most Ikeas come without Muzak, which is nice, but the global chain actually has its own anthem. Written and performed by Jonathan Coulton, it immortalizes bookcase Billy, Swedish meatballs and the trademark Allen key. Listen to Ikea from the album Smoking Monkey at Jonathan's website. Load your iPod and head towards the closest blue-and-yellow furniture temple.

10.000 ovälkomna gäster

2006-07-30T23:01:00.000+09:00

Nej, det handlar inte om IDF i södra Libanon, eller amerikanska soldater på permis i Seoul – det är bikolonin som slagit sig ner under våra tegelpannor i Frankrike. Vi har ett stort tak, och välisolerat med 20–30 cm glasull. Bin gillar glasull. Just nu producerar de honung för fulla muggar, och flyger genom hålen i innertaket, vid bjälkar och skorsten, ner i sovrummet. Där dammsuger jag upp de hundratals bi-liken varje natt innan vi (med viss tvekan) går till sängs. Lyckligtvis verkar bina sova på nätterna.
Men på dagarna håller vi fönsterluckorna stängda. Ljuset verkar locka dem, det är mest framför fönstren som de små ludna rackarna bildar en brun matta av döda kroppar.
Bin är fridlysta i Frankrike. Ska man ta hit en specialistfirma får man kalla dem "frolons" eller "guepes" (getingar) i stället för "abeilles" (bin). Förr kom brandkåren ("les pompiers") med stegbilen om man hade problem med svårbekämpade flygfän, men det har den slutat med. Även den berömda franska offentliga sektorn bantas, och servicen minskas (dock är det långt kvar till svensk eller brittisk nivå).
Experterna hittade ett jättelikt bi-bo mellan ena kortväggens stenmur och en av våra takbjälkar, efter att ha plockat bort takpannor och skurit sig igenom den svarta plasten. Killen i rymddräkten (bin är inte att leka med, och vet att försvara sig) sprutade gift, men sa att vi antingen fick gå upp genom innertaket eller såga av takbjälken för att kunna komma åt hela bisamhället. Vi har över fem meter i tak, så det är ingen enkel operation.
Några grannar vi hade på middag i fredags sa att det luktade honung i vårt sovrum. De roade sig med att räkna ut hur många kilo honung ett bisamhälle av vår storlek producerar på ett par veckor. Nu väntar jag bara på att innertaket på andra våningen ska ge vika och att vi får en kletig dusch av ljummen honung över oss.
Nästa vecka kommer vår takläggare hem från semestern. Jag börjar misstänka att det enda sättet att vara säker är att ta bort alla takpannor, riva bort plast och isolering, plocka bort alla bon, och sen lägga tillbaka allt igen. Tar en vecka, kostar en förmögenhet.
Men jämfört med att ha sitt sovrum och arbetsrum ockuperat av tusentals surrande, fientligt inställda och orakade flygfän så är det förmodligen ett bättre alternativ. Tips emottages tacksamt. Och då gärna om något giftigare än Löfbergs Lila.

Affärspress: 10 ronder i tidningsform

2006-06-19T22:59:00.000+09:00

Nordisk affärspress är en bra affär. Ta svenska Dagens Industri till exempel. DI har tidigare, under legenden Hasse Olssons ledning, levererat åtskilliga miljoner svenska kronor i vinst åt ägarfamiljen Bonniers. Och därmed bevisat att en tidning inte måste ha vacker design för att såväl locka läsare som annonsörer.
Men man kan inte leva på legender i all evighet, och nu är det Gunilla Herlitz som levererar miljonerna, med hjälp av en redesignad Dagens Industri.
De övriga nordiska affärstidningarna har också tagit på sig finkläderna. I den här genomgången tittar vi på de dagliga affärstidningarna ur formsynpunkt. Följ med på en match i tio ronder: Nordisk Affärsform! Vi låter businessfolkets husorgan mötas i ett gränsöverskridande, hårt och obarmhärtigt formderby, där utgången inte på något sätt är självklar.
Och resan är som vanligt viktigare än målet!

Rond 1
LOGGA
Vi börjar med det mest uppenbara, och det enda momentet i en tidnings form där styrelsen brukar uttala en åsikt: logotypen. Här finns en rad olika lösningar, från Dagens Industris effektiva röda låda till Taloussanomats finlemmade versalrad.
Segraren i denna första rond är självskriven: Kauppalehti, vars kraftfulla mekan (eller egyptienne, ett typsnitt med kraftiga klackar som tar spjärn mot tidningssidan och ropar ut mot publiken) i en starkt blå ton (cyan och svart, vad jag begriper) syns bäst och förmedlar en självklar auktoritet. Typsnittet är Beton, ursprungligen ritat av tysken Heinrich Jost, och utgivet av Bauers stilgjuteri 1936. Det håller fortfarande. Loggan togs fram av Hannu Kavasto för över 20 år sedan.
Dagens Industri får finna sig i en andraplats, men en stark sådan. Att lägga loggan på en färgplatta är en lika självklar som praktisk lösning, loggan behärskar sitt närområde och kan inte invaderas eller överröstas av andra grafiska element.
Originalitetspriset (delas endast ut i Rond 1) går till Idag – när John Bark och jag designade svenska Idag hade vi nog aldrig vågat föreslå en sådan logga. Swift är ett vacker typsnitt, men här får resten av förstasidan viska för att loggan ska höras/synas.

Rond 2
FÖRSTASIDA
Här ser man att tidningarna sneglat på varandra… eller kanske vilken effekt tabloiden har på tidningar med likartat innehåll och identisk publik. Det är samma grundform: kraftig nyhetslåda med stark typografi, ofta vit (negativ) huvudrubrik infälld i bild eller på färgplatta. De finländska kollegerna låter huvudblocket ligga på full bredd eftersom de har längre rubrikord, DI framhärdar i mindre lyckade versala, kondenserade rubrikrader – det blir svårläst, men ligger i DI-traditionens huvudfåra.
Rondens vinnare blir Dagens Næringsliv, som visar var skåpet ska stå med sin generösa, breda rubrikstil (DIN) och hårt mallade men ingångsrika etta som lockar till läsning utan att tillåta läsaren att tveka om vad som är viktigast. Plus också för färgskalan. Runner up: Taloussanomat, som vågar vara luftig men som ibland riskerar att bli spretig. Knäpp ihop formkaftanen så trillar inte sidorna isär så lätt!

Rond 3
NYHETER
Det är ingen brist på nyheter i dessa tidningar. Nyhetsuppslagen är välmatade, ibland packade. Men annonsflödet är olika; DI har en tajt annonsdummy med föga luft, vilket ger en viss syrebrist på sidorna. Hos kolleger med färre annonser skapar luften ibland motsatt problem: uppslagen hålls inte ihop utan faller sönder. I valet mellan två onda ting ser den packade produkten dock mer angelägen ut.
Rond tre går till Kauppalehti, trots att tidningen valt att ha en ”hatthylla” överst på nyhetsuppslagen för notiser och kortare nyheter. Sådant ställer ofta till problem i redigeringen, vanliga notisspalter är enklare att hantera. Här ger det dock bra med utrymme åt finska språkets långa rubriker.
Jag är mer tveksam till Kauppalehtis sätt att strunta i ingresser och i stället låta reporterns byline vara den starkaste typografiska signalen i början av artikeln, men det är ingen tvekan om var man ska börja läsa i alla fall – och det höjer onekligen statusen på skribenten. Tidningens nyhetsuppslag är välredigerade, tätt layoutade och bra organiserade.
På en stark andraplats: Dagens Industri. Att läsa DI:s nyhetssidor känns litegrann som att bli överkörd av ett tåg, eller utskälld av en högljudd och kortväxt chef – inte alltid behagligt, men svårt att missförstå. Detta är en tidning som görs av proffs, och budskapet går fram.

Rond 4
GRAFIK
Nyhetsgrafik var populärt för tjugo år sedan, suckar en läsare. Sant, men när det gäller teknik och ekonomi tycker jag fortfarande att grafiken förtjänar en egen rond. Här finns ofta komplicerade och sifferrika sammanhang, där skeenden som skildras pågår under flera år och med flera variabler– idealiskt för grafik-journalistik.
En något svårbedömd rond. Alla tidningarna klarar dagsgrafiken, de enspaltiga lägeskartorna och stapeldiagrammen. Segraren måste ändå bli Dagens Industri, som kan göra rejäl, förklarande nyhetsgrafik när de vill – eller planeringen fungerar. Som allt annat i tidningsvärlden hänger det på planeringen.
På andraplats återfinns Kauppalehti, som egentligen bara skulle behöva lite nya diagrammallar och kanske köpa in en och annan större grafik för att ge DI en match om förstaplatsen – tänket finns där redan.

Rond 5
FOTO
Jag är den förste att erkänna att det är knepigt att hitta bra kort när man skriver om abstrakta saker som affärer och ekonomi. Alltför ofta står valet mellan bild på hus eller bild på gubbe i slips. Kvinnor och faktiska händelser, foton som verkligen visar en nyhet, saknas ofta helt i affärspressen. Nå, hur klarar sig våra nordiska vänner?
Taloussanomat blixtrar till med en annorlunda bildlösning då och då, men helhetsintrycket tas ner av tidningens dåliga tryck.
Kauppalehti kämpar hårt för att skapa dynamik i porträttbilderna, och skjuter rätt ibland.
Dagens Industri har gjort (och gör) heroiska ansträngningar för att ta sig ur slipsträsket, men lyckas inte riktigt. Förutom gubbsen finns dock en del riktigt bra bilder, men sällan på de packade nyhetssidorna.
Vinnaren i Rond 5 blir dock Dagens Næringsliv, som inte bangar för att dra upp dramatiska helfigursbilder på människor de skriver om över en hel sida. Sådant ska belönas.
Dagens Industri kniper andraplatsen.

Rond 6
RUBRIKER
När det gäller val av typsnitt har vi alla våra käpphästar. Rubriksnitt är viktiga för att markera vilken typ av tidning det är, och här ska signalen givetvis vara nyhetstidning.
Men det är inte bara valet av typsnitt som avgör resultatet – hur typsnitten används är ofta mycket viktigare. Här skiljer sig tidningarna åt rejält. De största kontrasterna är mellan Dagens Næringslivs breda, generösa DIN-rubriker å ena sidan, och Dagens Industris Benton Sans Compressed (omritad för DI) å den andra.

Benton, som är ett alldeles utmärkt typsnitt från Font Bureau i Boston, är så tätt knipt att rubrikerna ser alldeles kissnödiga ut. En aning mer luft mellan bokstäverna skulle kanske också få ner rubrikgraderna något, som ibland tenderar att skena iväg.
Dagens Industri använder Matthew Carters Fenway för att kontrastera mot Benton (bägge används även i Le Monde), vilket underlättar för läsaren att urskilja analyser, kommentarer och opinionsmaterial. Fenway används också som nedryckare och i bakvagnen som rubrik. Taloussanomat väljer intressanta Knockout, och ställer den ibland mot den skotska antikvan Miller.
Men återigen är det Kauppalehti som tar hem ronden med rubriker satta i Poynter Gothic Text Black Condensed, kraftfull och elegant i samma nyhetstradition som Benton, men bättre knipt och i väl avvägda storlekar. Kauppalehti avstår från en kontrasterande antikva, vilket är helt OK, men gör att tidningen ibland ser lite kall ut. Konsekvent är det dock, och den tunna Poynter som agerar nedryckare och underrubrik fungerar väl.
Dagens Næringsliv med sin enkla rakt-på-sak-typografi och välformulerade rubriker tar hem andraplatsen.

Rond 7
BRÖDTEXT
De flesta av typsnitten som kommer till användning i affärstidningarna har jag själv använt under åren, och några har jag återkommit till flera gånger. Swift är ett sådant typsnitt, Gerard Ungers alltmer populära typsnitt som används i bland annat Metro över hela världen. Ole Munk hjälpte danska Idag att välja det.
I Taloussanomat återfinns ett annat lättläst Unger-snitt, Coranto, som också finns i flera svenska tidningar.
Nej, alla tidningarna har väl valda brödtextsnitt, och de flesta använder mellanrubriker, ingresser och ingångsord som kontrasterar väl och underlättar för läsarna. Det är en annan sak som får fälla avgörandet: spaltbredden.
Dagens Næringsliv visar vilken skillnad det gör för läsningen om man använder fem spalter i tabloidform, och inte sex som de andra gör. Det ger norska DN segern i Rond 7.
I sin privatekonomiska bilaga, en skuren tabloid, har DN gått ner till fyra härligt lättlästa, breda spalter! Heders!
Jag skrev i svenska Pressens Tidning om varför fem spalter är bättre än sex, den som vill läsa hittar texten här.
Kommersiella argument tillåts väga tyngre än läsbarhet, vilket jag hoppas straffar sig i längden.
Med detta i bakhuvudet tar ändå Dagens Industri silverplatsen, trots sexspalter och ett alldeles för brett spaltmellanrum.

Rond 8
RYTM
En tidnings bläddringsrytm, eller struktur om man så vill, sätter ramar för formen. Traditionellt har affärspressen tyngts av sida efter sida med siffermaterial, börstabeller, fonder och valutor, ekonomidata som bara en bråkdel av läsekretsen någonsin ägnade en blick.
Med internet förändrades detta, plötsligt kunde tidningarna bygga ut sina tabeller – och placera dem på nätet. Samtidigt blev de aktuella, från att ha varit hopplöst föråldrade när de väl nått läsarna via tryck på papper.
Trots detta finns pliktmaterialet kvar, i Dagens Næringsliv blir det uppåt tio sidor, i de andra runt hälften. Bara danska Idag avstår, och har bara en spalt nyckeltal.
Mitt grundtips är att det försvinner innan året är slut. Analysen behövs givetvis, men skulle må bättre av lite diagram och långsiktigare perspektiv än dagskurserna.
En annan sak som drabbar bläddringen är bilagorna, här utmärker sig Dagens Industri med trånga sidor och många annonser, liksom en uppsjö annonsbilagor. Trevligt för ägarna, mindre kul för läsarna (för det mesta).
Ändå tar DI hem ronden, i kraft av klara och konsekventa avdelningar, avgränsade genom såväl vinjettsystem som rubriktypografi. Norska Dagens Næringsliv kommer tvåa.

Rond 9
SIDFORM
Det gäller att ge läsarna många möjligheter att börja läsa. Sådant brukar vi kalla ingångar på sidorna: det kan vara allt från notiser till rubriker, bilder och bildtexter, uppdragna citat eller grafiska element. Kontrasterna på sidan hjälper till att skilja på viktigt och mindre viktigt, och visar läsarna vägen – här ska du börja, dessa saker hänger ihop, här går gränsen mellan artiklarna.
Kauppalehti har ett väl utvecklat system för hierarkier, här är ingen tvekan om vilket som är viktigast. Det är gott om notiser och kortare artiklar, och allt är välorganiserat. Dagens Industris sidor ligger inte långt efter, och är mer levande. Minus för den alltför breda svarta plattan till faktarutorna – men stort plus för alla artiklar som har faktaruta! Här får läsaren en chans till att stanna upp. Uppdragna citat i rött livar upp mot det rosa pappret.
Ronden går återigen till Dagens Industri, vars redigerare gör ett bra jobb mot bakgrund av annonstrycket, tätt följd av Kauppalehti, som är renare fast lite tråkigare.

Rond 10
FRAMTIDEN
Vad är nu detta för slags avslutande rond? Jo, eftersom vi vet att tidningarna måste återuppfinna sig i en ny mediavärld (eller i alla fall vakna) så låter vi framtidens form utgöra finalen.
• Dagens Industri, med såväl utvecklad (och lönsam!) webb, och mindre utvecklad (och olönsam!) TV-kanal, blir först ut. Varumärket och den rosa tonen går igen i allt tidningen gör, vilket är formulär 1A, och därmed helt rätt.
– Det är inte omöjligt att tidningen krymper till A4-format om några år, säger AD Lars Jansson. Systertidningen Business.hr, utgiven i Kroatien, är halv Berliner (ungefär A4).

• Kauppalehti startades på 1800-talet, men ligger inte efter sin yngre svenska kollega. Tidningens medarbetare är integrerade i webb- och TV-produktion. Tabloid har man varit sedan år 2000, och innan dess var man ”eurotabloid” sedan 1970-talet. Ansa Karjalainen, Visual Editor på Kauppalehti, tror att tidningen mycket väl kan krympa i framtiden.
- Kanske kommer också finanstidningarna att bli mera visuella. Mera sidor, där man berättar om saker med bilder och ritningar.
• Kollegan Leena Kosonen, AD på Taloussanomat, är trött på sifferexercisen:
– Rätt så ofta undrar vi om det inte är rent slöseri att täcka fem sidor med finansdata varje dag, nio (!) på lördagarna.
Taloussanomat jobbar, trots en rik ägare, i hård konkurrens med den större Kauppalehti som har större resurser, bättre tryck och starkare varumärke. Ingen enkel sits.
• Danska Idag, bara två år gammal, har ännu så länge en ganska outvecklad webb.
– På lite längre sikt kan tidningen få ett mindre format än tabloid, säger Designchef Annelise Ploug, som inte gillar ljusrött papper. Men i dag är det bara Finland som framhärdar med vitt papper, i Sverige, Norge och Danmark är det rosa som gäller.
• Dagens Næringsliv skruvar ständigt på sin form, säger Desksjef Bjarne Dramdal Erichsen. Vilken är den största utmaningen för er tidning?
– Kampen om lesernes tid. Derfor må vi hele tiden bli flinkere til å gi leserne klare signaler om hva sakene handler om, slik at de så raskt som mulig kan velge hvilke saker de skal lese. Det er viktig at vi gir leserne merverdi i forhold til den flommen av nett-, radio og tvnyheter de bombarderes med gjenneom hele døgnet. I tillegg til godt innhold, skal et innbydende design hjelpe til med å få leserne til å velge papiraviser også i fremtiden.
Med ett sådant klart och välformulerat svar tar Norges Dagens Næringsliv hem sista ronden! Svenska Dagens Industri tar en knapp andraplats, med sina utbyggda verksamheter på internet (webb, webbradio, webb-TV etc.) som bakgrund.

OK, vem som vann? Nej, det får du allt räkna ut själv. Det viktiga är ju att kämpa väl, eller hur – och du kämpade dig igenom artikeln ända hit! Alltså är du också en vinnare.

FOTNOT 1: Alla kom inte med, exempelvis saknas danska Børsen. Det tycker jag är tråkigt, men det beror inte på att jag inte försökt.
FOTNOT 2: Den nordiska designvärlden är inte stor. Jag och A4 fick inte jobbet att designa om Dagens Næringsliv i Oslo 2001 (det fick Palmer & Watson), vi gjorde en Designprovning åt Dagens Industri , och jag har jobbat som bollplank åt AD:n på Taloussanomat. Jag överlåter åt läsaren att avgöra om det påverkat min text.

Publicerad i Aviserat, SND/S tidning, nr 2/2006

Stay on couch. Go Fat. Lose your mind.

2006-06-19T22:17:00.000+09:00

”It breaks my heart to se all these obese kids in the streets”, says Dr Antonio Convit. ”A lot of them will develop diabetes, and their lives will be seriously affected. They will have a very diminished quality of life, and a much shorter one as well”.

Dr Convit knows what he is talking about. He has spent the last eight years studying how the human brain reacts when the body develops diabetes, or during the stages leading to the disease. His full title is as long as it is impressive: M.D., Research Psychiatrist, Nathan Kline Institute, Associate Professor, New York University School of Medicine, Centre for Brain Health.
Dr Antonio Convit is 54 years old and lives in Manhattan, but was born in Venezuela and studied in England as well as the United States. His father is a living legend in South America, still at 93 years publishing more scientific papers every year than his son. The father was nominated for the Nobel Prize in medicine 1988, for his ground-breaking work with leprosy. Dr Convit’s twin brother is a successful plastic surgeon in Washington, DC.

FAT KIDS IN NEW YORK. ”The last couple of years I have been studying a group of obese children in New York”, says Dr Convit. ”Up until 15 years ago, all scientists believed that the brain, which only uses glucose as fodder, got what it needed regardless of diabetes or pre-diabetes. Diabetes affects the body’s ability to use glucose, and the disease has long been known to damage or seriously affect other parts of the body, like eyes or kidneys. But as late as in 1997, grants for research looking into the connection between brain function and diabetes were not seen as important”.
Scientists believed that the brain functioned as usual in diabetes patients. Since then, however, Dr Convit and a few colleagues have presented convincing proof of the opposite. The work of Dr Convit, which concentrates around the cognitive processes of the brain, shows some very disturbing facts.
”We use IQ-tests, memory tests and attention-learning-recalling tests, standardized tests to verify the cognitive level of the test subject”, says Dr Convit. ”We then relate these test results to the glucose-level in the blood, and use MRI-technology to look at the brain integrity. Cross-sectional studies in different groups are made, as well as longitudal studies checking cause and effect”.
Some of these test subjects, kids and adolescents, have been followed during several years. Is it possible to just observe, when you know that many of these young boys and girls will develop serious health problems?
”No, of course not”, says Dr Convit. ”I talk to them, tell them about the risks they run if they don’t do something about their overweight, what they can do to lose weight and lead a healthier life. But it is hard, both because of the biology and the culture, to change”.

”Take the schools for example”, says Dr Convit. ”The first things to go when schools are forced to cut their budget are physical education and the arts – the very two things these kids need more than anything else”.
Statistics are scary, and indicate that the imaginary benefits won by cutting school budgets will come back to haunt politicians for decades to come. The USA has 20 million diabetics, and is quickly approaching ten percent of its population. In some states, a quarter of the inhabitants are obese, and the trend has been going in one direction since the 70’s: fatter and fatter. All these overweight people virtually guarantees more and more cases of diabetes. A total breakdown in healthcare costs is a realistic forecast.
”One diabetic patient costs from 200.000 to 1.000.000 dollars to treat during his or hers lifetime. You do the math”, says Dr Convit.

THE BRAIN GOES WITH THE BODY. But budget worries aside: the effects the disease has on the individual might be even more scary, and until now not widely known. Even most doctors and scientists are not aware of the new findings of Dr Convit and his fellow researchers. And politicians have no clue whatsoever, of course.
”So far, there have been only 25 studies published about the relation between the cognitive processes in the brain and diabetes”, says Dr Convit. ”We need more data, more large-scale studies to convince those who still doubt the results, although all the studies so far point in the same direction”.
And it is a very disturbing direction. An individual, age 40, with diabetes, has the quality of life of a 60-year old. Statistics also show, for example, that young Hispanics who develop diabetes when they are under 21 will in average live 23 years less than non-diabetic Hispanics. And essential brain functions are inferior when you have diabetes, although you might not notice it yourself.
”Our results point to about a 15 percent loss of functions like memory, attention and reasoning”, says Dr Convit. ”Among adult diabetics both their height-adjusted weight (body-mass-index, or BMI) and the haemoglobin A1c (a measure of long-term glucose control) are inversely related to the size of a very important brain area called the hippocampus. The hippocampus is the key to learn and recall new information. So, if you are a diabetic, the heavier you are or the more poorly controlled your glucose is, the more likely you are to have a shrunken hippocampus.”

So, put simply: fat babies becomes fat adolescents that grow into fat adults, who get diabetes and eventually become both sick and dull. What can we do to counter this nightmare scenario?
”One thing we do not need is to throw a lot of public money at the problem. More money will not solve this”, says Dr Convit. ”Simply putting money in better treating the disease, although important, is not the answer. What is essential is to prevent the development of the disease in the first place. We need to get people off the couch. Our schools need to provide regular exercise for the kids, both for the body and the brain. That means physical education, three times a week or more, and arts classes. We need to educate people about the danger”.

MORE BAD NEWS FOR ASIANS. And some people seem indeed to be more at risk than others. Studies in Japan and Korea shows alarming figures in obesity among children. Asian kids are getting fatter at the same rate as American junk food is getting more popular outside of the U.S. But kids of Asian parents are also more vulnerable than Caucasians.
”Studies show that descendents of Asian immigrants in the US have a higher risk to develop diabetes from obesity”, says Dr Convit. In the US, the risk groups come in the following order (most at risk first):

1. American Indians
2. Asians
3. Hispanics
4. African Americans
5. Caucasians

Fat Asians run a higher risk to develop diabetes than fat, white Americans. Since the genetics are the same regardless of geography, overweight Asians kids in their home countries share the high risk of developing diabetes with their American cousins. The cost in human suffering as well as cost of treatment could be very, very high. Is it enough to skip the Pizza Hut and KFC-meals?
”No, apart from exercising and losing weight they need to radically change their eating-habits”, says Dr Convit. ”Instead of eating trans-fats (anything crunchy with long shelf-life) they should look for food containing poly-non-saturated fats”. This means:

1. Almost all fish
2. All vegetable fats, such as avocado
3. Almond, walnuts, peanuts
4. Olive oil, grape seed oil, canola oil
5. Good, dark chocolate

The thing is not to ”stop eating fat”. Good fat raises your HDL, the good cholesterol in the blood, and diminishes the bad cholesterol. That is also why most medication misses the target; it only lowers the bad cholesterol but does not raise the good.

ALARM CLOCKS SHOULD BE RINGING. Several health scares surround us in the world today, some of them deadly, some less threatening. Avian flu, HIV and aids, malaria, different types of cancer, SARS, epidemic diseases and all the effects of smoking, alcohol abuse, natural disasters and warfare, just to mention a few.

Why should diabetes, and the effect the disease has on the brain, set off any alarm? A look at the numbers, and the trend, answers the question. The maps you see here, from the USA Center for Disease Control, are easy to understand. Statistics from other countries suggest the same: obesity, and the following risk of developing diabetes, is going to be our century’s health challenge in a large part of the world.
Another reason to take note can be this: the trend is possible to reverse, and this without any great cost, or any new medicine. It is a matter of getting doctors, politicians, parents and teachers to understand the threat to us and the generations to come.
And then, to change our behaviour.

Published on-line in OhmyNews June 6, 2006

Medianoteringar (6)

2006-06-09T16:28:00.000+09:00

En aktuell bild av världens nyheter
Det finns en del smarta verktyg på webben för den nyhetsberoende. Buzztracker ger en aktuell översikt i form av en världskarta, som klart visar var nyheterna kommer ifrån just nu. Klickar du på kartbildens röda rundlar (ju större desto fler stories för dagen) kommer du till nyheterna från just den platsen, med länkar till källorna. Buzztracker borde vara idealiskt för undervisningsändamål, men även utanför klassrummet ger sajten perspektiv på nyhetsförmedlingen. Och visar var mediernas vita fläckar finns, bokstavligen. Buzztracker startade med en brainstorm i Philadelphia, USA, år 2003 och fann till sist ett hem i Japan, där den kom online förra våren (2005). Varning: Buzztracker är vanebildande.
Newsmap är ett annorlunda projekt, som visar nyheterna för hela världen, ett särskilt land (franska nyheter på franska osv.) eller från en särskild dag, om du inte nöjer dig med dagens nyheter. Men dessutom kan du titta på nyheterna ämnesvis: världsnyheter, nationella nyheter, ekonomi, teknik, sport, underhållning och hälsa. Ju mörkare färgnyans på nyheten, desto äldre är den – i fallande skala från mindre än tio minuter gammal till urgammal (vilket här betyder mer än en timme). Bonus: du lär dig rubrikskrivande på andra språk, inkluderat tyska, spanska och franska. Trevligt för oss som ibland är trötta på den engelska dominansen.
Buzztracker
Newsmap

Torgmöte i cyberrymden via Skype
Trepartssamtal har vi alla varit med om, eller i alla fall hört talas om. Men hundrapartssamtal? Nu lanserar Skype ett slags IP-telefonins svar på medeltidens torgmöte och internets kollektivbloggar: Skypecast. Tjänsten innebär ett slags debattmöten, som alla Skypare kan delta i, var de än befinner sig i världen. En debattledare fördelar ordet via en virtuell mikrofon, och kan kasta ut stökiga debattörer från gruppsamtalet. Skype själva, som knappast är kända för att vara blyga i marknadsföringen, säger så här till Reuters:
- Tills nu har Skype-användarna pratat en och en, eller en till många, i privata sammanhang, säger Saul Klein, marknadschef på Skype. Skypecast ger möjlighet att föra ett offentligt samtal.
Du behöver ett (gratis) Skype-abonnemang för att delta, och flera debatter rasar redan. Detaljerna här:
Skypecast

Vad bråkar koreanerna om?

2006-06-01T13:39:00.000+09:00

Det går hett till i Korea. Koreanska studenter slåss med kravallpolis. Demonstrerande bönder med röda pannband och knutna nävar skanderar talkörer. Koreaner ockuperar kontor, slåss i parlamentet i Seoul, skjuter brinnande pilar på japanska ambassadörens residens, skär av sig fingrar för att protestera…
Koreanska storföretag som Samsung och Hyundai jättevinster, samtidigt som arbetarnas reallöner står stilla eller går bakåt. Partssamtalen kring regeringens förslag till ny arbetslagstiftning bojkottas av fackföreningarna, som anser att lagförslaget är oacceptabelt. Det är inget gott klimat i Korea denna vår.
Vad är det med koreanerna egentligen? Kan de inte bete sig som folk? Ta det lite lugnt och följa förhandlingsordningen?
För att förstå varför det ofta blir bråkigt i Korea kan det vara bra att gå tillbaka några år i tiden. Landets moderna historia är en enda lång och blodig kamp mot diktatur och förtryck. Minnesdagarna avlöser varandra i den koreanska almanackan, som nu under våren:

• 3 april. Fattiga bönder på ön Jeju gör uppror 1947, och 30.000 av dem dör när den USA-stödda regimen skickar tungt beväpnade trupper för att slå ner bondegerillan. Upproret krossas inte slutligt förrän 1954.
• 19 april. Revolutionen 1960 gör slut på president Syngman Rhees auktoritära styre. 183 människor dödas av kravallpolisen, och en vecka senare flyr Rhee till Hawaii.
• 21 april. Desperata kolgruvearbetare i Sabuk gör 1980 uppror mot militärregimen. Beväpnade med dynamit tar de över makten i staden under tre dagar.
• 18 maj. En månad efter Sabuk-incidenten demonstrerar studenterna i staden Kwangju för demokrati, men möts med brutalt våld från polisen. För att försvara sig tar invånarna till vapen mot diktaturen. Fallskärmstrupper återerövrar staden, ingen vet med säkerhet hur många Kwangju-bor som slaktades, kanske 2.000.
• 5 juli. Studenten Lee Han-yeol, 21 år, dör efter en demonstration 1987 sedan polisen skjutit en tårgasgranat i huvudet på honom. Fyra dagar senare marscherar en miljon demonstranter till Seouls stadshus för att kräva demokrati.

Men historien tar tyvärr inte slut här. En fackföreningsledare, Kim Tae-hwan, krossas till döds 2005 av en cementlastbil, körd av en strejkbrytare. Lastbilsförarna strejkade för bättre betalt och lediga söndagar. Senare samma år dör två bondeledare av skallskador efter en våldsam sammandrabbning med kravallpolisen. Skillnaden är att nu får presidenten be om ursäkt, och landets högsta polischef avskedas.
Eftersom de koreanska kravallpoliserna är unga värnpliktiga som inte klarat inträdesproven till armén, och de härdade demonstranterna ofta är lika gamla som deras pappor, är styrkeförhållandena ibland oklara. Samtidigt ser man polisbussarna överallt i Seoul: till ett protestmöte i huvudstaden förra året kom 400 gymnasieelever – och över 7.000 kravallpoliser.
Den koreanska metoden att svara på facklig kamp innebär inte sällan att ge strejkande sparken, anställa strejkbrytare och döma strejkledarna till fängelse. Vid tågstrejken i början av mars i år grep polisen över 200 strejkande arbetare och tog in dem för förhör. Polisen raidade fackföreningens kontor och fackledarna hotades med åtal. På Samsung, Asiens näst största tillverkningsföretag efter japanska Toyota, är fackföreningar förbjudna.

Vänd på en sten i Korea och du hittar resterna av en massaker. Det är så det känns ibland, och det är inte långt från sanningen. Men nu leder de tidigare demokratikämparna många av statens institutioner, och flera kommittéer håller på att gå igenom arkiv och dokument från diktaturens årtionden. Gamla domar rivs upp, avrättade personer får sin heder återupprättad, hemliga polisens agerande granskas; allt med inställningen att detta inte ska kunna hända igen.
Det var inte så många år sedan fackföreningsledare i Korea fängslades under Park Chung-hees diktatur, torterades och mördades, ofta med hänvisning till sympatier för kommunism och Nordkoreas ledare Kim Il-Sung. I dag återfinns tidigare demokratiaktivister i regering, parlament och fackföreningar – liksom inom näringslivet. Det blir svårt att vrida klockan tillbaka i Sydkorea, även om det gamla gardet gör sina försök. Det konservativa oppositionspartiet, som leds av diktatorns dotter, Park Geun-hye, hoppas på att komma tillbaka till makten. I lokalvalen i går nådde stora framgångar.
Nej, koreanerna är inte särskilt bråkiga i förhållande till hur deras herrar behandlat dem genom tiderna, tvärtom. Det är kanske vi svenskar som har för kort minne ibland. Koreanerna betalade ett högt pris för sin demokrati, som de erövrade för mindre än 20 år sedan. De tänker inte sälja den vidare.
Mera om upproret i Kwangju 18 maj 1980 här!
... och detta skrev jag om Kwangju i maj 2005

Smaklig spis i Kyoto

2006-05-31T14:29:00.000+09:00

Man kan äta alldeles utsökt gott i Kyoto. Det här är vad vi åt vid bardisken på en krog i Kyoto för ett tag sedan. En av de skarpslipade kockarna – med en lika vass kniv som han ömsint torkar av med en ihopvikt frottéhandduk mellan varven – ägnar kvällen åt oss. Varje liten rätt serveras på ett vackert stycke keramik, i en träskål eller i en liten bambukorg. Vi dricker vitt vin och te till. Jag har problem att få plats vid bardisken, den är ganska låg. Men snart glömmer jag att jag sitter obekvämt. Anledning:
• Vi inleder med en utsökt bit mjölke, eller "soft roe" som de tjänstvilliga kockarna bläddrar fram i sitt japansk-amerikanska matlexikon, tjock som en bibel.
• Därefter blir det en korg med abalone, havsöra eller haliotis, en ätlig snäcka som kan betinga hutlösa priser på de flesta asiatiska restauranger. Abalonen samsas med sötvattensräkor, avocado, sushi, några bitar av den tioarmade bläckfisken (squid, alltså), en sorts gröna bondbönor vars färg bryter vackert mot de blekröda räkorna, och som pricken över i laxrom, ett rött utropstecken. Sushin har fisken rullad runt riset, med en raffinerad dekor av små gröna blad på utsidan.
• Rätt nummer tre är en sashimi på en vit fisk som serveras med en röd sjöanemon, wasabi och syltat sjögräs. Det ser ut som den italienska trikoloren, men smaken är långt från Trastevere. Salt, mjällt, friskt och spänstigt i bettet.
• Fjärde fatet kommer med tonfisk och två sorters musslor, allt fortfarande rått, med en sås av risvinsvinäger och två grönsaks-dips.
• En glutinös (klibbig) gröt eller soppa med "sticky rice" (just det, klibbigt ris) som dekorerats med körsbärsblommor. I botten ligger en bit fisk. Anrättningen är väl sådär. Marianne anmäler avvikande åsikt: hon tycker det var supergott.
• Bergsgrönsaker och squid i japansk pepparsås.
• Rätt nummer sju är en grillad hummer med tempurasås. Otroligt gott – slår faktiskt Chez François i Bryssel. Nu är vi ganska mätta. Det är fyra rätter kvar...

Grannarna runt bardisken börjar bryta upp, ett ungt par kommer till. En servitör tar hand om de två sällskap som sitter vid krogens två bord. Han klapprar ledigt runt i de typiska japanska stylt-träskorna med två parallella "medar" i trä på tvären under fotsulan, 10 cm höga, som burits av traditionalisterna sedan den tiden de uppfanns för att hålla fötterna ovanför geggan i de japanska medeltida städerna. Liksom i Europa var japanerna inte kända för sina rena gator, öppna avlopp var standard. Han balanserar elegant men ser ut som en säker vrickningskandidat innan kvällen är över.
• Kocken sträcker nu över varsin tallrik till oss: på en bädd av tallbarr (!) ligger något som mest av allt påminner om två glasspinnar. Det är grillad tofu, en rätt som för en turist ibland kan kännas smaklös. Dock inte denna, som har ett grönt skal av finfördelat sjögräs. Det ligger som ett puder över tofun.
• En skål med buljong är rätt nummer nio, med romkorn, bambuskott, sjögräs och en blomma. Bambublomma? Kanske.

En viss trötthet över alla raffinerade smakbrytningar börjar infinna sig. Ändå är diskretionen i det närmaste total – det franska eller italienska köket känns nybrutalt i jämförelse. Och i Paris eller Milano orkar man sällan mer än fyra rätter, därtill är skiftningar i arom, sälta och syra alltför abrupta. Här orkar gommen urskilja mer, eftersom svängarna sällan tas ut, och såväl öga som näsa möts av välavvägda kombinationer av färg och doft – redan innan tungans smaklökar börjat jobba.
• Grön ärtsoppa med japanska pickles serveras med en ris- och grönsaksblandning i en särskild keramisk skål med lock. Det är vanligt att riset kommer sist i måltiden. Japansk persilja är strödd över riset, och vi får strimlor av "Ice Fish" till. Ett glas plommonjuice fullbordar måltiden.
• Men hallå! Här kommer efterrätten, jordgubbar med mandelpudding. I efterrättsglaset med tapiokakulor har kockarna blandat i basilikafrön (importerade från Thailand). Säregen smak mellan kummin och sesam. Gott.
Elfte ronden tar ut sin rätt, vi orkar knappt betala. 18.000 yen per person kostar menyn. En Sancerre, Ladoucette 2003, fungerade bra till.
Vi vacklar hem till hotellet. Det är hårt att vara turist, men någon måste ju offra sig.

Darth Wader has landed

2006-05-31T09:51:00.000+09:00

It looks like something out of Star Wars. It moves, but does not use electrical power, nor engines of any sort. It transforms. It goes from pure form to pure function in a matter of minutes. But it's not from Hollywood, nor it is the latest invention by design-crazed Japanese or Korean. This technical wonder is from Marks & Spencer's headquarters at Paddington, London, Great Britain. It has been drawing steadily increasing crowds since its inauguration last year. It was designed by architect whiz-kid Thomas Heatherwick. Can you guess what it does?
Photos of the beauty...
... and this is how it works!

Merca + MacDonalds = sant

2006-05-30T15:11:00.000+09:00

Miljövännerna i Kalifornien har skapat en ny allians: Mercedes och MacDonalds. Så här går det till: du köper en Mercedes från tidiga 80-talet, innan de fick kvalitetsproblem. Med en ombyggnadssats för sisådär fem tusenlappar (700 US dollar) kan du sedan köra bilen på diesel, biodiesel... eller vilken vegetabilisk olja som helst.
Det är här din lokala krog kommer in i bilden. I stället för att åka till macken åker du nu till krogen och tankar. Frityroljan som krogarna annars häller ut när den blivit för gammal, häller du i tanken. Gratis. Och med tanke på all friterad mat som konsumeras i USA finns det en hel del gammal äcklig olja att köra upp.
Inga eller obetydliga föroreningar, inget knaprande på jordens oljereserver – och priset är oslagbart.
Den som inte gillar att åka runt i en gammal Merca kan köra en modern turbodeisel från Volkswagen, som går utmärkt att köra på vegetabilisk olja (raps, jordnötter, solrosor – anything goes). Den som kan sin historia vet att de första dieselmotorerna byggdes just för jordnötsolja. Nu, hundra år senare, kanske det blir verklighet.
Källan till ovanstående är Dwell magazine, en amerikansk tidskrift om arkitektur och inredning (i vid mening). Den är inte bara matig och välskriven, den är dessutom snyggt designad i en återhållen typografisk tradition. Den påminner något om min favorit, den supereleganta och minimalistiska Real Simple, en poppigare variant av Råd & Rön (som faktiskt borde snegla på Real Simple och inte bara Consumer's Report, som i och för sig är bra, men inte snygg).
Dwell har också den goda smaken att inte bara skildra verkligheten, utan också att förändra den: deras monteringsbara hus börjar säljas i år. Du hittar både tidning och hus här:
Dwell
Dwell Homes

Kan Kaesong öppna Nordkorea?

2006-05-30T14:45:00.000+09:00

Vi är 124 journalister i fem bussar som rullar norrut från Seoul, Sydkorea. Efter en timme är vi i Nordkorea. Gränskontrollen med buttra militärer och metalldetektorer går snabbt, men vi är redan i en annan värld, en annan tid. Här på norra sidan av gränsen är de fyrfiliga motorvägarna lika fina som i Sydkorea, men inga bilar syns till. Det hektiska livet i Sydkorea och ljudet av ringande mobiltelefoner har ersatts med tystnad; telefonerna fick vi lämna vid gränsen.

Kaesongs industripark, sex mil norr om Seoul, verkar vara en mycket smart idé. Sydkorea har kapital och tekniskt kunnande, men ont om billig arbetskraft och industritomter. Nordkorea har noll kapital, obefintlig industri, massor av undersysselsatta jobbare och gott om mark för fabriksbyggen. I Kaesong ska bägge parter dra nytta av varandras starka sidor, och kanske på köpet ta ett litet steg mot bättre förståelse och återförening. Sydkorea betraktar satsningen som ett fredsprojekt.
Är då Kaesongs industripark i Nordkorea ett paradis för ett globaliserat näringsliv, ett bättre alternativ för nordkoreanerna och en stråle av hopp för en nervös omvärld? Eller är det bara ytterligare ett ställe där skrupelfria företagare tjänar pengar på slavarbetare?

Solskenspolitik
Sydkorea pekar på Kaesong som ett framsteg för den ”solskenspolitik” som inleddes av den förre presidenten Kim Dae-Jung. Ett annat konkret resultat är att spänningen vid gränsen faktiskt minskat det senaste året. Högtalarna och propagandaskyltarna har monterats ner på bägge sidor, och på sydsidan har en del invasionshinder längs vägarna tagits bort.
Norr om DMZ, den fyra kilometer breda demilitariserade zonen, ser jag dock fortfarande stora klippblock och söndersprängda stora stenbumlingar utspridda som stridsvagnshinder: enkelt, ekologiskt och effektivt. Själva DMZ är rena naturreservatet, eftersom ingen har stört djurliv och fauna de senaste 50 åren.
I slutet av förra året fick Nord och Syd den första fasta telefonförbindelsen sedan 1945, mellan Kaesong och Seoul. Men sydkoreanerna i Kaesong saknar sina ”handy-pons” och internet – i vanliga fall är de aldrig långt från sina mobiltelefoner. TV finns däremot, med såväl koreanska kanaler som CNN och andra. Och enligt planerna kommer både internetförbindelse och mobilmaster inom kort.
Tanken var att järnvägen mellan Seoul och Pyongyang skulle ha öppnats i sommar, en resa där Kim Dae-Jung har uttryckt önskemål om att få vara med, men just nu vet ingen när första tåget ska gå. Troligen hänger tidtabellen ihop med sexpartssamtalen, som just nu ligger nere. Så länge det hätska ordkriget mellan USA och Nordkorea fortsätter lär tågen få stå kvar på stationen. Nästa möte med den Nord-Syd-grupp som leder tågprojektet är inte inplanerat förrän i juli.
Kaesong ser i dag ut som vilket större industriprojekt som helst: grustäckta tomma tomter så långt ögat når, asfalterade vägar kantade med lyktstolpar och några nyuppförda fabriksbyggnader, allt omgärdat med ett högt, ljusgrönt gallerstängsel. På området fanns förr ett berg, numera bortsprängt, tillsammans med lantbruk, risfält, 240 hus och 462 gravar. Invånarna har fått nya hus och gravarna har flyttats till en annan plats. Familjerna har fått ekonomisk kompensation, uppger vår sydkoreanske guide.
Utanför staketet ser vi små byar med folk som går till fots, kullar omväxlande med risfält, buskskog och låga berg. En hel del soldater rör sig i landskapet: soldater som övar och patrullerar, soldater som gräver, soldater som står på post vid järnvägen, grupper av soldater som marscherar.

Kläder, skor, kastruller
Pilotprojekten i den nya industriparken består av 15 sydkoreanska företag, varav 11 är i drift. Dessa producerar köksutrustning, sminkförpackningar, bildelar, kläder, klockor, skor, delar till LCD-skärmar, elsladdar mm. Under 2006 väntas ytterligare 20 företag etablera sig i Kaesong. Nästa år ska första etappen vara klar, med 300 företag på plats och 70.000 nordkoreaner i arbete. Sydkoreanska staten står för merparten av investeringen i infrastruktur.
I Kaesong arbetar i dag över 6 000 nordkoreaner och några hundra sydkoreaner. Sydkoreanerna bor i provisoriska baracker på industriområdet, eller pendlar över gränsen, nordkoreanerna bussas in från den närbelägna staden med samma namn.
Kontakten mellan koreanerna från norr och de från söder äger rum på arbetstid. De 327 kvinnorna som jobbar i ShinWons nybyggda klädfabrik är alla från Nordkorea, snyggt och enhetligt klädda i ljusa dräkter. Sydkoreanerna är alla män, och arbetsledare. Några av sömmerskorna har guldarmband och smycken, och liksom i Sydkorea har många andningsmasker i tyg. Fotograferna i gruppen får dem att lätta på maskerna.
Lokalerna är moderna, rena och välorganiserade. En del av maskinerna, särskilt vid tillskärningen, verkar inte helt säkra, och journalisterna har ingen vidare disciplin, men lyckligtvis händer ingen olycka. De som pratar koreanska försöker intervjua nordkoreanska sömmerskor, men blir ombedda att inte störa dem i arbetet. Svaren de hinner få är svävande, och ibland motsägelsefulla.
En ung välsminkad kvinna, Kim Hyo Jeong, påfallande söt och modernt klädd i en knallröd dräkt med ett Kim Jong-Il-märke på bröstet, blir mer eller mindre påhoppad av 30-talet fotografer och TV-team. Hon pratar engelska, är översättare och guide, och en av dem som regimen väljer ut som blickfång när det kommer gäster från utlandet. Nordkorea har lärt sig att förse journalister med ”photo ops”. Hon blir lite nervös av uppvaktningen, och rodnar på ett sätt som matchar den (röda) megafon, som hon håller i handen.
Sydkoreaner får inte besöka nordkoreanernas hem. Den förbrödring som är ett av projektets mål har ännu inte gett några synliga resultat, även om samarbetet i den kommitté som leder projektet verkar fungera. I KIDMAC, Kaesong Industrial District Management Committee, jobbar 39 sydkoreaner och 63 nordkoreaner, ordförande är Dong Keun Kim från Seoul.
Inför alla utländska journalister är han full av beröm över nordkoreanerna, och märkbart vag i svaren på en del frågor.

• Varför skulle ett företag vilja etablera sig i Kaesong, och riskera att se sina produkter uteslutna från frihandelsavtalet mellan Sydkorea och USA?
– Vi får vänta och se, och hoppas att frågan löser sig, säger Dong Keun Kim. Och vi utvecklar andra marknader.
• Hur stor del av lönen går verkligen till arbetarna? Hur mycket får de egentligen i lönekuvertet, netto?
Den frågan får mycket svävande svar. Det är en nordkoreansk förmedling som väljer ut arbetarna, och det är till den förmedlingen som lönerna betalas ut. Huruvida jobbarna någonsin ser röken av sina 57 och en halv dollar i månaden verkar ingen kunna säga bestämt.
• Hur är produktiviteten hos en nordkoreansk arbetare jämfört med en sydkoreansk?
– I dag ungefär 80 procent, säger Dong Keun Kim. Vi koncentrerar oss i första hand på att höja kvaliteten, sedan kommer tillverkningsvolymerna.
• Kommer steg två och tre av Kaesong att bli verklighet oavsett resultatet av sexpartssamtalen?
– Vi kan naturligtvis komma att anpassa utbyggnaden efter hand, säger Dong Keun Kim. Och budgeten för projektet avgörs av den sydkoreanska regeringen.

Hittills har Sydkorea, sedan första spadtaget togs år 2003, budgeterat 224 miljoner dollar i etapp ett. Nordkorea skjuter till 152 miljoner USD. Fullt utbyggt år 2012 kommer de tre etapperna i Kaesong att ha kostat totalt 6,2 miljarder USD.
Administrativa och servicebyggnader är ännu så länge provisoriska. Det är neongröna och grå plåtfasader, en slags containerarkitektur med sovsalar, restaurang, en affär, en läkarstation och en bank. Priserna är höga i affären, som ingår i den sydkoreanska kedjan Family Mart, och valutan är dollar, som vanligt i Nordkorea.
På parkeringen utanför affären står de 24 välputsade, blå matarbussarna uppställda, som fraktar jobbarna tillbaka till staden vid arbetets slut. Alla bussar och bilar är sydkoreanska, så när som på en Scania-lastbil som jag ser fullastad med sand. Från Sydkorea rullar varje dag lastbilar med stålbalkar, byggmaterial, gas till bränsle, uppvärmning och spisar.
I motsatt riktning går sedan förra året produkter från de nya fabrikerna i Kaesong. När de första stekpannorna och grytorna började säljas i varuhusen i Seoul tog de slut direkt; alla ville ha en kastrull från Nordkorea.

Därför lockar Kaesong
För sydkoreanska företag med expansionsbehov, och som sneglar på etableringar eller inköp från låglöneländer som Kina eller Vietnam, kan Kaesong vara ett lockande alternativ. Språket är en viktig del; nästan ingen utanför den koreanska halvön pratar koreanska. Skotillverkaren Sam Duk Starfield flyttar erfarna instruktörer och arbetsledare från Pusan i Sydkorea till sin nya fabrik i Kaesong, och de behöver inte kunna tala vietnamesiska för att lära de anställda hur man gör skor.
Närheten till hemmamarknaden är en annan faktor; fraktraterna går upp med oljepriset. Men de viktigaste faktorerna är vare sig gemensamt språk eller korta transportvägar, utan skatterna, lönerna och arbetsfreden.
Ett företag som etablerar sig i Kaesong betalar ingen skatt alls förrän det redovisat vinst i fem år. Därefter blir skattesatsen några få procent i tre år, och först efter åtta år betalar företaget full skatt, mellan 10 och 14 procent av vinsten. Det är lägre än i jämförbara länder.
En arbetare i Kaesong tjänar 57,5 dollar i månaden. Det är en tjugondel av vad en sydkoreansk arbetare tjänar. I Qingdao i Kina, där många koreanska företag har tillverkning, är minimilönen 99 dollar i månaden. Och då jobbar nordkoreanerna 48 timmar i veckan, medan kineserna har 40-timmarsvecka. Enligt Kaesong-avtalet får lönerna öka med högst fem procent om året.
Sydkoreaner som bygger fabrikerna eller jobbar med arbetsledning och utbildning i Kaesong, får dock rejäla lönepåslag. Det behövs nog när alternativen är att antingen jobba eller sova.

Jobbarna i Kaesong strejkar inte, punkt. Att strejka i Nordkorea är detsamma som en attack mot staten, och ledaren Kim Jong-Il. Det finns ingen strejkrätt inskriven i lagen (som i exempelvis Vietnam) och inga självständiga fackföreningar (som i Sydkorea). Och för Kaesong finns dessutom ett särskilt avtal på att fackföreningar är förbjudna.
I Vietnam har det de senaste månaderna varit omfattande strejker vid skofabrikerna, och när jag skriver detta pågår strejker här i Seoul mot förslaget till ny arbetsrättslig lagstiftning. De sydkoreanska facken, härdade genom årtiondens kamp mot olika militärdiktaturer, sätter man sig inte på. Därför längtar en del sydkoreanska företagare norrut.
Dessutom är priset på land lägre i Nordkorea än i Kina, särskilt om man jämför med områden med modern infrastruktur, och närhet till hamnar och flygplatser. Sydkoreanska Incheons hamnar och stora, internationella flygplats ligger bara en timmes motorväg från Kaesong.
För ett icke-koreanskt bolag kan etableringen vara mindre logisk, och inget utländskt bolag har heller nappat på propåerna från Kaesong. Däremot finns flera underleverantörer till såväl europeiska som amerikanska företag bland dem som etablerat sig eller planerar att bygga upp produktion i Kaesong. Exempelvis har en av H&M:s underleverantörer, klädtillverkaren ShinWon, en fabrik i Kaesong. Enligt H&M köper de dock inget från just den fabriken. ShinWon har också fabriker i Indonesien, Vietnam, Kina och Guatemala, men den i Kaesong står redan för 7 procent av företagets totala produktion, och nu byggs fabriken ut till dubbla kapaciteten.
Värdet av produktionen från Kaesong det första året var 15 miljoner USD, inte mycket om man jämför med Sydkoreas stora industristäder, men det är bara början, försäkrar tjänstemännen från Kaesong.

Oro för Kim-kollaps
Det finns en stark och påtaglig längtan efter en återförening mellan Nord och Syd i Korea. Liksom Berlinmuren är gränsen mitt i Korea en absurditet. Kanske kan Kaesong-projektet vara ett steg mot återförening. I alla fall kan det innebära ett alternativ till att de 22 miljonerna nordkoreaner strömmar söderut när regimen i norr någon gång i framtiden tappar greppet om situationen. Det är i alla fall en av bevekelsegrunderna till Sydkoreas iver att bygga industrier i Norr – rädslan för flyktinginvasion om det inte finns en framtid i Nordkorea efter en Kim-kollaps.
En annan är förmodligen Sydkoreas överbefolkade golfbanor. I norr finns gott om utrymme, det finns det inte i Sydkorea. Golfarna i Seoul har redan siktet inställt på Kaesong. Vid en turistanläggning i Kumgangsan, Diamantbergen, i Nordkorea har Sydkorea redan byggt Asiens längsta golfhål (918 meter). 18-hålsbanan öppnar i april.
För Sydkorea är dock Kaesong i första hand ett fredsprojekt, inte ett golfprojekt. När de nordkoreanska trupperna rullade söderut 1950 tog de vägen över Kaesong. Nu ska det rulla exportprodukter den vägen i stället, hoppas ledarna i Nord- och Sydkorea. Allt är förberett, planerna är klara och det byggs för fullt. I slutet av 2005 var en delegation från den europeiska handelskammaren i Seoul på besök för att inspektera projektet i Kaesong.
Men det är inte säkert att de två staterna på den koreanska halvön själva kan se till att Kaesong blir en framgång. Avgörandet ligger som så ofta tidigare i Koreas historia hos Washington, där inställningen hittills varit att produkter från Kaesong räknas som nordkoreanska, och därmed uteslutna från det kommande frihandelsavtalet.
Frihandelsavtalet mellan USA och Sydkorea kan komma att omfatta ett handelsutbyte som år 2005 var värt 72 miljarder dollar. I juni hålls första förhandlingsrundan, men redan har Sydkorea bestämt sig för att släppa in amerikanskt kött och undanröja hinder för amerikanska biofilmer. De koreanska risbönderna kämpar i motvind för att hindra risimport, men få slåss för produkterna från Kaesong. Och USA har bestämt sig: inga produkter från Kaesong, tack.
EU har ännu inte inlett förhandlingar om frihandelsavtal med Korea, men kommer sannolikt att agera som USA i denna fråga. På pluskontot för Kaesong står frihandelsavtalen med Singapore och EFTA (Norge och Schweiz), där Kaesong-produkter får status som sydkoreanska. Nu hoppas Sydkorea på ett liknande avtal med ASEAN-länderna.

Fakta: Kaesong, Korea
Första avtalet slöts år 2000, och första spadtaget togs sommaren 2003.
År 2012 ska Kaesong stå färdigt, industripark och en ny stad med:
• 6 600 hektars yta, 2 600 ha industrimark, resten till den nya staden
• 700 000 anställda
• 2 000 företag etablerade
• utbildningscentrum för 24 000 nordkoreaner per år
• två golfbanor och en nöjespark
• total kostnad 6,2 miljarder USD
• 48 timmar arbetsvecka
• förbud för fackföreningar
• lägre löner än i Kina

Fakta: Nord och Syd
Handeln mellan Nord- och Sydkorea har mer än fördubblats under 2000-talet, och värdet översteg förra året en miljard USD. Utbytet ökar också i resande och turism: enbart under år 2005 passerade fler koreaner gränsen mellan Nord och Syd än under hela perioden sedan Koreas delning.
Vid de olympiska spelen i Beijing 2008 ska de två koreanska staterna delta med en gemensamt trupp. Men gapet mellan Nord och Syd är stort, inte bara politiskt. Sydkorea är en av världens stora exportländer, Nordkorea finns knappt i statistiken. Sydkorea är ledande inom områden som mobiltelefoni, platta bildskärmar och fartygsbygge. Bilindustrin frodas, liksom musik- och filmindustrin.
År 1970 hade de bägge koreanska staterna ungefär samma export per invånare. År 2000 var Nordkoreas exportvärde på plats 158 av de 168 länder som Världsbanken redovisar.

Publicerat i Affärsvärlden nr 20/2006, 17 maj

Medianoteringar (5)

2006-05-11T15:46:00.000+09:00

New York Times: inte tabloid, men på skärm
Nej, tabloid vill utgivaren Arthur Sulzberger fortfarande inte göra av New York Times, trots de senaste attackerna från missnöjda aktieägare med bankirfirman Morgan Stanley i spetsen. I stället satsar tidningen på ett samarbete med Microsoft. Vid den amerikanska tidningsutgivarföreningens årsmöte förra fredagen presenterade Sulzberger och Bill Gates en mobil lösning för papperslöst tidningsläsande.
Det nya programmet, döpt till Times Reader, blir en del av operativsystemet Windows Vista, och kommer enligt Gates att finnas i PC-datorer från början av nästa år. Times Reader ger tidningarna möjlighet att distribuera innehållet elektroniskt utan att förlora utseende och typografi, samtidigt som sidorna anpassar sig efter skärmstorlek. En veckas utgivning kan lagras som en lokalt sökbar databas i dator eller en billig läsare.
Adobe tillhör Microsofts huvudfiender på området, men även företag som Zinio, Newsstand och Olive Software gör populära program som används av ledande tidningar.
För Microsoft innebär samarbetet med NYT att Times Reader får rejält med goodwill. För Sulzberger kan det dock innebära risker att liera sig med Microsoft, som redan kritiserats hårt för att binda sin webbläsare till operativsystemet Windows. Att försöka knyta tidnings- och bokutgivare till det nya operativsystemet har redan väckt protester.
www.zinio.com
www.newsstand.com
www.olivesoftware.com

The Korean Way (7): underground moves

2006-05-03T19:34:00.000+09:00

The woman is quickly winding her way around the standing passengers in the subway car, placing small, printed cards on the lap of everyone sitting. Then she makes her second round, picking up the cards again. From a couple of the commuters she gets some coins or a 1000 won note, about one US dollar. She leaves a pack of sugar-free chewing gum in exchange. She is not begging. Begging is only for the ones that are really down on their luck, those who have hit the bottom, hard. She is selling chewing-gum, and still a part of the Korean society. But most of the travellers are sleeping, or talking on their "handypones". She changes to the next car, her backpack still almost full of chewing-gum packets.
The woman is deaf mute, but most of the travelling sales persons you see in the subway of Seoul are just poor and out of work. Some are housewives (ajummas), trying to scrape together the money needed to pay for the extra tutoring for their kids (a major expense for a lot of parents) or just to make ends met for the family, living costs being what they are in Korea.
And the people that buy their stuff still remember how it was during the economic crisis years 1997–1998, when hundreds of thousands of Koreans suddenly found themselves without jobs, and a lot of them without houses or apartments to live in.
Most Koreans remember how it is to be poor, so nobody seems upset when the next seller of toys comes aboard at the next station: this time it is a spinning top, flashing in all sorts of colours. They, the sellers, also have to make a living. Our friend F always buys something from the sales persons. She has a good heart, and as she says: "To do what they are doing, they really have to need the money".
A city is more than anything else defined by its public transport. The subway is the blood system, pumping life through the different parts of the city, joining suburbs with the downtown shopping and business areas, modern luxurious neighbourhoods with older, poorer blocks.
The Seoul subway is excellent, and it needs to be. Korea is an almost totally urbanised society. According to the latest figures, more than 80 percent of Koreans live in cities (including suburbs), about the same level as North America. In Europe the number of city dwellers varies between 77 and 89 percent.
As in most rapidly urbanised countries, the emotional connection with the countryside is strong. The family farm, or the land owned by the clan, is a powerful image even for people living in small, crowded apartments – maybe even stronger because of that. Nature is important, and luckily the subway can take you there.
In our subway car, the sales person trying to peddle step counters made in China is replaced by a blind person with a harmonica, then comes a preacher (the risk of being jumped by an aggressive catholic missionary is higher in Korea than almost everywhere else), then a plump woman with a boom-box wailing rather awful Korean pop covers, selling CD:s, then a thin. nervous-looking man selling batteries... life goes on.

"United 93" och filmen om 9/11

2006-05-03T13:00:00.000+09:00

David Thomson är en av de mest kvalificerade skribenterna om amerikansk film och Hollywood. Hans böcker (den mest kända kom för trettio år sedan, ständigt uppdaterad och omtryckt: "The New Biographical Dictionary of Film") är välskrivna och initierade. I helgen skrev han en intressant artikel i New York Times om den nya "United 93". Visst, en bra film, men den verkliga filmen om vad som hände med världen 9/11 återstår att göra, skriver David Thomson.
Läs David Thomson i New York Times.

Ny bok av James Carroll: "House of War"

2006-05-03T11:42:00.000+09:00

Salon har i dag en intervju med den amerikanske författaren och före detta katolske prästen James Carroll. Han har skrivit en bok om Pentagon och dess inflytande i USA. Carroll har ett personligt förhållande till Pentagon, där hans far var general i flygvapnet. Tänkvärt citat ur intervjun med James Carroll:

I think that the American people today have turned against the war in Iraq for the wrong reasons. They've turned against it because we're losing. We should be against this war because it's wrong and unnecessary. If this war had gone the way Rumsfeld and company thought it would go, Americans would have been fine with it. And that's appalling. And of course if it had gone the way they thought it was going to go, we'd be in Iran today. That's the tragic good news here. This war has gone so badly that the American imperial enterprise has been stalled. Thank God for that.

Salons intervju hittar du här.

Kvinna i Korea? En tuff verklighet

2006-05-02T17:41:00.000+09:00

Asiens länder är alla olika, men kvinnorna har det i allmänhet ganska tufft. På en del ställen är det värre än på andra. Här i Sydkorea firade vi internationella kvinnodagen 8 mars som i resten av världen, men Seouls tidningar just den dagen var inte så upplyftande. Läs själv:
• Åtta av tio kvinnliga koreanska kontorsanställda anser att de diskrimineras på jobbet. Sämre arbetsuppgifter, lägre lön och små utsikter till karriär upprör kvinnorna mest, enligt en underökning av Saramin, en koreansk webbsajt. Sex av tio säger sig dessutom ha blivit diskriminerade på grund av sin ålder när de sökt jobb.
• I parlamentet protesterar kvinnor mot Yeon-hee Choi, förre partisekreteraren för det konservativa Grand National Party. Choi greppade en kvinnlig journalists bröst i en kraftfull omfamning bakifrån. Två saker ledde till hans hastiga avgång: att övergreppet skedde på en restaurang under en middag för partiledningen och inbjudna journalister, och hans ”ursäkt” i pressen dagen efter: ”Jag trodde ju att det var hon som äger krogen”. Det blev för mycket till och med för kvinnorna i hans eget parti, men är tyvärr ganska representativt för kvinnosynen bland koreanska män.
• Koreanska pappor har det heller inte så lätt. I en rapport från det koreanska jämställdhetsministeriet uppger bara 4 procent av tillfrågade ungdomar att de pratar med sin far om sina problem. 32 procent pratar med mamma. Papporna svarade själva att de varken gjorde något med barnen (80 procent) eller hemma (70 procent). Pappor är ofta utstötta från den övriga familjens liv.
• Våld mot kvinnor, liksom våldtäkter, är ett omfattande problem i Korea. Mörkertalet är stort, och brott som anmäls till polisen ignoreras eller leder till låga straff. Under de första åtta månaderna i fjol skrevs över tio tusen polisrapporter om kvinnovåld, men bara var tionde anmälan ledde till åtal. Med anmälda våldtäkter förhåller det sig likadant; av 6 220 anmälda fall under samma tidsperiod ledde bara 2 443 till åtal. Många fler våldtäkter sker, men det ska mycket till för att en koreansk kvinna anmäler en våldtäkt för polisen, därtill är stigmatiseringen alltför svår.
• Den mest hårresande historien i tidningen denna 8 mars är dock den om fångvaktaren som utnyttjade en kvinnlig fånge sexuellt. När den 35-åriga kvinnan protesterade, spärrades hon in på ett mentalsjukhus här i Seoul. Hon begick därefter självmord genom att hänga sig i sin cell. Fångvaktaren visade sig ha utnyttjat 11 andra kvinnliga fångar på samma sätt det senaste halvåret.
Han Myeong-sook blev förra veckan Sydkoreas första kvinnliga premiärminister. Hon var också landets första jämställdhetsminister. Han Myeong-sook är en av grundarna av Koreas kvinnoförbund, och satt två år i fängelse innan demokratirörelsen segrade. Men det finns en del kvar att göra.

Publicerad i TCO-tidningen nr 6/2006, 28 april

Flowerotic images! Close-ups!

2006-05-02T15:19:00.000+09:00

There are similarities between flowers and humans, but some differences make flowers superior as objects of photography: flowers do not carry mobile phones, they (generally) do not move around, and have never been inclined to sneeze or close their eyes facing a camera. Click on the flowers to get the *BIG* picture.

Get a lens with macro capabilities, and you're in business; Nature will provide the rest. It is as easy to take nice photos of flowers as it is hard to take appetizing photos of food. I don't even try that any more... or maybe I'm just too eager to start eating. Why does most food photography look so bad?

Digital gardens will probably be a big thing, people not having money nor land to have real gardens. And you can carry the virtual plants with you as easily as your music collection (iPod), letterboxes (e-mail-account) and diaries and photoalbums (blogs). Smells can be added, and the bugs are there already.

Koizumis stödtrupper inte så ångerfulla

2006-05-02T10:15:00.000+09:00

I fredags firade politiker från premiärminster Koizumis parti Japans självständighet (efter kriget, alltså, 1952 när USA tyckte att de städat färdigt, och bland annat försett japanerna med en ny grundlag). De hade den dåliga smaken att göra det genom att besöka Yasukuni, ett tempel och ett museum som hyllar den japanska imperialismen i Asien.
Junichiro Koizumi lämnar posten som premiärminister i höst, men hans efterträdare kommer med största säkerhet att fortsätta de årliga besöken av Yasukuni. Kina och de två staterna på den koreanska halvön har reagerat starkt efter varje visit, medan japanska konservativa hejar på. Andra mäktiga politiska krafter i Japan har dock börjat ifrågasätta det kloka i tempelvisiterna. Japans långsiktiga affärsintressen gynnas knappast av historiska konflikter med Kina och Korea.
Grundlagen som USA skrev åt Japan håller förresten på att skrivas om, så att den japanska armén kan sättas in i andra länder. Grannarna i Asien är oroliga för att det signalerar en ny period av japansk militär expansionism, precis som under första hälften av 1900-talet.
Jag besökte också museet för ett tag sedan.

Dulsori's drumming dervish

2006-05-01T14:22:00.000+09:00

Sunday we went to listen to the drummers of Dulsori at Seoul Arirang, one of the many initiatives that Seoul offers its foreign population. The festival took place at the Namsangol Traditional Village, just below the big park.

First I had planned to show the female drummers, who are awesome, but this guy... he whirls, bangs his brass cymbal, jumps, dances and generally defies gravity. The audience loved him.

The drumming band Dulsori hosted the festival, which included flag making, flag fighting, dances, tug-of-war and a lot of screaming by the participating expats.

Dulsori will go to Britain, Bulgaria, Ireland, Norway, Belgium and France on tour later this year. Currently, other parts of the troupe is touring Africa and Israel.

If you get the chance, you have to listen (and see!) these hard working drummers, singers and dancers. The energy they project will stay with you for a long time!
Dulsori's website

The Korean Way (6): nip and tuck

2006-05-01T11:46:00.000+09:00

This week is almost a "Golden Week", with the celebration for Buddha's Birthday going at full speed, Monday being May 1 (Labour Day) and a day off for most Koreans, and Friday off as well (Children's Day). So many do what the French refer to as "le Pont" (the bridge): they add three vacation days and get a long week off.
So what do Korean's do? They visit the neighbours (Japan, China, Thailand) and the old folks in the countryside. But they also fix their eyes, noses, faces, breasts... The plastic surgery clinics of Seoul are fully booked this week. This way, office workers can get their plastic beauty without having to go to work with their face in bandages.
There are of course good and bad reasons for plastic surgery, even some good aesthetic reasons. But in Korea, women are often so brainwashed with images of "Western" looks, that they come to regard their own faces as ugly. Korean men often go under the knife for career reasons.
Exactly how many Koreans elect to have corrective procedures is hard to find out, the statistics being unreliable. Some Koreans also go to China to get it done. But an English-language web page listing South Korean members of an international organization of aesthetic plastic surgeons lists almost 450.000 visitors. That gives an indication of the interest – taking into account that not many Koreans feel that comfortable in English.
BBC on "The price of beauty in Korea" (2005)
Women's e-news on "Eyelid Surgery Craze" (2004)
Time Magazine's cover story "Changing Faces"
Newsweek on "The Global makeover" (2003)
Global statistics of aesthetic plastic surgery.

Buzzwords (1): phallic gerontocracy

2006-04-29T08:48:00.000+09:00

Sometimes International Herald Tribune gets it right. Must be that it is edited in Paris, combining the best tradition of American journalism with easy access to non-Starbuckified café au lait. Yesterday the paper wrote about Italy, the weakest link in the EU-chain, economically and politically. The article contained a quote from a market researcher in Milan:
"You have to remember that Italy is a phallic gerontocratic society, which means that old men hold the reins of power" said Alessandro Amadori.
As The Economist put it last year: Visit Italy now – it will soon be gone. The birth rate figures for Italy are catastrophic. The reasons are obvious, but no politician dares to address them: the absence of affordable child care and care for the elderly.
In societies where women traditionally are supposed to care for three generations, their enthusiasm for combining career and kids is bound to diminish. The failure of the state to provide these basic services naturally leads to sinking birthrates. In Italy, rather than falling in the gender-trap, many highly educated, women professionals chose not to marry and procreate, leaving the mamitas in the care of their mothers.

Det är dyrt att vara korean

2006-04-27T13:51:00.000+09:00

Tony var just här med en kollega och hjälpte mig med mitt trådlösa nätverk (det är bra med administratörsverktyg man kan sköta via browsern, men tråkigt när de bara är på koreanska). Han tittade beundrande på min Samsung Syncmaster 243T, en rejält stor och platt bildskärm, som jag driver med min lilla Mac PowerBook 12 tum. "Ingen korean har råd med den där skärmen", sa han. "De köper en Dell i stället, som är billigare och har samma bildrör".
Så Samsung tappar försäljning på hemmaplan (en inte oviktig marknad med 48 miljoner invånare) för att de tar ut för höga priser. Korkat.
Och Samsung är inte de enda, även om det är det mest synliga bolaget av de stora, som styr och ställer i Korea. Ta bilarna, samma historia där. Eller digitala kameror och mobiltelefoner. Allt koreanskt är konstant billigare i Sverige än i Korea.
Matpriser ska vi bara inte tala om. Färsk frukt och kött är väldigt dyrt, både Stockholm och New York är billigare. De flesta koreaner håller sig till kimchi, ris, grönsaker och en fiskbit, eller bläckfisk, nakji. Bönderna har under många år sett till att den utländska importen, som kunnat ge lägre matpriser, stoppats vid gränsen. Nu har det äntligen blivit tillåtet att importera amerikanskt ris (under våldsamma protester från bönderna). Förhoppningsvis följs det av flera inbrott, så vanligt folk i Korea kan leva lite billigare.
Men Samsung, Hyundai, LG och de andra borde nog tänka om när det gäller prispolitik.

The Economist discovers women

2006-04-26T17:29:00.000+09:00

Better late than never. In a recent issue of The Economist (April 15) two of the 96 pages were dedicated to "womenomics". It's official: women will eventually rule the world. I can't wait! Even The Economist nowadays admit the value of affordable child care and state funded parental leave (there actually are issues that the free market cannot solve). And value not only for the women and men that can pursue careers and have a family at the same time, but value for the economy and the society as a whole.
Some statistics in the same issue made me (briefly) proud to be Swedish:
• In Sweden, 150 women go to university for every 100 men.
• Sweden tops the chart showing percentage women employed, together with Denmark.
• At the same time, the fertility rate in Sweden is way higher than in Italy and Spain, where fewer women have paid work. Explanation: Swedish child care, parental leave and care for the elderly.
• Foreign aid: Sweden on top again, together with Norway, showing the percentage of GDP, 2005. Yet, it is less than one percent.
• Also, Stockholm is a good place to live, according to the Mercer annual quality-of-living-report. The Swedish capital holds place number 20 on a list where you find New York on place 46. Zurich and Geneva tops the list, and newly "liberated" Baghdad comes in last, at place number 215.

Han Myeong Sook grips the gavel

2006-04-26T11:06:00.000+09:00

Yesterday, Korea's new Prime Minister, Han Myeong Sook, presided over her first cabinet meeting. She is the first woman Prime Minister of Korea, otherwise an absurdly male society. There is 1,3 men to every Korean woman, a result of the practice to abort female foetuses, especially if you don't have a son already. In the government, like in most powerful groups, the proportions are much worse.
Women are oppressed all over the world, but especially in Korea. The new Prime Minister is no stranger to that, having spent two years 1979-1981 in prison, accused of reading the wrong books and listening to the wrong radio stations. She later became one of the founding mothers of the Korean Womens Associations. Hopefully women's rights issues are high on her agenda.
OK, for the blogging nitpickers: President Kim Dae Jung appointed a woman as prime minister in the summer of 2002, but she was rejected by the Korean Parliament, so she doesn't really count. Han Myeong Sook is the first woman leading the government of Korea.
Prime Minister Han Myeong Sook joins a small but growing group of new women leaders that comprise the new presidents of Liberia, Ellen Johnson-Sirleaf, and Chile, Michelle Bachelet Jeria, as well as the new leaders of Germany and Jamaica. Way to go, girls!
Among the nations that never had women heads of state or government are the U.S., Russia (and former USSR), China, Japan, Italy, Spain and Australia.
Sweden? Well, we'll probably get a queen before we get a woman prime minister. There we're lagging behind our dear neighbours Finland, Denmark, Norway and Iceland: all countries with at least a recent history of female leadership.
However, male politicians in the Nordic countries learned a lesson from what happened when Iceland elected Vigdis as president 1980 (she became the first woman president in Europe). Now most ballots have a 50/50 gender balance. But usually the men hold on to the gavel themselves – also in Sweden.
Read more about Prime Minister Han here!

Magnolias at Chollipo Arboretum

2006-04-24T14:25:00.000+09:00

There is something magical about magnolias. Magnolias were among the first flowers on Earth, and survived through millions of years. Today, there are more than 450 different types of magnolias in the Chollipo Arboretum, a couple of hours south of Seoul. It's on the beach, just north of a popular summer resort. The island just outside is part of the arboretum, which consists of seven different lots of land.

We went with RAS, Royal Asiatic Society, on an excursion by bus to Chollipo last weekend. It was worth it just to get out of Seoul, but the day proved to be even better than we had hoped for. Weather was nice, and we could stroll in the forest, admiring the trees and flowers.

This will probably bring me accusations of being a nature romanticist, but if you click on the photos you can see bigger versions of them. I normally don't do this on the blog, but I actually liked the way some of them came out. Mappelthorpe or Georgia O'Keefe? Your choice.

The guy who founded Chollipo Arboretum was Carl Ferris Miller, or Min Pyong-gal (1921–2002). He was an American who came to Korea with the US Army 1945, fell in love with the country, and became Korean citizen 1979. The other way around is more common. He built up a considerable fortune in Korea, and used most of it to buy land and collect trees. You can do a lot worse than than.

The Chollipo Arboretum is not the biggest arboretum in Korea, but it has a collection of 6.500 taxa (different plants/trees). Magnolias and Camellias are two specialities of Chollipo. The Camellia japonica is in full bloom at the same time as the magnolias.

Magnolias are sturdy trees, and some even grow in the northern parts of Sweden. The most striking feature is the flowers that adorn the trees long before there are any leaves in spring. In Stockholm, the Japanese magnolia planted 1933 in Vitabergsparken blossoms every spring, an event that is celebrated with much singing by the locals (sometimes standing in the snow and admiring the white flowers). In our little village in France we also have white magnolias in the village square.

Dong-Won goes to The Big Apple

2006-04-24T13:42:00.000+09:00

In Deep Water 3 is the title of Mr Dong-Won Kim's painting, the second work of his we were able to buy from him. This week the young, talented artist will go to New York for the first time, visiting museums and galleries, and art schools. Another painting in the same series can be found here. And this is Dong-Won signing his painting at a party in our home in Seoul.

Ett liv i läsningens tjänst

2006-04-17T12:45:00.000+09:00

De flesta teknikskiften i historien innebär att vunnen kunskap går förlorad, och folk tvingas lära om. När städernas gasljus ersattes med elektricitet saknades ändå knappast lykttändarnas expertis, och när ångloken byttes mot diesellok blev koleldarnas yrkeskunnande överflödig utan några större åthävor.
Men under de senaste 30 årens teknikskiften i tidningsbranschen har återkommande fackliga konvulsioner och bitvis hiskelig tidningstypografi strött törnen på vår väg. Och ingen kan förneka att den kunskap som försvann med handsättare, maskinsättare och de andra yrkesgrupperna som klumpades ihop under den något missvisande beteckningen “grafiker” väcker en viss saknad.
Från blyet (“hot type” som man målande säger på vår tids franska) till filmsättningen var den första teknikövergång jag upplevde, då som typograflärling. Senare, under min tid på Dagens Nyheter, såg jag de omskolade maskinskriverskorna som satt och skrev om (!) manusen som journalisterna redan skrivit på maskin. “Inskriverskor” kallades de, var medlemmar i grafikerfacket, och inga man satte sig på. Typografiskt kunnande var det i allmänhet skralt med, men de gamla maskinsättarna kunde inte tävla i snabbhet med tjejerna och hamnade på undantag.
I slutändan gick duktiga maskinsättare på DN och utförde låtsasjobb, som en slags överbetalda vaktmästare. Vad det betydde för deras självkänsla kan jag bara ana mig till, men kul var det nog inte.
Nästa teknikövergång gick från filmsättning och pappersmontering till digital sättning och ombrytning på skärm. Då försvann också inskriverskorna. Plötsligt var billiga programvaror som PageMaker och Quark Xpress (numera också InDesign) på PC eller Mac i var mans hand. Till sist var också tidningarna tvungna att ta dem till sig, och därmed var det bara tryckarna kvar av grafikerna som hade jobben tryggade på tidningarna. Och så blir det väl tills papperspriserna och distributionskostnaderna gör webbpublicering det enda ekonomiskt möjliga.
Facit av tidningarnas teknikskiften i slutet av 1900-talet: kunskapen gick förlorad, men också folket, och de som tog över, journalisterna, trodde att datorerna och programvarorna ersatte kunskapen. Ett fall på eget grepp.
Jag försökte i all blygsamhet göra något åt saken, med nyhetsbrevet/fanzinet ”Design Typografi Produktion”, som kom ut under några år på 90-talet. Med den försökte jag och några vänner råda bot på kunskapsunderskott och digital förvirring. Men andra gjorde, och gör, en mer bestående insats. Christer Hellmark är välkänd för sin ”Typografisk Handbok” (Ordfront). Det är en bok som borde ingå i varje typografiskt intresserad persons bibliotek – jag förutsätter att den är ett dagligt arbetsverktyg på Nordens tidningsredaktioner.
Nu kommer Arne Heines bok om typografi, passande döpt till ”Arne Heines bok om typografi” (Bild och kultur, 320 sidor, 995 kronor).
Arne Heine har jobbat med bokprojektet från 1997, men det är ett helt yrkesliv som funnit plats mellan de sobert grå pärmarna med det vita skyddsomslaget. Och för oss som gärna vill ha ett gesällbrev och räknas in i konstförvanternas led är det svårt att tänka sig en bättre introduktion.
Här ryms mycket: hur man väljer typsnitt, bredder, kerning, ligaturer och andra typografiska specialiteter, bok- och tidningstypografi, anfanger och tabelltypografi, en diskussion om ojämn högerkant, läsbarhetstester, negativ text (här ryms nödvändig information för Expressen-redigerare och andra dramaturger), layout och ombrytningsregler.
Bonus: visste du att EAN-koden, detta alla formgivares gissel, kan skäras ned till 10 mm höjd, och tryckas på orange, gul eller röd bakgrund utan problem?
Gnäll: boken är satt i Jean-François Porchez ”Le Monde Journal”, och jag tycker valet av typsnitt är tveksamt. Det är skuret (som jag uppfattar det) för att svälla mer i kontakten med pappret, och det sobra satinpapper som valts till boken låter det inte komma till sin rätt. Det ser helt enkelt för tunt ut. 135-gramspappret ger dock en härligt lyxig känsla, och ökar livslängden. I mitt exemplar är också misspasset i den gröna texten en påminnelse om vådan av att färgblanda textelement.
Arne Heine är en typograf i Beatrice Wardes tradition. ”Typografin kan stimulera till läsning genom sin grafiska form, men budskapet är alltid det väsentliga, och typografin ska vara innehållets lydiga tjänare.” Det skriver jag gärna under på.
Det viktigaste i boken är det som Arne Heine betonar gång efter annan: det är alltid ögat som avgör vad som är bra och mindre bra, inget annat.
Tekniken får effekter på såväl skrivande som form; det är ett problem att allt ser så färdigt ut när man skriver ut första versionen av en artikel eller sidlayout på en laserskrivare. Före datorn såg skisser och utkast ut som just det. Nu ser det klart ut, och det är lätt att bli lurad, att inte skriva om, eller prova en annan grafisk lösning.
Prova, gör om, testa igen – träna ditt seende, det är Arne Heines budskap, och det är värt att lyssna på.

Publicerad i Aviserat nr 1 2006.
Läs mer, och titta på boken, här.

TechWatch (5): från konsert till CD

2006-04-17T12:30:00.000+09:00

När jag började lyssna på musik mer medvetet var det bandspelare som gällde. Jag fick en billig, japansk bandspelare i julklapp ett år och drev mina föräldrar till vansinne genom att spela in "intervjuer" som jag sedan spelade upp, om och om igen. När jag blev lite äldre och började gå på konserter drömde jag om en Nagra, detta statusmärke bland radioreportrar.
Nu kommer Sony med vad som ser ut som den coolaste inspelningsmaskinen hittills: en fyra gigabytes mikromaskin, med två riktigt bra mikrofoner och inte ens ett halvkilo tung. Jag ska inte trötta er med för mycket teknik, men det inspelade ljudet överträffar CD-skivans i teknisk kvalitet. Sony PCM-D1 ansluts till Mac och PC via USB 2.0, så ljudfilerna skyfflas lätt vidare till en CD eller iPod. En inte alltför vågad gissning är att en hel del konserter kommer att läggas ut på webben med hjälp av denna förträffliga manick. Priset ligger runt 2.000 USD, men kommer förstås att sjunka snabbt.

Brass cymbals and booming beat

2006-04-16T17:45:00.000+09:00

Saturday we went out to National Museum of Contemporary Art in Seoul Grand Park. Everyone else had decided to go there as well, we realized when we got there, but it was OK. The cherry trees were in blossom, and families strolled about. We checked out the Gerhard Richter exhibition, there were a couple of paintings in the show that he didn't have in his big retrospective in New York a couple of years ago, and some it was nice to see again (like the big Nordsee-canvas with rolling grey waves and dark skies).
After the museum we got a nice surprise: in the sculpture park there was a free concert with Dulsori, a group of (mostly female) Korean drummers. They rocked big time! The energy and pulsating rhythms they rolled out over the happy audience brought a smile to every face, the kids were up dancing and the sun shone down on us: spring had come to Seoul.
Dulsori was formed 1984, and has performed in America, Europe and Africa. If you have a chance, don't miss them! They will perform in Seoul on April 30 again. After that they will go on an international tour.
Check out Dulsori here!

TechWatch (4): Samsung först igen

2006-04-13T12:43:00.000+09:00

Flashminnen har hittills används i mindre elektroniska prylar som iPod och andra MP3-spelare eller digitala kameror. Nu kommer den första riktiga bärbara datorn med flashminne. Samsungs nya laptop har ingen hårddisk utan ett 32 gigabyte minne av hopkopplade flashminnen. Fördelarna är att flashminnena väger en fjärdedel av en hårddisk, och är tre gånger snabbare. Dessutom saknar den rörliga delar, är mycket stryktålig, är helt tyst och konsumerar endast fem procent av den ström som går åt för att driva en hårddisk. Priserna på de nya minnena ligger ännu högre än för en "klassisk" hårddisk, men kommer snabbt att sjunka. Räkna inte med att vanliga hårddiskar kommer att finnas kvar om några år – de kommer att vara lika hopplöst ute som vinylskivor, kameror med film och TV-apparater som inte hänger på väggen.
Bild på underverket, och lite kommentarer, hittar du här.

The Korean Way (6): ajumma power

2006-04-12T17:37:00.000+09:00

The next Prime Minister of South Korea might be a woman, if she isn't stopped by some scandal. The former Prime Minister developed a serious case of golfitis, and had to step down. Playing golf is considered to be close to corruption in Korea, or at least shady (and I agree, more about that in a future posting). But a woman in charge of Korean administration... would it be only window-dressing, and not much else?
Generally speaking, women in Korea do have problems. Take the wages for example; women employed outside of the home earn only 65 percent of what men takes home (2005). In the 50 leading Korean companies, only one in five are women, a small increase from the year before.
The fertility rate in Korea is among the lowest in the world: 1,2 kids per woman. One of the reasons is that there is no state-run child care, and Korean women are supposed to care for three generations – and nowadays while also working outside of the home. Until last year, when Korea's Supreme Court ended an old Confucian tradition, female clan members had no legal standing: only men could benefit from clan business deals. A lot of real estate and land is owned by Koreas clans.
But the ajummas (Korean for middle-aged, married woman) get their revenge when the kids have moved out and they divorce their husbands. Almost half of all marriages end in divorce in Korea, as in the U.S. They join forces with their ajumma neighbours, form online communities and e-mailing lists on the web, and start flexing their power in local politics.
You only have to ride the subway in Seoul to notice the middle-aged women, short, wide-hipped and flat-chested, grim locking and unstoppable. I'm not saying they're ugly, they just have this determined look on their faces. Usually they position themselves right in front of the opening doors of the subway car, while everyone else stand on the arrow-marks on the platform, to let passengers off. Not so the ajummas. Men usually look a bit scared of them, and I would certainly not mess with them. If you don't get on the subway quick enough, you feel their hard fingers prodding your back, while they push themselves in position to conquer a seat inside. They also have elbows.
Divorced or not would probably be all the same for most of these women. Eight out of ten Korean men don't do anything but watch TV at home anyway, they never do any household chores and they don't do anything with the kids, according to a recent report. Most men are obliged to work long hours, and often spend the evenings in bars, drinking soju with their (male) colleagues from work. Going home to the family is considered an insult to the boss, and is frowned upon.
Not to paint it too black and white here, the rule is that the man brings home the salary, and gives it to his wife. She then gives him "pocket money". However, the husband sometimes understates his salary... That is why some companies still pay the wages in cash, and not with a bank transfer or check – the male employees don't want a paper trail.

USA-perspektiv på invandring

2006-04-11T23:16:00.000+09:00

Jag brukar hävda att alla ska ha rätt att resa och bo var de vill. Det är en av grundprinciperna för alla EU-medborgare, och borde även omfatta andra, alltså de som ännu så länge bor utanför EU-muren. Men Paul Krugmans artikel i New York Times häromdagen fick mig att fundera på min inställning. Det kanske inte är så enkelt. Har du inte läst Paul Krugman förut, så räcker det att säga att han är en av de vassaste pennorna i NYT, där han skriver sin krönika två gånger i veckan. På webben har han flera fan-sajter. Han är professor i ekonomi på Princeton-universitetet i New Jersey på andra sidan tunneln från New York.
Hans argument i krönikan "The Road to Dubai" går i huvudsak ut på att den import av billig arbetskraft som göder USA:s företag riskerar att skapa en ny arbetarklass utan rösträtt. I Dubai har denna politik redan lett till en sådan situation, och USA är på god väg, anser Krugman.
New York Times tar numera betalt även på webben, men ett hyggligt omfattande citat hittar du här.

Husband and wife, Eastern style

2006-04-11T22:05:00.000+09:00

To continue our language lesson, some hard-to-digest facts of life in Japan and Korea. In Japan, the common way for a wife to address her husband is "Shujin". This word also means "owner", "master" and "lord". A long time ago, only rich persons used to be called "shujin", a master of many servants. The wife, of course, being treated as one of the servants. After WWII most married men in Japan happily accepted the title. Husbands as owners of their wives...
Across the water, here in Korea, things are not much better. Seniority is the most important trait, and basically you have to know the age of everyone you meet in order to safely address them. Within marriage it becomes easier: the wife is mostly called "chip-saram", meaning "house-person". There, firmly in her place! Another variety is "an-saram" meaning "inside-person", where the husband naturally is "bakkad-yangban" or "outside gentleman". Other persons wives are sometimes called "wipu", the Korean way of pronouncing "wife".
When the kids arrive the Korean wife loses her identity all together; she is thereafter referred to as "xx-eomma" (so-and-so's mother). Sometimes, the wife is called "the person from xx", if she is from another part of the country. Even friends to the family rarely learn her real name.

Testing the waters in Thailand

2006-04-11T18:48:00.000+09:00

We went below surface three hours southeast of Bangkok, at Ban Phe, on a safe distance from the clubs in Pattaya. The water was warm, very warm: around 28 degrees centigrade. Air temperature 35. Anyway, just ten minutes from the beach are several small islands, part of the protected area around the big island of Ko Samet. Ko Samet became a national park 1981. We snorkeled for a couple of hours, and saw this amazing array of colourful giant clams (of the family Tridacnidae). They were very close to the surface, and quite big.

One of the big advantages of staying on the Thai eastern coast is that the rainy period is not as wet as in other parts of the country, and the temperature is not as high during the hot season. Not to mention that you don't risk another tsunami. There are also less tourists, at least south of Pattaya. But that is sure to change.

The water is supposed to be cleaner than further up towards Bangkok, where there is a lot of industries and quite a bit of pollution. Unfortunately, just a couple of weeks ago there have been a lot of garbage floating ashore: it seems someone out on Ko Samet keeps dumping their garbage in the sea.

The food is wonderful, and small restaurants on the beach light up their barbecue every evening to grill sea bass, grouper, shrimp, crab and lobster. Fresh and cheap, you cannot eat better. Singha, the famous beer served in big bottles, is the preferred drink.

Several real estate companies build houses in this area and sell to Swedes, running away from the unforgiving cold and darkness of the Nordic winters. Compared to Sweden the houses are not very expensive, but even so I would recommend buyers to be cautious. At the very least, they should visit Thailand several times, for at least one extended period, before investing. It is not always easy to move to another continent, and all expectations are not always fulfilled.

When we were snorkeling, small fish swam around us, and the bravest even tried to nibble feet and arms to check if we were edible. We tried to pretend we were not. All the time in the water you have this clicking, kind of electric sound in your ears. You might feel as if you are floating in outer space, but the sea is far from silent.

When the new airport opens to the east of Bangkok, the international traveler will be able to shave almost one hour off the trip to Rayong and the nice beaches east of Ban Phe. We stayed at Novotel Rayong, which was fine. One thing to remember: wear mosquito protection when having dinner in the garden, the fish ponds they have there are breeding grounds for our blood-sucking enemies.

This is what Georgia O'Keefe would have been painting, had she been going down with a snorkel.

In Thailand they drive on the left-hand side of the road, just like we used to do in Sweden up until 1967. It takes some time to get used to it again. Do you know how many countries still do? 74, with around 34 percent of the worlds population. Full story here.

When you get too close, or your shadow moves over the giant clam, it contracts and closes the shell. Some of them reacted the opposite way, being both curious and self-confident, opening up for the unexpected visitor. We kept our distance.
Learn more about the giant clams here!

Medianoteringar (4)

2006-04-06T21:13:00.000+09:00

Handelsplats för innehåll
Mochila, en elektronisk handelsplats där tidningar, etermedia och webbsajter köper och säljer artiklar och bilder, video och ljud. Känns idén igen? Skillnaden mot tidigare försök i genren är att projektet denna gång presenterades på Nexpo, den årliga dagspresskonferensen i USA, och redan har attraherat tidningar som Metro, The Orange County Register och The Denver Post. Hachette USA, som ger ut 20 magasin med Elle och Car and Driver i spetsen, och innemagasin som Fast Company och Inc. är också med. Skillnaden mot en traditionell nyhetsbyrå är att de som utnyttjar tjänsten slipper fasta avgifter, och själva kan sälja sitt material genom Mochila. Mochila skär förstås emellan rejält, mer än 50 procent enligt företagets VD.
Dessutom kan köparen acceptera annonser med det redaktionella innehållet, och på det sättet få ner priset – och samtidigt öka Mochilas vinst.
Titta på Mochila här.

Illa beställt med mångfalden i USA
Allt flera nyhetsförmedlare distribuerar allt färre nyheter, om man ska tro en undersökning i USA, som refereras i New York Times. Kommer ni ihåg nyheterna från 11 maj i fjol? John Boltons utnämning till USA:s FN-ambassadör debatterades i kongressen, Macaulay Culkin vittnade i Michael Jackson-rättegången och en bilbomb i Irak dödare 79 personer.
Google News hade länkar till 14.000 artiklar denna dag, men dessa var i själva verket rapporter från endast 24 olika händelser. Olika typer av media lade föga förvånande tonvikten på olika saker: tidningar fokuserade på Irak, TV-nyheterna på Jackson-målet och bloggarna struntade oftast i nyheterna och skrev efter eget huvud. Av bloggarna var det dock bara en på hundra som intervjuade någon, och en på tjugo som utförde något som närmar sig joiurnalistik, som granska dokument exempelvis.
Undersökningen, den tredje årliga av sitt slag, gjordes av Project for Excellence in Journalism, knutet till Columbiauniversitetets i New York journalistfakultet.

No prayers, please...

2006-04-04T19:41:00.000+09:00

Do your friends pray for you when you're in hospital? Ask them to stop – they might be doing you a disservice. According to a scientific study, published last week, patients having bypass surgery actually had more complications if they knew they were being prayed for. So at the very least, if people insist they want to pray for you, ask them not to tell you.
The study, conducted during a period of almost ten years and involving over 1.800 people, is the largest so far. There have been a dozen or so studies of prayer power, with inconclusive results. Now, however, it seems the issue has been settled, and US research money can hopefully be redirected into more worthy causes.
Story from AP here

The plum trees blossom in Kyoto

2006-03-30T18:22:00.000+09:00

Last weekend we went to Kyoto for the market. The 25th each month there is my favourite market (Kyoto has several) just outside the Kitano Tenjun shrine. This Saturday we were lucky, the weather was beautiful and the plum trees blossomed.

Yes, the shopping at this market is great (more about that in a future posting). If the airfare wasn't so outrageous I would go there more often (old kimonos for 1.000 yen each...). But inside the walls of the shrine people milled around and admired the flowers, and the pace slowed down compared to the bustle outside. The photo above is taken just up the stairs inside the main entrance. The shrine was established in the tenth century, and the buildings you see there now are from 1607. The are lots of plum and apricot trees on the grounds.

The cherry blossoming is normally the big thing in Japan, with big festivals, a lot of public drinking and unruly behaviour going on, but the plum trees are in bloom just for a short period of time. And I guess the monks would frown on people swigging sake under their trees.

The Kitano Tenjin was established to honour Sugawara Michizane (845–903). The guy is said to have been fond of plums and apricots. He was a politician and intellectual during the Heian period. Kyoto was the capital of Japan from late 8th century until 1868. The city was given the name Heian-kyo, "the capital of peace (hei) and tranquillity (an)". Inside the Kitano walls it's almost possible to believe it...

The flowers of the Japanese plum, "ume", vary in colour from white to dark pink, and they smell lovely. The fruit, however, has very little to do with the western, sweet variety. Ume is rather sour and is usually processed in different ways before eaten.

Kyoto's plum trees blossomed late this year, due to the cold and persistent winter. But this day, sun shining, the lines outside the main building were long. People waited to pray, clap their hands, throw coins and having their wishes fulfilled. For the rest of us there were flowers to sniff.

The bees were already out in force last Saturday. They will have more work in the month to come; in April the cherry trees blossom, and Kyoto is packed with tourists, both Japanese and foreign.

TechWatch (3): Mac med Windows

2006-03-21T10:27:00.000+09:00

Nu är det bevisat: det går att köra operativsystemet Windows på de nya Macarna. Det är Engadget som rapporterar att signaturen "narf2006" tillsammans med kollegan "blanka" blev först med att köra Windows XP på en Intel-baserad MacBookPro. 12 000 dollar var priset, och det krävdes en rejäl hackerinsats för att få maskinen att starta. Rapporterna om att Macen riskerar att smälta för att Windows inte innehåller något drivrutin för fläkten visar sig vara något överdrivna, eller snarare helt felaktiga. Fast varför skulle man vilja köra Windows över huvud taget? När man kan köra Mac?
Kolla nyheten här.
Här kan du ladda ner filer till en CD om du vill prova själv (jag skulle inte göra det).

Medianoteringar (3)

2006-03-18T15:55:00.000+09:00

Google lämnar ut webbsökningar
En federal domare i Kalifornien meddelade tisdagen 14 mars att Google kommer att åläggas lämna ut uppgifter om 50 000 webbplatser och 5 000 sökningar. Från början hade det amerikanska justitiedepartementet krävt att få tillgång till en hel veckas googlande, uppgifter från miljarder enskilda sökningar. Google gick emellertid till domstol för att slippa, och myndigheterna backade från det ursprungliga kravet.
Googles konkurrenter AOL, Yahoo och Microsofts MSN lämnade alla tre, utan att protestera, uppgifterna till justitiedepartementet. Ingen av dem har talat om hur omfattande datafilerna var. Googles argument mot att böja sig för kraven var att dessa riskerade att avslöja affärshemligheter, och hotade den personliga integriteten hos Googles användare.

Backlash för bilburna bögar i USA
Tokhögern i USA, i detta fall The American Family Association, bojkottar biltillverkaren Ford för att den publicerar annonserar riktade till homosexuella. AFA blev förra året uppmärksammat för att de bojkottade varuhuskedjan Target för att de använde julhälsningen "Happy Holidays" i stället för det korrekt kristna "Merry Christmas". Judiska och muslimska grupper i USA tillhör dem som föredrar den förra frasen.
Ford, liksom för övrigt svenska Ikea, har länge haft en annonsstrategi gentemot gayvärlden i USA. Kännetecknande för den är att de har högre utbildning, mer fritid och mer pengar att spendera, eftersom de sällan har barn. Förra året drog Ford tillbaka annonser för Jaguar och Land Rover från gaytidningar, men ändrade sig efter påtryckningar från gaylobbyn. Men nu slipar AFA, tillsammans med 18 andra grupper, knivarna igen.
Bojkotten på webben här.

The Korean Way (6): brother, lover...

2006-03-16T17:27:00.000+09:00

A Korean friend of ours caused consternation at a weekend party recently, when we started to ask her what she used to call her long-time fiancé. The answer? "Older brother". Turns out, Korean language, with all its different ways of addressing people, does not have words for "darling" or "honey" or other niceties that people tend to whisper when one-on-one in comfortable surroundings.
Indeed, how to address Koreans outside of ones immediate family is the cause of much trouble. Two other guests at the same party spent the first five minutes interrogating our friend about her age, where she worked etc. It is not uncommon to be exposed to quite intense questioning the first time you meet a Korean, and they don't shy away from asking details about how big your apartment is and how much money you earn.
The reason for this is only one: they want to know how they should address you. Speaking in a less polite manner than your standing in society entitles can cause major loss of face for the errant person. In fact there are two very different sets of Korean language: formal speak and everyday Korean.
Now, for the Korean-bashers: to use language to denote different social strata is not a Korean invention. Every language and society has this, to some extent. In Europe the French excel in it, and Britain as well (though the simple word "you" is a blessing for everyone learning English). Holland and the Nordic countries are increasingly lax in titles and habits. One speciality of Sweden is phone-culture: you can reach virtually anybody in Sweden on their phone, and they will pick up and answer themselves. Try that in France, and you will be met by a secretary hissing "And you are calling on behalf of whom?"
Technology fosters new habits and shifts in everyday culture. E-mail and mobile phones affect language, and the use of it, more than anything else right now. The outcome will be a more effective, less formal way of communicating (this is already happening).
Now, if someone could invent a Korean word for "darling"...

Medianoteringar (2)

2006-03-15T20:43:00.000+09:00

New York Times slutar med aktietabeller
4 april kommer New York Times utan sina dagliga aktienoteringar (tisdag till lördag). I stället läggs informationen ut på tidningens webbplats. Det är de ökande papperskostnaderna som får New York Times att ta steget, tillsammans med det som alla redaktörer vet: folk som är intresserade av aktiekurser läser dem på nätet dagen innan de kommer i tryck i tidningen.
Men till skillnad från andra dagstidningar som lagt ner aktietabellerna satsar New York Times på att utveckla även papperstidningen. På två sidor varje dag ska aktiemarknaden analyseras och kommenteras, tillsammans med en utökad fondbevakning, valutakurser och annan ekonomisk information.
På webben ska läsarna också kunna lägga upp sina personliga aktieportföljer. New York Times är inte först i USA med att avskaffa aktielistorna. Redan i januari slutade Chicago Tribune att publicera dem, och flera andra tidningar i USA publicerar numera kortvarianter av tabellerna, bland annat Los Angeles Times.

Ignoring traffic safety in Seoul

2006-03-15T17:59:00.000+09:00

In certain countries, a red light means STOP. Very few Swedes (otherwise known for quite aggressive driving) run a red light, and virtually no American does. In other places, a red light can be a strong suggestion – this goes for Belgium for example, and some countries in Asia. In Korea, however, stopping your car at a red light is only one option among several; just continuing is also a popular choice. In Seoul you can see drivers of the following vehicles disregarding the traffic lights:

• Quickservice, the notorious messenger motorbikes
• Taxis, among the worst drivers in the city
• Buses, their drivers just flip on the hazard lights and drive on
• Police cars and other official vehicles, even on their way to lunch

Another weird thing is the way people transport their kids. Children are never wearing the seat belts, and often crawls around between the front and back seats. It doesn't take much imagination to realize what would happen if there was a crash (something that is very common in Seoul). Do people here care less about their kids? Or are they heavily insured? I don't think so.
But there is a certain fatalism in the traffic behaviour here. Very small kids cross the street by themselves on their way to and from school, and they just put the hand up and runs across at the pedestrian crossing. There are seldom any red lights at the crossings, and the small kids are barely visible between the parked cars. It is a recurring nightmare of mine that I will run over one of the crossing children one day.
According to my Korean teacher, the Korean language has only one way of expressing "probable future", "I think it will...". There is no simple way of saying "I hope..." or "I'm afraid that...". That may make Korean easier to learn for a foreigner, sure, but it also limits the way people express thinking ahead – the future is just something that is going to happen to you, whether you like it or not. So why use safety belts, right?

Ett steg närmare kärnvapenkriget

2006-03-14T11:39:00.000+09:00

Storbritannien och USA utvecklar tillsammans, och i hemlighet, en ny typ av kärnvapen, skriver Sunday Times. För att inte bryta mot provstoppsavtalet kommer de nya kärnvapnen att vara av en typ som går att testa i laboratoriemiljö. Samtidigt är det ett klart brott mot icke-spridningsavtalet. Storbritanniens nuvarande kärnvapensystem, Trident, beräknas ha en livslägd på ytterligare 20 år. Officiellt har regeringen Blair förnekat att ett beslut om ersättning redan skulle vara fattat.
Ta denna nyhet tillsammans med George W Bush nukleära tripp till Indien, där han officiellt sade vad han i praktiken redan visat: att USA struntar i ännu en internationell överenskommelse, och accepterar Indien som kärnvapenmakt. Därmed är det fritt fram för amerikanska företag att utbyta avancerad teknik med Indien, som vägrar gå med på internationell kontroll av sin kärnteknik.
Det allvarliga i detta är ju inte första hand att Bush, som vanligt, spelar i händerna på alla sina verkliga och inbillade fiender (här får ju såväl Iran som Nordkorea det perfekta argumentet i kärnfrågan). Det allvarliga är att USA och Storbritannien i ett slag lyckas med konststycket att radera allt hopp om att världen höll på att lämna kärnvapentiden bakom sig.
Innebörden i icke-spridningsavtalet var att de fem kärnvapenmakterna förband sig att på sikt avveckla sina kärnvapen, i utbyte mot att övriga nationer avstod från att skaffa kärnvapen. Med sin moderna teknik kan Indien nu producera plutonium för 50 atombomber om året. Och till skillnad mot de fem (USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina) vägrar Indien skriva på provstoppsavtalet och förbehåller sig rätten att producera plutonium till kärnvapen.
Till och med Jaques Chirac vill vara med i kören, med sitt olycksaliga uttalande för några veckor sedan, att han minsann förbehöll sig rätten att attackera nationer som "stödjer terroraktioner mot Frankrike" med kärnvapen. Han följde upp det med en snabbvisit till Delhi, i sällskap med representanter för de flesta franska storföretagen, för att försäkra sig om att Frankrike ska få leverera en del av tekniken.
Finns det någon som tror att världen blir en säkrare plats med sådana ledare?
Läs Sunday Times artikel här.

Dong-Won signs his painting

2006-03-11T17:39:00.000+09:00

Finally Dong-Won Kim came over to sign his painting, and we made a party out of it (not that we have ta have an excuse). If you think the painting looks big, you should see it on the living room wall...
Look at the painting here!

Yasukuni – japanska lögner om kriget

2006-03-11T17:11:00.000+09:00

För några helger sedan var jag på en konferens för gratistidningar i Tokyo, och bad min värd, Mr Inagaki, att visa mig Yasukuni-templet. Han tyckte det var ett konstigt turistmål; varför offra en söndag för att titta på ett museum från andra världskriget? Men det kan ju vara värt att se det som retar gallfeber på Kinas, Koreas och andra asiatiska staters regeringar. Inagaki-san var vänlig nog att följa med, fast jag tror inte han gillade idén något vidare.
För den som till äventyrs inte hängt med, en kort resumé: Japans premiärminister Koizumi (han med den taskiga rocker-frisyren till höger) besöker Yasukuni varje år. Inte nåt att reta sig på? Tja, tänk dig att Tysklands Agneta Merkel skulle avlägga årliga, respektfulla besök vid ledande nazister gravvårdar... Länderna som var utsatta för den japanska expansionismen under andra världskriget har surnat till, även om USA har hållit tyst för att inte rta sin viktigaste bundsförvant i det nordöstra hörnet av Asien. Samtidigt har det som japanska skolbarn får lära sig om kriget förvånat omvärlden. Någon motsvarighet till Tysklands grundliga uppgörelse med nazismen finns inte i Japan.
Det vi såg av utställningarna (jag kan tyvärr inte visa det, eftersom det var förbjudet att fotografera där inne) var svårsmält, även för en som sett amerikanska TV-kanalers sätt att rapportera om "kriget mot terrorn" som det heter när bomberna kommer uppifrån.
Det är munkarna i Yasukuni-templet som driver muséet, komplett med japanska stridsvagnar, vapen, porträtt av stupade soldater, flygplan, ubåtar och en aldrig sinande ström av propagandafilmer, kartor och uniformer. Här i templet hyllas krigaridealet, och här vilar också några av andra världskrigets värsta krigsförbrytare. 14 av dem blev avrättade för sina brott.
Varje nation skapar sin historia, och värderingen av det förgångna ändras med tidevarven, det är lika sant i Europa som i Asien. Men i Yasukuni är det är inga små glidningar på sanningen som presenteras i tablåerna över kriget, utan grova lögner. Den grymma japanska ockupationen av Korea, liksom den kejserliga arméns krigföring i Kina beskrivs som "anti-imperialistiska befrielsekrig". 20 miljoner asiater dog som ett resultat av den japanska arméns framfart på 30- och 40-talen, men av detta anas intet. Skulle man tro på den bild som presenteras i Yasukuni var vietnamesiska FNL:s främsta inspirationskälla den japanska armén!
I september kliver Koizumi av som premiärminister, men hans efterträdare (som av allt att döma blir Shinzo Abe eller möjligen Taro Aso) är av samma skrot och korn. En av dem, Abe, har till och med sagt att han tycker att den japanske kejsaren borde besöka Yasukuni han också, en sak som han sedan 1978 valt att inte göra. Men nu ska klockan vridas tillbaka.
Samtidigt pågår en annan process, som är mer hoppfull. En av Japans allra mäktigaste institutioner, tillika världens största dagstidning, Yomiuri Shimbun, har föresatt sig att tillsammans med sin konkurrent Asahi Shimbun granska Japans krigshistoria i en serie artiklar som ska avslutas i sommar. Det blir en annan bild än den som förmedlas av Yasukuni. De bägge redaktörerna lät sig nyligen intervjuas i Ronza (februari 2006) om varför de för ovanlighetens skull väljer att samarbeta, och varför det borde byggas ett annat minnesmärke för de döda japanska soldaterna.
Här hittar du intervjun med de bägge redaktörerna.

Yellow dust from the Gobi

2006-03-11T10:03:00.000+09:00

Yesterday the skies over Seoul turned dark and grey, since the wind was blowing in from China. In the spring it brings one of the least appreciated imports from the Middle Kingdom: fine, yellow dust from the Gobi desert. It covers cars and streets alike until the rain finally sweeps it into the Han river and people breathe again. Not that the air in Seoul is anything to write home about, even without yellow dust.
Seoul's real air-quality problem is the cars. And instead of really doing something about that, like a comprehensive toll system to keep traffic down, the mayor is pursuing far more flashy election-year schemes, like the recently announced mono-rail for southern Seoul.
The investment for the project is in the range of 200 billion won ($205 million), and for that Seoul will get a monorail that will wind through affluent business neighbourhoods south of the Han. The trains will run on a track five meters above ground, and stop at 10 stations on the 6.7-kilometer route. It will be ready for boarding in 2008.
Cars now move at an average of 14.3 kilometers per hour on Kangnam's roads during rush hour. Maybe the officials should study the outcome of Stockholm's recent experiment with tolls, that reduced the number of cars in the inner city by 20 to 25 percent (while generating millions to the city). Since Seoul already has an excellent public transport system, such a system undoubtedly would get cars off the streets and people into the subways. The few tunnel-tolls that Seoul has today does not affect traffic much.
Then again, to do something about the yellow dust we probably would have to start replanting the trees in China and Mongolia.

The Korean Way (5): hot dog, anyone?

2006-03-09T11:38:00.000+09:00

Ask a Korean male if he likes dogs, and he is likely to smile and say yes. The problem being, of course, that you're not really sure if he likes to cuddle them or eat them. The dog in the photo is a Jindo puppy, originally from the Korean island with the same name. It is a native Korean breed, and is prohibited from export (though Koreans have been bringing them to the US for some time). It is generally not the kind of dog you eat in Korea, and on Jindo island they would probably starve before they ate their beautiful dogs.
However, a lot of Koreans eat dog. But before getting down to details, let me say that I don't find the European tradition of eating pig or cow morally superior. And you could argue that the living conditions of the Norwegian salmon, raised in net prisons and ruthlessly killed for the production of gravlax, is as bad as the often cruel breeding farms for Korean dogs.
No, if you eat meat, then what kind of animal it comes from is a matter of supply and taste, not "moral". In Guangzhou in China they are famous for eating anything that swims, crawls, walks or flies, but that is just a measure of how desperate history you have, the number of famines that swept your country.
Since I eat meat and have been spotted wearing leather shoes I'm no more innocent than anyone else. And cruelty to animals is despicable everywhere, but anyone who has seen the interior of a chicken production facility in Belgium, or a French trailer packed with scared cows on their way to the slaughterhouse understand that Europe have nothing to learn from Korea in that respect. Eating meat does not mean you have to resort to cruel treatment of animals before killing and eating them.
Now, what this boils down to is the obvious question: have I eaten dog, and would I eat dog, given the opportunity? Answer: no, I have not had dog so far, and yes, I would like to taste it some time. Would I kill, cook and eat my own dog? No. That said, some basic facts about Korean dog-eaters:

Dog is mostly eaten as a soup, and in special restaurants.
Dog is the main course at three annual "dog-days", July 15, July 25, August 17 (2005).
Dog is mainly eaten by men, to strengthen their sexual prowess.
Dogs to be eaten are bred at special farms, often in very bad conditions.
Korerans also have pet dogs, guard dogs and family dogs as in any other country.
There have been reports of dogs stolen, killed and sold to restaurants.
Many countries in Asia eat dog, among them China, Japan, the Philippines and Vietnam.

Koreans are a proud people, and don't take lightly to being insulted. Criticizing their culture, especially from a Western perspective, is considered insensitive and stupid (and I agree). Say something rude about kim-chi, and you are in for a long lecture of the benefit of fermented cabbage. So, when Birgitte Bardot voiced opposition to Korean dog-eaters in 2001, she was met with some hard facts. Not that it made her any less vocal.
Learn more about Jindo dogs here.
Not all Koreans like to eat dogs.
BBC about Korean dog cuisine.

The Korean Way (4): shoes off!

2006-03-07T12:44:00.000+09:00

The sneakers of the young conscript riot policemen are left outside of the reinforced bus they sit in, outside of the American military base of Yongsan, in the middle of Seoul. Inside the bus they spend their time wriggling their toes and reading, until the next riot or demonstration or protest. There are quite a lot of these in South Korea, and both the police and the protestants have been accused of violence. Those who die tend to be the people not in uniform, though. Otherwise, at least off the street, Koreans wear slippers, most of the time. That is the normal solution, or barefoot (with socks, of course). Never with outdoor shoes indoors, you leave them at the entrance of peoples apartments and houses. You also remove them before stepping up on the platform in the restaurant to have lunch at the low table.
For Swedes this is no big change compared to home; we do the same thing in Sweden when entering peoples homes, and to parties people often bring indoor shoes with them. I think it has a lot to do with climate and the messiness of Swedish farms, fields and cowsheds. Who wants to drag manure in on the kitchen floor? You do it once, maximum, then the person who cleans the floor locks you outside...
Workers here in Korea always slip out of their shoes, delivery men as well, before entering. In Korea, since everything has to go fast, and you're always carrying something in your hands, nobody bothers to tie their shoelaces. They slip out of and into their shoes without missing a step. And all the shoes are terribly trodden down at the heels, usually totally destroyed. This is different from Sweden, where most worker have protective shoes with steel caps, and they keep them on.
Anyway, removing shoes shows respect for the host/hostess and allows you to relax. Even when we lived in New York we tried to uphold the habit, and shuddered when we had guests with spikes walking our wooden floors...
Korean, Swedes and Japanese share this no-shoes-indoors tradition, as do (I believe) parts of China, Southeast Asia and some Muslim countries. Do you know more about this issue, please feel free to comment.

The dark side of the White House

2006-03-02T10:05:00.000+09:00

More than 500 men are still held at the US detention facility at Guantánamo Bay. The conditions under which these men are held have forced some of Bush's closest allies to publicly demand the closing of the prison camp. Even the British government has joined the protesters on this one.
"It's the war, stupid" is the standard reply from the Bushies. Under that pretext the current administration is involved in illegal spying on its own citizens, torturing prisoners and killing civilians in foreign countries with poor Muslim populations and rich oil deposits.
After WWII a popular expression in Germany (and in Sweden) was "Wir haben es niemals gewusst". At least, this time, in spite of all the comfortably embedded reporters and Cheney's Fox News, nobody can say they didn't have the facts. The prisoners in Gitmo should either be charged or set free. Their indefinite detention is in violation of international human rights law and the Geneva Conventions:
Human Rights Watch on Gitmo

Medianoteringar (1)

2006-03-01T12:01:00.000+09:00

Japanskt kapital till OhmyNews
De koreanska pionjärerna på barfotajournalistik, OhmyNews, får 11 miljoner US dollar i utbyte mot 13 procent av företaget. Det är japanska SoftBank, ett stort telekom och internetföretag, som gör investeringen.
Pengarna ska användas för att utveckla OhmyNews engelskspråkiga internet-TV, och för att tillsammans lansera OhmyNews International. Syftet är att sprida iden om medborgarmedia till resten av världen. Första landet blir Japan, där OhmyNews startar under sommaren 2006.
SoftBank äger bland annat Japan Telecom och Yahoo i Japan, liksom Yahoo i Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Medan SoftBank har en stark internationell närvaro, har OhmyNews försök att etablera idén utanför Korea varit ganska misslyckade. Nu finns plattformen för en expansion.
Läs OhmyNews här
Här hittar du SoftBank

Craigslist i blåsväder
Den amerikanska eftertextsajten craigslist.org stäms för innehållet i sina gratisannonser på nätet. Det är en grupp advokater i Chicago som letat fram 100 annonser som de hävdar bryter mot förbudet mot diskriminerande bostadsannonser. Craigslist, döpt efter sin skapare Craig Newmark, har med viss rätt utmålats som den amerikanska daspressens största hot, i alla fall på eftertextsidan. Rykten om att han skulle vara på väg att etablera en nyhetstjänst dock dementerats: "Craigslist är ett torg där folk kan mötas, inte en tidning" säger han själv. Craigslist.com publicerar cirka två miljoner bostadsannonser i månaden. Craigslist hävdar att det skulle vara ohållbart att manuellt kontrollera alla dessa annonser, samt att de både är för yttrandefrihet och arbetar aktivt mot diskriminering. Enligt USA:s lagstiftning är internetsajter inte juridiskt ansvariga för saker som användarna mailar in till sajten, så troligen kommer stämningen aldrig att tas upp av domstolen. Craigslist finns i Stockholm sedan april 2005.
Craigslist svarar på angreppet här
Amerikanska regler för bostadsannonser här

Bloggande på nedgång
Alla har förundrats över folks villighet och förmåga att publicera sig och sitt innersta på nätet, men är det någon som läser alla dessa bloggar? Nu finns svaret på frågan: bara en av fem unga internetanvändare läser någon blogg, och oftast bara någon enstaka gång. Bland äldre surfare är det bara en på tio som läser bloggar. De som regelbundet läser bloggar är bara nio procent, enligt en undersökning i USA från Gallup. Den stora grupp som aldrig läser bloggar blev däremot ännu större under 2005, och ökade från 63 till 66 procent. Nästan allt annat man kan göra på internet är populärare än att läsa bloggar, visar undersökningen, exempelvis läsa tidningarnas nyhetssajter.

Testing Google's new blogtool

2006-02-26T08:23:00.000+09:00

I'm just testing Google's new widget for Mac, that allows you to post to your blog directly from Dashboard. Works pretty well, as you can see here.
Get your own widget here!

TechWatch (2): kamera för snorklare

2006-02-24T08:56:00.000+09:00

Min första digitalkamera var en Olympus. Sedan hade jag en Ricoh, ett i Sverige ganska litet kameramärke, men teknisk väldigt innovativt. Därefter blev det Canon, både en digital systemkamera med spegelreflex (äntligen ser man vad man gör igen!) och en liten Ixus (ett väldigt imponerande stycke japansk ingenjörskonst, som utan tvekan är helt obsolet när du läser detta). Nu funderar jag på Olympus igen, efter att ha läst om deras nya My 720SW, som är vattentät ner till 3 meters djup. Perfekt för oss som gillar att snorkla. Undervattenshuset till min Canon är visserligen bra, men varje innovation som ger mig en pryl mindre att hålla reda på är guld värd. Tips till produktutvecklare: det är portabilitet som är det avgörande för framtida konsumenter, inte status. OK?
Kolla på kameran här!

Korea avskaffar dödsstraffet?

2006-02-23T15:41:00.000+09:00

Koreas regering har alltsedan koreanerna erövrade sin demokrati i slutet av 1980-talet försvarat dödsstraffet. Men nu verkar inställningen ha mjuknat något, och enligt uttalanden från justitieministern är det bland annat Amnesty International som kan ta åt sig äran för detta.
– Många grupper har verkat för att avskaffa dödsstraffet, sade justitieminister Chun Jung-bae i en intervju för dagstidningen JongAng Ilbo. Och vi är djupt medvetna om att Amnesty International har valt ut Korea som ett mål för sin kampanj mot dödsstraffet.
Regeringen ska nu utreda frågan, och kan komma att stödja ett förslag till ändring i strafflagen, som omvandlar dödsstraff till livstids fängelse utan möjlighet till nåd. Lagförslaget har redan majoritet i det koreanska parlamentet, och ett brett stöd hos kyrkliga grupper. Den koreanska Kommittén för Mänskliga Rättigheter stödjer också lagförslaget.
På andra sidan står försvarare av dödsstraffet, främst åklagare och domare i Korea, liksom två tredjedelar av befolkningen (enligt justitiedepartementet). För närvarande är 63 personer i Korea dödsdömda och väntar på att bli avrättade. I juni i år kan dödsstraffet vara borta.

A winter walk in snowy Småland

2006-02-22T11:55:00.000+09:00

The farm of my parents has been in our family for a long time. When I was a kid, my grandparents lived on the second floor of the house. It is one of four farms, arranged around a crossroads in the small village Örsåsa, in the woods of rural Småland in southern Sweden. The barn holds sheep of a neighbour in the wintertime. I snapped these photos ane cold, dry and sunny day when we took the dog for a walk at the end of January 2006.

Robin The Dog, our wild Jack Russell terrier, was in surprisingly good shape, considering that he will be 15 years old this coming summer (July 1, 2006, for those who want to send a birthday bone). Robin is the small, white, pig-like creature in the middle of the road, sprinting away.

Only the gateposts remain as the fields are used for other, less labour-intensive things than grazing cattle and raising cereal. The gates used to be everywhere, but with the increasing car traffic they slowly disappeared together with the roaming cows and calves.

Hmmm... maybe someone should have collected these logs before the snow came. I remember my father and grandfather working in the forest in the winter, hauling logs out of the woods with our two horses (this was in the 1950's). The snow helped. Nowadays the machines work the forests all year around, snow or no snow.

North and south of the main village are two farms called – North and South. In Småland we keep things simple. For details, please read the nchildren books by Astrid Lindgren, especially the Bullerby-series (immortalized by film director Lasse Hallström).

All oaks used to belong to the Swedish king. It was war equipment, used to build warships to control the Baltic Sea. In the winter the leaves of the young oaks look less royal, but make a nice, rattling sound in the wind.

You see the tracks from wild animals everywhere; rabbits, deer, foxes, mice, wild boar, weasels, moose, lynx... and some say wolves as well. Maybe not so far south, but in Stockholm, sure! And just a couple of hours north of the capital there are forests full of bear. Welcome to Sweden, Kingdom of the Wild.

Kunglig & kulinarisk vecka i stan

2006-02-21T20:11:00.000+09:00

Marianne och jag fick helt oplanerat en vecka i Sverige när kungen plötsligt bestämde sig för att ge mig en medalj. Klickar du på länken får du veta vilka andra som fick medalj samtidigt. Det var riktigt trevligt, även om champagnen på Kungliga Slottet inte var mycket att hurra för. Det var faktiskt inte ens en riktig champagne, utan en Crémant de Limoux: Vanel Brut. Och både kungen och drottningen verkade lite stela i ansiktet, fast det är väl begripligt att de blir trötta på att hålla masken när de gratulerar sammanlagt 43 personer till medalj (eller klocka för lång och trogen hovtjänst).
Jag (och Monica, Robban och Jörgen) blev naturligtvis glada. Det är inte varje dag man får medalj, Hans Majestät Konungens Medalj i åttonde storleken med högblått band!
Men det finns ju andra ställen än Slottet i stan. Här nedan berättar jag om det mesta av vad vi åt (och drack) i Stockholm mellan fredag 27 januari och måndag 6 februari 2006 (då Marianne redan återvänt till Seoul, och jag käkade på utmärkta Per Lei med Peppe Engberg). Många favoriter saknas: fläskläggen på Östgöta Källare (knaprig svål, massiv knödel), falafeltallriken på Folkets Kebab (oslagbart prisvärt), asiatiskt/afrikanskt/latino crossover på Matkultur (med turkiskt öl eller sicilianskt rödtjut), pizzan på Delikatessaffären (tunn, tunn), vegokrubb på Chutney (jag får aldrig nog av deras hemkörda chutney) och andra höjdare inte nämnda, inte glömda. Så här överlevde vi veckan i Stockholm, långt från Sydkoreas kimchi, råa bläckfisk, rödpepparsoppor och grillade galbi:

STUREHOF Lunch fredag. Vi åt kokt torsk med ägg och räksås och pepparrot med ett glas Sancerre. Eteråt varsin Espresso Macchiato. Jag minns när torsk var billig och lax dyr. Nu är det tvärtom, och tacka fan för det när laxen är sönderodlad i norska kustkassar och smakar apa, medan torsken är utfiskad och svårodlad. Sturehof gör den bra, liksom deras klassiska fiskgryta med aioli... och sotarna...
LO SCUDETTO Middag fredag. Jag tog gnocchi och kalvrullader, Marianne åt tomatsoppa och lammkotlettrad. En något märklig upplevelse, där det inte var något fel på maten (köket kan sitt jobb), och vinlistan är full av italienska läckerheter – men serveringspersonalen betedde sig lite märkligt. Det dröjer nog ett tag innan vi kommer tillbaka dit. En Chianti Classico gjorde sitt jobb.
GONDOLEN Lunch måndag. Lammragu med kanel, potatismos och grönsaker. Gondolen äter jag lunch på nästan varje dag normalt, när jag är i Stockholm. Bord 219, om du har vägarna förbi. Där är utsikten bäst, och du är lagom långt från bar och serveringspersonalens bas längst in. Gondolen är den mest pålitliga krog jag vet i Stockholm, den påminner inte så lite om Gramercy Tavern i New York (en annan favorit). Bra mat, inga kalorichocker, proffsigt bemötande på alla nivåer, bekväma stolar som man orkar sitta länge i och en växlande publik. På luncherna är det packat med businessfolk och andra, även från norr om Slussen. Efter lunch kommer tanterna med pumps, sen framåt femsnåret börjar öl-efter-jobbet-gängen dyka upp från reklambyråerna i huset. Vid sjutiden är det redan packat i baren med Sex-And-The-City-tjejer och rockskribenter, uppblandat med Söderbor och födelsedagsmiddagar. Sent på kvällen kommer de svartklädda, uppklädda, avklädda, men det blir aldrig lika desperat som inne i City.

FREDSGATAN 12 Middag måndag. Vi var en gång på Fredsgatan 12 året de öppnade, och var inte imponerade. En innekrog i samma stil som så många andra, tyckte vi, och gick inte tillbaka. Det var dumt av oss, upptäckte vi denna måndag. "Chefs choice" hette menyn, det bästa vi åt på hela veckan! Rätterna, som sig bör på engelska på detta internationellt prisade ställe:

BEETROOT “glacée” eel, wasabi, caviar
GINGER “cornet” foie gras, green soy
PIKEPERCH ”chinese bbq” lotus, chili
TRUFFLE ”tortellini”, pancetta, ceps
ROE DEER ”steak” celery, rose apple
FOURME D’AMBERT ”en salade” plums, port
CHOCOLATE ”snickers” passion fruit, peanut

Till denna sublima meny drack vi först en vit blandning av Chardonnay och en italiensk druva som jag glömt namnet på, följd av en av våra favoriter, en mäktig Madiran: Chateau Bouscassé Vielles Vignes 2001 (detta är vinmakaren Alain Brumonts frus favoritvin också, medan han föredrar den över-ekade Cuvée Préstige). Hovmästaren pysslade om oss och våra gäster Anders och Kerstin på bästa sätt. En fantastisk matupplevelse, som förhöjdes av vårt trevliga middagssällskap!
ATRIUM Lunch tisdag. Italiensk (korsikansk?) lufttorkad fläskfilé i tunna skivor, lomo, med grönsaksbuffén. Atrium är både en kulinarisk och arkitektonisk upplevelse, med hembakt bröd, pesto och fantastiskt gönsaksbord. Dessutom kan man slinka in i Nationalmusei affär och köpa en present eller onödig pryl efter maten.

GONDOLEN Middag tisdag. Vi drack några flaskor champagne från 1996 på kontoret på Kocksgatan, där Metro startades, innan vi promenerade upp till Mosebacke och Gondolen. Marianne och jag bjöd alla medaljörerna med respektive på middag, Lallerstedt hade plockat ihop en meny. Viggo Cavling (som av allt att döma bor på Gondolen) kom fram och grattade. Det här åt vi:

NAJADRÖDINGFILÉ med line- och chilimarinerade räkor och pepparrotscreme fraiche
RENKALVINNANLÅR med svartpepparsky och västerbottenstuvade grönsaker
VINTERÄPPLE: en variation med pannacotta, parfait och kaka

Inte helt kosher vad gäller kaloriinnehåll, men svenskt och gott. När man bor i en annan världsdel blir det ibland lite långt mellan de svenska smakerna, och väl i Sverige brukar det bli mest inhemsk mat. Vitt vin: Vasse Felix från Margaret River i västra Australien, en blandning av Semillion och Sauvignon Blanc från 2003. Vingården var den första kommersiella i regionen, med produktion sedan 1967. Det röda vinet kom från Alvaro Palacios i Priorato, Spanien: 2002 Les Terasses. Priorato är värt ett besök, även om amerikanerna har drivit upp priserna till fantastiska höjder. Regionen Montsant nästgårds är på sätt och vis intressantare. Mer om Priorat och andra spanska viner en annan gång.

MISTRAL Middag torsdag. Har du inte varit på Mistral (Lilla Nygatan 21 i Gamla stan) bör du unna dig och en vän denna upplevelse... men boka i tid. Det finns bara 18 platser, och de är oftast besatta. Köket är också det mikroskopiskt, och du ser allt som händer. Servicen är trevlig (och tack för tipset om flickvännen på Per Lei, den krogen är värd resan till Östermalm). Vi åt:

LES AMUSES: Satt essens av jordärtsskockor med lätt vispad grädde och en havskräftsgastrique. Soppa på vinteräpplen och avokado med mild pepparrotsglass
LA MER, LA FERME: Delad hafskräfta med smak av niceoiseoliver samt lök lierad med grisspäck. Purjolök "poché-grillé" med sjökorall och kalix löjrom i en oxbuljong
L'ÉPICE D'AILLEURS: Morot marinerad i älgörtsdryck och saffran över råa räkor från Smögen och stekta bitar av kålrot. Krämig potatis med tahitivanilj och ofiltrerad olivolja samt en emulsion av citron och timjan
LES LEGUMES. UNE ÉSTIME: Rödbeta från Solmarka gård bakad i fleur de sel med trög sherry och klippt krasse. Försiktigt karamelliserad lök från Sonja och Harald Speer med sälta från sardeller samt krispiga migas, lardo och russin i vinaigrette. Granité på blodgrape med svartpeppar
LE POISSON: Markulk varsamt stekt med malda frön och sedan vilad med blad av vitkål samt en aromatisk buljong
PARMESANGLASS med balamico tradizionale
LES FROMAGES: här måste jag erkänna att minnen sviker lite, men det var bland annat en Beaufort och en Roquefort (från Philippe Olivier/Boulogne-sur-Mer)
SATT SOPPA på äpple och vanilj med hasselnötsmak
LA DÉLICE: Himmel och jord (potatis och äpple)
KEX, kanderad ingefära, tryfflar

Till menyn serverades ett vinpaket som vi tunnade ut lite (vi har svårt för söta viner och skippade Amontilladon). Däremot drack vi med stort nöje spanska Palacio de Ferfinanes, Albarino III Ano 2002 Rias Baixas, australiska Mount Langhi Ghiran, Semillon 1997 från Barossa Valley, kroatiska Evan Enjingi, Zweigelt 2003 Slavonija samt en italiensk Chianti Classico 2000 till osten. Världen runt i sex glas vin.
GONDOLEN Lunch fredag. Skaldjursgryta. Stephane och Åsa gjorde oss sällskap, och vi återknöt bekantskapen med Vasse Felix (ett vitt vin döpt efter en drunknad fransk sjöman, samt det latinska ordet för "lycklig"... undrar vad han drunknade i).

EDSBACKA KROG Middag fredag. Två stjärnor i Guide Rouge. Ilylliskt på ett lantligare, icke-stockholmskt sätt, snön ligger gnistrande i obrutna drivor utanför fönstren, raffinerad belysning gör det mesta av vintern.

AMUSES BOUCHES: Ankleverterrin, kycklinglevermousse, karamelliserad Roquefort. Liten rödbetssoppa med fläsk, rådjursterrin på kryddig tomatsås
FÖRRÄTT: Marianne tog en Assiette Scandinave, med ravioli med krabba, strömming, rökt abborre, abborrtartar, lax med vanilj. Pelle åt pilgrimsmusslor med sidfläsk, pilgrimsmussleomelett med sesamsås
HUVUDRÄTT: Bjärredskyckling med korv gjord på anklever och majs, spenat, spetskål, pinjenötter, rättika, kycklingconfit
SMÅKAKOR
HAVTORNSSORBET med gele
EFTERRÄTT: Fruktsoppa på mango och passionsfrukt med färsk frukt (mango, äpple) och lakritsglass

Marianne tog ett glas vitt till förrätten, medan jag sparade mig till en Barolo från 1982. Alldeles utmärkt.

PER LEI Middag måndag. Ett ställe som var helt nytt för både mig och mitt sällskap, en lokal med fantastisk takhöjd och helt avskalad design, men ändå inbjudande, inte den där frånstötande italienska minimalismen som ofta är obekväm och kall. Här ven vintervinden utanför fönstret, men en välkomande hovmästare, som kunde sin mat och sitt vin, stod för värme och proffsigt bemötande. En toppenkväll, med en trespråkig meny:

GRILLAD SCAMPI med "ribollita". Gamberoni alla griglia serviti sulla "ribollita". Grilled shrimps served with "ribollita"
SAFFRANSRISOTTO med oxsvansragu. Risotto con zafferano e coda di bue cotta nel vino rosso. Saffron flavoured risotto with red wine oxtail ragout
VARIATION PÅ KALV med tryffelsås och potatis-kronärtskockskaka. Variazione di vitello accompagnato con patate e torta di carciofi; salsa al tartufo. Variation of veal presented with a potato-artichoke tart and truffle sauce
PER LEI URVAL AV OSTAR. Per Lei selezione di formaggi. Per Lei selection of cheese
"CASTAGNACCIO" MED RICOTTA, CHOKLAD OCH APELSINBLOMSHONUNG. Castagnaccio servito con ricotta, ciocciolata e miele di arancio. "Castagnaccio" served with ricotta, chocolate and orange honey

Till denna fulländade måltid (kalvtunga är kultur!) drack vi ett lika fullfjädrat vin, som blev varmare efter några minuter i glaset: Allegrini Amarone Classico 1998. Och jag kunde inte låta bli att beställa varsin grappa efter maten, det blev Marolo Barolo "15 ANNI".

I vinkällaren just nu

2006-02-21T11:36:00.000+09:00

På åttiotalet åkte vi till England och handlade australiska rödvinet Penfolds Koonunga Hill på Oddbins, kånkade hem lådor som vi förgäves försökte få betala tull för. Det är fortfarande ett av våra favoritviner, och finns numera på Systembolaget. Tullarna på Arlanda bara himlade med ögonen och vinkade förbi oss; de var på jakt efter annat.
Från kursen i franska i Aix-en-Provence tog vi hem flera lådor magnumflaskor av Chateau Vignelaure, ett biologiskt odlat vin långt innan det blev populärt. Det har förresten kommit igen efter en formsvacka, läser jag (har inte druckit det på länge). Ett tag klistrade vi upp vinetiketter i en pärm, och skrev upp vad vi tyckt om vinet, vad vi ätit, och med vem. Men man måste ha gott om tid för sådant, så det slutade vi med ungefär samtidigt som det blev omöjligt att lossa etiketterna från flaskorna (lite för många som fifflade, antar jag).
Efter snart tio år i utlandet kan man bli nostalgisk när det gäller vin, inte minst över dem man hittar i svenska Systembolaget. Trots Systemets välkända brister, och försämrad service ute i landet, är det fortfarande världens bästa vinbutik. Listan nedan är viner vi gillar, de flesta i överkomlig prisklass. Numren inom parantes är Systemets, de viner som inte är röda är märkta (vit), och sist i varje rad hittar du Dagens Industris vinskribent Anders Röttorps värdering (ofta håller vinerna längre än så, fast det är förstås avhängigt lagringsförhållanden).
Det är tveksamt om det lönar sig att bygga upp en vinkällare, men har du lust att försöka så kan du börja med att provsmaka dessa:

2002 Zenato Valpolicella Classico Ripasso (12385) 2006
2002 Carmen Reserva Carmenère/Cabernet (6699) 2008
2000 Brolio di Campofiorin (32361) 2008
2001 La Grola Allegrini (42334) 2009
2004 Mulderbosch Steen-op-Hout (vit) (99724) 2009
2002 Le Tense Sassella (32341) 2009
2001 Chablis Vaudésir Brocard (vit) (5564) 2010
2002 Serrata di Belguardo (22955) 2010
2004 Penfolds Bin 2 Shiraz/Mourvèdre (6325) 2010
2001 Jacobsdal Cabernet (81046) 2010
2000 Meerlust Merlot (81009) 2012
2003 Allesverloren Touriga (81017) 2010
2000 Masi Campofiorin Ripasso, magnum (5123) 2010
2003 Rochemorin Blanc (vit) (4128) 2010
2003 Fontanafredda Langhe Nebbiolo (99304) 2011
2003 Penfolds Koonunga Hill (6253) 2011
2002 Chablis Grand Cru Les Clos Brocard (vit) (5582) 2011
2003 Fonterutoli Chianti Classico Mazzei (32229) 2012
1997 Conde de Valdemar Gran Reserva (12601) 2012
2001 Vina Pedrosa Crianza (23059) 2012
2001 Chateau Thablik Shiraz (86369) 2012
2002 Poggio Bronzone, Mazzei (32056) 2012
2000 i Castei Valpolicella Classico Ripasso (22409) 2012
2000 Rocca Guicciarda Riserva (99011) 2012
2002 Tim Adams Semillion (vit) (85265) 2012
1996 Jacquart Mosaïque (champagne) (7714) 2012
2003 Vila Santa, magnum (12507) 2012
2002 Le Volte Ornellaia (32472) 2013
2001 Quinta das Baceladas (99891) 2013
2003 Le Volte (32472) 2013
2001 Castello di Fonterutoli (32130) 2014
1999 Morgenhof Première Sélection, magnum (99293) 2015
2001 Castello di Brolio, Chianti Classico (99700) 2015
2001 Jacobsdal Pinotage (22055) 2015
2000 Meerlust Rubicon (99027) 2016
2001 Wynn's Cabernet Sauvignon (16480) 2020

TechWatch (1): hello, music lovers...

2006-02-20T09:58:00.000+09:00

När jag var liten och var vaken sent hände det att jag lyssnade på radio. En magisk röst som alltid fick fantasin att löpa fritt var Leif "Smoke-Rings" Anderssons skrovliga skånska stämma, som raspade fram målande bilder från New Yorks mörka, rökiga jazzbarer och musikaliska hangouts.
Tre dagar innan Leif Andersson dog 1999 slog han Sven Jerrings rekord: Smoke-Rings sändes i 1.786 avsnitt. Ordet institution känns lite slitet, men har sällan varit mer motiverat.
Radio har en förmåga att skapa intimitet mellan den som talar och den som lyssnar. Det är mindre teknik i vägen. Gerard Unger har skrivit om tystnaden som skapas när en läsare sjunker in i sin bok, och det är litegrann på samma sätt med radio... ibland i alla fall.
Ett potentiellt probelm i våra modernare tider är detta: om du har en hel massa musik, som du omsorgsfullt rippat och lagt in på iTunes i din Mac eller PC, och bor i ett hus där du vill lyssna på musik på flera ställen, hur gör du? Lyssnar på din kompletta skivsamling när du jobbar vid datorn? Knappast tillfredsställande, ens om du som jag kopplat in en hyfsad stereoanläggning till datorn.
Eller dockar du iPoden till den stora TV-anläggningen i vardagsrummet, och lyssnar på femkanalig stereo på så hög volym att det hörs in till köket, och grannen? Tveksam metod.
Under tiden fördelas dina surt förvärvade CD-skivor till de olika anläggningarna (har du ett litet gym i garaget kanske du vill ha lite musik medan du svettas?) och blir allt svårare att överblicka. Nu finns dock en lösning: Squeezebox. För 250 dollar får du en apparat som gör det möjligt att spela hela din musiksamling från alla rum. Utnyttja bara det trådlösa nätverk, förutan vilket inget hem är komplett, så kan du till och med spela olika musik simultant i olika rum från samma källa: din dators hårddisk. Squeezebox fungerar med iTunes, och med både Mac och PC.
Kolla på Squeezebox här!

Nyligen på webben om Pelle

2006-02-13T18:28:00.000+09:00

>>> Här är en kort intervju ur Resumé, med anledning av att jag fick Hans Majestät Konungens medalj tisdagen 31 januari 2006.
>>> Peppes dagsnotering på DagensPS handlade om Metros historia; Peppe tyckte kungen glömt bort HC Ejemyr.

>>> Metro hade bild på de fyra medaljörerna (på bilden ser du Monica Lindstedt, mig, Robert Braunerhielm och Jörgen Widsell) och en kort intervju 1 februari. Här hittar du pdf-en på hela tidningen; på sidan två viftar vi med guldmedaljerna på Yttre Borggården. Fotograf Henry Lundholm tog kortet, tack för det!
>>> Brian Veseling from Ifra asked me about newspaper design (English only). Please note the nifty interface!

Free papers dominate markets

2006-02-13T12:05:00.000+09:00

With free-of-charge daily Metro, we started a newspaper revolution in Stockholm eleven years ago. February 13, 1995 was a Monday like any other in the Swedish capital; grey, dark and cold. The only thing that made this Monday special was that all the commuters were reading, and they were reading the same paper: the new daily Metro.
Since then, Metro has expanded into 20 countries, and is the leading daily in many cities. It has also inspired copycats, notably Norwegian Schipstedt, who launched the competitor "20 Minutes" in several European countries.
Last year, in December, 20 Minutos became the largest newspaper in Spain, with 2,3 million readers, with Metro close behind. All together, the free Spanish papers Metro, 20 Minutos and Que (plus several smaller, local free papers) soon will have more readers than the old, paid-for traditional dailies. This month a fourth national free paper will be launced, Pagina Cero, adding one million copies daily.
If you're interested in the free papers, you should check out this Dutch website, where professor Piet Bakker and the staff and students of the University of Amsterdam's School of Communications share their research and publish up-to-date reports and newsletters.

Essential reading from ColdType

2006-02-11T15:37:00.000+09:00

This blog features a permanent link to my friend and fellow designer Tony Sutton's ColdType, a source of thoughts, comments and news about the world. It provides an antidote to ignorance. In the new issue you find:

1. THE COLDTYPE READER
Six essays, including an interview with war surgeon-author Jonathan Kaplan; a fiery confrontation between Christopher Hitchens and Scott Ritter; the link between Pat Robertson, Dubya, violence and the Good Book; the New York transit strike, Karl Rove’s coming of age; and how the international financial mafia is aiming to make Iraq a better place (but for whom?).
2. JOE BAGEANT SPECIALS
Three new essays from Joe this issue - he writes about a new book we should all read; the middle-class lockdown; and the revenge of America’s Mutt-People – and a photo essay of a trip with Joe around his home town, Winchester, Virginia. Pictures by New York photographer, Sean Gallagher, words by Joe Bageant.
3. HOMELAND SECURITY ATE MY SPEECH
“On December 27, 2005, at 11:31 in the morning, agents of the Homeland Security Department detained me at Miami International Airport and proceeded to impound a speech I was supposed to deliver in Washington, D.C. to the Modern Language Association of America. Well, not quite...” By Ariel Dorfman.
4. BRILLIANT FOOLS & UNTHINKABLE THOUGHTS
“No matter how often the author John Le Carré, and playwright Harold Pinter are shown to be right, no matter how often Bush and Blair are shown to have lied in the cause of power and profits, the job of mainstream media seems to be to treat rare individuals motivated by compassion as rare fools deserving contempt.” British media critic David Edwards talks about the media treatment of these two authors and, in a second essay, he interviews Harold Pinter on his treatment by the media.
5.GOOD VERSUS EVIL: How The Media Got It Wrong In Yugoslavia
Ed Herman looks at Media Cleansing: Dirty Reporting, a book by Peter Brock, that tells how the media, pushing for more aggressive action, in the interests of stopping ethnic cleansing, helped produce more killing than might have taken place without their bellicosity and war propaganda service.
6. TWO ESSAYS FROM THE COLDTYPE ARCHIVES – Bringing Hell To Haiti and Go Find Me A Way To Do This: How Bush & Blair Chose War & Then The Justification, both by David Edwards.

Plus: the latest columns from George Monbiot, Danny Schechter, Michael I. Niman, Norman Solomon and Uri Avnery. Everything in pdf format. Everything free. Download now at ColdType

Seoul real estate with funny names

2006-01-24T09:38:00.000+09:00

Who dreamed up the names of our neighbours houses? I used to think that New York real estate developers were the masters of ridiculous names. Now, I'm not so sure. Seoul is at least a strong runner-up. The signs to the right are all found within three blocks from our house, so it's not like I've gone out of my way to see silly things. Here, they are everywhere. The sign is usually fixed to the wall of what the Koreans call a "villa": a modern building, four to six stories high, with two or three apartments on each floor. The construction style is erratic, as if the houses sort of happened in a haphazard manner, and incorporates every possible (and sometimes impossible) architectural style or artefact.

Of course, buildings in many Asian countries like Japan and Korea have an average lifespan of maybe 20 years, much shorter than in Europe. The buildings are torn down and others constructed on the site. Here, people do not build for eternity, or at least three generations - houses are a very flexible part of the dynamic society (and the occasional earthquake, flood or war help to foster the image of change). The years after the Korean War, when almost every house was flattened by bombing and artillery, the Koreans had to find shelter fast. The building style is accordingly "palli, palli" (fast, fast in Korean). The steep hills and mountains of Seoul with narrow, winding streets add to the chaos.

There are beautiful modern buildings in Korea, but that architectural quality is seldom mirrored in private residences. The nicest thing one can say about the "villas" is that they look individual, and often use very good materials. The overall impression, however, is an appalling lack of taste. Just look at the choice of type in the signs. (Not to be accused of Korea-bashing, I can assure you that public type is bad in other parts of the world as well, with few exceptions).

Rich Koreans buy apartments from the developer, and then sublet them to foreigners like us. Recent changes in the tax laws have made the scheme less profitable, but still a lot of money is sunk into real estate. People want the type of assets that you can look at, and touch, not abstract figures on an internet share account. Gold and real estate are two common investments.

However, since the KOSPI (Korean stock index) rallied all through 2005, and all the banks here are trying to get people's money into new mutual funds, this might change. The silly names will surely remain on the villas, though.

Policy of abuse fuels terrorism

2006-01-20T20:13:00.000+09:00

Excerpts from a press release from New York-based Human Right Watch dated 18 january 2006:

New evidence demonstrated in 2005 that torture and mistreatment have been a deliberate part of the Bush administration's counterterrorism strategy, undermining the global defense of human rights, Human Rights Watch said today in releasing its World Report 2006.

"Fighting terrorism is central to the human rights cause," said Kenneth Roth, executive director of Human Rights Watch. "But using illegal tactics against alleged terrorists is both wrong and counterproductive." Roth said the illegal tactics were fueling terrorist recruitment, discouraging public assistance of counterterrorism efforts and creating a pool of unprosecutable detainees.

U.S. partners such as Britain and Canada compounded the lack of human rights leadership by trying to undermine critical international protections. Britain sought to send suspects to governments likely to torture them based on meaningless assurances of good treatment. Canada sought to dilute a new treaty outlawing enforced disappearances. The European Union continued to subordinate human rights in its relationships with others deemed useful in fighting terrorism, such as Russia, China and Saudi Arabia.

Many countries - Uzbekistan, Russia and China among them - used the "war on terrorism" to attack their political opponents, branding them as "Islamic terrorists."

So far HRW. The Bush "War on Terror" has indeed handed a powerful tool to dictators all over the world. I'm sorry to say that Sweden has nothing to be proud of in this context. Our "social democratic" government in December 2001 allowed masked CIA agents pick up two unwanted Egyptian refugees, drug them and tie them blindfolded on mattresses, to be flown to Egypt. According to Swedish reports, at least one of the refugees was tortured in Egyptian prison. In may 2005 United Nation's Committee against Torture established that Sweden had indeed violated the Convention against Torture.
Read CAT's verdict on the Swedish government here
Download the full Human Rights Watch World Report 2006 here (pdf 2,5 MB)

The Korean Way (3): warm and cold

2006-01-18T21:40:00.000+09:00

It is the time of the year when Seoul gardeners and city employees protect the trees and flowerbeds against the biting cold. Sometimes the yellow straw wrappings look more like artwork than insulation. Hopefully, the extra layer at least partly protects the trees against pollution for a couple of months.
But Korea, as always being a society of extremes, is warm as well as cold. Subways, offices and hospitals are kept boiling hot in the winter, and coming indoors on a cold day (or worse: going out) can be quite a shock.

The other night I was at a dinner party at the home of a European friend. One of the Korean female guests spent the entire evening inside her black coat. I will never know if she had anything underneath, but it's clear she thought it was freezing indoors (it was about +20 degrees Celsius).
Korean homes usually have ondul heating, the traditional and very efficient Korean floor-heating. Another guest at the party told me afterwards, that she usually can see her neighbours sitting on the floor in their small apartments in the evenings, eating and watching TV in their underwear. Cozy.

But this is only half of the story. Now it gets a bit complicated. Five streets down from where we live in Seoul is a big hospital. In the winter, when it sometimes is minus 20 degrees Celsius, I often see patients outside, metal rod with their IV-bottle attached slung over their shoulders, their bare feet in plastic sandals... and I'm freezing inside my lined leather coat. What is it with these people? Can't they make up their mind?

When I say to friends in Europe that I live in South Korea, they often think it sounds nice and warm. "Asia" in the minds of non-Asians often conjure up images of Thailand or Vietnam, beach life and jungles. Either that or Japanese neonlit cityscapes. Korea, in people's minds, especially with the prefix "South", seems to radiate warmth. And it is true that Korea is at the same latitude as northern Africa and southern Spain. But warm? Not so. Seoul has four very distinct seasons, the summer being unbearably humid and hot, the winter cracking dry and cold, much colder than Stockholm, Sweden.
But indoor climate is more interesting, as well as easier to control (no Kyoto protocol necessary).
Koreans live in small apartments, and the ceiling height is lower than I am used to, so the space they need to heat is limited compared to Sweden. Swedes have in average 45 m2 living space per person, maybe the largest homes of any nation. Compare with China, for example, with 11,5 m2 per person. The spacious 3-room apartment or a typical Swedish couple without kids would contain a family of eight Chinese.
And over the centuries, heating the homes have become an artform in Sweden as well. Two inventions stand out in history:

The threshold, ("tröskel" in Swedish) that cuts the freezing floor draught in wintertime. BT (before threshold) the Swedes used, among other things, chairs with crossbars joining the four legs at the floor: the space was filled with hay, and the feet planted there for warmth. Thick woolen socks, of course. In Belgium, they still sell stuffed, knitted "snakes" to put in front of doors and windows. Thresholds are probably regarded as an unwholesome foreign influence.
The Swedish tiled stove, ("kakelugn" in Swedish) a wood-burning wonder that were so much more efficient than an open fireplace. With the tiled stove it was easy to regulate the burning process, and keep the heat indoors instead of letting it disappear up the chimney. Ever since the 18th century, this has been the preferred method to heat a Swedish home. Nowadays, with the price of oil and electricity skyrocketing, most Swedish homeowners keep their dwellings on the chilly side.

The principle behind the Korean ondul is actually very similar to the Swedish tile stove. The old onduls were long, winding chimneys under the stone floor, distributing heat but sometimes also carbon monoxide. Today onduls work with heated water, and thus allow for heated wooden floors as well.
The Swedish tile stove were usually placed in a corner of the room, and the smoke and heat from the small fire was led through a long, twisting chimney, heating the bricks in the big stove. The heat lasted all through the cold night.
Historians claim that the Swedish threshold and tile stove created specific indoor conditions, unique to Sweden, that influenced our behaviour and national psyche. Maybe. Maybe not. Sweden is covered by forests, and there has always been enough firewood in the sparsely populated country. China, on the other hand, chopped down their forests and developed a whole cuisine (the wok) around the bitter fact that they didn't have enough firewood.
Anyway, give me the extremes of Korean temperatures any day, as long as I don't have to endure the darkness of Sweden in the wintertime. For cold weather, you just dress accordingly. But what to do about four hour- days, when you go to work when it is pitch black, and return long after sunset. This is what depressions are made of. No light = no hope.
And maybe the freezing Korean woman at the dinner party only had one of those nice, black little dinner dresses underneath the coat. At least men have their dinner jackets if it's chilly indoors.

The guy who liberated classifieds

2006-01-12T08:17:00.000+09:00

Ever heard of Craigslist? If so, you might be interested in meeting Craig. If not, you should read the story anyway. His invention is the most talked-about item in the newspaper industry since the launch of the free-of-charge Metro. As Metro, he is thought of as a threat to traditional newspaper - and he is. For readers however, Craigslist might be the best thing that happened to them.
Read the New York magazine story here.

Land of motorbikes and beaches

2006-01-11T18:17:00.000+09:00

The long beach in Nha Trang is considered to be one of the finest in the world. With the green mountains behind you, the mighty waves in front and the nearby islands casting different shades of blue against the sky you feel entirely relaxed. Vendors cater to all your needs (and some you don't have). Fresh shellfish, lobsters and crabs are grilled and served with a simple and delicious sauce of pressed lime mixed with salt and pepper. It is winter, the Vietnamese dress accordingly, pulling woolen caps over their ears, and the temperature is +20 degrees Celsius.

Ao Dai is the uniform of Vietnamese female students, and a common formal dress for women. The traditional garment consists of long sleeved, tight fitting tunic with high slits on the sides is combined with long, wide trousers. Vietnamese cover up even when it is warm, but the sheer, white Ao Dais are often virtually see-through, so X-ray specs are not necessary. Confucius would not have approved.

Nha Trang has several daily markets, this vendor has her stall at one of the smaller, just north of the old Xom Bong bridge. Fish, meat, vegetables, nuts and fruit is for sale, but very little poultry. Avian flu has made Vietnamese consumers very careful, and nobody buys chicken or duck any more. In the restaurants here even eggs are difficult to find. It reminds me of the situation in Belgium 1999, where we lived during the dioxin scandal Â every poisonous chicken in Belgium was killed and buried or burnt, and the price of fish went up 400 percent in two days. Market economy, of a kind.

Market economy has winners and losers. Before, kids in Vietnam used to have free education, provided by the state. No more. Families in Nha Trang often have to pay up to 500.000 dong per month for the school (about 26 euro). This is an enormous amount of money, in a country that is one of the poorest in the world. Corruption is widespread, and all services are affected: not only do you have to pay to get an appointment at the hospital, you also may have to bribe the surgeon to get the operation done.

Everything in Nha Trang takes place on the motorbike. Commuting, taking the kids to school, transporting, socializing, flirting, watching big-screen-TV and listening to concerts. Two wheels are all you need, no number of people is too high, no cargo too big. It used to be Honda Dream II, now it is Honda Wave, Suzuki, Yamaha and others. The most common greeting to the strolling tourist is "Motorbike?". I miss the more relaxed cyclo-culture. After two weeks in Nha Trang, my patience with stinking and noisy motorbikes quickly became very thin.

Bokslut över 2005: Joyce Carol Oates igen

2006-01-11T10:48:00.000+09:00

Bokhandlarna i Sverige säljer en liten fin, röd anteckningsbok med hårda pärmar och en etikett på framsidan: Läsdagbok står det på den. Det är En bok för alla som låtit trycka upp den, i Slovenien, ett EU-projekt så gott som något. Jag har skrivit i min sedan 2002, och mest förundrats över hur sakta jag läser nuförtiden. Det var längesen mitt skolbibliotek i Brännebro fick införa regler om högst fem böcker i veckan för småskolans elever. Det är inte lönt att skylla på att "man har mycket att göra" eller "man är så trött på kvällarna". Högarna med olästa böcker växer tyst och anklagande. Men man får väl välja med större omsorg. Här är i alla fall mina tio favoriter från året som gick:

Foxfire av Joyce Carol Oates
2005 var lite Oates-år för mig. Jag skulle kunna ha flera av dem på listan, Middle Age, The Falls, The Tattooed Girl... Foxfire handlar om ett gäng flickor som växer upp, och borde vara obligatorisk läsning för tonåringar av bägge könen. Men särskilt för tonårsflickor.
A Garden Of Earthly Delights av Joyce Carol Oates
Clara är i boken dotter, fru och mamma, i en resa genom tiden, USA:s geografi och sociala sammanhang. Som alltid skildrar Oates knivskarpt, utan att blinka, en verklighet som kan vara tuff - men alltid med förståelse, värme och medkänsla.
Det blod som spillts av Åsa Larsson
Det finns gott om begåvade, kvinnliga svenska deckarförfattare (ja, ja, Thomas Kanger, Kjell Eriksson och ni andra, ni duger ni med). Men de flesta av dem skriver den vanliga reporterprosan utan andra anspråk än att berätta en historia. Och så finns det Åsa Larsson: hatten av för den språkkänslan!
Lasermannen av Gellert Tamas
Oerhört väl genomförd research, spännande, välkomponerad. Ett proffs.
Cosmopolis av Don DeLillo
Här har New York-litteraturen fått ännu ett skott på den gren som redan gett oss Tom Wolfes Bonfire of the Vanities (1987), Bret Easton Ellis American Psycho (1991) och Salman Rushdies Fury (2001). Don DeLillo är den bästa hittills.
No, I'm from Borås av Ola Wong
Jag hade inte väntat mig något speciellt, men denna bok överraskade positivt. Insiktsfull och personlig på ett sätt som för tankarna till polske reporterlegenden Ryszard Kapuscinski.
We need to talk about Kevin av Lionel Shriver
En egentligen lite för smart bok: Shriver är high-brow på en litterär nivå där det både är njutningsfullt att ta del av hennes meningsbyggnader, och där ekvilibrismen ibland skymmer, eller är på gränsen till irriterande. Men en väldigt bra bok om ansvar, föräldraskap och onämnbara katastrofer.
Brick Lane av Monica Ali
Svåra val för kvinnor i London och Bangladesh. En av de där böckerna som gör en fast besluten att rösta på Feministiskt Initiativ bara för principens skull.
Altered Carbon av Richard Morgan
Raymond Chandler som science fiction. Bra dialog. Science fiction är annars fattig på litterär förmåga. Tips: läs något av Lucius Shepard, undantaget som bekräftar regeln. Och så Philip K Dick förstås...
En annan tid, ett annat liv av Leif GW Persson
Ett fint stycke samtidshistoria. Det är fantastiskt vad det går att skriva om man kallar det roman och inte reportage.

Utanför listan hamnade en massa bra böcker, som Lars Sunds Colorado Avenue, Alistair Hornes A Savage War of Peace, Thomas Kangers Den döda vinkeln, Inger Edelfeldts Betraktandet av hundar, Kjell Erikssons Nattens grymma stjärnor, Tove Klackenbergs Självtäkt, Katarina Kieris Dansar Elias? Nej! m.fl.
OK, försök nu räkna ut vilka av författarna som är journalister, och vilka som är professorer. Tips: de är i majoritet på listan...

Newspaper Design – the same old story?

2006-01-09T22:02:00.000+09:00

Brian Veseling of Ifra keeps sending me interesting questions to answer, and I try to come up with answers. In his latest e-mail he asked me this:

Is there any fundamental difference in how newspapers are designed today from say 10 to 15 years ago? What I'm thinking about here is that after the results of the first "eye track" study were released, a large number of newspapers did redesigns based on the findings of how people read/scanned the newspaper. Has anything fundamental changed since then? If so, what factors are influencing this?

The short answer is: No. The somewhat more elaborate answer, and maybe more accurate as well, is the following: very few newspapers look the way they do due to scientific research, or even as a result of conscious decisions. As with the Origin of Species, the way we look has very little to do with "Intelligent Design".
More important factors are new printing technology, cheaper colour reproduction, better paper quality, updated desktop publishing software, availability and pricing of typefaces, local market characteristics etc.
You should also not discount the influence of a small group of newspaper designers (I will not mention any names here, but the group includes a short Cuban, a fast-talking Scotsman, a curly-headed Dane and maybe even an overweight Swede :-)) that has established an international presence, and that wields an influence that reaches far beyond the list of its clients.
Trends are important as well. Prototypes: 20 years ago it was USA Today, now it is Metro. Everyone wants to look the same, in the vain hope that they will get the readership or profit of the original. Type trends can be important, too. I have researched type choice in Swedish dailies since 1992, and one trend is clear: sans serif typefaces are replacing Bodoni in the headlines, and Times is losing out as text typeface.

In terms of design, how well do you think most newspapers are coping with the general trend toward smaller formats (and here I really mean the in-house staff who put the paper together day after day)?

Experience from Sweden show that it takes at least a year before broadsheet-people (reporters, editors and designers) feel at home in the new, compact costume. And that is if they are really committed – otherwise it takes longer.
Many publishers are dreaming of cost-cutting, not only in paper but in staff as well. It is true that the new tabs save on paper, but if anything they need more staff. Planning as well as editing is much more intense in a tabloid, and there is an increased demand for newsphotos.
The results so far has been mixed: some new tabloids are looking really good, and some big, traditional former broadsheet papers are doing really, really bad tabloids nowadays: basically producing the same paper as before, in less space. It looks awful.
I have written about column-width in Swedish trade magazines. There seems to be a migration towards narrow, six-column tabloids in the British tradition. This is unfortunate: all research point towards wider columns, not narrower, to achieve an easy-to-read paper. Instead, many broadsheets that used to have eight 46 mm columns end up producing tabloids with six columns, 38 mm wide. This makes for harder-to-read copy, more hyphenation and more uneven typesetting.
There is the possibility of horizontal emphasis in the layout of tabloid spreads. Luckily, many editors seem to have understood this, treating the spread as one unit, not as two separate pages.
Lastly: one word about type size. Tabloid paper seems to be read differently, the paper being held closer the eyes. Paper and printing continue to evolve. Even so, newspaper type increase in size every year. To do this at the same time as the paper shrinks seems to me not only unnecessary, but outright stupid.

Along these lines, when looking at a variety of newspapers both broadsheet and compact, what common mistakes are you seeing, or put more positively, what could/should most newspaper designers be doing better (and again, I mean any given paper's own staff members)?

Oooops – that is a very big question indeed... we have developed the Design Diagnosis to answer this question. So far, more than 50 newspapers and magazines have deen diagnosed by A4 in Stockholm. Here, however, I'll try to limit myself to the most obvious stuff:

1. STRUCTURE
It is difficult to take a step away from the paper you produce on a daily basis, but you need to do this from time to time. The structure of a paper needs revising on a yearly basis, sometimes more often. Sometimes the most striking thing about a newspaper is its lack of overall structure – then it is time to bring in help from outside.

2. RHYTHM
Even the most compact tabloid needs one or two longer articles. But the biggest problem is that everything looks the same, the photos are the same size, the layout standardized, and leafing through the paper you do not notice any changes in the pace. Boring the reader is a deadly sin.

3. CONTRAST
You achieve an inviting layout by contrasting small photos with big, large headlines with smaller, bold with thin, columns with white space. When a page or spread looks grey, the reader doesn't know where to start reading. Result: the page lose the reader.

4. TYPE
There are several modern text typefaces that are better that the old Times (just look at Gerard Unger's Swift and Gulliver). These also are very legible in smaller sizes. Overall, many newspapers do a botched job of choosing and specing new type. Finetuning the typography is time-consuming, but pays off in the end.

5. IMAGES
Many daily newspapers are in cost-cutting mode, but cutting down on photo staff must be the most perilious way of increasing profitability for any newspaper operation. Images are getting more and more important, and with the tabloid trend the demand increases. And what happended to illustrators? A good piece of artwork beats any stock photo from Getty or Corbis, any day.

6. ENTRY POINTS
Most daily newspapers have too few entry points, ways to lure the reader into the page. A minimum number of articles per page or spread should be part of the template. Pull quotes, newsgraphics, maps, portrait photos, fact boxes and other attention-grabbers should all be parts of the editor's arsenal.

One artist to watch: Kim Dong-Won

2005-12-23T16:12:00.000+09:00

Both Marianne and I reacted the same way when we came into the gallery. We both saw Mr Kim's bold paintings, a series called Deep Water, in the faraway corner. The self-portraits are executed in oil on cancas, and the one above is big, 160 by 130 cm. It was impossible to resist, so it now hangs in our living room.
The show in the center of Seoul was the Kyunghee University College of Fine Art's graduation exhibition. It was the first painting that Mr Kim Dong-Won sold, but it will not be the last one. Mr Kim hopes to be going to USA to continue his art studies 2006. The university that gets him as a student should consider itself lucky.

Free newspaper trends 2006

2005-12-21T17:04:00.000+09:00

I live in Seoul in South Korea, and if there ever was a newspaper market saturated with free dailies it is this city. Not only do we have Metro, but also AM7, Focus and Zoom, all of them distributed in the subway as well as in the streets. I have also seen free-of-charge business and sports papers appearing in the streets here. The past year, free papers have entered the mainstream in several countries. Expansion continues. Some examples:

• The free paper 20 Minutos has surpassed El Pais as the largest Spanish paper. 20 Minutos has 2.298.000 daily readers, whereas El Pais has 2.048.000. Following El Pais are two more free papers, Que! and Metro. Lagging behind in fifth place is the paid-for El Mundo.
• In Dublin, Ireland, Metro started publishing its latest addition to the international chain on October 10, 2005. It is a joint venture between Metro International, Irish Times and Associated Newspapers (the latter is the publisher of London Metro). Metro now boasts 60 different editions globally.
• Swedish Bonnier group started the free daily 5min in Riga, Latvia, on August 22, 2005.
• Free-of-charge newspaper Kaupunkilehti Vartti, published by the Sanoma group, started publishing five editions Monday and Thursday, with a total print run of 460.000 copies. It is distributed by the Finnish post to homes in and around Helsinki.
• City AM started printing a free business daily in London September 5, 2005. Heading the company is Jens Thorpe, who recently jumped ship from a top position at Metro International.
• Swiss publishing group Ringier launched a new free Prague daily on 28 November 2005, called 24 Hodin (24 Hours). The paper is in berliner format and focus on local news, new technologies and sport. Ringier will eventually introduce the paper in Slovakia, Hungary, Romania and Serbia.
• In Sweden, Metro continued to expand into several smaller cities all over the country, prompting local and regional dailies to defend their turf. Mid-December Metro added 17 new Swedish cities to its distribution network.
• Metro now claims to have 18,5 million daily readers worldwide.

Free daily newspapers will continue to pop up all over the world during 2006, to the horror of paid-for papers:

• In the US, the conservative religious billionaire Philip Anschutz, owner of San Fransisco Examiner, are setting up a chain of free newspapers. He has trademarked the Examiner name in over 60 US cities, and will start with Baltimore Examiner 2006. Twist: he delivers them to the home of the wealthy, shunning the subway commuters.
• The Norwegian publisher Schibstedt is expanding its 20 Minuten all over Germany, and is gearing up to gain readership during the 2006 Football World Cup.
• In Paris, Le Monde is contemplating starting a free business daily with a circulation of 200.000 copies.

The conclusion from these and other similar news, is that the migration of readers and advertisers towards the new free newspapers will continue during 2006. But the greatest effect on the industry as a whole is not that the paid-for newspapers share of the ad revenue will continue to shrink, but that the price level for every type of newspaper advertisement will go down. Added by internet sites with classifieds ads, like craigslist.com, there is no end in sight: newspapers have to get used to less advertising money. Starting your own free-of-charge daily as defence against new competition might mean more trouble for a traditional newspaper, cannibalizing both its reader market and advertising market, as well as making the idea of giving away a newspaper respectable. It is really a "Catch 22" for the old guard.
On the other hand, it is not at all certain that the new free dailies will earn money for their owners either. With the exception of Metro Stockholm, the paper I co-founded 1995, subsequent launches have proved to be much less profitable. Analysts following Metro International have declared 2005 a lost year for investors, and it is obvious that shareholders are losing patience with the company.
Swedish media group Bonniers are continuing to book heavy losses for their Stockholm "Metro-killer" City, in spite of good readership figures. Schipstedt is investing a lot of Norwegian kronor in the European 20 Minutes-venture, expanding in France, Spain and Switzerland, but it is unclear how long they will hold out. If the future looks shaky for the traditional newspaper industry, it is also uncertain for the newcomers.
In a longer perspective, however, the issue of free versus paid-for newspaper is only a discussion about different approaches to print media. And the big question is not at all this, but how the newspaper industry will be able to keep its appeal to readers in a world where internet, television, local networks, pda:s, mobile phones and ipods all blend together in a wireless broadband environment. The real challenge to the newspaper industry is how to stay relevant at all in a new media world.
Click here to see the future of classified advertising.

Postcards from Tokyo, Japan, 2005

2005-12-21T16:57:00.000+09:00

In the late 19th century Ginza was one of the first areas in Tokyo to modernize. Here opened the first supermarkets, and the street got modern lighting (gas). Come here on a Sunday and stroll the alleys closed off to car traffic. This is a shopping paradise, as long as you've got the money of course, but the area also houses some of the best sushi restaurants of Tokyo (the big fish market is not far away). Art galleries abound, and there is a well-known kabuki theatre.

The daily newspaper Asahi has 21 million or so readers, while the worlds combined editions of Metro have 18,5 million. Asahi's offices is just beside the fish market in Tsukiji, not far from Ginza in Tokyo. The editorial offices look like any other daily, in any other country: slightly shabby, cluttered, wall clocks showing different timezones, TV-screens with news from far-away places, a feeling of anticipation in the afternoon that turns to frantic activity later in the evening.

Asahi Shimbun (Japanese for newspaper) has 2.000 journalists employed. The number is difficult to grasp for someone like myself, who usually think about newspaper staff in less bloated Metro-terms. But let's do the math: Metro has 60 different editions. If every paper has 20 journalists, that makes 1.200 Metro journalists worldwide. That means that each Metro journalist provide news for 15.400 Metro readers. Asahi has 10.500 readers per journalist. The difference might not be so enormous after all. And Asahi is a profitable paper, while Metro International continues to lose money.

The Prada store on Omote-Sando in Minami-Aoyama opened 2003. It was designed by the Swiss architects Jacques Herzog and Pierre de Meuron. Like the Koolhaas Prada store in new York (2001) the building steals the attention from the clothes, and totally obliterates competitors like the Comme Des Garçons and Yamamoto stores on the same block. It is one of the coolest buildings in Tokyo (and they have a lot of them).

The pagoda tower in Senso-ji stands 53 meters tall in Asakusa. When we visit the Christmas market is in full swing, and the temple area was packed with shoppers. The pagoda, as so much else in Japan, is fake: it was built 1973, after a Tokugawa original. However, the shinto shrine closeby, Asakusa-jinja, is the real thing, surviving fire, earthquakes and bombings. Do as the Japanese: clap your hands, throw coins and buy your horoscope.

The dolls showing kabuki actors are bought in the outdoor stalls beside the temple. They bring good luck to the household for the whole of 2006. But first you bring your old doll and burn it.

Le Monde: den sista chansen?

2005-12-20T18:19:00.000+09:00

Tiden är på väg att rinna ut för Le Monde, världens mesta franska dagstidning. Med minskande läsarsiffror och ekonomiska förluster, där var femte läsare slutat köpa tidningen under de senaste tre åren, satsar de nya ägarna allt på ett kort. Tisdagen 8 november kom tidningen i en ny kostym, åtföljd av en reklamkampanj för 4 miljoner Euro. Ska detta vända trenden?

Premiärnumret var späckat med annonser, och det var rätt sorts annonser. Yves Saint Laurent, Mercedes, Dior, Cartier, Louis Vuitton – alla ville de vara med när Le Monde bytte design. Det var rätt tänkt, för den nya formen var en nyhet i dagstidningar över hela världen.
Som i de allra flesta fall är valet av typsnitt mindre viktigt än tidningens nya struktur. Här råder en treenighet där första sektionen ägnas åt nyheter, del två åt fördjupning, reportage och debatt under vinjetten ”Décryptages” och den tredje delen åt kultur, nöjen, mat, livsstil, resor och tävlingar, sammanhållet under titeln ”Rendez-Vous”.
Men också i design och typografin strävar nya Le Monde efter att öka kontrasterna. Förstasidan toppas av ett nyhetsfoto (i färg) och en rejäl rubrik, med inte sällan fyra rader och två rader nerryckare – kanske i rejälaste laget. Jämfört med gamla Le Monde är det färre puffar: någon vågar välja, och välja bort. Det är välgörande. Men det finns ingen risk att Le Monde-läsarna blir illitterata i första taget, huvudartikeln på sidan ett är fortfarande l-å-n-g.
Och visst, det ska inte vara Expressen, även om Le Monde redan var tabloid, och dessutom kvällstidning. Att ge sig på Le Monde, som har status nationalklenod i Frankrike, gör man inte hursomhelst. Förmodligen har det skotska designteamet Ally Palmer och Terry Watson fått kompromissa en hel del med tidningsledningen. Eller kanske med hela redaktionen, känd som den är för sina stormöten.
– Vi började jobba med tidningens projektgrupp i april, berättar Ally Palmer. Vårt första jobb bestod i att visualisera vad gruppen redan kommit fram till vad gäller struktur och innehåll. Den första dummyn var klar på försommaren.
Gruppen hade tagit kodnamnet ”Vivaldi”, efter ”De fyra årstiderna”: under vintern skulle konceptet diskuteras fram, under våren skulle designen ta form, under sommaren skulle den implementeras tekniskt, och slutligen skulle den nå läsarna under hösten.
– Le Monde är en tidning med stark tradition, men den har aldrig varit känd för sin visuella design, eller foto och grafik, säger Ally Palmer. Vår största utmaning var att ändra på detta och samtidigt se till att tidningens trovärdighet inte drabbades. Vi var tvungna att visa redaktörer och journalister att det fortfarande var le Monde.
För den som är bekant med Le Mondes interna liv är det lätt att föreställa sig vilka konvulsioner detta ledde till. Det är vanligt att redaktioner delas i två läger inför en förändring: de som är för och de som är emot. I fallet Le Monde var motvinden hård.
Troligen hade Palmer och Watson velat gå längre i sin redesign, men detta är det möjligas konst, och säkert är resultatet det som gick att uppnå år 2005.

Allt på rätt plats?
Annonskampanjen för nya Le Monde gick under temat ”Låt oss sätta sakerna på sin rätta plats”. Har omgörningen lyckats med detta? Ja, i stort sett. Ledaren, som tidigare gömdes inne i tidningen, ligger nu på en egen fast placering på sidan 2. I en tidning där åsikter är så viktiga som i Le Monde är detta ett givet val. I längd och typografi är ledaren föredömlig, och kompletteras av analyser och en kommenterande politisk teckning. Le Monde är med rätta känd för sina tecknare, och Plantu finns oftast kvar på förstasidan, låt vara att konkurrensen med fotot tvingat också Plantu att färglägga sina teckningar. Det är inte alltid lyckat.
Ett enkelt och effektivt vinjettsystem tvingar in lite luft i toppen på sidorna och hjälper läsaren att orientera sig. Den tredelade strukturen kompletteras under veckan med olika bilagor.
Färgskalan är dämpad och smakfull, med en kraftig blå linje under loggan på ettan. Loggan är för övrigt inte omritad, utan den version som Jean-François Porchez tog fram 1994 håller ett tag till. Färgen i tidningen koncentreras till annonser och featuresidor, på nyhetssidorna är fotot ofta grått. På så sätt fortsätter Le Monde att släpa efter, men det är så det brukar vara i början när en tidning går från svartvitt till färg.
Spaltbredderna varierar i Le Monde, beroende på annonserna. Tidigare var nästan hela tidningen sexspaltig, med en spaltbredd på 44 mm, nu är toppartiklarna på sidorna femspaltiga, på bredd 54, medan artiklarna i botten varierar mellan smal- och bredspalt. Den bredare spalten är givetvis att föredra, av läsbarhetsskäl. Ibland, särskilt om det är notiser, används ojämn höger.
Artiklarna åtskiljs av ett propert system av feta vågräta linjer, emellanåt med vinjettrubriker understrukna med en strecklinje. Mellan artiklarna ligger vertikala, tunna linjer – något som helt saknades i gamla Le Monde, som därför ibland såg lite rörig ut.
Bilderna får ta mer plats än tidigare, och det är säkert här Palmer/Watson lagt mest krut i diskussionerna med uppdragsgivaren. Hur det ser ut om tre månader får vi se, men premiärveckan var fräsch med riktiga nyhetsfoton, något Le Monde i stort sett saknat tidigare. Ett uppslag med en stor nyhetsgrafik närmade sig Svenska Dagbladets eller Ny Tekniks klass.
Typsnitten då? Ja, brödtexten är läsligare, men mest för att den är större och kraftigare. Detta välkomnas dock säkert av Le Mondes snabbt åldrande läsekrets. Typografin som helhet har en balans som inte fanns i gamla Le Monde, där mellanrubrikerna var alldeles för svarta och den fetaste rubriken kunde sitta längst ner på en sida. Men typsnitten i sig? Nja, jag måste erkänna att jag inte gillar rubriksnittet Rocky – men det är en personlig åsikt utan stor betydelse. Viktigare är om det passar Le Monde, och här är jag inte övertygad. Det ser lite gammaldags ut, lite retro, och den kondenserade fet varianten som används på insidorna sätts alldeles för tät, på ett sätt som drabbar läsbarheten.
Det hade troligen varit bättre, fast svårare, att lära redaktionen skriva kortare rubriker. Men det franska språket, åtminstone den franska som praktiseras i Le Monde, lämpar sig inte för kortare meddelanden. Där passar engelskan bättre.
Det var dock helt rätt att välja en antikva för rubrikerna. Att som belgiska Le Soir gå över till en fet linjär (sans serif), och till och med sätta rubrikerna i versaler på ettan, det är inte så klokt. Åtminstone inte om man är Le Monde. I exempelvis tisdagarnas ekonomi- och jobbilaga använder Le Monde fet Benton i rubriker, och det blir lite för mycket.
De långa underrubrikerna, eller nerryckarna, som tidigare låg mellan rubrik och artikel har nu gjorts om till enspaltiga ingresser av skandinavisk typ. Dessa är dock i nyhetssektionen satta med rubriksnittet kondenserad Rocky, och blir extremt staketartade och svårlästa. Bättre då i bakvagnen, där både rubriker och ingresser sätts i Benton: det blir bredare och mer lättsmält för ögat.
Mediafolk som kommenterat den nya formen har redan påpekat den klara inspirationen från Independents tabloid för två år sedan. Kan britterna lyckas göra en seriös dagstidning utan att den ser tråkig ut borde fransmännen också klara det. Och för säkerhets skull lät Le Monde två britter göra designen.
Det förtjänar för övrigt att sägas att franskspråkiga tidningar allt oftare går över ån efter vatten för ny design: belgiska Le Soir vänder sig till Mario Garcia, schweiziska Le Matin till John Belknap, och nu Le Monde till Ally Palmer och Terry Watson. Kan inte fransmännen själva? Den som läser franska tidningar vet svaret.

Nära till makten
Le Monde har alltid haft nära till makten; och är naturligtvis en makthavare av egen kraft. På så sätt påminner tidningen om många andra stora dagstidningar i världen, ingen nämnd och ingen glömd. Men Le Monde kom till efter ett direkt beslut av general de Gaulle, som efter andra världskriget konfiskerade Le Temps tillgångar och lät sin nya tidning ta hand om tryckeri och redaktionslokaler. Så gott som samtliga gamla dagstidningar i Frankrike stämplades som ”collabos”, samarbetsorgan med tyskarna, och deras tillgångar fördes över till nya ägare.
Den 18 december 1944 kom första numret av Le Monde, ett enda ark, tryckt på bägge sidor. Alltså ett under av koncentrerade nyheter, ett koncentrat som därefter aldrig uppnåtts av tidningen. Från början ingick de Gaulles förre pressekreterare i Le Mondes ledning, men snart distanserade sig redaktionen från statens inflytande. Den miljon franc man fått som grundplåt betalades tillbaka i april 1945 – till informationsministeriets oförställda förvåning. I stället tog redaktionskollektivet gradvis makten på Le Monde.
På femtitalet vann Le Monde internationell respekt för sin hållning gentemot Frankrikes ockupation och tortyr i Algeriet. Franska regeringar svarade med censurförsök, och den franska terroristorganisationen OAS utförde bombattentat mot tidningen.
På sextitalet konfirmerades maktstrukturen på Le Monde när de 1.000 aktierna fördelades så att redaktionen fick 400, tidningsledningen 50 plus 110, övriga anställda 40 och grundarna 400. Regler för journalisternas inflytande slogs fast, och redaktionens makt är sedan sjuttitalet så stark att Le Mondes chefredaktör och direktör inte kan genomföra något utan dess stöd.
Sjuttitalet var också skördetid för Le Monde, som fått ett brett stöd i studentkretsar under Maj 1968. Upplagan ökade, och nådde 1979 hela 445.372 ex, vilket gjorde tidningen till Frankrikes tredje största efter regionala Ouest-France och rikstidningen France-Soir.
Under åttitalet genomgick Le Monde såväl en breddning av ägarbilden som försök till omstrukturering av tidningen. En del av personalen sades upp, lönerna sänktes med 10 procent, men upplagan nådde aldrig upp till sjuttitalets guldår.
Nittitalets konjunkturnedgång med åtföljande annonstapp drabbade Le Monde hårt. Tidningen fick in 295 miljoner franc från nya ägare, men upplaga och intäkter fortsatte neråt. Flera försök att modernisera Le Monde, en del mer lyckade än andra, gjordes under nittitalet, och nya redaktionella avdelningar infördes. Men viktigare var att pressarna för första gången fick fyrfärgsverk, och att tidningen startade sin internetsite, www.lemonde.fr.
Le Monde på nätet är nu en av de största franska nyhetssiterna, enligt egna uppgifter med tre miljoner unika besökare per månad. I tidningen ser man dock även efter omgörningen väldigt få hänvisningar till nätet, och vice versa, vilket är väldigt underligt. Vill man inte få läsarna att ta del av bägge kanalerna? Redaktörerna borde lära av sin spanske namne El Mundo!
Läsarna är över huvud taget inte särskilt närvarande i Le Monde, annat än som presumtiv publik (en minskande sådan). Varför inte mer läsarmedverkan, mer utrymme för debatt, mer insändare? Dialogen uteblir, och detta i landet som uppfann det politiska samtalet. Det är inte bra.

Le Mondes gömda ansikte
År 2003 kom boken ”Le Mondes gömda ansikte”, publicerad i Spanien under stort hemlighetsmakeri. Författarna var rädda att bli stoppade, och inte utan orsak. Boken, över 600 sidor tjock, är skriven av två kända franska journalister, Philippe Cohen och Pierre Péan. Först försökte Le Monde tiga ihjäl boken, men när andra tidningar skrev om boken gick Le Monde till motattack i en text på tre hela sidor. Allt var lögn och förtal, hävdade tidningen.
Vad gjorde Le Mondes redaktörer och ledning så upprörda? Framförallt tre saker: tidningens redaktionella ledning anklagades för att använda spalterna för personliga vendettor mot politiker de inte gillade, boken hävdade för det andra att personalen styrdes med diktatoriska metoder och för det tredje att direktörerna blåst upp siffrorna i tidningens ekonomiska redovisning. En redaktör anklagades dessutom, med hänvisning till ett uttalande av president Mitterrand, för att vara CIA-agent.
Vad var sanning och vad var lögn? Troligt är att de passionerade författarna gått till överdrift i några fall, men få betvivlar att Le Monde drivit kampanjjournalistik gentemot politiker redaktörerna inte gillar. Vilken tidning har inte gjort det?
Efter att ha stämt författarna med skadeståndskrav på sammanlagt flera miljoner euro gjorde Le Monde upp i godo. Den över 600 sidor tjocka boken trycks inte längre (den hann dock säljas i cirka 300.000 ex, så marknaden kanske var mättad i alla fall), och Cohen och Péan bad Le Monde om ursäkt. Jean-Marie Colombani, måltavla för en stor del av attacken, är fortfarande chef över le Monde.

Allt rödare siffror
Le Monde gick in i 2005 med ett rekordminus på 60 miljoner Euro, och för året väntas tidningen gå ytterligare 20 miljoner euro back. Nya injektioner av friskt kapital, senast från franska koncernen Lagardère och spanska Prisa (utgivare av El Pais), kan ge respit på resan men ändrar inte färdriktningen: vinn nya läsare eller dö med läsekretsen.
Fransk dagspress är ingen hälsosam historia, även om Le Figaro hävdar att den omgörning som tidningen lanserade i oktober var lyckosam. Läsarna blir äldre och äldre, de unga tittar på nyheter på internet eller läser 20 Minutes eller Metro. Annonsörerna är inte heller intresserade, naturligt nog. Dagspressens del av annonskakan är mycket mindre i Frankrike än i övriga Europa – inte så förvånande med tanke på upplagesiffrorna.
Distributionen är ett annat problem. Nästan alla tidningar som kommer ut i Paris är lösnummersålda, och det blir allt färre ställen att köpa tidningar på. Detta gynnar de gratisdistribuerade dagstidningarna, som finns där läsarna finns.
Men vem vet, kanske Le Monde hittar ett sätt att samarbeta med gratispressen? Premiärdagen för den nya formen distribuerade franska Metro en bilaga i 300.000 exemplar med reklam för nya Le Monde. I ett uttalande sade Metro att ”den ledande gratistidningen Metro öppnade sig för Le Monde, den ledande franska dagstidningen”.
Det Jean-Marie Colombani och hans team hoppas på är en vändning av upplagetrenden. The Guardian har nått över 400.000 i upplaga (+18%) för första gången på två år efter sin redesign i september i år, med formatändring till Berliner. Även Le Figaro hävdar att de ökat i upplaga efter sin omgörning och formatminskning i oktober. Lyckas inte Le Monde upprepa tricket – att behålla sina trogna läsare samtidigt som de hittar nya – ser framtiden mörk ut för tidningen.
Le Monde på webben
Fakta om nya formen
Fransk dagspress i kris

Le Monde: fakta om nya formen

2005-12-20T18:10:00.000+09:00

Nya Le Monde använder omväxlande fem och sex spalter, beroende på annonsformat. Det ser ut som om tidningen provar nya papperskvaliteter, men jag är inte helt säker. Ny typografi kan ge sådana synvillor, det vet jag av egen erfarenhet.
Det märks att formgivarna tagit många och långa diskussioner om fotots betydelse. På Le Monde har tusen ord alltid sagt mer än en bild, och det kan man inte ändra på i en handvändning. Men ett steg på vägen har tagits.
En annan sak är att Quintin Leeds är ny AD på Le Monde. Tidigare var han på Libération där fotot haft en helt annan roll. Så det finns hopp.
För brödtext används Fenway, artiklarna sätts i 9/10 punkter. Typsnittet tecknades ursprungligen av Matthew Carter för amerikanska Sports Illustrated (1998), sedermera adopterad något omritad av Business Week (2003). Det företer stora likheter med Times New Roman.
Som rubrikstilar ser vi två kontrasterande snitt, en antikva och en linjär (sans serif). Det är dels Rocky, en antikva som på insidorna tyvärr används i kondenserad form, smal alltså. I topp på sidorna är rubrikerna feta, resten av artiklarna har magra rubriker. Det är ett enkelt men effektivt sätt att stärka hierarkien. Rubrikerna är dock fortfarande lika pratiga.
På förstasidan är Rocky satt i en elegant Light (tunn) variant och med vanlig teckenbredd. Rocky Light används också som rubrikstil för fördjupningarna i ”Décryptages”. Typsnittets upphovsman Matthew Carter har tagit fram en särskild version av typsnittet för Le Monde, ursprungsversionen ritades för amerikanska Rocky Mountain News (2002).
I rollen som kontrasterande linjär ser vi Benton Extra Light, en arvtagare till News och Trade Gothic, tecknad av Cyrus Highsmith på Font Bureau i Boston. Benton Extra Light används i avdelningen ”Rendez-Vous” i slutet av tidningen. Typografin tjänar till att förstärka rytmbytet och ge det lättare materialet en identitet som skiljer sig från nyheterna och analysen på sidorna innan.
I faktarutor, bildtexter och smårubriker ser vi också Benton Sans Regular och Bold, ofta satt 8/10.
Le Monde gjorde sig alltså av med brödtextsnittet Le Monde, som Jean-François Porchez skapade 1994. På sätt och vis är det synd, det är ett utmärkt typsnitt, men inte sällan tvingas man som formgivare att byta ut trotjänare som inte passar med nya kamrater. Och att bli ersatt till förmån för Matthew Carter är ingen skam för en typtecknare.

Le Monde: fransk dagspress i kris

2005-12-20T17:40:00.000+09:00

Trots goda vinster för lokaltidningar (och fantastiska vinster för några stora regionaltidningar) så är dagspressen en krisbransch i Frankrike. Samtliga betalda, dagliga Paris-tidningar utom katolska La Croix och kommunistiska L’Humanité, backade i upplaga det senaste året. Le Soir står inför ett akut hot om konkurs. Upplagesiffrorna nedan gäller för första halvåret 2005.
För ett land med 60 miljoner invånare, där enbart huvudstaden rymmer fler människor än hela Sverige, är upplagesiffrorna pinsamt låga. Var får fransmännen sina nyheter ifrån? TV förstås, och nyhetsmagasin som Le Point, Le Nouvel Observateur och andra, som kommer varje vecka. Men för den som är van vid skandinavisk tidningskultur, och upplagesiffror, låter det som bortförklaringar. Något är allvarligt fel med franska tidningar.

Le Parisien/Aujourd’hui 496.000 ex
Le Figaro 326.000 ex
Le Monde 324.400 ex
Libération 134.000 ex
La Croix 96.400 ex
France Soir 58.500 ex
L’Humanité 49.500 ex

Noteras skall också att Le Monde är dyrare än huvudfienden Le Figaro. När Figaro tar 1 euro tar Le Monde 1 euro och 20 cent. Och det för en tidning som ofta varierar mellan 32 och 40 sidor.

Pawprints (3): Shilbo the Hannam-Dog

2005-12-15T16:37:00.000+09:00

Shilbo lives in a villa in Hannam-Dong in Seoul, and is one of our nicest neighbours. Every time we pass by he jumps up and greets us, paws hanging over the garden wall. You can see he is a smart and kind dog. He is not old, maybe two years, tells Jeff, who rents an apartment in the villa. Both Jeff and Shilbo liked the photo.
– Isn't he adorable? He is very well mannered and loves people to pet him, says Jeff. The only time he looses his composure is when there is another dog around; and especially when the dog is female. It looks like he is photogenic too. He liked the picture so much that he ate the bottom left corner, and when I showed the picture to him, he wanted to eat more!
When the weather is drifting into wintermode, Shilbo likes to be outside. He plays with sticks, or chills on the stone terrace overlooking the garden. His thick fur is too warm for the summer, but now he likes Seoul! When he hears kids he always comes up and greets them over the wall. The kids understand that he is a nice dog, and don't seem afraid at all, even though he is quite big and impressive.

Some recent interviews with Pelle

2005-12-15T15:14:00.000+09:00

Here are some links to interviews I gave 2005, in English or Swedish:
>>> En ganska lång e-postintervju med mig av Daniel Atterbom, publicerad i Broderskap nr 41, den 11 oktober 2005. En del personligt här.
>>> Valerie Arnold questions me about tabloids and Metro, published in monthly Newspapers & Technology, Ifra, February 2005.
>>> Advertising Age interviews me about how to update New York Times, published September 6, 2005. Became rather quoted on the web.

Postcards from Nha Trang, Vietnam, 2005

2005-12-13T22:23:00.000+09:00

Vietnam beat Malaysia in football 2–1 and the young people in Nha Trang watched it on a huge outdoor LG TV-screen. When the match was over hundreds of motorbikes, most of them Honda Wave, started racing back and forth along the beach road Tran Phu. The red flags with the yellow star flew in the dark, and there were often three or more on each bike. When the (rather drunk) drivers started to fall over each other in piles after midnight I went back to the hotel.

The next morning however, the Vietnamese were out early as usual. You don't see many Vietnamese on the beach except between 5 and 7 a.m. – not counting the salespeople that work the tourist crowd of course. But the old women, the school kids and people working in town go to the beach in the early morning, bathing, playing badminton, doing physical exercise or walking before going to work. Then the cleaning crowds arrive to pick up litter and make the sand nice and inviting for the foreigners.

Tourists usually stay away from Nha Trang in November and December, and for good reason. It rained every day of my week, but not all the time, and the temperature was nice. I was surprised nobody sold umbrellas, until I discovered the flimsy plastic raincoats that most people wore. Walking the beach early in the morning is a great way to start the day. It wasn't until my last day I noticed the used syringes left by the heroin addicts... maybe barefoot eventually will go out of style in Nha Trang.

Compared to my first visit ten years ago, most streets now have pavement, and there are more motorbikes. Very few people wear helmets. The taxis outnumber the cyclos, but there are still a lot of bikes. There are few accidents, but the first time I saw a hundred or so vehicles heading full speed into the same crossing from five different directions I feared the worst. Somehow, by drivers constantly honking the horn and gracefully anticipating other drivers actions it worked. The traffic pattern evolved into something similar to basket-weaving. There is a certain collective spirit in this; everyone is responsible for avoiding accident, nobody has "right of way". Everyone eventually came out on the other end unharmed.

There really is no need to speak Vietnamese to understand this sign. The skull is very expressive, I think. It actually reminds me of some Middle Age European images of Death, minus the smiling mouth. Also – red, black and white always were the most effective combination.

Russian money came late to the tourist industry in Nha Trang, and Russians remain less than popular (they never really managed to capture the "hearts and minds" of the Vietnamese during The American War). Even so, they make up a sizable part of the visitors. This half-finished ghost of a resort just north along the beach from the town has been abandoned for some time, and the workers have been unpaid for over a year. The developers, a Russian together with an American and a Vietnamese, were arrested on bribing charges and are said to be in prison, bringing the project to a halt. Please note the hideous architecture, which should be punishable in itself.

Building for yourself makes all the difference. This happily posing mason team was constructing a small house overlooking the beach in Hon Chong. In the background giggling shoolgirls, disappointed in not being closer to the camera.

One of my favourite roadsigns – but what does it mean? Prohibited to use rolling beds in the street? Sleepwalker crossing? Do not forget your siesta?

Firing up the coal stove to grill the corncobs. On the bike or motorbike you can balance everything you need to be in business.

The cyclo-drivers are older than the ones that drive the taxis. The hard work also takes it toll. For 1 US dollar they pedal you around town for an hour. In India authorities are in the process of outlawing the rickshaw, considered to be associated with colonialism and clash with the image of modernity. Cyclos in Vietnam will be around for a while longer, I think.

Ana Mandara is the kind of resort where rich and clueless Americans feel at home: overpriced and written up in Wallpaper, Conde Nast Traveller and all the rest. Here you can pay 500+ US dollar for a night in designed luxury, while you can get a perfectly nice hotel for 20 US a bit further up north on the beach. I could not escape feeling a bit of Schadenfreude when I noticed that the sand outside Ana Mandara is the worst in Nha Trang, coarse and large-grained, more like gravel than the powdery sand on the northern part of the beach.

This is how the poor part of population lives in Nha Trang, in tin-roofed shacks along the mouth of the river. Many of the inhabitants work the fishing boats. Vietnam is still one of the poorest countries in the world.

The classic tourist image of Nha Trang is this: the blue fishing boats in the harbour during the day, red flags fluttering in the air. Intense colours. Yes, it's beautiful.

The nets have been cleaned and the round dinghy (made by weaved bamboo) is dragged out to sea. When night comes the fishermen go out, and return in the morning. You can see the string of boat lights from the beach. But the take has been getting smaller, and many worry about overfishing.

Crabs, lobster and shellfish are some of Nha Trang's staple foods. If you have access to a kitchen you can buy directly from the boats in the morning.
Clueless American? Click here!

Not enough Koreans

2005-11-30T15:48:00.000+09:00

There is a serious problem with the making of babies in South Korea. JoongAng Daily reported today that the birthrate continues to fall. 2004 there were 476.000 babies born, 1970 there were 1.000.000 births. The rate has fallen from an average of 4,53 babies born to women between 15 and 49, to 1,16 last year.
The reasons behind the figures are well known, even if the government doesn't always say so: lack of affordable childcare, high costs of education and the need for both parents to work to make ends meet. The same story as in Italy, one of the European countries with the same problem.
In an unrelated piece of news, JoongAng Daily reported that Korea has penetrated the market for treatment of erectile dysfunction. A new drug called Zydena got Korean FDA approval yesterday, and will compete with Viagra globally. Next month Zydena will be on sale in Korea, where 2 million men have the problem, according to the government.
JoongAng Daily article here.

USA gets a new ambassador to Pyongyang

2005-11-30T15:38:00.000+09:00

Soon a new ambassador will replace the current one in North Korea. The distinguished diplomat has been on an intensive training course at the US embassy in Seoul, South Korea, for the last six months (some say nine months). He has studied not only the Korean language, but also North Korean culture, economy, politics etc.
He is the incoming British ambassador to North Korea. His predecessor was always regarded by the North Koreans as a US spy. Considering the Blairite lack of an independent foreign policy, and the fact that the British Foreign Office seems unable even to teach a foreign language to its ambassadors without help from the Bush administration, they will probably regard the new guy as more of the same. And who is to blame them?

Weekend trip to Yeongjongdo

2005-11-17T13:33:00.000+09:00

Weekends we sometimes take our Kia Xtrek (and a deep breath) before heading out in the Seoul traffic madness. So we did last Sunday. Luckily, even in crowded Korea, nature is never very far away. Indeed there is wilderness, especially around DMZ, where animals and plants live undisturbed by the hordes of Koreans that otherwise fill every mountain trail, beach and Jeju resort. The Koreans are very proud of their densely populated mountainous peninsula, and are restoring wildlife when they can. This week a second couple of tigers, a gift from China, will be let loose in a national park, and wild boars are abundant in the mountains surrounding Seoul. Sometimes, when the food is becoming scarce, the boars wander into the city and scare people.

Not even an hour west of Seoul is the island Yeongjongdo, just outside the port city of Incheon. It is difficult to believe that the small island is home to one of the largest airports in the region. On the beaches, even though it is November, picnics are being cooked up on gas stoves, fishing rods firmly planted in the sand, and couples snapping photos of each other with the grey sea as the perfect backdrop. Roads on the island, outside of the airport road, tend to be rather narrow.

The tide is low, so there are lots of exposed rock. In the woods behind the sand we can see the guard posts – where there is a shore, there is the South Korean military. Wary eyes sweep the shoreline for intruders from the North. Small fishing ports on the island provide a sharp contrast to the large international port of Incheon on the mainland. There is a ferry service from the city to the island that takes cars to Yeongjongdo Wharf on the eastern tip of the island.

Incheon was the landing point for the US troops 1950, considered a turning point (one of many) in the Korean War. The statue of General MacArthur, erected in Freedom Park, has been the centre of intense conflict this year. Angry protesters want to tear it down, and equally upset members of the older generation want to keep it. Police are now guarding the statue around the clock. As a sign of how Koreans are re-evaluating their modern history it is interesting. After some US politicians made complaining noises, the Korean government assured them that the statue will stay.

The fish market on the pier of Yeongjongdo Wharf is a bustling place. We buy fish, mussels, big shrimps, clams from one of the market stalls. There are only women working here, so presumably the men are out fishing. Or maybe just drinking beer and smoking in one of the many small restaurants grouped around the market. The lady we buy from gives us at least a kilo of crabs and different shellfish together with the head of the fish, to cook a nice soup. Everything is alive, and on the way home in the Kia we can hear the crabs moving around in the plastic bags.

The western beaches are sandy with big, beautiful rock formations. Following the coastal road on the northern shore we pass several clusters of small fish restaurants. Outside in the cold weather are Korean parking attendants, almost all of them women, bowing deep and showing that their restaurants are open for business.
But we press on, and find a small fishing harbour, where people sit in a shed and eat their catch of the day. On the other side of the pier are the fishing-boats, lying on the sand and waiting for the tide to come in.

Autumn colours in chilly Seoul

2005-11-14T18:43:00.000+09:00

The leaves from the ginko trees in Seoul fill the sidewalks, and women with plastic bags can be seen collecting the nuts. Autumn is here, and the weather is getting drier and colder for each day. We have switched on the ondul heating in our apartment. Ondul is the traditional Korean heated floor, which is a nice way to achieve a warm house – as long as you don't sleep on the floor. Then it can be too hot for my taste.

This is Pampas Grass. Sometimes Koreans say that the sound of the leaves rubbing against eachother is the sound of autumn. The photo is from Nam San park in Seoul, as is the one with the small red maple leaves below.

The Korean Way (2): close encounters

2005-11-10T16:00:00.000+09:00

My Korean teacher had an accident in front of Crown Hotel in Itaewon yesterday. As you can see from the photo above, the front of the car was totally wrecked. Luckily she was wearing her seatbelt, and the airbag blew, so she escaped with nothing more than a bruised lip. The car, well that's another story.

She called me at 8 a.m. and asked for help, saying she just had an accident. It shocked me (it took some time before I managed to get her to tell me she was all right), as well as surprised me: she is an excellent driver... but that is no protection against idiots, of course.
After allowing one of the tow truck drivers (these are very competitive guys) to take her car away I drove her to the Yongsan police station. Four cars were involved in the accident. The school bus driver, who was in front of her, admitted it was his fault, so we left the police station and she invited me to a nice sashimi lunch for helping her. (I should probably use the Korean word for raw fish instead: hoe). However, after half an hour her insurance agent called: the driver of the school bus had suddenly changed his story; now he claimed that my teacher had caused the accident, that all was her fault. She had to hurry back to the station to make a statement, and try to set things straight.
The policeman, a Seoul traffic cop who looked as he had seen everything, was luckily not convinced by the school bus driver. He ordered the bus back from the garage, and lined the vehicles up on a street for a reconstruction of the accident. After looking at impact damages, it was pretty clear what had happened. The cop angrily scolded the bus driver (at a rather loud volume, even for a Seoul police officer) and pointed out that his story could not possibly be true. It was evident that the bus driver was the cause of the accident, and he finally had to admit his guilt. We could all go home, but it took the whole day to sort out.

While we were waiting at the police station, four Americans showed up after a minor collision. Then they called the military police and quickly left. According to SOFA, Status Of Forces Agreement, Korean police have no jurisdiction over US soldiers or their families, so they can do pretty much what they want. However, no Korean has forgotten the tragedy 2002, when two schoolgirls were killed by an US army vehicle. The agreement between South Korea and USA is very similar to US agreements with Japan and the Philippines. These agreements have led to widespread protests in all three Asian countries.

The traffic in Seoul is very bad. Just how bad has to be seen in situ to be understood. Taxi drivers don't stop for red light, and the bus drivers are even worse. Pedestrians are fair game, and I've several times seen school kids narrowly escaping being run over when crossing the street. The "Quick-service" guys, motorcycle messengers/transporters, looking like something out of a "Mad Max"-movie with their battered, reinforced bikes, loaded with packages high up over their heads, are another problem. They veer in and out of the lanes, often driving on the sidewalks and generally behaving as if they are alone in the streets.
Streets and bridges are, however, in much better condition than in, say, New York in the 1980's, or in other big cities in Asia. There are too many cars, traffic culture is distinctly macho and reckless, and people drive way too fast. Close encounters take place all the time. Luckily the one yesterday was without bloodshed.

Pawprints (2): Pippa, femme fatale

2005-11-08T15:24:00.000+09:00

Pippa lives in France, in the south-western corner. The first evening she visited our house for dinner she peed three times – one of the rugs took several days to dry. We immediately forgave her (it was actually our fault, for giving her too much to drink, and not taking her out). She is a big-capacity dog in other departments, too. Her friends know her as beautiful, cunning, at times ferocious and with a fondness for lying flat on the sidewalk outside her masters house, checking that everything is normal around the village square. Sometimes she glides away, on silent paws, towards the village restaurant. There she happily eats Maigret de Canard and other classy titbits offered by the guests. She has been known, at such times, to develop a sudden deafness, letting her mistress calls go unheeded.
Pippa hates cats, and gives chase as often as possible. She also likes to tease bigger dogs that are secure behind a garage door or a fence. When she gets a present from one of her many human admirers, she usually tears it to pieces within seconds. Toys generally are too soft for terriers anyway. Pippa is a very nice girl, and is a welcome and frequent guest at our place. She is a Cairn terrier.

Pawprints (1): Robin, the family dog

2005-11-08T15:12:00.000+09:00

Robin is the family dog, that Max' got as a puppy the same year Max started school, 1991. October is moose hunting season in Sweden, and a favourite time of the year for Robin. He takes no part in the hunting, being very afraid of loud noises, but likes the moose liver. He also likes to eat fish, especially halibut and cod, and dives for mussels in the nearby lake Ören in the summer.
Robin was born 1 July, 1991. He stayed behind in Sweden when we moved to Bruxelles 1997, taking care of my mother in Småland. He has been doing that since then, and nowadays he seems a bit less angry with us when we leave him after visiting. However, he still sleeps in our bedroom, provided that my mother doesn't lock him up in hers of course...
Robin likes to dig holes in the ground and play with balls, even footballs that are as big as he is. And sticks, that he grinds down to toothpick size. Nowadays he sleeps a bit more, adapting to the rhythm of Max's grandparents. But awake he is still the puppy he was 14 years ago. Robin is a Jack Russel terrier, likes to play with kids but tend to be more interested in female dogs than in humans, whom I suspect he find rather boring.

Paris brûle-t-il? Is Paris burning?

2005-11-08T09:19:00.000+09:00

Apparently, it is. And having observed how immigrants are treated in France I'm not surprised. Not that I think the recent outbreaks of street violence is going to improve things; quite the opposite, I'm afraid. French governments (of any colour) are not well-known for their flexibility and imaginativeness. The protesters/hoodlums will not doubt be dealt with according to French tradition: more stick than carrot.

Going by car in the French countryside can be an experience full of delight. Small restaurants serve good food at reasonable prices, the local wine is always... well, interesting, and there is always cheese after the main course. The hotels you find with the help of your Guide Michelin (or Guide Rouge as they want to re-brand themselves) are most of the times worth the money.
Taking the Metro out to one of the suburbs (and I'm not talking only Paris here) can be another story altogether. And a sometimes perilous journey. Recently a South Korean TV-journalist was attacked as she tried to protect her cameraman from an assault. She is presently in hospital.

Any society that excludes large groups of people, whether for religious, racist, political or other reasons, will find itself in trouble sooner or later. (Note to smug White House-types: this is true on both sides of the Atlantic Ocean). The trouble in the big French cities is in fact long overdue. Even the tourists in France can see the police stopping cars along the country roads: only Arab-looking drivers are stopped and their papers checked. The kids in the back seats get the message from very early years. France is not their society.
And there are figures to prove that impression. Unemployment statistics, prison statistics etc. As long as the figures don't change, the frustrated hoodlums of the suburbs will continue burning cars.

PS: Orson Welles played the diplomat Raoul Nordling in the 1966 American/French co-production "Paris brûle-t-il?". The former Swedish Consul General to Paris, Nordling is the man credited for saving Paris from Hitler's order to torch the city.

The Korean Way (1): palli, palli!

2005-11-07T16:53:00.000+09:00

Today I was amazed to watch the three young Korean guys from a furniture company, dressed in smart olive and grey uniforms, working in our apartment in Seoul. They arrived 10 a.m. with a new bookshelf in three cardboard boxes. Four and a half minutes later they rolled in place into my office. To see a group of people working when they are used to eachother is like watching an old married couple. Nobody had to say anything – well, they talked all the time, but not about what they were doing. That went on pure routine. The cordless screwdrivers buzzed, and the flat boxes miraculously transformed into the bookshelf. At times it reminded me of a circus perfomance, or showdancing. There was rythm and coordination. Work can be beautiful. And fast.

This is not always the case. In the afternoon our electrician dropped by to change the halogen bulbs in the master bathroom. He had picked up new ones in the market. The second he put one in it exploded. He had failed to notice that he got 12 volt bulbs, not 220 volt. Fast in, fast out. He'll be back tomorrow.

But the concept in both cases is very Korean: palli–palli! The word means "fast", and speed is indeed very important here. To me it often looks like speed is much more important than quality, or indeed the result. But in a way it is understandable. They have to catch up, at least that is the goal for most Koreans. And to a large extent they have succeded in catching up. While the Western world is lagging, Korea is the shining example of what can be achieved. If you work palli–palli!

After the Tabloid Revolution 2005

2005-10-14T14:11:00.000+09:00

You have successfully transformed your newspaper into tabloid format. Readers are happy, circulation is steady if not actually rising and advertisers are no more grumpy than usual. Printing sucks, but then it always did. What now? Can you pour yourself a drink and relax? Hardly. Now the really interesting things start appearing on the horizon. And they are heading your way.

Classified news
How much of your revenue comes from classified advertising? For Dagens Nyheter in Stockholm it was a rude awakening 2004 when Metro unexpectedly launched a free-of-charge weekly with real estate ads, distributed to all homes in Stockholm. The first year Metro took in new revenue of about € 25 million, and is experimenting with other parts of the classified market in similar ways. In Malmö Metro even started a sports weekly.
In the long run all classifieds will be on the internet, in one form or another. Maybe newspapers will be able to keep some of the revenue, maybe not. But the most important aspect is that the price model is already dead. Look at www.craigslist.com, and you will see the future. The Metro coup in Stockholm 2004 was spectacular, but in the long run just a blip on the radar. The days when revenue from classifieds could save a newspaper are gone.

TV in your iPod
Podcasts means radio and TV when and where you want it. You no longer have to sit in front of the set to watch your favourite show, or news. The web allows you to download anything and take it with you in portable audio- and video players, iPods and others. Portability used to be one of the most important arguments for the newspaper in the battle against electronic media. It still is, but the rules are changing.

Ohmynews
Editors hate it, readers love it. It’s called participatory journalism, it has already helped elect a president (in South Korea) and the principle is very simple: every reader can also be a journalist. Most journalists don’t agree, but with camera-phones and mobile e-mail the power of a reader/writer combo is easy to understand. This is not blogging, there is still an editorial process. But traditional newspapers need to take an interest, otherwise the trend will grow into a threat. So far, however, South Korea remains the only market where it has penetrated outside of a few enthusiasts.

Bloggers unite
In some cities the most popular bloggers end up contributing to new city-portals on the web, and get paid according to how many readers they attract. There is nothing stopping newspapers from stealing this idea. Indeed, a fast learning curve is the best remedy if you suddenly get the “new-tech-blues”.

Local WiFi nets
In a matter of years, most big cities, and a lot of smaller ones as well, will have free-of-charge wireless internet connectivity in public places, inside and outside. This is already changing the way people consume news and use their laptops. But when Sony Ericsson finally gets it right (and they eventually will) the wifi/radio/GSM-connected combination of audio/video/TV/internet connectivity device (formerly called mobile phone) will allow everyone to be connected to the net, all the time, without lugging a laptop. In Seoul, where I live now, it is already happening: TV being broadcast directly to mobile phones. Move over, Dick Tracy!

Metro everywhere
When I started Metro more than ten years ago I envisioned Metro exclusively as a big-city daily. Since then the Metro management have changed a lot, the distribution strategy as well. Now Metro in Sweden is distributed in smaller cities all over the country, as it has been for some time in other European countries. Local and regional papers outside of the capitals are no longer safe from the free-of-charge dailies. And the way to defend a territory is often not obvious.

The blind spot
Then of course we have the women… or, more correctly, we do not. Most editors are men, as are publishers, board members and management. This has to change, otherwise the papers will stay the same: male oriented and not very interesting for female readers. Consider two facts: women, especially mothers aged 25 to 45, tend to be less interested in new technology than men and boys under 25. And advertisers are desperate to reach these women. Women should be the newspaper industry’s best friends. We just have to make newspapers that appeal to them, in content, design and attitude, OK? If you’re still not a feminist, you’re not being commercial enough!

Published at Ifra Expo, Leipzig 2005

Shanghai: Kinas dröm om framtiden

2005-10-09T19:49:00.000+09:00

Shanghai är minnen och drömmar. Minnen om en svunnen storhet och drömmar om ett nytt liv i rikedom och modernism. För besökaren blir det en resa både till det förflutna och till framtiden. Följ med till det nya Kina!

Vi står utanför Cartier-palatset på The Bund, Shanghais mest berömda gata, som slingrar sig utmed floden. Precis vid ingången står två splitter nya BMW parkerade, mitt på trottoaren, bevakade av två unga män i skimrande grå sidenkostymer med små ståkragar. Kostymerna är någon slags Mao-inspirerad design, fast de ser dyrare ut än den gamla blåjackan. Lite längre bort står tre parkeringspoliser och gör ingen min av att vilja lappa bilarna. Man väljer sina offer i Shanghai.
För de nyrika kineserna, och det finns en hel del sådana, är varumärken som BMW, Cartier, Rolex, Mont Blanc, Louis Vuitton, Gucci, Armani och alla de andra viktiga attribut. Är man rik ska det synas, vad är det annars för vits med det? Och alla finns de i Shanghai, med flotta butiker och showroom. Priserna är desamma som i Europa, ofta högre.
Den traditionella hälsningen här lyder ”Har du ätit?” men dagens turist hälsas ofta i stället med ”You wanna buy watch?”. Kommersen är vildare på en del ställen, exempelvis de stora utomhusmarknaderna. Men den är aldrig helt borta, och i gathörnen står försäljare av grillspett och frukt, ångkokta knyten och kastanjer.
Som vanligt i civiliserade länder äter du bra på gatan, i Shanghai kanske bättre än på många av krogarna. Några av läckerheterna du måste prova:
• I oktober och november äter du den berömda Shanghai-krabban (”Hairy Crab” eller da zha xie). Se bara till att göra det på ett ställe där servitrisen rensar eländet åt dig…
• Shanghai Soup Dumplings, ångade degknyten fyllda med mycket het buljong och en liten fläskbulle. Bränn dig inte! På en del ställen får du ett sugrör, annars gäller det att vara försiktig, bita ett litet hål, sörpla och vara flink med pinnarna.
• Steamed Dumplings, fyllda med krabba och ofta fläsk. Doppa i en sås av vinäger, soja, ingefära och salladslök.
• Sticky Rice Dumplings, fyllda med ris och fläskkött.
• Stekta degknyten (bara på undersidan) med olika sorters fyllning. Matigt och billigt.
• Nudlar med Shanghais berömda krabba eller räkor.
• Sticky Rice i ett ihoprullat bambulöv, ofta med fläskfärs i mitten.
• Pumpakaka med söt bönpasta som fyllning. Många godisknyten är fyllda med krossade nötter, socker och den röda bönpastan.

Coca Cola eller the?
Mat är viktigt i Shanghai, här är en måltid aldrig snabbmakaroner och fiskpinnar. Maten får ta tid, och themuggen är sällan långt borta under dagen. Trots att Starbucks och Coca Cola ändrar de ungas dryckesvanor är the fortfarande en jätteindustri.
Flera fina butiker i Shanghai säljer the till turisterna. Inne i TenFu på Nanjing Donglu står kronprinsessan Victorias närmsta befattningshavare, hovmarskalken Elisabeth Tarras-Wahlberg och tvekar. Vi hinner gå innan hon bestämt sig för vilken sort hon ska köpa. Det är gott om turister här, och i takt med att biljettpriserna sjunker kommer strömmen att öka, även från Sverige.
Shanghai är på väg att bli inne igen. På krogen ”New Heights” högst upp på The Bund 3 (värt att titta på för renoveringen, och den supersnygga affären Three Retail) sitter Ed Norton och Naomi Watts. De är här för att spela in en film, en remake av en gammal Garbo-rulle, The Painted Veil (1934).
I Shanghai bodde Sun Yat-sen, Zhou En-lai och Chiang Kai-shek, här härjade ”De Fyras Gäng” fram till Maos död 1976. Hit åkte president Nixon på sitt berömda toppmöte. Och här bor fortfarande personer som minns tiden före den japanska invasionen och kriget som slutade med Folkrepubliken Kinas självständighet 1949.
På 30-talet fanns tre finansiella center i världen; London, New York och Shanghai. Och så ska det bli igen, för det har de kinesiska ledarna bestämt, och världens ekonomer har nickat instämmande. År 2007 står världens högsta byggnad, döpt till World Financial Center, färdig i Shanghai.
Det rivs och det byggs, och det går undan. Men det går inte utan gnissel: nyligen grep polisen i Shanghai dussintals demonstranter som protesterade mot att deras hem skulle rivas för att lämna plats för nya höghus. Unga kineser utan jobb, pensionärer utan pension: det finns grund för protester.
I taxin på väg hem till hotellet från krogen ser vi en grupp hemlösa som lagt sig tillrätta under plastskynken intill genomfartsleden, i skydd under en betongbro. Arbetslösa kinesiska lantarbetare fyller de kinesiska städerna och håller priset på arbetskraft nere och vinsterna i industrin uppe. Enligt den brittiska tidskriften The Economist är detta en avgörande faktor bakom de senaste årens börsuppgångar i Västvärlden.

Livet runt floden Pu
Som turist känner man sig dock välkommen i Shanghai. Jag vet inte riktigt varför, kanske är det stadens minnen som förvaltats bättre än i exemplevis Peking, huvudstaden som mest liknar en gammal östastatshåla kompletterad med skrytbyggen inför de olympiska spelen 2008. Ännu hittar du den ursprungliga bebyggelsen i Shanghai, oklart hur länge till. Och arkitekturen i de nya höghusen (se artikel här intill) är intressantare än i Peking.
Shanghai har en flod, det kanske är det som gör det? Peking har gul sand som blåser in från Gobi-öknen, Shanghai har ljuden från båttrafiken på Huangpu. Floden delar Shanghai i väster om floden (Puxi) och öster om floden (Pudong). Det är i Pudong de mest imponerande nya höghusen finns, med Jin Mao Tower högst av alla.
Pu är en levande flod, med riktig båttrafik, fulla pråmar som långsamt glider nerför floden ihopkopplade till långa vattenburna pråmtåg. Kranarna går att skönja från takterrassen på Peace Hotel, The Bund. Här är hamnarna i full aktivitet, på kajerna ligger varor för export. En lunchkrog med utsikt över floden är en upplevelse ingen turist bör missa.
Du tar dig runt i stan till fots, med cykel, med billig taxt eller med tunnelbanan. Till skillnad från många städer i Asien går det att promenera i Shanghai, och cyklister som tycker att bilisterna inte tar tillräcklig hänsyn skräder inte orden. Biltrafiken är farlig, och bilarna blir fler och fler. Men cykelbanor finns, och där är rytmen lugnare.
Från de äldre husen sticker det ut långa trästörar för att torka tvätten. Med tanke på hur otroligt förorenad Shanghai är är det väl dags att tvätta dem igen lagom tills de torkat. Ändå känns luften uthärdlig, återigen mycket tack vare floden.

Shopparens paradis
De unga Shanghaineserna tycker det känns bra att knalla runt med en liten fin papperskasse med ett västerländskt varumärke på. En svensk turist kommer tyngre lastad från sidenaffärerna, utomhusmarknaderna och antikvitetsbutikerna.
Shanghai har länge varit synonymt med kvalitet för kineser, och det är ingen brist på varor att spendera pengar på. Siden, elektronik, skräddarsydda kläder, musikinstrument, DVD-skivor, antikviteter, konst… i en artikel intill hittar du några av sakerna du kan fynda i stan.
Konsten är förresten värd ett eget kapitel. Det finns såväl statliga museer som privatägda konstgallerier, flera av dem värda ett besök. På Shanghai Museum, med sin imponerande arkitektur, hittar du fina böcker i museishopen. Men de moderna gallerierna som öppnat sedan ShanghART drog igång stans moderna konstliv 1994 är roligare. Eftersom gallerister och konstnärer är fattiga håller de till i nedlagda lagerbyggnader i industridistrikt, och inte sällan blir de offer för byggboomen. Runt gatorna Moganshan Lu, Aomen Lu och Xisuzhou Lu ligger (ännu så länge) några av de mest kända. Ta en taxi dit, några kvarter norr om Jade Buddhans tempel, intill floden Suzhou (ett dopp rekommenderas ej).
Mer pittoreskt är det i kvarteren runt Fangbang Lu, med några av Shanghais äldsta bostadskvarter. Här finns mataffärer som slaktar hönan medan du väntar, frukt- och the-butiker, små hål-i-väggen-krogar – och en stor koncentration affärer för ”antikviteter”, keramik, kläder, kulramar och allsköns prylar (utmärkta souvenierer). Höghusen knaprar dock på området, och frågan är hur länge de vindlande gränderna och de gamla husen kommer att finnas kvar. Missa inte antikmarknaden på 457 Fangbang Lu, nära korsningen med Henan Lu. Här hittar du gamla Mahjong-spel och fin keramik. På helgerna är flera stånd öppna i den fyra våningar höga labyrinten.
För den seriöse shopparen finns ytterligare alternativ: utomhusmarknaden Xiangyang precis söder om Huahai Zhonglu. Inget för den som ogillar trängsel, men bra priser. Grundtips: betalade du mer än halva utgångspriset blev du lurad. Titta utan att köpa är dock helt OK.

Ta sig runt i Shanghai
Taxi är billigt, runt tio kronor för de flesta kortare resor i stan, och till flygplatsen kostar det cirka 150 kronor. Fast dit tar du förstås Maglev, världens snabbaste tåg, som svävar på ett magnetfält ovanför monorailen. Du hinner precis sätta dig så är du framme: åtta minuter tar resan, i över 400 km/tim.
Tunnelbanan fungerar bra, är ren, billigt och säker – men det är långt mellan stationerna. Tre linjer finns och en fjärde är under konstruktion. Tänk på att T-banan slutar gå tidigt på kvällen. Buss kostar ett par kronor, det finns också tio särskilda turistlinjer, varav en heter ”Shanghai By Night”.
Räkna inte med att folk pratar engelska. Ta visitkort på hotell, restauranger och affärer du vill åka tillbaka till, så förstår taxichauffören vart du ska. Du kan också skicka ett SMS till 885074, så kommer adressen tillbaka på kinesiska.
Den som vill förbereda resan läser lämpligen Ola Wongs bok ”No, I’m from Borås” (Ordfront Pocket) förutom de vanliga guideböckerna. Everyman Citymap Guides har en liten aktuell och behändig sak med kartor. Time Out och Lonely Planet har aktuella guider, och väl på plats kan du köpa ”Shanghai’s 50 Best Chinese Restaurants”.
Vässa pinnarna, ta med kreditkortet och låt dig bli Shanghajad!

Sju saker att shoppa i Shanghai

2005-10-08T13:29:00.000+09:00

1. Sidentyger. Statligt ägda Silk King på 66 Nanjing Donglu (de har flera affärer runtom i stan)säljer inte bara siden utan även kaschmir och ylletyger av finaste kvalitet. De kan också hjälpa dig sy upp en kostym eller det klassiska åtsittande Shanghai-fodralet qipao som var så klädsamt på Maggie Chung i den romantiska ”In the mood for love”. Cherie Blair, den brittiska premiärminsterfrun, köper sina sidentyger här när hon är på Kinavisit.
2. The. De seriösa the-affärerna har fina avsmakningsrum, där man kan knapra på gröna, saltade pumpakärnor och kanderad, syrlig ingefära medan man provar sig fram. Oolong brukar jag köpa, men prova gärna Longjing, Jasmine, Lapsang Souchong, Yunnan eller vanligt svart Keemun. Pearl Tea är späda theblad rullade till små kulor, som vecklar upp sig vackert i koppen. Observera att the av god kvalitet kan vara mycket dyrt, även i billiga Kina. Vackra, svarta thekannor finns i prislägen från 10 till 10.000 kronor.
3. Antikviteter. Det finns gott om ställen som säljer möbler, keramik, smycken och annat som behandlats för att se gammalt ut. Inget ont i det, var bara medveten om att det är kopior du köper. Och kanske är det bättre, med tanke på alla original som under århundraden förts ut ur Kina av plundrande eller köpstarka utlänningar. Vill du ha äkta vara är den statliga Friendship Store (65 Yan’an Donglu) ett säkrare ställe, där hittar man till exempel små söta porslisföremål. Finsmakare kan pröva Neolithic Antiques på Room 104, No 1, Taikang Lu några kvarter söder om Shanghai Museum. Det är olagligt att ta ut föremål som är äldre än 200 år gamla.
4. Kläder, skor, väskor, sportutrustning. Spelar du golf tjänar du in biljetten till Shanghai bara genom att handla klubbor, bagar och kringutrustning. Älskare av North Face jackor, gympadojor och badminton hittar saker för mycket lågra priser. Utomhusmarknaderna är billigast, men affärerna i French Concessionion är kanske intressantast. Och vill du handla lokalt toppmode så går du till Shanghai Tang på 59 Maoming Nanlu.
5. Lyxkopior. Är det olagligt? Förmodligen. Är det värt pengarna? Troligen. Vill du ha en falsk Rolex, Mont Blanc-penna eller Gucci-väska är Shanghai lika generöst som Canal Street i New York (enda skillnaden är att USA:s WTO-förhandlare är surare på kineserna i Kina än på dem som säljer sina kopior längs Canal Street). Köp och ta hem på egen risk.
6. DVD-filmer. Du hittar försäljare över hela Shanghai, och kvaliten är i åtta fall av tio helt acceptabel. Fast köper du Tsui Hark’s senaste ”Seven Swords” så får du ingen engelsk text (men filmen är sevärd). Se till att ha en regionsfri DVD-spelare hemma, och gnäll inte om ett par av filmerna du betalade sju kronor styck för inte går att titta på. Du kom ändå billigt undan, eller hur?
7. Smycken, leksaker. Sötvattenspärlor och halvädelstenar är billigt i Shanghai. De svarta pärlorna är trevliga presenter, och är oftast helt äkta, trots osannolikt låga priser. För den med tajt budget: köp några kinesiska drakar! Du hittar dem på Friendship Store och kan provflyga dem i en park (olagligt, men alla gör det) eller på helgerna framför vetenskapsmuseet, där du också kan köpa fina drakar.

Sju krogar i Shanghai

2005-10-07T12:56:00.000+09:00

1. Min favoritkrog i Shanghai är 1221, och detta trots att den inte ligger särskilt centralt och nästan bara har utlänningar som gäster. Mindre olja och MSG. Menyn växlar med årstiderna. Prova Sichuan-biffen med sesambröd, gröna bönor med sesamfrön, den ugnsgrillade gösen med sötsur sås eller skaldjuren. Bra vinlista, och gott the med spännande varmvattenservering. Efter maten bjuder de på efterrätt, en varm och kladdig blandning av ris, röd bönpasta och banan. Mums! Utmärkt service och kunnig personal. Adress: 1221 Yan’an Xi Lu. Tel 6213 6585.
2. Shanghai Classical Restaurant lagar den mat som namnet antyder, med flink personal som plockar köttet från en krabba på mindre än en minut, lägger upp det snyggt och serverar det. Billig. Privata rum utan minimiorder. Ligger intill Yu Garden, en trappa upp i ett fult hus. Utmärkt mat. Adress: 242 Fuyou Lu. Tel 6311 1777.
3. På Crystal Jade äter du kantonesisk mat, lite mindre kryddstark än exempelvis Sichuanköket. Tröttnar du på det finns också grillat från Hong Kong och allehanda dim sum-läckerheter från Shanghai. Adress: House 6–7, Lane 123, Xingye Lu vid Zizhong Lu. Tel 6385 8752.
4. Tai Fu serverar ”hot pots”, pot-au-feu eller helt enkelt grytor, baserade på någon av åtta olika buljonger och med olika ingredienser. Bland dessa finns det mesta, från biff och havets frukter till orm och groda. Välj själv hur äventyrlig du vill vara. Adress: 160 Cheng Du Lu (3dje våningen). Tel 5382 9777.
5. Kathleen’s Fifth är döpt efter sin ägare Kathleen Lau, som startade månadstidningen That’s Shanghai. Krogen (ja, det är hennes femte) ligger på taket av Shanghai Art Museum. Sitt på terrassen och ät en amerikansk lunch och titta ut över Renmin Square, park, folkliv och husen i Shanghais dynamiska centrum. Boka bord, eller nöj dig med en drink i baren! Adress: 325 Nanjing Xilu. Tel 6327 2221.
6. Bao Luo (Paul’s) anses av jetsetkrögaren Jean-Georges Vongerichten vara stans bästa. Undrar om JGV undantar sin egen då? På Bao Luo äter du stora stekar och stadens specialiteter som krabba, fisk och räkor från floden. Boka i förväg, annars får du inte plats, och försök få ett privat rum på de övre våningarna. Shanghaiborna köar gärna till krogen, som är öppen dygnet runt. Adress: 271 Fu Min Lu. Tel 5403 7239.
7. Ani Bayi är en informativ krog för den som inte riktigt begripit omfattningen av Mittens Rike. Här serveras centralasiatisk mat från det inre av Kina, närbesläktad med afghansk, persisk och turkisk kokkonst. Lamm och bröd från Xinjiang och piroger fyllda med fårstuvning liksom varma och kalla nudelrätter. Adress: 2311 Yan’an Xi Lu. Tel 6278 7177.

Sju saker att göra i Shanghai

2005-10-07T12:53:00.000+09:00

1. Promenera längs The Bund. Gärna tidigt på morgonen! Här marscherade de japanska trupperna när de slutligen tog kontrollen över Shanghai 1941, här firade amerikanerna segern 1945, och här paraderade Maos trupper 1949, sedan Chiang Kai-shek flytt fastlandet. Under ”Den Gyllene Veckan” i oktober fylls The Bund av firande kineser, biltrafiken i hela centrum stängs av och floden lyses upp av fyrverkerier. Åk inte dit då, det går inte att ta sig fram.
2. Åk högst upp i Jin Mao Tower. OK, det är en turistfälla, och klädreglerna är fåniga. Men har du shorts lånar de gärna ut ett par långbyxor, och även om drinkarna i ”Cloud Nine” är dyra så kan du säkert axla dig fram till ett fönsterbord. Utsikten över stan kan variera från magnifik till molnbeslöjad, så välj kväll väl. Har du råd kan du bo på Grand Hyatt, som har våningarna 53 till 87…
3. Besök Shanghai Museum. 120.000 föremål är snyggt exponerade i detta moderna monument över hela Kinas historia; skulpturer och bruksföremål, kalligrafi och målningar, kläder och möbler samsas på ett pedagogiskt sätt. Byggnaden har fått sin form efter den trebenta bronsgryta, ding, som tjänade som såväl kokkärl som serveringsfat i gamla Kina.
4. Gå runt i Yu-parken och gamla stan. Yu Garden anlades på 1500-talet, och tog 18 år att färdigställa. Det är en muromgärdad oas, mitt i stan, fylld av träd, blommor och vatten, väl värd ett besök. Drick en kopp the och fynda gammalt porslin i parkens affär när du fått nog av stillheten. Den hektiska gatan Fangbang Zhonglu, söder om parken, skär genom gamla stan och är full av affärer (och turister). Här hittar du souvenirer, sidenscarves, träsnitt, statyer, naivistisk konst, thekannor och thekoppar. Några kvarter bortom turiststråket ligger den riktiga gamla stan, värd att gå vilse i.
5. Ät kinesisk brunch på en dim sum-restaurang. Här äter du så mycket du orkar, och betalar efter hur många bambukorgar eller assietter det finns på ditt bord efter måltiden. Tänk ångkokt smörgåsbord. En trappa upp på Nanxiang Steamed Bun Restaurant på 378 Fuyou Lu, eller på Xinya, 719 Nanjing Donglu, blir du mätt och glad.
6. Följ morgongympan i en park. Tai chi är ett mjukt sätt att göra kropp och själ redo att möta dagen. Sitt på en parkbänk och titta på kineserna, de flesta äldre, eller delta själv. De meditativa, långsamma rörelserna är både vilsamma att se på och bra för den som utför dem. Har du tur är det någon som tränar svärd med röd tofs också!
7. Ta världens snabbast tåg till flygplatsen. Transrapid, eller Maglev, byggdes av Siemens i Tyskland, och är en lätt absurd upplevelse. En taxi från flygplatsen tar från en halvtimme vid lågtrafik upp till över en timme eller mer. Med snabbtåget tar det åtta minuter! Du åker ibland i över 400 km/tim. Utgår från tunnelbanestationen Longyang Lu.

Sju snygga silhuetter i Shanghai

2005-10-06T13:09:00.000+09:00

1. Jin Mao Tower i Pudong öster om floden, färdig 1988, är med sina 420 meter den högsta byggnaden i Shanghai. Ritad av Skidmore, Owings & Merrill, i en stil som härmar gamla kinesiska pagoder, fast i en annan skala. Efter två hissbyten når du Cloud Nine, baren i toppen. Välj en dag, eller ännu hellre kväll, med klart väder.
2. General Motors kinesiska högkvarter i Pudong, blev klart i fjol. Ritat av Arte Charpentier & Associates. Rolig takkonstruktion, som mest av allt liknar en jättelik ostskiva som svävar ovanför byggnaden. Medan grannhusen i Pudong växer på höjden, är GM-huset horisontellt.
3. Operan ligger i parken People’s Square, var klart 1994. Ritad av Arte Charpentier & Associates. Den kvadratiska formen är en referens till det kinesiska tecknet för jorden, medan det bågformade taket utgör en del av en tänkt cirkel, som är tecknet för himlen.
4. Shanghai Bund Center syns som en lysande lotusblomma (eller uppochner vänd ölkapsyl) på Shanghais natthimmel. Skyskrapan med Westin Hotel, 198 meter hög, stod klar 2002. Den ligger alls inte på The Bund, utan på 88 Henan Zhonglu. Ritad av John Portman & Associates. Glastrappan i lobbyn är… speciell.
5. Regent Hotel är en personlig favorit; höghuset ser ut som om det håller på att trilla isär, vilket lyckligtvis bara är en illusion. Arquitextonica ritade, bygget stod klart i år. Tre sektioner delar byggnaden på höjden i sneda vinklar, och olikfärgat glas i fasaden förstärker husets oroväckande dynamik.
6. Metropole Hotel ser ut som hämtat från Manhattan, en typisk ”gothic” skyskrapa skulle man säga där. Byggd på 30-talet, och det syns. Det finns bättre ställen att bo på, men huset är coolt. Adressen, 180 Jiang Xi Lu, är inte så långt från The Bund, Yu Garden och People’s Square.
7. World Fiancial Center finns ännu inte, men lita på att den är klar inom ett par år. 101 våningar och 492 meter hög, om inte högre (kineserna tänker inte vara nummer två). Den kommer att se ut som en väldig kapsylöppnare, där den runda öppningen i toppen ska få skyskrapan att svaja mindre när vinden ligger på. Och där, högst upp, kommer det att finnas en utsiktsplattform – utomhus!

Sju sajter om Shanghai

2005-10-05T13:12:00.000+09:00

1. www.virtualtourist.com är en sajt det alltid är värt att kolla på innan du åker någonstans. Sålla bland tipsen, dock.
2. www.cityweekend.com.cn har uppdaterade och insatta stadsguider.
3. www.economist.com har bra info för såväl affärsresenären som turisten.
4. www.sas.se, klicka på ”Allt om resan” och ”Cityguider” (när ska SAS lära sig göra webbsajter som fungerar?). Kortfattad och bra guide, dock.
5. www.shanghaiist.com är en i raden av skvallersajter, som startade med New York-krönikan www.gothamist.com. Inte så dålig, faktiskt.
6. www.lonelyplanet.com publicerar några av världens bästa guider, även för Shanghai.
7. www.timeout.com har också en aktuell guide med bra information.